Mördarsektens barn

De har sett sina föräldrar våldta och mörda. De har tvingats vara vittnen till offentliga avrättningar. De har hjärntvättats och utbildats till mordmaskiner och sparkat fotboll med avhuggna huvuden. De har levt sin barndom i konstant våld, försvurna till den grymmaste våldsideologi världen skådat. Många av dem har själva mördat. 

Säpo har beräknat att det rör sig om 30-40 barn som kommer att återvända till Sverige utöver dem som redan har anlänt. Siffran har senare korrigerats till cirka 80 barn till IS-anhängare med Sverigekoppling som fortfarande finns kvar i Syrien. Barnen finns både i läger i och i krigszonen i östra Syrien.

Att säga att Sverige saknar beredskap för att ta emot dessa svårt traumatiserade barn vore ett grovt understatement. 

Sverige har försatt sig i en mycket riskabel situation när de sista fanatiska terroristerna i mördarsekten IS eller andra våldsamma terrorsekter, som Jabhat al-Nusra, återvänder.

Eller mer korrekt uttryckt:

Svenska politiker har genom försumlighet, underlåtenhet att vidta adekvata åtgärder och en pyramidal feghet försatt befolkningen i en mycket riskabel situation när jihadisterna återvänder.

Vad gäller lagstiftning släpar Sverige flera år efter andra länder. Det finns helt enkelt inte tillräckliga adekvata lagrum för att gripa och lagföra människor retroaktivt för terrorhandlingar.

”Det här är problem som är grundlagda för minst ett decennium sedan. Nu skördar vi frukterna av misstag och slapp politik som vi har haft länge, och vi vågar inte ens ha mardrömmar om vad vi kommer att få skörda av vår släpphänthet nu, de misstag vi begår i dag” säger Per Gudmundson, tidigare ledarskribent på Svenska Dagbladet, nu presschef hos Kristdemokraterna.

Han säger också:

”På sikt kommer allt det här att landa i vårt knä i Sverige.”

Just nu pågår intensiv propaganda från ansvariga politiker för att försöka lugna ner svenskar och även exempelvis yazidier och assyrier som flytt från IS’ skräckvälde och har all anledning att vara djupt oroliga för både de våldsamma vuxna islamister och deras mordtränade barn som rör sig i det svenska samhället.

Statsminister Stefan Löfven (s) försäkrar att Sverige inte tänker vidta några åtgärder för att hämta hem mördarsekten när IS’ nu faller samman. ”Å så skönt” tänker den vanlige svensken och drar en djup suck av lättnad. Men detta är medvetna dimridåer för att föra allmänheten bakom ljuset. IS-terroristerna klarar alldeles utmärkt att ta sig tillbaka till Sverige på egen hand för att låta sig plåstras om av den svenska sjukvården och utkvittera bostäder och bidrag av socialtjänsten och Försäkringskassan.

Många av dem har dessutom fått sin terrorverksamhet finansierad av svenska skattebetalare genom utbetalningar från Försäkringskassan. Det visar en ny rapport som gjorts av Försvarshögskolan på uppdrag av Finansinspektionen.

Nästan alla 300 personer som rest från Sverige till Syrien och Irak för att ansluta sig till terrororganisationer har konstant erhållit någon form av statliga bidrag. Vanligast är bostadsbidrag, barnbidrag, studielån, underhållsstöd och föräldrapenning.

Om föräldrarna är svenska medborgare har de och deras barn rätt att återvända till Sverige, och regeringen har klart deklarerat att den inte har några planer på att återkalla medborgarskapet för någon, inte ens om personen ifråga har dubbla medborgarskap.

Att återkalla ett svenskt medborgarskap är i dag inte möjligt enligt svensk lag. Det kräver en ändring i grundlagen, och därför krävs två riksdagsbeslut med ett riksdagsval emellan. Det är alltså en tidskrävande procedur, och regeringen är som sagt helt avvisande till att ändra lagen i restriktiv riktning. Det är till och med så att medborgarskapslagen har liberaliserats genom lagändringar 2001 och 2015.

Säpo beräknar att omkring 2 000 våldsbejakande islamister finns i Sverige. Omkring 300 IS-anhängare har rest från Sverige till stridsområdena i Syrien och Irak, de flesta under 2013 och 2014. Ett 50-tal har dött i strid. Etthundrafemtio IS-terrorister med medborgarskap i Sverige har återvänt och lever i frihet i det svenska samhället, i åtskilliga fall välvilligt utrustade med skyddade identiteter av svenska myndigheter för att inte råka ut för motgångar.

