Förra sommaren kommenterade en vän att jag lever ett till synes händelselöst liv. Kommentaren blev upphov till en serie krönikor på temat. Jag återpublicerar nu några av krönikorna, delvis omarbetade.
Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.
OBS! NYTT SWISHNUMMER: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072
Varmt tack för din gåva!
I synnerhet på sommaren är mångas världsbild och inte minst media präglad av hysterisk superaktivitet. Om någon säger ”Nu kööör vi!” i hurtig ton en gång till skriker jag högt. Miljoner svenskar lever även på sommaren stillsamma liv där inget särskilt händer. Jag vill ge röst åt dem som i likhet med mig lever ett – ytligt sett – händelselöst liv.
Det finns många skäl, frivilliga och ofrivilliga, att leva ett liv där inte mycket händer. Jag bor ensligt i skogen för att jag måste. På grund av en arbetsskada, orsakad av de första högstrålande bildskärmarna på 1980-talet, är jag elöverkänslig. Att utsätta mig för miljöer med mängder av elektromagnetiska fält, till exempel i bilar, offentliga lokaler och andra människors hem ger mig jobbiga symtom för det mesta och är därför någonting som jag helst undviker.
För 20 år sedan byggde jag mig en liten elsanerad stuga på två rum och kök längst ut i glesbygden på en ö, långt från mobilmaster. I mitt hus är alla elledningar skärmade med aluminium och avger inga elektromagnetiska fält.
Värmepannan står i ett uthus, och därifrån leds varmvatten i en kulvert under marken in i huset. Spisen drivs med gasol. Jag har två eldstäder som eldas med ved.
Jag kan inte resa längre. Istället flyttar jag ”ut på landet”, till min egen gäststuga
På grund av sjukdom och funktionshinder kan jag inte resa. Att flyga med hjälp av assistans med rullstol på flygplatserna är en möjlighet. Det har hänt en gång de senaste fyra åren. Jag kan inte gå mer än några meter. Jag är bunden till mitt specialanpassade hus och är tacksam för att jag har kunnat bygga det, helt på eget bevåg och för egen plånbok. Men sommartid flyttar jag ”ut på landet” – tio meter – och blir gäst i min egen gäststuga.
Flera miljoner människor i Sverige lever begränsade, händelselösa liv i sina hem eller på olika institutioner, liv där ingenting särskilt händer och de är förhindrade att delta i samhällslivet eller – under stora tacksamhetsutsägelser – få hjälp att komma utomhus och andas någon liten stund ibland. Då med hemtjänstens högst oförutsägbara och av fackförbundet Kommunal hårt reglerade hjälp med rullstol eller annat hjälpmedel. En liten stund en gång i veckan brukar vara den av hemtjänsten utmätta tiden för utevistelse.
Så ser verkligheten ut. Men de flesta av oss vill inte låtsas om att den finns
Att man på grund av hög ålder och/eller sjukdom och funktionshinder inte längre råder över sitt eget liv, inte kan förflytta sig, inte kan ta sig någonstans, inte orkar umgås med människor, inte klarar att göra någonting av allt det där som man alltid har klarat galant, att man kan bli beroende av andras hjälp – det är en så skrämmande tanke att vi skjuter undan den till hjärnans allra dunklaste vrår.
Annorlundaskapet blir extra uppenbart på sommaren när alla andra lever till synes rörliga och aktiva liv, reser och umgås och samlar nya intryck. Men även i övrigt är många omedvetna om att hälsa och rörlighet inte varar för evigt. Glatt köper människor i sina bästa år hus med trappor och svårskötta trädgårdar i den fasta tron att de alltid kommer att kunna gå i trappor och sköta en trädgård. Sedan kommer stroken, hjärtinfarkten, demensen eller artrosen. Överraskningen blir monumental.
Begreppet ”händelselöst” är inte negativt laddat för mig. Det uttrycker också en vila från ett alltmer uppiskat och stressigt tempo som sliter på sinnena, men som de flesta verkar acceptera och underkasta sig.
