Vem bryr sig om Josef?

Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.

OBS! NYTT SWISHNUMMER: 123 519 92 86

Bankgiro 111-9072

Varmt tack för din gåva!

Enligt Bibeln födde Jungfru Maria Jesus, Guds son. Hela den kristna litteraturen är fylld av berättelser om bebådelsen och undret. I bakgrunden finns Josef, timmermannen som oväntat blir far till ett barn vars tillkomst han inte har medverkat till. Vem är Josef, och vad kan han lära oss?

Josef tar ett steg tillbaka, ställer sig i skuggan för Jesus’ mor Maria. Han har tillräcklig tillit till sig själv för att göra det. Men hans undringar och tvivel representerar många andra mäns undringar och tvivel. Bakom tvivlen finns den stora fråga som miljarder män har brottats med ända fram tills vår tids DNA-teknik kan ge svar: är jag far till mitt barn?

Uppfattningen har länge varit att cirka tio procent av barnen inte har den far som de själva eller fadern trodde. P1-programmen ”Släktband” och ”Familjehemligheten” har gett många exempel på andra faderskap än de hittills kända.

Flera program i SVT-serien ”Uppdrag Granskning” har den senaste tiden avslöjat en rad skandaler där läkare vid Halmstads sjukhus och ett sjukhus i Norrbotten i hemlighet har använt sin egen sperma för att inseminera kvinnor i par som sökt hjälp för att få barn.

Men ny forskning från Karolinska institutet på två miljoner svenska barn visar att siffran på fel fäder ligger betydligt lägre än tio procent. Enligt den rikstäckande studien, som publicerats i Journal of Internal Medicine, handlar det om 1,7 procent som har fel far i registren.

*Bild ur den nya filmen ”Journey to Bethlehem”. Foto: Manolo Pavon*

Berättelserna ur Jungfru Marias perspektiv är otaliga. Den här texten handlar om Josef och pappors betydelse för sina barn. En pappa och en mamma har delvis olika roller som föräldrar, men det går inte att gradera deras betydelse på en måttskala.

Att se en man förvandlas till en kärleksfull och ansvarstagande far är att bevittna ett fantastiskt under. Det gör mig alltid lika rörd att se den förvandlingen och hur dagens fäder med självklarhet går in i sin papparoll.

Jag vill ändå lyfta fram Josef som en intressant och berörande illustration inom lite vidare ramar – till den ständiga existentiella kamp som vi alla för, mellan tillit och tvivel. Att slitas av tvivel – för att sedan våga ta språnget och överlämna sig i tillit. Varje relation innebär denna prövning.

August Strindberg (1849-1912) kämpar med faderskapstvivel i sorgespelet ”Fadren” från 1888. Författaren Hjalmar Gullberg (1898-1961) tar upp temat i diktsviten ”Den heliga natten”, uttryckt på timmermannen Josefs förment enkla språk.

”Härbärget hade ingen ledig säng.
Så fann vi stallet ute på en äng.

Jag visste mycket väl hur det var fatt,
men inte att det skulle ske i natt.

Jag kände mig så överflödig här.
En man är ofta bara till besvär.

Jag tordes knappast röra barnets tå,
när han blev svept och lagd i krubbans strå.

Tack vare att en stjärna lyste in,
så fick han ingen skråma på sitt skinn.

En herdeskara kom och sjöng en psalm.
Nu sover han i kreaturens halm.

Maria blir jag trogen till min grav.
Hon är den enda jag håller av.

Fast det blir förödmjukande och svårt,
så vill jag kalla hennes barn för vårt.

Jag heter Josef och är timmerman.
Men gossen som hon gav mig, vem är han?”

Josef känner sig mest onyttig och i vägen, vet inte var han ska göra av sig och vågar knappt röra det nyfödda barnet som sveps och läggs på halm i en krubba:

Jag kände mig så överflödig här.
En man är ofta bara till besvär.

Jag tordes knappast röra barnets tå,
när han blev svept och lagd i krubbans strå.

På ett enkelt språk som alla kan förstå uttrycker Hjalmar Gullberg den fråga som jag tror att många män har snuddat vid när de får beskedet att de ska bli far. Beskedet är till en början ofattbart. En spermie har mött ett ägg, och ett nytt liv har uppstått. Men en man kan aldrig veta säkert om han är far till ett barn – om han inte gör ett DNA-test.

