För 15 år sedan bytte jag sida. I 25 år arbetade jag som journalist i dagspress, därav 22 år på Dagens Nyheter. Efter pensioneringen började jag skriva i alternativmedia. Halva min vänkrets sade upp sig.
Ytterligare fem år har passerat sedan jag skrev krönikan ”Tio års arbete i alternativmedia: en ringmur av tystnad”. Dags för en utvärdering. I 15 år av mitt nu 80-åriga liv har jag velat berätta, upplysa, utreda, förklara, ställa frågor, dra slutsatser, protestera. Helt enkelt belysa och försöka förstå en samhällsutveckling som i allt högre fart är på väg åt fanders.
Vad har hänt under de 15 åren? Har det jag skriver kunnat påverka någonting? Var det någon mening med att byta sida, ställa sig på barrikaderna och ta all skit som det har inneburit i form av förföljelse i min bostad, uthängningar med krigsrubriker, karaktärsmord, mediedrev, mordhot och röjande av min identitet?
Jag är inte säker på svaret.
Till dig som läser min blogg och får veta saker som du aldrig får veta i MSM:
Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.
OBS! NYTT SWISHNUMMER: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072
Varmt tack för ditt stöd!
Genom något slags synkronicitet bryts mina frågor och tankar mot ett inlägg på X (före detta Twitter), skrivet av Dan Eriksson, en av krafterna i den nationalistiska rörelsen ”Det fria Sverige”, DFS. De tankar han för fram liknar till stor del mina. Det är ingen slump. Jag gissar att de här tankarna finns på flera håll i alternativmediarörelsen.
Alla vill känna att det finns en mening med det man gör. Då och då behöver man stanna upp och göra en utvärdering, skärskåda sina drivkrafter och bestämma sig för om man vill fortsätta på samma väg eller välja en annan.
Med Dan Erikssons tillåtelse publicerar jag hans inlägg här, följt av mina egna erfarenheter och tankar.
”Vi kan inte bygga något nytt på ilska och uppgivenhet – därför lämnar jag nyheternas mörka beroende bakom mig”
”Under många år har jag själv varit en del av det. Skrivit om det. Spridit det. Nyheter om våldtäkter, mord, rån. Artikel efter artikel om svekfulla politiker, vansinnig lagstiftning, samhällskollaps. Det ger klick. Det får människor att reagera, att dela, att känna något. Ilska. Rädsla. Uppgivenhet. Det fungerar – men till vilket pris?
Jag riktar mig särskilt till dig som kallar dig nationalist, eller invandringskritiker, eller bara en vanlig människa som ser att något gått väldigt snett i vårt land. Du vet vad jag menar. Det där tvångsmässiga scrollandet. Att hela tiden behöva veta hur illa det är. Som om varje ny våldtäkt bevisar att vi hade rätt – men ändå lämnar oss tomma, tröttare, mer cyniska för varje dag.
Det har blivit ett beroende. Inte av sanningen, utan av eländet.
Och jag förstår varför. Vi har tvingats se verkligheten i vitögat medan andra förnekade den. Vi har behövt bli skickliga på att dokumentera, argumentera, överbevisa. Men i processen har något gått förlorat: viljan att skapa, att drömma, att bygga. Allt vi gör är att reagera – aldrig att leda.
Jag tror inte längre att det räcker.
Vi behöver ett nytt fokus. Vi behöver prata om vad vi vill, inte bara vad vi hatar. Vi behöver visa att det finns alternativ, att det går att leva annorlunda, tänka annorlunda, känna hopp – även i ett land som Sverige 2025. Och framför allt: vi måste vara de som inspirerar andra att resa sig, inte bara de som pekar ut vad som håller på att falla.
Jag kommer inte att sluta tala sanning. Jag kommer inte att blunda för verkligheten. Men min roll framöver kommer att vara en annan. Jag vill skapa. Bygga. Förmedla kraft, inte bara kritik. Jag vill hjälpa människor att hitta balansen, styrkan och riktningen – mitt i ett samhälle som ofta känns trasigt.
För kampen handlar inte bara om att avslöja svek, utan om att återuppväcka hopp.”