Min impuls att berätta om det händelselösa och oglamourösa livet är ett försök att visa att det finns en annan verklighet. Det är också en protest mot de glättade bilder som förmedlas i media, där alla är unga och friska och reser hit och dit och rör sig, springer, hoppar, badar, simmar, cyklar och idrottar som den mest självklara sak i världen. Precis som många av oss som nu lever begränsade liv levde när vi var unga och friska.
Jag minns hur mina fötter med rödlackerade tånaglar formligen rann nerför trapporna i tunnelbanan, klädda i små läckra sandaletter, och hur irriterad jag blev på människor som sniglade sig fram och stoppade upp hela flödet. Nu skulle jag inte klara att gå i en trappa över huvud taget.
Livet handlar alltid om att göra det bästa av de möjligheter man har. Att vrida och vända på dem, rannsaka dem och ta reda på om det finns någon utväg som man har bortsett ifrån. Att acceptera förändring och förluster. Att sörja det man har förlorat.
Jag minns förtrollande små grekiska öar som jag älskar.
Aldrig mer
I mitt huvud finns underbara reseminnen från förtrollande små grekiska öar som jag älskar, minnen från Norge, Danmark, Mallorca, från Wales och England. Jag sörjer dem, för jag kommer aldrig att kunna resa dit mer. Det är en ständigt pågående sorgeprocess. Jag minns haven, stränderna, dofterna, smakerna, ljuset, andakten i de små grekisk-ortodoxa kyrkorna, vänligheten hos människorna.
Aldrig mer.
Den 5 juni i år och dagarna därefter sitter jag som förhäxad och ser vartenda YouTube-klipp om sökandet efter den världskände brittiske medicinske journalisten Michael Mosley, 67, skapare av 5:2-dieten (ät som vanligt i fem dagar, fasta i två).
Jag kände till dieten men inte Michael Mosley. Han var på semester på den lilla grekiska ön Symi och lämnade sin fru och sitt övriga ressällskap vid lunchtid den 5 juni för att ta en egen promenad.
Det var mer än 40 grader varmt, han hade inget vatten och inte sin mobiltelefon med sig. Han gick vilse i den den klippiga, ytterst svårtillgängliga terrängen. Räddningsmanskap inklusive Symis borgmästare Eleftherios Papakaloudoukas sökte i fyra dygn i den outhärdliga hettan efter Mosleys kropp tills en grekisk fotograf upptäckte den – liggande bara en och en halv minut från en marina där Mosley kunde ha fått hjälp. Enligt obduktionen dog han av uttorkning bara någon timme efter att han gett sig ut på vandring i hettan.
Varför blir jag så berörd av Mosleys död på Symi? Jo, för att jag har besökt ön många gånger, känner igen husen på bilderna och älskar den lilla ön och människorna. Att komma till Symi är som att bli välkomnad in i någons vardagsrum.
Jag kommer aldrig mer att återse Symi
När man återvänder känns man igen, och Symiborna hälsar glatt och vänligt, som på en gammal bekant. Jag förstår och tar in vidden av att de tar Michael Mosleys död hårt. Jag känner deras sorg, och den blandas med min egen sorg över att jag aldrig mer kommer att återse Symi. Jag klarar inte resan.
Jag reser till mig själv. Min gäststuga är pytteliten, bara tio kvadratmeter. En liten hydda i skogen, utrustad med våningssäng och ett pentry med rinnande kallt vatten. Byggd på den tiden när bara ”Friggebodar” tilläts som extrabyggnader.
Någon gång i maj, när göken ropar i fjärran, är det dags att flytta ut, till ett annat liv. Det är en helig akt. Ett sakrament. Gäststugan är en helig plats. Såptvättade golv. Rena lakan i sängen. Var sak på sin plats. Varje kväll brinner ett litet värmeljus som en ställföreträdande lägereld.
Jag flyttar in i en annan dimension av livet
Utflyttningen över sommaren är viktig och djupt symbolisk. Jag flyttar in i en annan dimension av livet, utöver den ordinarie. Den lilla stugan påminner om när vi var barn och byggde kojor i skogen: en fredad vrå som de vuxna inte hade tillgång till. Hemlig, lite mystisk och kolossalt spännande. En tillflykt undan vuxenvärlden – som samtidigt fanns där på tryggt avstånd.
