Förra sommaren kommenterade en vän att jag lever ett till synes händelselöst liv. Kommentaren blev upphov till en serie krönikor på temat. Jag återpublicerar nu några av krönikorna, delvis omarbetade.
Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.
OBS! NYTT SWISHNUMMER: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072
Varmt tack för din gåva!
I den glesbygd där jag bor finns två bygdegårdar inom räckhåll. En i varje socken. Bygdegårdarna står för det tillgängliga kulturutbudet för oss som betalar för Kungliga Operans, Konserthusets och Berwaldhallens verksamhet i huvudstaden men bor för långt bort för att kunna ta del av den.
Den ena bygdegården är liten, inte stort mer än en barack. Det är en snäll bygdegård där det ordnas knytkalas, yoga, syföreningsauktioner och informationsmöten om bredband och fiberkabel.
Den andra och större bygdegården, byggd 1939 av ungdomar i Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund (SLU, sedermera CUF), ligger bara en halvmil från den mindre. Den är tyvärr ockuperad av kommunister.
Huset är ett centrum för traktens vänstermänniskor, av vilka flera är organiserade kommunister och är eller har varit politiskt aktiva för Vänsterpartiet i kommun- och regionförsamlingar.
Många är inflyttade i 1970-talets ”gröna våg” till denna trakt av bönder, fiskare, hantverkare och fårfarmare. Det är som det ofta är på landsbygden; människor bildar kotterier med politiska eller andra förtecken. De som inte passar in utesluts, kanske inte formellt, men fås att känna sig så obekväma att de stannar hemma frivilligt.
De båda bygdegårdarna är intressanta exempel på hur befolkningens kynne kan skilja sig åt längs med sockengränser, trots att socknarnas ytarealer är små och bara rör sig om några kvadratkilometer.
I den större bygdegården finns en samlingssal med en scen. Där visas vanligen vänsterfilmer. Personer med dokumenterade vänsteråsikter bjuds in att tala från scenen. Bygdegården, som alltså byggdes av Centerpartister på 1930-talet, har blivit ett tempel för kommunister med en outtalad – men fullt förnimbar – förutsättning för att stiga över tröskeln:
”Alla som här inträden är vänster”.
Här är man vänster. Inget annat än vänster.
Sommargästerna från fastlandet förstärker vänsterns dominans genom att utgöra en exempelsamling ur den privilegierade kulturvänster-låtsasproletärerna som kan kosta på sig att ha ett eller flera fritidshus i trakten. De ser inga som helst problem med att vara anhängare till proletariatets diktatur – men själva äga mångmiljonvärderade bostadsrätter i stan och en eller flera fastigheter i mer skottsäkra lantliga omgivningar. Emellanåt bara måste de slita sig från sina stadsvåningar och ta paus från den alltmer krutdoftande mångkultur på sina hemorter som de själva har röstat fram.
De kommer bara för att ”njuta av naturen”
Fast det sambandet skulle de aldrig erkänna. De kommer för att officiellt ”bara njuta av naturen”, som de säger.
Naturen här är ju så fantastisk! Havet och och de milslånga sandstränderna! Det ständiga solskenet! Med sina karga, skrovliga kalkstensklippor är ön en påminnelse om det land som en gång för hundratals miljoner år sedan reste sig ur havet. Tusentals fossiler på stränderna berättar om den tiden.
Men ön har efterhand också fått en annan dragningskraft. Vetskapen om att ön är en fristad från mångkulturen sprider sig. Ett av de sista kvarvarande genuint svenska fästena i Sverige! Ön borde klassas som kulturminne av något som vi oåterkalleligt har förlorat.
En dag i juli 2023 håller Erik Helmerson, ledarskribent på Dagens Nyheter sedan 2011, föredrag i bygdegården. Som officiell liberal är han inbjuden att tala från scenen i den kommunistiska sambandscentralen. Rubriken är ”Dom därute. Nättrollen”.
Det är en fantasieggande rubrik. ”Nättroll”? Jag var naiv nog att tro att det epitetet för länge sedan är utrensat ur svenska språket. Ungefär som ”rasist” och ”islamofob” håller på att dö sotdöden och efter decennier av missbruk har förlorat sin verkan.
Hur mycket kritik vågar den homogena kulturklicken tillåta sig?
Boken som Helmerson gav ut 2022 har samma titel. Den fick så kritiska recensioner som recensenter i den kulturella svenska ankdammen kan tillåta sig och ändå kunna handskas med risken för att stöta ihop öga mot öga med Helmerson på nästa bokrelease, förlagsfest eller mingelparty. De tillhör alla samma homogena kulturklick.
Några citat ur recensionerna:
”Dom därute” tillför inget vi inte redan vet. Erik Helmersons karaktärer blir bara illustrationer – aldrig verkliga personer” skrev Sven Anders Johansson i Aftonbladet.
”Stark politisk satir, men … Jag ville verkligen tycka om den här boken, men lyckas inte riktigt. Den grundläggande idén bakom texten är riktigt bra, den håller för mer än en novell men inte riktigt för en hel roman” skrev Anders Kapp i Kapprakt.
