Grobianer finns inte. Det finns åtminstone inget djur som heter grobian. Ordet kommer från tyskans ”grob”, som betyder grov, ohyfsad, tölpaktig. Men det finns mänskliga grobianer. En av dem finns tyvärr i min närhet.
De värsta grobianerna är de som är besatta av ondska. Det rinner omkring så mycket ondska i deras blodkärl att de titt och tätt bara måste ge den utlopp för att inte sprängas. Utbrottet kan drabba vem som helst, och de bryr sig inte om följderna.
Historien vimlar av onda människor; till exempel kung Herodes som lät döda alla pojkar under två år. Av stjärntydare, alltså astrologer, hade Herodes fått höra att en nyfödd utanför hans egen släkt skulle bli kung, och det kunde han inte tåla. Men eftersom han inte visste exakt var den nyfödda babyn fanns, tyckte han det var säkrast att ta livet av alla små gossar under två års ålder i trakten kring Betlehem.
Den engelske kung Henry VIII (1491-1547) lät halshugga två av sina sex fruar. Lord Voldemort i J.K. Rowlings serie om Harry Potter är en riktig skräckis, men han är ju bara en fiktiv figur, inte en verklig person.
Och så han som bestämde att en viss grupp människor inte skulle få finnas.
Och så hjärnorna bakom de vettlösa skottlossningarna, utförda av tonåringar, men dirigerade av anstiftare som själva har satt sig i säkerhet utomlands, oåtkomliga för svensk lagföring.
Våld och ondska har många representanter, både nu och i historien, och här gjorde jag bara ett axplock bland de värsta. I en betydligt större, ofta välintegrerad grå massa, återfinner vi vardagens värstingar, de som i kraft av sin grobianism förstör livet för ett oräkneligt antal människor.
Här skulle jag kunna göra en längre utläggning i barnpsykologi, en analys av de faktorer som formar barn till ett liv där rädsla och våld sätter ramarna. Men för den som vill veta räcker det att se Zahavi Sanjavis dokumentärfilm om den fyraårige yazidiske pojken Imad, som efter två år som fånge hos IS blir befriad, liksom sin bror och mamma Ghazala. Pappan har, precis som andra yazidiska män, avrättats av IS, mamman har hållits som sexslav.
Det är en plågsam film. Både mamman och Imad är svårt traumatiserade. Imad är oerhört aggressiv. Han slåss och skriker svordomar åt alla, och hans favoritsysselsättning är att stena kaniner och halshugga hundar. I flera år följer filmaren Imad och hans familj på den långa vägen till en så normal barndom som möjligt.
Jag skulle kunna belysa barndomens betydelse genom att berätta om Mary Bell. Hon var elva år gammal när hon ströp två små pojkar, fyraårige Martin Brown och treårige Brian Howe. England chockades svårt när det visade sig att den som brutalt hade mördat pojkarna själv var ett barn.
Författaren Gitta Sereny har skildrat historien om Mary Bell i en av de mest skakande böcker jag har läst, ”Ohörda rop: Historien om Mary Bell”.
Mary Bell, född 1957, växte upp i slummen, i ett av de ruffigaste, fattigaste områden England har frambragt, Scotswood i Newcastle. Hennes mamma Betty Bell var prostituerad och tvingade Mary från fyra års ålder att delta i sexuella aktiviteter med kunderna.
Inga fler exempel behövs. Vi nöjer oss med att konstatera att det finns onda människor och försöker hålla oss så långt från dem som möjligt.
Jag har haft tur. Jag har aldrig varit utsatt för våld
Jag är en lugn och fredlig person, trygg i mig själv, och tanken på våld finns liksom inte. Nej, jag har inte varit utsatt för oönskade sexuella närmanden heller. Om det hade hänt skulle jag antagligen bara ha sopat undan den oönskade handen och fräst högt ”Vad håller du på med?” Jag har haft turen att bara träffa snälla, varma, omtänksamma män. En av dem gifte jag mig med. Men han är död sedan många år.
Men så är det mannen på tippen – som jag inte har valt. Tippens svarte riddare
Han arbetar på återvinningsstationen där jag regelbundet lämnar mina pedantiskt sorterade återvinningsprodukter; plastförpackningar, papper och pappersförpackningar, utbrunna värmeljus och annat metallavfall.