Så långt Dan Eriksson på X.
Herregud så naiv jag var!
När jag som pensionerad journalist i april 2010 började skriva söndagskrönikor på den danska bloggen Snaphanen hade jag till en början ett hopp om att jag kunde påverka någonting. Jag trodde att om jag med väl underbyggda fakta kunde visa vad som händer med Sverige när massinvandring och mångkultur görs till politiska mål utan folkets godkännande skulle det kanske få människor att vakna upp ur sin dvala.
Jag ville så mycket. Herregud så naiv jag var! Efter några år nyktrade jag till. Min röst är på sin höjd en myggas pip i öknen, om ens det. I dag tänker jag att om människor vill sova vidare trots att Sverige avvecklas framför deras ögon så är det deras val. Om de väljer att se sitt land gå under – hur och varför skulle jag kunna hindra dem? Med vilken rätt? De bestämmer själva hur mycket verklighet de orkar med, och vi får alla ta konsekvenserna av de val vi gör i våra liv.
Vi har burit och bär fortfarande bördan åt dem som håller verkligheten ifrån sig
Dan Eriksson skriver:
”Vi har tvingats se verkligheten i vitögat medan andra förnekade den. Vi har behövt bli skickliga på att dokumentera, argumentera, överbevisa.”
Det är en klar bild av vårt splittrade land. Till det vill jag lägga:
Vi har burit och bär fortfarande bördan åt dem som håller verkligheten ifrån sig.
Orättvisan ligger i att även vi som med stor självuppoffring har kämpat emot samhällsförstörande fenomen också tvingas bära konsekvenserna av de val som de icke-medvetna har gjort. Vi lever i ett fosterland där vi inte längre känner igen oss, i en påtvingad hemlöshet i vårt eget land.
Ett större tidsperspektiv
För mig personligen är det en hjälp att hantera missmodet att se saker och ting ur ett större tidsperspektiv. Vi är av naturen otåliga, vi vill se förändring NU. Men varje människa har sin egen bana och tidsrymd för sin utveckling. Vi utvecklas steg för steg i den takt vi klarar av. Det åligger var och en av oss att utvecklas och mogna på det sätt som är möjligt för oss.
Vissa behöver längre tid än andra, och det är inte vår sak att forcera dem. Dina närmaste grannar, dina släktingar eller en samling vettlösa debattörer på X behöver kanske 3 000 eller 30 000 år på sig för att komma till insikt. Pröva att tänka den tanken.
Ingen har överblick över helhetsbilden. Vi bär hoppet även åt dem som inte ser hopp någonstans. Men vi gör det inte för alltid. Att arbeta sig fram till ett hopp är varje individs eget ansvar. Ingen kan ge dig hopp i present om du ständigt hänger dig åt hopplöshet.
Kanske är detta det svåraste att inse: vi har ett eget ansvar för att skapa det samhälle vi vill ha. Vi kan inte luta oss tillbaka i tv-soffan och lita på att andra ska fixa det åt oss.
Det har tagit människan hundratusentals år av utveckling att komma dit där vi är idag
Det har tagit människan hundratusentals år av utveckling att komma dit där vi är idag. Om man har det vidare perspektivet är det lättare att ha tålamod med bakslag och motgångar än om man är fången i nuet. Det som upplevs som ett bakslag kan i själva verket vara fröet till någonting som leder utvecklingen framåt, mer än vi kunnat föreställa oss. Vi lär oss nämligen av motgångar och misstag. Om vi vägrar ta konsekvenserna kommer vi att upprepa misstagen tills vi lär oss.
Att vara gammal förskjuter perspektiven – vi kommer inte att finnas med i framtiden
Att vara gammal och befinna sig i slutfasen av sitt liv förskjuter också perspektiven. Ork, möjligheter och motivation att påverka någonting minskar i takt med stigande ålder. Vi som är gamla idag kommer inte att vara med i framtiden.
Konturerna på händelser och erfarenheter blir tydligare med åren och faller efterhand in i mönster som till stor del handlar om försoning – att se det förflutna i ett försonande ljus. Alla uppmaningar om att ”kämpa!” som jag får från unga, friska människor är mer klämkäcka än relevanta. Vid 80 års ålder är utrymmet för kamp och livsavgörande förändring ytterst begränsat.
