Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.
OBS! NYTT SWISHNUMMER: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072
Varmt tack för din gåva!
Lördag den 9 mars 2024.
Snö täcker marken. Igen.
Termometern visar minusgrader. Tar vintern aldrig slut?
Längtan för mig bort till en varmare, ljusare plats.
Romantiserar jag hela historien? Ibland gör man ju det med bra minnen.
Berättelsen sträcker sig över 55 år, från 1969 till nu. I centrum står ett hotell. Det har i många år varit ett omtyckt vintertillhåll för svenska pensionärer. Fokus ligger också på den så kallade ”pandemi” och det experimentella ”vaccin” som har dödat och skadat miljoner människor och tillfogat bland annat besöksnäringen svåra skador.
Berättelsen är subjektiv och utgår från min egen upplevelse.
Hotellet ser ut som ett vanligt Medelhavshotell. Vitt och i nybrutal modernistisk arkitektur. Men det är inget vanligt hotell. Ända sedan det byggdes 1976 har det varit ett populärt boende, för barnfamiljer på somrarna och på vintrarna för pensionärer som flytt från den svenska kylan och sluppit bryta lårbenshalsen i ishalka. Många har blivit stamgäster i 30 år eller mer.
Vårt förhållande började redan innan hotellet fanns. Som så ofta ägde det första mötet rum av en slump. Året var 1969, och här kan det vara på sin plats med en liten historisk tillbakablick. 1960-talet var decenniet då vi som var unga då kunde ta oss ut i världen på ett sätt som vår föräldrageneration aldrig hade kunnat.
Det tågluffades. Det flögs med charter.
Charterflyget hade kommit igång på 1950-talet. Den första svenska charterresan ägde rum den 22 april 1955 och gick med flyg från Stockholm-Bromma till Palma på Mallorca. Det nya sättet att resa lockade miljoner svenskar till Medelhavet och andra attraktiva resmål. Hela världen låg öppen. Flygskam var inte uppfunnen, och klimataktivisterna hade ännu inte börjat förstöra berömda konstverk eller limma fast sig på vägarna i pur omtanke om våtmarkerna.
Min familj och jag hyrde en liten vit Seat och gjorde en dagsutflykt från den tättbefolkade Palmabukten i söder. Sju mils körning i nordostlig riktning på vägar som ännu inte hade fått några EU-bidrag. Vi hittade paradisets lustgård. Svindlande lång, minst en mil, sträckte sig den vita, obebyggda sandstranden. Havet var oändligt för våra ögon. För den som har vuxit upp i södra Norrlands inland och fjälltrakter upphör havet aldrig att vara ogripbart och fantastiskt.
Hotellet byggdes på jungfrulig mark, den långsträckta, vita sandstranden på norra Mallorca, och stod klart 1976. Efter hand skulle hotellen bli fler, uppradade som ett pärlband av vita byggnader längs stranden och varsamt infogade i en småskalig villabebyggelse med lummiga trädgårdar.
Om man återvänder till ett hotell upprepade gånger under många år blir hotellet till slut en del av en. Det blir ett andra hem. Man flyttar in på hotellet, och hotellet flyttar in i en själv. När man reser därifrån lämnar man kvar en bit av sig själv.
Hotell har ofta spelat en dramatisk roll i människors liv. Den falsksjungande sopranen Florence Foster Jenkins (1868-1944), som jag har gjort en podd om, bodde hela sitt vuxna liv på hotell på Manhattan i New York. Hon möblerade med sina egna möbler, hängde upp tavlor på väggarna, hade mottagningar i sin hotellsvit – och dog slutligen av en chock vid 76 års ålder när hon gett en stor konsert i Carnegie Hall och för första gången i livet fått ärliga tidningsrecensioner med innebörden att hon faktiskt inte kunde ta en ren ton.
När vi fått veta att Hotellet fanns reste vi tillbaka till den vita stranden. Hyrde cyklar, trampade runt ön och åt vår matsäck i olivlundar. Hyrde bil och körde de erkänt livsfarliga serpentinvägarna ner mot havet på västra sidan av ön. Vägarna var kantade av kors till minne av alla som fallit utför branten och omkommit.
Vi åkte den gamla smalspåriga järnvägen, kallad Apelsinexpressen, genom citron- och apelsinlundarna mellan Palma och Soller, där det gick att sträcka ut en hand genom tågfönstret och plocka en apelsin i förbifarten. Och vidare med spårvagnen från Soller till Puerto de Soller vid havet. Ibland båt från Puerto de Soller norrut till de branta klipporna och den vackra havsviken Sa Calobra.