Ytterligare ett hundratal väntas återvända. Det är de allra farligaste, de mest fanatiska islamisterna, de som in i det sista stridit för ”kalifatet” och är fast beslutna att bygga ett nytt kalifat, det vill säga en islamistisk diktatur, byggd på sharialagar, någon annanstans.

Med sig har de både barn som de tog med sig till krigszonen och barn som fötts där. Skadade barn, traumatiserade barn. Barn som har upplevt så mycket våld och död att de är apterade bomber.

IS-barnen är barn, och barn är alltid oskyldiga, heter det i den okunniga propaganda som sprids av både politiker och journalister. Ja, barn föds oskyldiga men formas både av sitt genetiska arv och sin miljö. Barn väljer inte sina föräldrar – men föräldrar kan skada sina barn för livet.

En frammanad bild av IS-jihadisterna som kärleksfulla föräldrar till sina barn i pauserna mellan halshuggningarna är helt enkelt inte rimlig. Den hör hemma i avdelningen önskedrömmar. De här föräldrarna har, drivna av hatisk islamistisk fanatism, utsatt sina barn för de värsta grymheter föräldrar kan utsätta sina barn för.

Våldet. Det besinningslösa mördandet. En ideologi som bygger på hat och utrensning av alla människor utom ett fåtal ”rättrogna”.

Ytterst få rapporter om barnens situation har trängt ut till Väst från IS’ stridsområden. I oktober 2017 publicerade Expressen ett reportage inifrån IS-fästet Raqqa, skrivet av tidningens reporter Kassem Hamadé, som fått en unik intervju med den avhoppade IS-emiren Abu Abboud al-Raqqawi.

Han berättade om hur IS isolerar tusentals barn från sina föräldrar, låser in dem i träningsläger i sex månader, hjärntvättar barnen med propaganda och drillar dem att mörda. Det är så små pojkar som åttaåringar och upp till fjorton år som har tränats till att bli den armé som IS vill använda mot Väst.

”De kallas för Ashbal al-Khilafa. De flesta är barn till syrier men även utländska medlemmar” säger Abu Abboud al-Raqqawi.

Bara i Raqqa byggde man upp minst 15 träningsläger för Ashbal al-Khilafa. Varje läger har tagit emot mellan 600 och 800 barn.

Några få har valts ut som självmordsbombare. Övriga sparas till kommande krig mot Västvärlden. Barnsoldaterna är brutalare än de vuxna IS-terroristerna. De har lärt sig att utan betänkligheter halshugga eller skjuta ihjäl IS’ fångar. De har spelat fotboll med ”otrognas” avhuggna huvuden.

En scen, återgiven av reportern Kassem Hamadé:

En grupp barn, klädda i kamouflagedräkter, står med kniv i handen redo att skära halsen av sina offer. Offren är vuxna män som tvingats ner på knä. De mördas medan barnen ropar:

”Allah Akbar! Allah Akbar!”

Ytterligare en ohygglig rapport om IS-barnen kom från brittiska Channel 4 News redan 2015. Barn som deltar i träningslägren får lära sig att de måste ge allt till IS, inklusive att offra sina egna liv som självmordsbombare. De hjärntvättas till underkastelse i total lydnad och lojalitet.

Som ett led i hjärntvätten instrueras barnen att spionera på sina egna föräldrar, som riskerar dödsstraff om de motsätter sig att deras barn rekryteras till IS’ barnarmé. De unga pojkar som inte låter sig rekryteras till IS torteras.

Omar, 14 år, berättar i filmen om hur han straffades på det mest bestialiska sätt. Han torterades i sex veckor. När han fortfarande vägrade att gå med i IS höggs hans ena fot och en arm av med en slaktarkniv på en offentlig arena. De avhuggna kroppsdelarna lades sedan framför honom. Omar kan inte gå och inte hålla någonting och säger att hans liv är slut.

Om vi förväntar oss att svårt traumatiserade IS-barn ska kunna avprogrammeras och rehabiliteras till normalitet är vi omåttligt naiva. Vi måste inse att de barn som följt med sina föräldrar till striderna i Irak och Syrien har psykiska skador av en dignitet som vi hittills inte har sett någon motsvarighet till i Sverige. Att tro att sådana skador kan fixas med lite terapi är bokstavligen livsfarligt naivt.

Barn formas av sina upplevelser, barn formas av sina föräldrar. Föräldrar har makten att förstöra sina barn för livet. De barn som av sina föräldrar har tagits med till IS’ krigsinferno i Irak och Syrien eller har fötts där är hjärntvättade och programmerade att hata och döda ”otrogna”.

