När gästerna reser hem och innebörden av o

Jag har en liten gäststuga. Den är väldigt liten – en friggebod på 10 kvadratmeter. Sommartid händer det att det bor gäster där. När de åker hem blir gäststugan väldigt o-bebodd och allt annat som börjar på o.

Vissa norrländska dialekter koncentrerar på ett praktiskt och ordekonomiskt sätt sina negationer till att sätta ett o framför det ord som görs o-giltigt. Den här texten handlar om innebörden av o och den o-närvaro som gäster lämnar efter sig när de åker hem.

En nyckel som till exempel inte sitter i dörren (vilket den borde göra) är o-i. Nyckeln är o-i. Ja, ni fattar. Ett enda litet o kan täcka frånvaro, tomhet, saknad, allt som borde vara men inte är.

*Den övre nyckeln sitter i. Den nedre är o-i. Foto: Leif Korsman. Bilden är tagen i Lövångers Kyrkstad söder om Skellefteå, en av de endast 16 kyrkstäder som finns bevarade.*

Ett bröd kan vara o-bakat, mat kan vara o-lagad, disk kan vara o-diskad, ett arbete o-gjort, en person o-klädd, en sträcka vara o-åkt och så vidare. Strängt taget finns det inga gränser för vad en enda bokstav, ett litet o, kan uttrycka. Jag tror att norrlänningar i allmänhet har ett mer reflekterande förhållningssätt till o än genomsnittssvensken, eftersom o för dem har ett större och kanske mer symboliskt användningsområde.

För min del tänker jag på betydelsen av o när sommaren går mot sitt slut och gästerna, som sommaren förde med sig, har åkt hem. Under några intensiva dygn i olika omgångar är gäststugan bebodd, handdukar hänger på tork, myggfönstret är i, vi lagar mat tillsammans, äter middagar på altanen ut mot skogen i ljumma sommarkvällar och väver in oss i samtal, musik eller bara samvaro. Frågar varandra hur vi mår och hur vi har det, tar reda på vad som hänt sedan sist, talar om nutiden. Om framtiden och vår o-ro för den.

En gäst sjunger – vackert! – för mig ur Birger Sjöbergs (1885-1929) ”Fridas visor” vid köksbordet. En annan lagar mat, eftersom jag är usel på det.

*Nyckeln är synnerligen o-i i det här hänglåset. Akvarell av Leif Korsman.*

Sedan åker gästerna hem. Jag kör dem till bussen. Vi tar farväl. Jag önskar lycklig resa. Ser den gula bussen försvinna i ett dammoln i fjärran. Snart är den borta. O-här.

Att ta emot gäster innebär obönhörligen att man en dag blir lämnad. Att vara gäst innebär att man är den som lämnar och reser hem till sitt eget liv. Vi överlämnar varandra till en framtid som vi inte vet någonting om. Fylld av vemod kör jag hem och lägger gästlakanen i tvättmaskinen. Sedan stänger jag dörren till gäststugan och låser. Nyckeln är i.

Gästens ande finns kvar i den lilla stugan, den svävar kvar där alldeles tydligt fast gästen själv är o-kvar. Gästen är alldeles påfallande o-kvar. Gäststugan behöver vara o-störd för att i lugn och ro integrera energierna från gästens ande med sig själv. Det tar några dygn. Stugan sköter processen själv, bara jag låter den vara ifred. Under tiden tar jag hand om min saknad, den bedövande känsla av vemod som alltid är förknippad med avsked.

Några små spår är alltid lämnade att ta reda på. Ett påbörjat kaffepaket. En påse müsli där hälften är o-ätet. Några utlånade böcker. Några kvarlämnade prylar efter hjälp med tjärning av en husgavel. Samlingen av vackra stenar på trappan växer med varje gäst. Allt fylls av vemod och symbolik.

När gäststugan har ångat av sig gästens kvarlämnade ande flyttar jag in i den igen. Stora delar av somrarna och långt in på hösten är jag gäst i min egen gäststuga.

Det låter helknäppt, men för mig som på grund av funktionshinder inte kan resa, är det att ”flytta ut på landet”. Det är en otrolig lättnad att på kvällen lämna skrivbordet med dator och telefon bakom mig, greppa ficklampan och traska i mörkret ut till gäststugan och sova där. Jag går in i ett annat sinnestillstånd, precis som i den lilla kojan i skogen som vi byggde när vi var barn. Ett tillstånd som är fredat mot allt ont.