Så vem var Josef egentligen? Var han en dum och lättlurad stackare? Hur ska han kunna tro på att Marias barn har blivit till genom den helige ande? Hur ska en man våga tro på att det verkligen är han som är far till ett barn?

Jonas Melin skriver på Barnabasbloggen:

”Aposteln Matteus lägger också stark betoning på att Maria var jungfru och att ingen man var inblandad när Jesus blev till. Han skriver: ”…innan de hade varit tillsammans visade det sig att hon var havande genom den helige Ande” (Matt 1:18), och ängeln säger till Josef: ”Josef, Davids son! Var inte rädd för att ta till dig Maria som din hustru, för barnet i henne har blivit till genom den helige Ande.” (Matt 1:20).

Vi får också veta att Josef gifte sig med Maria efter att ängeln talat till honom, men att han väntade med att ligga med henne tills Jesus hade blivit född (Matt 1:24-25).”

Josef kunde av förklarliga skäl inte se några egna fysiska kännedrag i Jesusbarnet. Men genetiken är annars så sinnrik att både den nyblivne fadern och modern kan se och känna igen olika kännetecken från sig själva i barnet; en speciell form på hakan, ögonbrynen eller hårfästet. Händer och fötter och allt däremellan blir bekräftelser på att barnet har rätt mor och far och därmed blir älskat av sina föräldrar. Men förmågan att älska ett barn är inte avhängig av biologiskt föräldraskap.

Tvivlen finns för Josef, men hans stora kärlek till Maria bär honom genom dem:

Maria blir jag trogen till min grav.
Hon är den enda jag håller av.

Han kan ännu inte föreställa sig att hans kärlek också ska komma att omfatta Jesusbarnet, men han är fast besluten att se pojken som sitt eget barn och bli en god far för honom:

Fast det blir förödmjukande och svårt,
så vill jag kalla hennes barn för vårt.

Jag heter Josef och är timmerman.
Men gossen som hon gav mig, vem är han?”

Huvudpersonen i August Strindbergs ”Fadren” låter sig förgiftas av tvivel. Han förtärs av vrede, förtvivlan och misstro. Josef väljer en annan väg: att tro på Marias utsago att hon är oskuld och aldrig har varit nära en man. Att det barn hon föder är Guds son.

Josefs plats i bakgrunden – den osynlige – väcker hos mig också tankar på den långvariga, djupt orättfärdiga demoniseringen av vita, västerländska män. Ideologiskt besatta feminister av båda könen har gått i bräschen för denna giftiga ringaktning. Vita män ska skämmas – för vad är oklart. Jag får intrycket att deras blotta existens är en dödssynd.

Vita män ska istället vara stolta över vad de är; i allmänhet goda makar och fäder som beskyddar och tryggar sin familjeflock och som har byggt samhällsstrukturerna i den civilisation som vi har förmånen att leva i.

Vad sägs om en smula tacksamhet mot den vite mannen?

Oavsett om man är troende kristen eller inte är historien om Josef och Maria tankeväckande. Jag tänker på hur mycket i världen som raseras av tvivel och bristande tillit; på Sveriges snabba förvandling från utpräglat högtillitssamhälle till ett land där befogad misstro och misstänksamhet, importerad från andra länder, breder ut sig mer och mer.

Jag tänker också på hur lätt det är att styras av misstro och låga förväntningar i sina relationer och därmed skapa ett slags självuppfyllande profetior. Relationen slutar utvecklas när vi inte vågar lita på varandra. Och så upphör den, kanske helt i onödan, för att vi inte vågade ta det där avgörande samtalet. För att vi inte vågade ha tillit.

Kanske är det ett svar på vad vi kan lära oss av Josef: att ha tillit. Att våga överlämna oss till någonting där vi låter oss styras av en stark känsla, en längtan och övertygelse – även om det utifrån sett ser omöjligt ut, och alla andra kritiserar och fördömer vårt beslut.

Att våga stå fast i stormen. Josef gjorde det.

Jag bloggar och gör podcasts ideéllt, som ett slags egenterapi, för att om möjligt förstå vår samtid.

Alla kan läsa och lyssna gratis på min blogg och YouTubekanal.

Gåvor ses som just gåvor och är benefika och helt frivilliga. De utgör inte ersättning för utfört arbete.