De har upplevt sådana fasor och har så djupa psykiska skador att vi utifrån normala referensramar inte kan föreställa oss det. Det är helt enkelt inte fattbart för normala psyken. Våra psykiska försvarsmekanismer skyddar oss från att ta in det ohyggliga.

Till detta kommer djupt rotade svenska föreställningar om att allting går att bota med lite god vilja, allting kan läka bara vi är snälla och pysslar om och gjuter lite beprövad svensk social ingenjörskonst på skadorna.

Det är mycket svårt att ta in insikten att allting faktiskt inte går att avhjälpa. Att alla skador inte kan botas. Att det finns psykiska tillstånd som är så svåra att de är irreversibla, även hos barn. Skygglapparna mot den insikten är tjocka hos de flesta, för det gör ont att se att barn kan vara onda och mörda.

Innan jag går närmare in på IS-barnen vill jag påminna om Mary Bell. Hon var elva år gammal när hon ströp två små pojkar. Först fyraårige Martin Brown i ett rivningshus den 25 maj 1968, och två månader senare treårige Brian Howe. England chockades svårt när det visade sig att den som brutalt mördat pojkarna själv var ett barn.

Författaren Gitta Sereny har skildrat historien om Mary Bell i en av de mest skakande böcker jag har läst, ”Ohörda rop: Historien om Mary Bell”.

Mary Bell, född 1957, växte upp i slummen, ett av de ruffigaste, fattigaste områden England har frambragt, i Scotswood i Newcastle – ett område som skulle kallas ”utsatt” om det låg i Sverige. Hennes mamma Betty Bell var prostituerad och hade stora psykiska problem. Hon var ofta frånvarande i veckor för att ”arbeta”, och hon använde Mary från fyra års ålder som en ”extra attraktion” att bjuda sina kunder på och tvingade sin lilla dotter att delta i sexuella aktiviteter med kunderna.

Betty Bells specialitet som prostituerad var sado-masochism, där hon utövade den dominanta, sadistiska rollen. Mary Bell tvingades från bara några års ålder att inte bara åse utan också agera med i moderns sexuella perversioner – sexuell misshandel av grövsta slag.

Mamman försökte upprepade gånger ta livet av Mary genom att bland annat ge henne sömntabletter som om det var karameller. Hon kastade ut Mary genom fönstret, någonting som ledde till att flickan ådrog sig en skallskada. Hon lämnade också flera gånger Mary ifrån sig för adoption men tog sedan tillbaka henne och påstod att hon hade blivit fråntagen sitt barn.

I sitt val av mordoffer upprepade Mary Bell sin mammas dominanta sado-masochistiska beteende. Hon gav sig bara på dem som var mindre och svagare än hon och inte kunde göra motstånd. Treårige Brian Howe var illa tilltygad när han hittades. Efter mordet hade Mary Bell återvänt till kroppen, skurit ett ”M” i hans mage, misshandlat kroppen med en sax, klippt av honom håret och stympat hans penis.

Hon erkände aldrig morden men överbevisades i rätten. Psykologisk och psykiatrisk expertis som undersökte henne ställde diagnosen psykopati. Hon hade aldrig fått någon kärlek av sin mor, aldrig knutit an till henne och kunde därför inte heller känna empati med någon. Morden var hennes sätt att berätta om vad hon själv upplevt som hon inte kunde uttrycka i ord. Det är så barn brukar berätta om svåra upplevelser; genom att upprepa och gestalta i handling, inte berätta i ord.

Hon var ett offer som själv blev förövare. Den schweiziska psykoanalytikern Alice Miller har kallat behovet att upprepa det man själv blivit utsatt för för upprepningstvånget – ett omedvetet sätt att berätta vad man har upplevt och en möjlighet att bearbeta sina psykiska skador.

I slutet av 1968 dömdes elvaåriga Mary Bell till livstids fängelse. Hon frigavs 1980, 23 år gammal och lever med skyddad identitet. Hennes historia går att se i den här videon.

Jag berättar om Mary Bell för att påminna om att det finns psykiska skador som är så djupa att vi inte klarar att föreställa oss dem. Skador som inte kan läka, hur gärna vi än vill att de ska göra det.

Barn som har utsatts för svåra övergrepp blir, som ett omedvetet sätt att bearbeta sina upplevelser, ofta själva bödlar. De upplever att deras psykiska smärta lindras när de utsätter andra för vad de själva har utsatts för.

Vad har historien om Mary Bell att göra med jihadisternas barn? En hel del. I båda fallen handlar det om svårt traumatiserade barn. Deras trauman kan se olika ut, men den ödeläggande konsekvensen för barnets utveckling är densamma.