Kanske var kojan i skogen det första rum där man hade möjlighet att bli en egen person, att urskilja sig själv som människa och frigöra sina egna tankar från familjens kollektiva tankeliv? I min familj levde vi tätt inpå varandra i en liten 2:a på drygt 50 kvadratmeter, fem personer.
Skogskojan som ett BB för födelsen av en egen individ som började avteckna sig, bli tydligare i konturerna och ta plats.
Skogskojans hemliga, outgrundliga mystik dröjer sig kvar hos mig. När jag med ficklampan i handen går ut till hyddan i skogen på natten lämnar jag tydligt någonting bakom mig: oroliga, pockande energier i datorn och i telefonen, i det belastade skrivbordet, i alla komihåg-lappar. Jag stänger av omvärlden. Det är en akt av befrielse.
En skogsduva flaxar till, en groda kväker någonstans
Det är beckmörkt. En skogsduva flaxar till i en gran. En groda kväker någonstans. Göken hördes nyss koko-a på avstånd. De stora granarnas grenar rör sig i vinden med mystiska knarrande ljud. På tio meter går jag från arbetets värld vid skrivbord, dator och telefon till det stilla varandets värld, avskild från yttervärlden.
När jag stiger över tröskeln andas jag in den goda doften av trä och drar en djup suck av välbehag. Jag låser dörren. Släcker ficklampan. Tänder ett värmeljus. Tryggheten infinner sig omedelbart. Nu är jag onåbar.
Några steg längre ut i skogen är jag närmare det vilda livet. Väcks av att ekorren tumlar runt på taket med hårda dunsar. Märkligt att ett så litet djur kan alstra så många decibel. Rävens säregna blandning av skällande och ylande låter höra sig när den går på nattlig jakt. Fasantuppen ger upp sina gällt rossliga, osköna skrik. Vid 04-tiden tar fåglarnas morgonkonsert över hela ljudbilden. En heltäckande matta av jublande sång lägger sig över nejden.
Hon berättade att det var vanligt att man hade en surstuga på tomten
För några år sedan berättade en bekant från Västerdalarna att det i hennes hembygd var vanligt att man hade en surstuga på tomten. Surstugan fyllde en viktig mentalhygienisk funktion. Om man och hustru blev rejält osams gick en av dem ut till surstugan och stannade där tills de hetaste känslorna lagt sig och en fredlig lösning gick att nå.
Doften av såpa svävade frisk över gårdsplanen
Från min barndom i Hälsingland minns jag en bondgård som var bebyggd med ett sommarhus och ett vinterhus. Det var förresten ganska vanligt på Hälsingegårdarna. Under några dagar höst och vår vändes det uppochner på allting, och den stora flytten ägde rum.
På våren flyttade familjen ut till sommarhuset och ägnade en stor del av sommaren åt att grundligt storstäda vinterhuset och tvätta hela vinterns smutstvätt och alla trasmattorna i älven. På hösten var proceduren tvärtom. Doften av såpa svävade frisk över gårdsplanen vid de stora tvättdagarna.
Jag tror att det ligger något i det där med surstuga. Och även den som lever ensam kan ibland behöva temporär skilsmässa från sig själv eller från omgivningen. Tidigare har jag gett mig ut och vandrat i skogen vid sådana tillfällen. Nu kan jag inte gå i skogen längre. Jag tar min tillflykt till hyddan i skogen.
Givetvis flyttar jag ut ur gäststugan om det kommer gäster. De brukar förnimma att det råder en särskild frid i kojan i skogen och mår väldigt bra där.
Det är nästan magi. Det ÄR magi.
Jag bloggar och gör podcasts ideéllt, som ett slags egenterapi, för att om möjligt förstå vår samtid.
Alla kan läsa och lyssna gratis på min blogg och YouTubekanal.
Gåvor ses som just gåvor och är benefika och helt frivilliga. De utgör inte ersättning för utfört arbete.
OBS! NYTT SWISHNUMMER: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 19 6000 0000 0004 8212 9581
Swift-BIC-kod HANDSESS
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 