En gång hade jag blivit försenad på resan dit och kör in på tippen några minuter före stängning klockan 18. När jag öppnar bagageluckan på bilen för att ta ut det återvunna kommer Tippens svarte riddare och skriker att tippen är stängd och att jag inte får kasta mitt avfall i containrarna. Om jag ändå gör det hotar han med att låsa in mig på tippen. Han vrålar hotet gång på gång.
Jag ignorerar honom. Jag kastar mitt avfall. Det tar inte ens en minut. Han fortsätter skrika och vråla. Det är uppenbart att det rör sig om en människa som är från sina sinnen. Jag kör därifrån. Klockan var nu exakt 18, och jag är mycket illa berörd av händelsen.
Det här kan förefalla som en bagatell. Men för mig är det en skrämmande och mycket obehaglig upplevelse att som ensam, äldre kvinna bli hotad av en människa som är bortom all kontroll. Om han hade gjort verklighet av sitt hot skulle jag ha varit inlåst i tre dygn (tippen har öppet måndagar och torsdagar) utan vatten, mat, utan värme och utan mina hjärtmediciner. Jag skulle inte kunna kalla på hjälp. Eftersom jag är elöverkänslig använder jag inte mobiltelefon. Jag hade antagligen inte överlevt.
Inför allvaret i hotet och mannens totalt oacceptabla beteende kontaktar jag hans arbetsgivare och berättar vad som hänt. Han skulle få en tillsägelse, sa arbetsgivaren. Jag påpekade att en ursäkt var motiverad. Den kom aldrig.
Även rent objektivt är tippens svarte riddare en skräckinjagande figur. Han ger ordet ”grob” en innebörd. Han är storvuxen, väger minst hundra kilo, utstrålar primitiv aggressivitet, är grov och ohyfsad, i total avsaknad av begrepp om hur man uppför sig. Han är en sån som man absolut inte skulle vilja möta på en gata en mörk kväll. Inte någon annanstans heller för den delen.
Har han haft en svår barndom? Det vet jag inte, och det är i vilket fall som helst ingen ursäkt för att bete sig som en grobian. Kanske avskyr han sitt arbete på tippen men kan inte få något annat jobb? Det är tydligt att han tar ut sina demoner på andra människor. Varför ger han sig på mig? Jag har aldrig tilltalat honom, bara kastat mina sopor.
Han verkar ha en förkärlek för att attackera människor där han vädrar fysisk svaghet, till exempel vithåriga kvinnor i 80-årsåldern. Han kan inte ha undgått att se att jag har påtagliga svårigheter att gå och haltar fram mellan containrarna på tippen. Vilka instinkter väcker det hos honom?
Där känner han sig som en kung. Då är han härskare. Njuter han av att ge sig på funktionshindrade kvinnor som skulle vara en barnlek för honom att fälla till marken?
Försiggår det över huvud taget någon mer avancerad tankeverksamhet bakom hans pannben? Jag tillåter mig tvivla.
Den senaste attacken kom häromdagen. Skrikande kommer han emot mig och hävdar att jag har kastat LIVSMEDEL i en brun papperspåse i containern för brännbart. Jag kastade påsen för några veckor sedan, och han har uppenbarligen, av någon outgrundlig anledning, valt att öppna just min lilla påse, rotat igenom innehållet och hittat några tomma äggskal. Äggskal är inte livsmedel. De är synnerligen brännbara.
Hela hans inre hatmaskineri är igång. Han skriker att han ska ringa regionen och anmäla mig.
– Ja, gör det, säger jag lugnt. Sedan kör jag därifrån.
Tyvärr är det många mil till en annan återvinningsstation.
————————————————————————-
Jag bloggar och gör podcasts ideéllt, som ett slags egenterapi, för att om möjligt förstå vår samtid.
Alla kan läsa och lyssna gratis på min blogg och YouTubekanal.
Om du ändå vill stödja mig med en gåva är jag givetvis mycket tacksam.
Swish 073 594 52 69
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290
Swift-BIC-kod ELLFSESS
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 