Vi ska se ytterligare ett exempel på hur barn berättar om sina psykiska skador genom att agera ut dem, den här gången direkt knutet till IS. Det korta filmavsnittet i tweeten publicerades av Daily Mail i augusti 2015.

Det vi ser är en liten pojke, högst tre år gammal, som glatt springer in i ett rum med IS-flaggor. Han är klädd som en av IS’ mördare med hjältestatus, närmare bestämt Mohammed Emwazi, känd som ”Jihadi John”, IS-terroristen som högg huvudet av den amerikanske journalisten James Foley i augusti 2014 och sedan har mördat ytterligare minst fem tillfångatagna västerlänningar. Emwazi dödades av en amerikansk drönare i november 2015.

Den lille pojken i filmen ser ut att bära ett bombbälte. Energiskt och utrustad med en stor kniv sätter han igång och skär halsen av en vit nallebjörn. Den man som filmar sekvensen, antagligen pojkens far, ropar ”takfir!”, ett nedsättande ord för ”otrogna”, och pojken höjer kniven över huvudet i en segergest.

En månad före Daily Mails publicering, i juli 2015, hade IS släppt den första filmen där en liten pojke halshugger en vuxen man, en syrisk soldat som tagits tillfånga i Homsprovinsen.

Filmen med den lille pojken är en skakande illustration till en förstörd barndom. Pojken är indoktrinerad att tro att han gör något berömvärt och bra när han skär huvudet av nallen, och han bekräftas i sin tro när mannen bakom kameran skriker ”takfir”. Det är kodordet för att hata och halshugga.

Med ett enormt våldskapital och svåra trauman inom sig återvänder mördarsektens barn till Sverige. Säpo ska i princip informera de kommuner som jihadisterna återvänder till, främst Stockholm, Göteborg och Örebro. Men i många kommuner fungerar det inte, och plötsligt upptäcker personal i förskolan och skolan att de har fått ett traumatiserat barn med avvikande beteende i sin barngrupp. Ett barn som är som en vandrande krutdurk och tar till grovt våld mot både lärare och elever. Ett barn som avviker från alla tidigare erfarenheter av hur barn brukar bete sig.

Sverige har ingen beredskap alls för de här barnen. Varken i lagstiftningen eller i praktiken. Det blir huvudsakligen tre instanser som kommer att möta dem: skolan, socialtjänsten och BUP (barn- och ungdomspsykiatrin) – alla tre redan på bristningsgränsen av den belastning som har lagts på dem genom massinvandringen de senaste decennierna. Mängder av lärare och socialsekreterare flyr redan från en ohållbar arbetssituation.

Ingen av de här tre instanserna har den erfarenhet och specialkompetens som är absolut nödvändig för att handskas med IS-barnen. Situationen är fullständigt katastrofal. Barnen kommer till ett system i sönderfall. Utan förmåga. Utan kunskap. Utan erfarenhet. Utan någon som helst aning om vad man ska göra med de här barnen.

Vad gäller lagstiftning är det lika illa. Socialtjänstlagen (SoL) från 1982 och LVU (Lagen om vård av unga), reviderad 1990, är båda skrivna för helt andra människor och helt andra förhållanden, i klartext för svenskar och svenska förhållanden. Socialtjänstlagen bygger helt på frivillighet och på tanken att föräldrarna i samförstånd med myndigheterna och i största välvilja och omtanke om sina barns bästa ska samarbeta med socialtjänsten.

Hur många tror att IS-terrorister är motiverade att samarbeta med ”de otrognas” socialtjänst om barn som de betraktar som sina privata ägodelar och har indoktrinerat med våldsam jihadism? Det kommer inte att ske.

Polis, Säpo, förskolepersonal, lärare, sjukvårdspersonal och andra personalkategorier som kommer i kontakt med barn har anmälningsplikt. Det innebär att när de misstänker att ett barn far illa ska de enligt lag genast göra en orosanmälan till socialtjänsten.

Bara sedan nyår har 38 orosanmälningar gällande barn till IS-terrorister kommit in till socialtjänsten i Stockholms stad. Anmälningarna utreds just nu.

Men vad händer sedan? På vilka grunder kan ett barn som växer upp i en miljö präglad av våldsbejakande islamism omhändertas med tvång? Varje beslut om att tvångsomhänderta ett barn enligt LVU prövas i och måste godkännas av förvaltningsrätten. De rättsliga kraven på bevisning i ett tvångsomhändertagandemål är mycket höga. Det måste föreligga ”påtaglig risk för den unges hälsa eller utveckling”.