Vad gör de själva?
Sverige är ett land som styrs av dumbommar
Sverige är ett land som styrs av dumbommar; okunniga, ignoranta och nonchalanta, begränsade i sitt tänkande och betydligt mer inställda på att följa sin flock än av att tänka egna tankar och värna om sitt folk. Vi är hänvisade till ett tillstånd där vi förtvivlat söker efter krokar att hänga upp vårt hopp på. Åtminstone för mig är det större tidsperspektivet en sådan krok.
I övrigt gäller det att hoppa (nåja) upp ur sängen varje dag, göra sig en kopp kaffe, motivera sig att leva på och förse sin organism med bra sammansatt näring och själen med god musik. I övrigt avskärma sig och försöka skydda sig från MSM:s lögner och verklighetsförfalskning så gott man kan.
Jag ”går ronden” i nyhetskanalerna
2013 gick jag med på Twitter, numera X. Det är en kanal där jag kan informera om mitt egentliga arbete, krönikorna på min blogg och poddarna på YouTube. Där kan X fungera ungefär som annonser eller löpsedlar.
Men jag använder också X på ett annat sätt, som en del av mitt journalistiska arbete. Varje dag skaffar jag mig en överblick av nyhetsflödet. Jag ”går ronden” i nyhetskanalerna, både i MSM och alternativa media, några gånger per dag och gör ett urval av nyheter som jag bedömer har störst allmänintresse. Jag gör alltså en journalistisk nyhetsvärdering, försöker värdera innehållet ur olika aspekter och sätta in det i ett sammanhang.
Ett frivilligt, oavlönat arbete
Det här är ett frivilligt, professionellt men oavlönat arbete som jag ser som en service till mina läsare. Jag vet hur svårt det kan vara för gemene man att orientera sig i medielandskapet, hitta fram till olika nyhetskanaler och att väga nyhetsartiklarnas värde och allmänintresse mot varandra.
Givetvis gör jag begränsningar. Ingen journalist kan spänna över hela utbudet av nyheter. Idrott och utrikesnyheter väljer jag bort och koncentrerar mig istället på inrikespolitik.
Många läsare klagar på att nyhetsutbudet är så negativt. Varför finns det inga positiva nyheter? Jodå, de finns – men är sällsynta. Bortsett från att ”positiv” kan tolkas på många olika sätt av olika individer tar det minst tio gånger mer tid att gräva fram en positiv nyhet än att hitta de ”negativa” nyheterna, eftersom de dominerar utbudet.
Alla vill ha positiva nyheter – men ingen vill läsa dem
Dessutom är det min erfarenhet att positiva och roliga inslag på X tilldrar sig ytterst lite intresse. Intrycket är att en majoritet av publiken på X vill ha negativa nyheter, vill få sin negativa världsbild bekräftad. Vill lida, vill odla sin frustration, sin bitterhet och sitt offerskap.
Därför läser jag Dan Erikssons vittnesmål med stort igenkännande:
”Under många år har jag själv varit en del av det. Skrivit om det. Spridit det. Nyheter om våldtäkter, mord, rån. Artikel efter artikel om svekfulla politiker, vansinnig lagstiftning, samhällskollaps. Det ger klick. Det får människor att reagera, att dela, att känna något. Ilska. Rädsla. Uppgivenhet. Det fungerar – men till vilket pris?”
Jag har den allra största medkänsla med Sverige och svenska folket
För att inget tvivel ska råda om hur jag ser på saken kan jag intyga att jag har den allra största medkänsla med Sverige och det svenska folket. Vi har i decennier utsatts för lögner, ovisshet, nedvärdering, förnedring, mobbing, oförrätter och kränkande behandling. Vi har satts på undantag i vårt eget land.
I det längsta har detta beskedliga folk knutit näven i byxfickan och försökt stoppa undan sin högst berättigade vrede och hatet mot makthavare som utsätter oss för detta.
Samtidigt behöver vi ta in insikten om vår egen delaktighet.
