Ord avslöjar våra värderingar och berättar vilka vi är. Orden och språket förändras också med tiden och påverkas av vår egen utveckling.
Efter att ha läst och skrivit mycket om äldreomsorg har ordet ”brukare” bitit sig fast och skaver i mig – så mycket att jag bestämmer mig för att gå till botten med ordet. Ordet känns avhumaniserande och nedvärderande, rentav obscent.
Vem i allsin dar har bestämt att äldreomsorgens kunder ska kallas ”brukare”. Och varför?
Ord ramlar inte plötsligt bara ner från himlen. Ord uttrycker den människosyn som samhället för tillfället anammar och omsätter i praktiken.
Ordet ”brukare” som beteckning på kunder i hemtjänst eller annan form av omsorg röjer en människosyn som utvecklingen har sprungit ifrån. Den omedelbara tolkningen av ordet är att det kännetecknar en person som bara förbrukar och tar för sig av det gemensamma, men som inte ger någonting tillbaka. Med andra ord en parasit.
Ingenting av detta stämmer med verkligheten
”Brukare” är ett avhumaniserande och nedvärderande ord, ett ord som tar människovärdet ifrån äldre människor och andra i behov av hjälp och stöd och förvandlar dem till renodlade konsumenter – personer som är enbart tärande och inte tillför någonting.
Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.
OBS! NYTT SWISHNUMMER: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072
Varmt tack för din gåva!
Vi känner igen substantivet ”brukare”, härlett från verbet ”bruka”, som betyder ”ta någonting i bruk”, det vill säga vara en aktiv användare av någonting.
”Jordbrukare” och ”missbrukare” är välkända ord, men med olika klang beroende på innebörd. Att bruka jorden är något positivt, men att vara missbrukare av till exempel droger eller alkohol ses som negativt.
På cirka 20 år hade allmänheten böjt sig och anammat ordet
Med lite hjälp av AI (artificiell intelligens) får jag en historik:
Ordet ”brukare” introducerades i den offentliga sektorn under 1980-talet som ett samlingsbegrepp för personer som använder samhällets tjänster. Det nämns i kommunala planer från 1990-talet och spreds med 90-talets välfärdsreformer. I äldreomsorgsdokument ses ordet som vedertaget runt år 2000. På cirka 20 år hade allmänheten alltså böjt sig och anammat ordet, utan djupare reflexion.
Från början gällde det brett – allt från barnomsorg och skola till sjukvård och socialtjänst – för att betona användarens aktiva roll i välfärdssystemet, i linje med den tidens idéer om medborgarinflytande och valfrihet. Meningen var alltså att ”brukare” som begrepp skulle ersätta beteckningar på så vitt skilda kategorier som förskolebarn, patienter och klienter.
Som alltid när en förändring påbjuds uppifrån – vad fel det blev!
Det låter häpnadsväckande, men introduktionen av ordet var en del av en större reformvåg där samhället ville skifta från termer som kunde kännas underordnande till något som framhävde autonomi och medansvar.
I samma veva lade man ner mentalsjukhusen. På kort tid förvandlades tiotusentals patienter till ”brukare”. Kanske var det därför det plötsligt behövdes ett nytt ord? Det vågar jag inte ha någon åsikt om. Men – som alltid när en förändring påbjuds uppifrån – vad fel det blev!
Ingen ville kalla små dagisbarn för ”brukare”. ”Patienter” och ”klienter” var inarbetade begrepp inom sjukvård och socialtjänst, så varför skulle man byta ut dem? Vem har någonsin hört talas om ”förskolebrukare” eller ”sjukvårdsbrukare”?
”Brukare” är en produkt av sin tid, ett typiskt sosseord
Det var alltså ingen enskild individ som bestämde att nu ska vi kalla alla som anlitar samhällets stöd för ”brukare”. Men det plockades upp av fler och fler av den där sortens trendkänsliga människor som älskar att svänga sig med de senaste uttrycken för att visa hur välinformerade, up to date och samarbetsvilliga med makten de är.
”Brukare” är ett ord som är en produkt av sin tid, ett typiskt sosseord, sprunget ur den socialdemokratiska ingenjörskonst som härskade inom sossearistokratin från 1930-talet och framåt med starkt inflytande av ledande ideologer som paret Alva och Gunnar Myrdal.
Statsminister Per Albin Hansson (S) (1885-1946) lade fram ritningarna till folkhemsbygget 1932. Paret Myrdal fyllde innehållet med Sovjetinspirerade ideologiska teser. Sent ska vi glömma de tvångssteriliseringar av tiotusentals ”undermåliga människor” som framför allt Alva Myrdal gick i spetsen för och som pågick i 42 år, mellan 1934 och 1976.
Socialstyrelsen spelade givetvis en nyckelroll
Efter en remissrunda på 1990-talet spelade Socialstyrelsen en nyckelroll genom att rekommendera ”brukare” som officiell term. Nu skulle det röjas och enkelriktas i terminologin!
Socialstyrelsen definierade ordet ”brukare” som ”en person som får, eller som är föremål för en utredning om att få, individuellt behovsprövade insatser från socialtjänsten”. Notera ordet ”får” – en beteckning på en mottagare som bara tar men inte ger någonting tillbaka. ”Brukare” skulle inkludera äldreomsorgens kunder (hemtjänst, äldreboenden etcetera), men också andra grupper, som personer med funktionsnedsättning eller missbruk.
Säga vad man vill om Socialdemokraterna, men de och deras institutioner har alltid varit måna om att klä sina samhällsomstörtande projekt i fantasifulla termer som döljer den verkliga innebörden.