Så som praxis har utvecklat sig måste barnet redan ha fått allvarliga fysiska eller psykiska skador, och det måste föreligga ett vårdbehov hos barnet innan ett tvångsomhändertagande beviljas. Inget beslut enligt LVU gällande IS-barn har godkänts. Fallen har avslagits av förvaltningsrätten. Två exempel:

• Socialtjänsten i Göteborg ville tvångsomhänderta en flicka som radikaliserats och enligt föräldrarnas första version skulle åka utomlands för att gifta sig med en IS-terrorist. Föräldrarna backade senare, och flickan nekade till IS-samröre. Socialtjänsten ville ändå att hon skulle tvångsomhändertas, eftersom den ursprungliga versionen ansågs vara trovärdig. Men förvaltningsrätten avslog socialtjänstens begäran.

• I norra Stockholms län ville socialtjänsten tvångsomhänderta en pojke som haft avrättningsfilmer och propaganda från IS i mobilen. Han hade också hotat fyra kvinnliga släktingar med att skära halsen av dem om de lämnade islam. Han hade också skolkamrater som rekryterats till IS. Pojken förnekade att han var radikaliserad, och förvaltningsrätten avslog socialens begäran om tvångsomhändertagande.

”De som skrev Socialtjänstlagen och LVU hade inte de här situationerna i åtanke” säger Lupita Svensson, doktor i socialt arbete vid Socialhögskolan i Lund, i P1 Morgon.

”Barn kan inte tvångsomhändertas enbart för att föräldrarna har deltagit i strider. Det finns heller ingen bestämmelse om att tvångsomhänderta barn för att deras föräldrar döms till fängelse. Man ska gå på samtycke i första hand.”

Hittills har alltså inte ett enda beslut om att omhänderta ett IS-barn enligt LVU blivit rättsligt godkänt.

Och vilka socialsekreterare vågar fatta beslut om ett tvångsomhändertagande av barn i en IS-familj?

Vilket skydd kan de i så fall få mot IS-föräldrarnas hämnd?

Hur många socialsekreterare vill bli mördade, få sin bil eller socialkontoret nedbrända av en hel klan som hämnd för ett tvångsomhändertagande? Det har redan hänt.

Fosterhemsplacering – finns det över huvud taget några fosterföräldrar som vill/vågar ta hand om barn som med tvång har skilts från sina IS-föräldrar? Vilka hämndåtgärder och vilka straff kommer de i så fall att riskera? Vilket skydd kan de få mot anhörigas hämnd?

På de frågorna finns inga svar.

Magnus Ranstorp, terrorforskare vid Försvarshögskolan, har tillsammans med andra forskare de senaste åren gett ut tre rapporter om IS-terroristerna, som alla gått politikerna spårlöst förbi. Han är bland annat medförfattare till en EU-manual för hantering av IS-återvändare och deras barn.

Författarna pekar på att barnen behöver både omedelbar och mer långsiktig hjälp. Personal som handskas med barnen behöver kvalificerad handledning. När det finns anledning att tro att ett barn har varit involverat i kriminella handlingar ska särskild uppmärksamhet ägnas perspektivet att barnet kan vara både förövare och offer – samtidigt. Särskild hänsyn ska tas till barns olika utvecklingsstadier. De verktyg för rehabilitering som passar vuxna är inte lämpliga för barn.

EU-manualen utgår ifrån övertygelsen om att de återvändande IS-barnen går att avprogrammera och rehabilitera. Som framgår av den här texten delar jag inte den uppfattningen. När de här traumatiserade barnen uttrycker sin smärta och sina erfarenheter i handling – för det kommer de att göra – kan vad som helst hända.

När det händer ska vi tänka på de mest ansvarslösa och fega politiker som något land någonsin haft, de som glidit undan från obekväma beslut som hala ålar, de som låtit sig styras av feghet, de som månat mest om sitt eget skinn, de som inte har haft något förutseende eller tillräcklig moralisk resning för att skydda sitt eget folk.

De som satte barn som är apterade bomber i knät på oss.

 

LÄS OCKSÅ:

Johan Westerholm:

IS-terroristernas barn – tidsinställda bomber

 

LYSSNA:

Intervju med terrorforskaren Magnus Norell i Ronie Berggrens podd Amerikanska nyhetsanalyser.

---

Tillförde den här artikeln dig någonting? Gav den dig kunskaper, tankar och insikter som du inte hade tidigare? Jag arbetar med professionell journalistik och skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.

Jag är tacksam om du vill stödja mitt arbete genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:

Swish 073 594 52 69

Bankgiro 111-9072

Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290

Swift-BIC-kod ELLFSESS

Varmt tack för din gåva!