Vi har låtit det ske.
Människor har i många fall inte tagit reda på fakta utan låtit sig luras och manipuleras av både politiker och media. Men samhällsförstörelsen har nu pågått så länge att ingen med bevarad trovärdighet kan påstå sig vara ovetande.
När behärskningen brister och vreden väller fram
Att bita ihop och inte låtsas om hur sargade vi är har blivit en svensk nationalattityd. Ett kollektivt trauma. Men känslor lever sitt eget liv och går inte att hålla tillbaka hur länge som helst. Allt fler vaknar, för vi kan inte lura oss själva i längden. Till slut brister självbehärskningen, och fram väller hatet, vreden och bitterheten. Och just bitterheten är en rekyl som fräter inåt och drabbar oss själva hårdast.
I oktober 2022 köpte världens rikaste man, Elon Musk, Twitter för 44 miljarder dollar och döpte om plattformen till X. Han började med att göra sig av med hälften av de anställda för att göra företaget mer lönsamt. Dessutom införde han en yttrandefrihet på plattformen som är omfattande men inte obegränsad.
Användare kan uttrycka åsikter och dela information brett, inklusive kontroversiella eller politiskt laddade ämnen, så länge innehållet inte bryter mot plattformens regler eller amerikansk lag, eftersom X är ett amerikanskt företag och lyder under USA:s konstitution.
Modereringen fokuserar primärt på olagligt material, såsom direkta hot, uppmaningar till våld, eller innehåll som bryter mot lagar om exempelvis terrorism eller barnutnyttjande.
Vad är egentligen yttrandefrihet?
Som journalist välkomnar jag givetvis yttrandefrihet. Samtidigt har jag efter tolv år cirka 12 000 följare på X, och mitt konto formligen översvämmas varje dag av kommentarer som ofta får mig att fundera över vad yttrandefrihet egentligen innebär.
Är yttrandefrihet detsamma som rätten att kränka och spy ut sitt hat mot enskilda personer på godtyckliga grunder? Är den ett vapen att avlossa mot människor för att de har andra åsikter än man själv? Eller för att de är gamla och/eller har funktionshinder och uppfattas som svaga och lovliga byten?
Paulina Brandberg och bananerna
Ett exempel utspelade sig för ett halvår sedan när det blev känt att dåvarande jämställdhetsminister Paulina Brandberg (L) (som entledigades från sin tjänst den 31 mars i år) har fobi mot bananer. En storm av hat, förakt och förlöjliganden med uttalat sexuella anspelningar bröt ut på X. Bananer är avlånga. För vissa är det en tillräcklig grogrund för slippriga sexuella skämt.
I en krönika med rubriken ”Vår rädsla för svaghet. När reptilhjärnan tar över” skrev jag:
”Jämställdhetsminister Paulina Brandberg (L), 41, har, förmodligen oavsiktligt, lyckats avslöja hur det mentala tillståndet hos stora delar av svenska folket ser ut, inklusive media. Uppvisningen är ingen vacker syn.
Frustande av förakt, hån och skadeglädje slipar stora delar av svenska folket rovdjurständerna och attackerar Brandberg för att hon har varit modig nog att berätta att hon har en fobi.
Det är vidrigt att se så många ogenerat förfalla till reptilhjärnenivå. Det vi ser är en totalt empatilös urladdning av hat och förakt för svaghet.”
Grovt kvinnohat enligt fyra kriterier
En fobi är ingenting man väljer, inte heller orsaken till fobin. Fobi är ett psykiatriskt tillstånd, en form av ångestsyndrom som innebär ett stort lidande för den drabbade. Angreppen på Paulina Brandberg representerar en riktigt ful sida av sociala medier. De har fört med sig en ventil där människor kan pysa ut i stort sett vilka personangrepp som helst. Människor på reptilhjärnenivå använder sig av kanalerna för att spy ut sitt mentala avfall som stinker av sexism och primitivt hat.
En speciell kategori mobbare är enligt min erfarenhet en grupp yngre och medelålders män med inslag av övervintrade gamla extremkommunister av typen KPML(r). De står för de allra grövsta kommentarerna och attackerar i huvudsak kvinnor utifrån i stort sett fyra kriterier:
- Utseende, inklusive vikt.
