Vitt privilegium, del 3. Sökandet efter ett bortadopterat barn

Två decennier in på 2000-talet ses rätten till fri abort som en självklarhet. Trots tillgång till säkra och billiga preventivmedel gör varje år mellan 35 000 och 40 000 kvinnor abort i Sverige. 

När någonting ses som självklart, tas för givet och ibland missbrukas, är nästa steg att glömma de villkor som har präglat kvinnors liv – men även mäns – i generationerna före oss. Ända fram till mitten av 1960-talet, när de första p-pillren kom, var kvinnor slavar under sin fruktsamhet. Illegala köksbordsaborter och änglamakerskor är en del av vår historia.

Fortsätt läsa ”Vitt privilegium, del 3. Sökandet efter ett bortadopterat barn”

Mikael Jalving: ”De som krossar historien är dömda att upprepa den”

”Västliga rasaktivister styrs av en föreställning om hyper-nutid, som karaktäriseras av överkänslighet och lynchjustis” skriver den danske författaren och historikern Mikael Jalving i en debattartikel i Jyllands-Posten, apropå ”antirasisters” krav på att riva statyer och andra minnesmärken som de anser vara rasistiska.

I Sverige ställs till exempel krav på att riva statyer av den världsberömde botanikern Carl von Linné (1707-1778).

Mikael Jalving, författare, historiker och journalist.

Av Mikael Jalving

Översättning från danska: Julia Caesar.

Nyligen råkade jag på en karta av Storbritannien som delades i sociala medier. Den liknade en vanlig geografisk karta, men hade markeringar – inte av städer, floder och vägar – utan av politiskt inkorrekta statyer. Statyer som fortast möjligt skulle avlägsnas eller vandaliseras. Kartan var en plan över vad som måste göras i antirasismens namn. En påbjuden utradering av Storbritanniens rasistiska förflutna i sten, koppar och marmor.

Fortsätt läsa ”Mikael Jalving: ”De som krossar historien är dömda att upprepa den””

Saker som jag inte förstår (och heller aldrig kommer att försöka förstå)

Kalla mig gärna naiv. Men det finns saker som jag inte förstår. Allt fler företeelser lämnar mig i förundran, och jag misstänker att de kommer att öka i antal. Jag dristar mig också till att tro att det är en upplevelse som jag delar med många.

Jag börjar inse att en förmodligen hög andel människor dör med en stark känsla av förundran, obegriplighet och främlingskap. En känsla av att de förstår sig så lite på den här världen att de gör bäst i att lämna den.

Koltrast. Hanne.

Låt mig börja med något så trivialt som koltrasten, denna trivsamma stannfågel (i södra Sverige) som sjunger så vackert för oss. Koltrasten blir gärna bofast på samma ställe år efter år när den har hittat en plats där den trivs. Vi njuter av de vemodiga flöjttonerna i vårkvällarna. Men hur många har reflekterat över huruvida koltrasten har något minne?

Fortsätt läsa ”Saker som jag inte förstår (och heller aldrig kommer att försöka förstå)”

Så blev äldreomsorgen en dödsfälla

Coronapandemin skördar fler dödsoffer inom äldreomsorgen än i någon annan grupp. Av dem som har dött i covid-19 är 90 procent 70 år eller äldre, visar siffror från Socialstyrelsen. Av dem har 76 procent bott på äldreboenden eller haft hemtjänst.

Den höga dödligheten bland äldre som får omsorgsinsatser är coronapandemins största misslyckande. Det är alla överens om. Men varför blev det så? Och vad kan vi lära oss av misstagen?

I sammanhanget är det värt att påminna om en gammal tumregel. Den lyder ungefär så här:

”Ett samhälles kulturnivå kan avläsas i hur man behandlar sina svagaste invånare.”

Med utgångspunkt från coronapandemin och de många döda i gruppen äldre uppvisar Sverige en mycket låg kulturnivå.

Fortsätt läsa ”Så blev äldreomsorgen en dödsfälla”

Rösterna inifrån: ”Hur skulle det se ut om alla som påstod att de behövde munskydd skulle få det?”

