Mitt händelselösa liv, del 12. Dagar av nåd

Ett händelselöst liv är inte detsamma som ett meningslöst liv. Hur definierar vi ”händelse”? Och hur definierar vi ”mening”? En händelselös sommar kan vara ett framkallningsbad.

I september, när sommaren enligt kalendern ska vara slut, strör någon dagar av nåd över oss. De skimrar som silver över en avsvalnad havsvik.

Foto samtliga bilder: Julia Caesar

Jag sitter på ”min” klippa vid havet, med vidöppen horisont ut mot Baltikum, och funderar på varför vi så sällan använder ordet ”nåd”.

Har ordet en alltför religiös prägel för sekulära svenskar? Nära nåden ligger ”välsignelse”, som många förutsätter utdelas av en gudomlig kraft. Där slår den automatiska sekulära stoppreflexen till direkt. Så ojämställt!

Tvekar vi inför högtidligheten i begreppet nåd? Många svenskar har en närmast hysterisk rädsla för allvar, och högtidlighet och allvar går hand i hand. Livet ska vara en fest! Det har SVT inpräntat i oss.

Räds vi att ta in känslan av att vi ibland vederfars ett tillstånd av nåd och besinna digniteten i det? Men känslan av nåd är ju någonting som vi kan definiera och uppleva alldeles av oss själva!

Det är någonting egendomligt med sommaren. Den är ett framkallningsbad. Ingenting särskilt händer. I likhet med många andra är jag bunden till min bostad hela sommaren. Alla andra reser någonstans och har massor av upplevelser att berätta.

När sommaren går mot sitt slut finns ingenting att berätta, ingenting att summera. Men så gör sig framkallningen påmind; allt som i tysthet har utspelat sig på ett inre plan när det inte kunde utspela sig på ett yttre.

För mig är ordet och upplevelsen av nåd nära förbundna med tacksamhet. Kanske är det tacksamheten vi värjer oss mot?

När man är tacksam trycker man på off-knappen i stridsrustningen, försätter sig i ett skyddslöst tillstånd, lämnar blottor och kan till och med väcka avund hos den som själv inte anser sig ha någon anledning att känna tacksamhet. Tacksamhet är närapå ett anstötligt ord. Därför måste tacksamheten hållas privat och nämnas med diskretion.

Men den finns: tacksamheten över att vara här och nu. Att finnas till. Att vara den man är. Att få sitta på en knölig kalkstensklippa vid havet, dricka termoskaffe och tänka bort alla krav och alla måsten för en stund.

Tacksamheten över att med våra sinnen kunna ta in den lena solen och vinden som smeker vår hud. Den absoluta stillheten vid havet, bara bruten av det lätta ljudet av vatten som mjukt plaskar in mot strandkanten. Den yttre stillheten talar med den som finns inom oss som ett inre rum men är så svår för den stressade nutidsmänniskan att få kontakt med.

Kanske är vi som har fått våra liv begränsade på olika sätt av sjukdom och funktionshinder extra mottagliga för känslan av nåd när den infinner sig? När ingenting längre är självklart ökar tacksamheten för upplevelser och färdigheter som ännu finns kvar.

Än så länge kan du gå några steg.

Än så länge kan du se och höra.

Än så länge kan du tala.

Detta är självklarheter för de flesta – så självklara att vi aldrig reflekterar över dem. Därför är vi också alltid så oförberedda när det självklara tas ifrån oss, när olyckan är framme, när vi mister någon, när cancern slår till.

Vi visste att det kunde hända andra men trodde inte att det skulle hända oss.