Sedan gick ett antal år, som så ofta i livet. Som pensionär har jag flytt från den svenska vintern och övervintrat på Hotellet. Jag har inte rest för att anlägga en solbränna. Jag har suttit på Hotellet och arbetat och njutit av lugnet och ostördheten. Att få uppleva dagsljuset har varit en överlevnadsstrategi, mentalt och fysiskt. Vissa av oss är inte gjorda för den svenska vintern. Dess mörker och kyla förtär oss, sakta men säkert.
Många stamresenärer har rest hit i 30 år eller mer. Inga lyxresenärer utan vanliga svenska pensionärer, ofta med ett arbetsliv i LO-kollektivet bakom sig. Människor som har sparat och gnetat hela året för att ta sig hit. Som har cyklat, solat, spelat minigolf, gått tipspromenader, fotvandrat, stickat och virkat tillsammans, haft kurser i spanska. Helt enkelt haft det bra och sluppit sitta instängda hemma i sina bostäder månader i sträck på vintern för att inte riskera att halka och bryta lårbenshalsen av sig.
Personalen – Christina, Aina, Nely, Paola och många andra blev våra vänner.
Resorna brukade gå i början av januari, just när vintern tar strypgrepp om Sverige. Då blommar Bougainvillan redan på Mallorca. Några av gästerna stannade i upp till sex månader. Tack vare att resorna gick med charter och att Swedavia kan ge assistans med rullstol på flygplatserna har även äldre och funktionshindrade personer kunnat resa ner till solen till ett överkomligt pris. Jag kan inte bevisa det, men jag är ganska säker på att de här resorna har sparat sjukvårdspengar för regionerna.
För fyra år sedan tog allting slut. Pandemin ändrade allt. Som en stålhandskad knytnäve slog den mot oss alla och krossade allt i sin väg. Pandemin dödade en dröm och gjorde slut på en epok.
Minnesbilderna från mars 2020 flimrar förbi.
11 mars 2020. WHO förklarar utbrottet av Covid-19 som en pandemi.
14 mars 2020. Spanien utfärdar generellt utegångsförbud. Hela landet sätts i karantän för att begränsa spridningen av coronaviruset.
15 mars 2020, som är en söndag, stormar den spanska polisen, Guardia Civil, in på hotellet. Från och med nu gäller totalt utegångsförbud. Vi får inte gå utanför dörrarna, inte ens ut på tomten. Enda undantag är apoteksärenden och matinköp. Vem som helst kan bli stoppad av polisen och avkrävd kvitto på att man handlat mat eller apoteksvaror. Böterna är skyhöga.
I entrén till den lokala matbutiken står en vakt beväpnad med batong och släpper endast in en person per familj. Nästa gång är engångshandskar obligatoriska för alla kunder. Polisens högtalarförsedda drönare jagar hem folk från gator och stränder. Utanför hotellets fönster patrullerar polisen gatorna med blåljusblinkande karavaner för att kontrollera att reglerna efterlevs.
Munskydd måste anbringas – även om bilföraren är ensam i sitt fordon. Hundägare får bara gå 100 meter för att rasta sina hundar. Anita Ros bor i Inca mitt på ön och arbetar som tolk på sjukhuset Juaneda Muro nära Alcudia. För henne innebar reglerna att hon blev tvungen att göra sig av med sin hund. Den accepterade inte 100-metersgränsen för att uträtta sina behov.
19 mars 2020. Sveriges radio rapporterar om Kalmarparet Hans och Catharina Grundström, som har sin hund med sig på Mallorca. Catharina blev stoppad av polis för att hon gått för långt med hunden.
Skräckbilder från sjukhus i Madrid visar patienter som ligger i rader direkt på golvet. Det är meningen att vi ska bli rädda. Inte bara rädda, utan skräckslagna. Så skräckslagna att vi utan att tveka låter oss injiceras med ett snabbframtaget, otillräckligt prövat vaccin som saluförs som ”säkert” och ”effektivt”. Vi som gör en egen bedömning av vilka substanser vi vill ha injicerade i våra kroppar kallas ”antivaxxare” och ses som folkförrädare.
17 mars 2020. Med kort varsel kastas alla gäster på hotellet ut ur Spanien. Alla turister måste lämna landet. I receptionen står personalen och gråter. Hotellen stänger, och de förlorar sina jobb. Ett plan från Lanzarote plockar upp oss i Palma, släpper av passagerare på Arlanda och fortsätter mot Kastrup.
Thomas Cook Airlines, Storbritanniens äldsta flygbolag, kollapsar och går i konkurs. Det är bara en av smällarna mot besöksnäringen som många länder lever på, bland annat Spanien. Thomas Cook var det bolag som flög oss till ön. Efter dem Sunclass.