- Ålder.
- Sjukdom.
- Funktionshinder.
Samtliga angripna faktorer, utom möjligen vikt, står utanför individens kontroll och är därför tämligen meningslösa att attackera. Angrepp enligt de här kriterierna kan av naturliga skäl inte generera förändring, enbart lidande.
Innebörden är att jag snarast borde dö eller åtminstone hålla käften
Jag blir själv frekvent påhoppad från alla uppräknade angreppspunkter, utom utseende. Ålderism och hån för funktionshinder är vanligast. Innebörden är att jag snarast borde dö eller åtminstone hålla käften, eftersom jag är gammal och har flera funktionshinder.
De här angreppen kommer från djupt frustrerade män som lever med starka känslor av tillkortakommande och projicerar sina egna livsmisslyckanden på andra. Framför allt drivs den här gruppen av ett djupt kvinnohat och har en total avsaknad av sakargument. Ogjorda modersuppror finns sannolikt också med i vågskålen, i synnerhet när de frustande av aggressivitet men helt utan faktaargument ger sig på äldre kvinnor.
De här männen drar sig inte för grova sexistiska påhopp. När alla argument är slut slår de mot underlivet. Eller visar sitt förakt för svaghet genom att attackera handikapp och kroniska sjukdomar. Det går inte en vecka, knappt en enda dag, utan att angreppen kommer. Jag blockerar dem allihop.
De ropar på dödsstraff, utvisning och kastration med rostig kniv, utan bedövning
Liksom Dan Eriksson blir jag oerhört trött på negativitetsknarkarna, de som bara klickar på elände. I kommentarsfälten vrålar de ut sin frustration. De ropar på dödsstraff, utvisning och kastration med rostig kniv, utan bedövning.
Frustrationen är begriplig, men den ropas rakt ut i luften och får ingen politisk verkan. De som vrålar tar aldrig reda på om åtgärderna, till exempel utvisning, är möjliga med nuvarande lagstiftning (vilket det med gällande utlänningslag 2005:716 inte är för människor som har fått svenskt medborgarskap). De har ingen avsikt att arbeta för en ändrad lagstiftning, de bara upprepar sina djungelvrål, även om förklaringen finns fullt synlig i kommentaren ovanför.
Det primära behovet är inte att komma med ett genomtänkt förslag utan att få ur sig ett skrik som lättar på det egna inre trycket men aldrig omsätts i politisk handling.
Är det värt attackerna?
Efter 15 år i alternativmedia, med en egen blogg sedan 2017 och med tolv år på Twitter/X, frågar jag mig om det är värt tiden och arbetsinsatsen att utsättas för de här attackerna. Vill jag verkligen ägna min tid åt ett arbete som framkallar de värsta instinkterna hos en viss grupp människor?
Är det bättre att tiga, att sluta informera och låta varje enskild människa leta sig fram till sina egna sanningar?
Av ålders- och hälsoskäl är jag förbi den gräns där Dan Eriksson talar om att skapa, bygga och leda. Sådana initiativ överlåter jag till unga, friska människor att ta. Jag gör det jag kan, och jag vill använda min tid meningsfullt. Att som 80-åring bli utsatt för grova sexistiska angrepp är inte meningsfullt.
Ibland får jag styrka av att tänka på Margaret Thatcher (1925-2013), inte en politisk förebild i allt men en bra förebild vad gäller mod. Hon var Storbritanniens första kvinnliga premiärminister, känd som ”Järnladyn”. Hon var framför allt medveten om det pris man får betala för att stå upp för sin övertygelse, eller över huvud taget öppna näbben.
Flera av hennes uttalanden har blivit odödliga citat, bland annat det här:
”I always cheer up immensely if an attack is particularly wounding because I think, well, if they attack one personally, it means they have not a single political argument left.”
”Jag blir alltid oerhört glad om en attack är särskilt sårande, för jag tror att om de attackerar någon personligen betyder det att de inte har ett enda politiskt argument kvar.”
————————————————————————-
Julia Caesar 