Totalt 2 586 personer i Sverige har hittills avlidit av Covid 19. Nu börjar berättelserna från dem som arbetar i den främsta frontlinjen mot coronaviruset; sjukvårdspersonal och personal inom äldreomsorgen, nå ut till allmänheten.

De skickas fram i främsta ledet och utkämpar en ibland dubbel kamp, en mot viruset och en mot överordnade som inte tillåter tillräckliga skyddsåtgärder. 

Leonardo da Vincis berömda muralmålning ”Nattvarden” eller ”Den sista måltiden”, utförd omkring 1495-1498 i klostret Santa Maria delle Grazie i Milano. Här parafraserad med läkare och sjuksköterskor i coronapandemins tid.

Fortsätt läsa ”Rösterna inifrån: ”Hur skulle det se ut om alla som påstod att de behövde munskydd skulle få det?””

Vem bestämmer vem som ska få leva?

I min hall, alldeles innanför ytterdörren, ligger en förpackning munskydd. Dyrt betalda (500 kronor för 50 stycken) ur min egen ficka. Ingen får komma in i huset utan att ta på sig ett munskydd. Saken är inte förhandlingsbar. Det gäller livet.

Det här blir en lång text som kommer att vindla hit och dit, mellan personligt och allmängiltigt. Det kommer att handla om vem som har rätt att leva, om etisk härdsmälta, om obefintliga munskydd i hemtjänsten, äldreomsorgen som det perfekta sparobjektet, huruvida döden har svarta Fantomentrikåer och om skräck och rädsla som effektiva verktyg att styra människor.

Fortsätt läsa ”Vem bestämmer vem som ska få leva?”

Tack vare Ignaz Semmelweis tvättar vi händerna

En så enkel sak som att tvätta händerna kan rädda liv. I dag är det självklart för de flesta av oss. Men bakom de självklara upptäckterna finns ofta en människa som har vågat gå emot strömmen och tänkt på det som ingen annan har tänkt på.

Ignaz Semmelweis (1818-1865).

Den man som ska ha äran för handtvätten hette Ignaz Semmelweis (1818-1865). Han gjorde en av den vetenskapliga historiens stora upptäckter som fortfarande räddar oräkneliga liv.

När du står där i en coronapandemi och tvättar händerna för tjugonde gången på dagen, nynnandes ”Blinka lilla stjärna där” – så att du tvättar tillräckligt länge – bidrar du till att rädda liv. Skänk gärna en tanke till Ignaz Semmelweis! Alltihop är hans förtjänst.

Fortsätt läsa ”Tack vare Ignaz Semmelweis tvättar vi händerna”

Liv och död och det mångkulturella samhällets sårbarhet

Kasta upp ett antal floskler och etablerade ”sanningar” i luften. Pröva dem sedan ur ett coronaperspektiv. Kommer de att hålla? Vilka faller platt till marken?

I skuggan av en katastrof vänds allt som vi trodde var säkert och nästan evigt uppochner: politiska beslut, normer, värderingar, etik och moral. Det händer nu. Och det går snabbt. 

Nu diskuterar politiker, myndigheter och sjukvård vilka som ska få leva och vilka som ska dö. Nya etiska riktlinjer blev offentliga på fredagen. Och jag hör ingen som drar paralleller till 1930-talet.

Coronapandemin avslöjar också det mångkulturella samhällets sårbarhet. Förmågan att ta till sig information är livsavgörande.

Plötsligt och brutalt kastas vi in i centrum av de stora livsfrågorna: liv och död. Vem har möjlighet att överleva med eller utan intensivvård, och vem har det inte? När det handlar om liv eller död i en akut krissituation finns ofta ingen tid för eftertanke. 

Sex somaliers död i Stockholm visar det mångkulturella samhällets sårbarhet. Att kunna läsa och förstå information kan ha en avgörande roll för överlevnad.

Fortsätt läsa ”Liv och död och det mångkulturella samhällets sårbarhet”