19 mars 2020. Hemma går de flesta av oss in i frivillig karantän. Vi har brådstörtat landat ur en mardröm. Vad var det som hände egentligen? Vi sliter fortfarande med frågan. Och vad kommer att hända nu? Fyra års erfarenheter visar att de krafter som har iscensatt pandemin har långtgående mål.
Ett hotell av miljoner hotell, en stor grupp människor och en hel näringsgren har drabbats av en planerad pandemi – en plandemi. Jag har valt att begränsa berättelsen till ett mikroskopiskt utsnitt ur en verklighet som har slagit ut miljoner människor över hela världen. Inte bara slagit ut, utan dödat.
För varje dag kommer det nya fruktansvärda uppgifter om plandemins dödsbringande verkningar. En samlad överblick kommer att ta decennier i anspråk, och de ansvariga har redan visat att de inte skyr några medel för att komma undan sitt ansvar.
Det värsta är naturligtvis alla liv som har skördats och alla som lever med svåra och invalidiserande symtom av Covid-19 och/eller av de experimentella sprutorna. Omkring 85 procent av Sveriges befolkning föll till föga för Folkhälsomyndighetens påtryckningar och det sociala trycket och lät sig injiceras i sina egna kroppar med substanser vilkas innehåll de inte visste någonting om. ”Säkert och effektivt” mässade propagandan – som fortfarande pågår.
Vad hände med hotellet? Med personalen? Med jobben? Med stamgästerna?
Fyra år har gått. På fyra år har jag inte rört mig ur fläcken. Nu är jag är tillbaka på platsen, men inte på Hotellet, för det står stängt och tillbommat. Jag frågar hotellets vice VD Christina hur det blev med allting när hotellet stängde i mars 2020 och personalen förlorade sina jobb.
”Det var svårt. Mycket svårt. Särskilt det första året” säger hon – på svenska. Hon har lärt sig svenska för att kunna prata med de svenska gästerna.
De svåra erfarenheterna från de fyra år som gått, chocken, rädslan, oron, otryggheten – alltihop har lämnat spår. Det känns i luften. Det är som om en tung hand vilar över trakten, en glädje som gått förlorad. Alla har drabbats av ”pandemin” i någon bemärkelse. Många bär på svåra erfarenheter av arbetslöshet, konkurser och fattigdom.
Visserligen blommar Bougainvillan.
Visserligen har koltrasten försiktigt börjat öva på sina locksånger.
Men de flesta hotell är stängda. Hotellet som den här texten handlar om är stängt och utan liv, i fönstren är gardinerna fördragna. Innanför glasdörrarna i entrén finns en massa saker lagrade som snart ska fraktas därifrån inför säsongstarten i början av april.
Sex månader om året är hotellet stängt. Resorna som lockade så många pensionärer under lågsäsong finns inte längre. Under högsäsong gäller helt andra priser som de flesta pensionärer har svårt att betala.
Jag frågar hotellets VD, Marie Pålsson, varför hotellet inte längre håller öppet under vintermånaderna? Det måste väl vara bättre att ha ett stort antal gäster som betalar lågsäsongspris än att inte ha några intäkter alls?
Hon förklarar att de intäkter som lågsäsongsgästerna (pensionärerna) genererar inte täcker driftskostnaderna för el (som är dyr på Mallorca), uppvärmning och personal.
Kanske är det så.
De flesta hotellanställda är tillbaka på sina jobb. Några har bytt yrkesbana. En försiktig förväntan och optimism råder på grannhotellet där jag bor. En ny säsong och ett uppdämt efterfrågetryck hos miljoner människor som bara längtar efter att komma till ön igen. Är plandemin utagerad? Kan man andas ut? Vad kommer att hända i framtiden?
Kommer saker och ting att återgå till det normala? Kommer vi att få uppleva det lyckliga tillstånd som fick luften att skimra och solskenet över havet och den vita sandstranden att kännas som om det skulle vara för evigt?
Kanske. Ingen vet.
Men vi som har upplevt någon aspekt av ”pandemin” har alla tillfogats en skada. Vi har alla ett sår inom oss.
Vi bär på sorgen över ett förlorat paradis.
Jag bloggar och gör podcasts ideéllt, som ett slags egenterapi, för att om möjligt förstå vår samtid.
Alla kan läsa och lyssna gratis på min blogg och YouTubekanal.
Gåvor ses som just gåvor och är benefika och helt frivilliga. De utgör inte ersättning för utfört arbete.
OBS! NYTT SWISHNUMMER: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 19 6000 0000 0004 8212 9581
Swift-BIC-kod HANDSESS
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 