Alla, inklusive media, tog ordet till sina hjärtan
Kommuner, politiker och forskare tog ordet till sina hjärtan för att använda i statistik, planer och rapportering, eftersom man ansåg att det behövdes ett kollektivt och övergripande begrepp som inte lämnade utrymme för några tankar på att kollektivet består av enskilda individer. Människor.
Media var givetvis snabba med att anamma det nya ordet – som media alltid är när det gäller att visa lojalitet mot den politiska makten. På samma sätt som det kollektiva substantivet ”brukare” gjorde det lättare för ansvariga politiker och myndigheter att slippa tänka på enskilda människor hade ordet motsvarande effekt på journalisterna. Nu fick de stöd att i ännu högre grad än tidigare se äldreomsorgens kunder som ointressanta gamlingar som inte är värda någon journalistisk uppmärksamhet.
”Vi uppträder på en scen där vi samtidigt är publik och aktörer”
För att fördjupa analysen av de ideologiska rötterna till ordet ”brukare” kan jag berätta om den kanadensisk-amerikanske professorn i sociologi och antropologi, Erving Goffman (1922-1982). Han hävdade att vi alla i samspelet med andra människor uppträder på en scen där vi samtidigt är publik och aktörer. Vi försöker ge en bild av oss själva som stämmer överens med den roll vi spelar och med de normer och regler som gäller för den situation vi befinner oss i.
I den bilden är det för vissa nödvändigt att röra sig med de senaste orden och de av den politiska makten påbjudna termerna.
”Regionen har sagt att det heter brukare, och då säger vi det.”
Allt för att smälta in i det offentliga narrativet och för att få en gynnsam position i de meningsbärande kretsarna.
Erving Goffman (1922-1982).
Goffman anses vara en av 1900-talets mest intressanta och inflytelserika socialvetare, en seende och eftertänksam betraktare som såg det som andra inte såg och satte ord på fenomen som andra inte reflekterade över.
Redan på 1950-talet inledde han högintressanta studier om sjukhus som totala institutioner, i första hand mentalsjukhus. I sin forskning fokuserade han på de intagna, inte på personalen. Många av hans iakttagelser har överlevt tidens gnagande tand och är fortfarande i hög grad relevanta.
1971 kom Erving Goffmans mest kända bok, ”Asylums”. På svenska: Totala institutioner: fyra essäer om anstaltslivets sociala villkor. (1973).
En total institution där alla aspekter av individernas liv är underordnade
En total institution är enligt Erving Goffman en organisation i vilken alla aspekter av individernas liv är underordnade och beroende av institutionens organisation och auktoritet.
Det behöver inte vara en institution i form av en fysisk byggnad. Institutioner är också mentala och sociala företeelser. Totala institutioner karaktäriseras bland annat av hinder för socialt umgänge med världen utanför och hinder för de intagna att röra sig fritt och att avlägsna sig.
De totala mekanismerna är tydligast inom psykiatrin och kriminalvården. Men Goffmans kriterier är också tillämpbara på framför allt äldre- och handikappomsorgen, liksom på delar av kroppssjukvården. Om du någonsin har klätt dig i en region-nattskjorta på ett sjukhus vet du vad jag menar. Den uniforma nattskjortan förvandlar dig på ett ögonblick från individ till regionens egendom.
Ju svagare du är, desto mer utlämnad är du
Gemensamt för alla vårdformer är att ju mer försvagad du är, fysiskt och/eller psykiskt, desto mer utlämnad är du till de totalitära grundstrukturerna och därmed också till ingrepp i din frihet och värdighet som människa.
Ett tydligt kännetecken är när språket separeras från vanlig användning och skapar särskilda ord som annars inte används i dagligt talspråk.
Ord uttrycker alltid värderingar
Ord uttrycker alltid värderingar, och vi ska inte vara förvånade över att de uttrycker materialistiska värderingar när vi lever i en materialistisk tid. Varje människas värde mäts ända in i döden utifrån vad han/hon presterar och avkastar.
En gammal sjuk människa med behov av hemtjänst eller boende på ett vård- eller demensboende ger kanske inte längre någon mätbar ekonomisk avkastning. Men flertalet av dem har bidragit till samhället under 50-60 år eller mer. De har gjort sitt. Det är de som byggde Sverige som vi nu återfinner i äldreomsorgen.
De betalar tredubbelt för tjänsterna
De betalar och har betalat för den omsorg de har lagstadgad rätt till på minst tre sätt:
För det första har de betalat skatt till välfärden i hela sitt liv.
För det andra betalar de skatt på sin pension.
För det tredje betalar de skyhöga avgifter för de tjänster de anlitar.
I många kommuner (2025) kan avgiften ligga mellan 2 000 och 4 000 SEK/månad för hemtjänst – utöver de skatter som hemtjänstkunden också betalar .
På äldreboenden är avgifterna ofta ännu högre, och den boende får bara behålla en av samhället fastställd liten summa fickpengar.
Så oerhört cyniskt! Så fruktansvärt förnedrande!
Idag varnar självaste Socialstyrelsen för att använda ordet ”brukare” på enskilda personer eller grupper, eftersom det kan kännas avståndstagande och kränkande. Hellre termer som ”kund”, ”omsorgstagare”, ”hyresgäst” eller ”den äldre”.
Flera kommuner, till exempel Tingsryd, Alvesta och Östersund har slutat säga ”brukare” i vardagsspråk sedan 2010-talet, efter protester från äldre och organisationer som PRO och SPF Seniorerna (motioner 2012 och 2017).
”Brukare är en styggelse och för tankarna till snyltare eller missbrukare!” är ett av citaten ur motionsfloden till SPF.
För min del hoppas jag att vi kan rensa bort detta språkliga ogräs ur det kollektiva ordförrådet snarast möjligt.
Julia Caesar 