”Finliberalismen, det vill säga DN:s ledarsida, är vägen framåt. Det sista är bara implicerat. Men det är jätteimplicerat. Och ointressant, i alla fall som litteratur” skrev Victor Malm i Expressen.
Ivar Arpis recension i Svenska Dagbladet:
”Märkligare är att det han ägnar sig åt till vardags även är det han skildrar minst trovärdigt. Erik Helmerson har lång erfarenhet som ledarskribent i Dagens Nyheter, men om detta har gett honom några insikter om hur politik fungerar så döljer han det väl i boken.
Kulturkriget, som mycket av boken snurrar kring, handlar i grunden om hårda frågor. Det finns en verklig ideologisk konflikt här, som är värd att utforska skönlitterärt, men tyvärr minskar snarare än ökar förståelsen av att läsa ”Dom därute”.”
Recensenter och kulturjournalister i allmänhet utgör den åsiktskonforma klick kulturmarxister som författaren och dåvarande chefredaktören för Dagens Nyheters kulturredaktion, Per Wästberg, utan minsta ironi benämnde ”vi i den svenska kultureliten” i ett tal vid en så kallad kulturmiddag i DN:s representationsvåning en vårkväll 1979.
Wästberg räknade med självklarhet in sig själv och samtliga närvarande gäster i detta kollektiva, överlägsna ”vi”. Som inbjuden gäst häpnade jag över det ogenerade ordvalet och hade all möda i världen att hålla mig för skratt.
(Jag har berättat om händelsen i början av mitt Sommarprogram 2023 på Swebbtv)
Publiken, en åldrande skara, varav många 80+, intar sina platser i bygdegårdens samlingssal. Salen blir nästan fullsatt. Några åhörare går numera med käpp, andra i den lokala kulturvänstern har drabbats av demens. Själv har jag tillfälligt lämnat rollatorn hemma. Åldrandets obönhörlighet drabbar oss alla, oberoende av politiska åsikter.
”Dom där ute” är en tes som med nödvändighet söker sin antites
Erik Helmerson börjar tala om ”nättrollen”, de som alltså finns ”där ute”. Han utgår i föredraget från sin bok. Jag tänker att om man definierar en grupp människor som ”dom där ute” uppstår frågan varifrån man riktar man sin blick. ”Dom där ute” är en tes som med nödvändighet söker sin antites.
Uttrycket måste innebära att man definierar sig själv och sin utsiktspunkt som tillhörig en motsatt kategori, ”vi här inne”. Vi här inne i den välmående, mysiga bubbla där gemenskapen bygger på att alla har de rätta åsikterna och ingen enda feltänkare släpps in.
För ”oss härinne” är Aktieballe ett nättroll
Som ett exempel på ”nättroll” nämner Erik Helmerson ”Aktieballe”, ett av de anonyma alias som han menar förekommer på Twitter och andra nätfora, och som just i kraft av sin anonymitet kan vräka ur sig vad som helst som inte passar in i den slipade vokabulären hos ”vi här inne”. ”Aktieballe” är nättrollet personifierat, ska vi förstå.
Helmerson gillar inte anonymitet. För egen del har han inget behov av att dölja sin identitet. Varför skulle han behöva göra det i sin skyddade position som rättänkande på en tidning som en gång kallades ”Rikslikaren” och fortfarande ses som sådan av en Stockholmscentrerad åsiktselit med starka miljöpartistiska och globalistiska böjelser?
”Twitter, denna giftpöl som förhoppningsvis kommer att gå under”
Han tycker att ”Aktieballe” är så fyndigt att han upprepar det gång på gång. ”Aktieballe” är, inser vi, själva inkarnationen av den ”galopperande dumhet” och den ”våg av hat” som sprider sig på Twitter, ”denna giftpöl som förhoppningsvis kommer att gå under”.
Jag känner inte igen mig i den beskrivningen. Giftpöl? Jag har varit med på Twitter sedan 2013, twittrar i stort sett dagligen och har aldrig någonsin upplevt Twitter som en ”giftpöl”. Det är gott om lågfrekventa och rabiata twittrare, men väldigt mycket hänger på vilken attityd och vilket språkbruk man själv väljer. Som man ropar i skogen får man svar. De som bara har invektiv att komma med ska man ignorera. Om de går till personangrepp – blockera!
Allting beror på ur vilket perspektiv man betraktar saker och ting
Som vanligt beror allting på ur vilket perspektiv man betraktar saker och ting. Erik Helmerson är ledarskribent på Dagens Nyheter. För honom och andra i kategorin ”vi här inne” är ordet fullständigt fritt. De behöver inte ägna frågan om anonymitet minsta lilla övervägande – de kan fritt uttrycka sina åsikter i de rätta kanalerna på de stora tidningssajterna och få betalt för det.
”Vi här inne” har ingen anledning att bekymra sig för att detta privilegium inte omfattar den svenska folkmajoriteten, av Erik Helmerson definierad som ”dom där ute”. Den som omfattas av den typen av människosyn kan utan minsta betänkligheter bortse från den demokratiska orättvisan i detta.
I Helmersons föredrag är alla tankar på det tabubelagda ”vi- och dom-tänkandet” plötsligt som bortblåsta. Den heliga och statligt genomtrumfade ”värdegrunden” tycks också ha förlorat sin legitimitet. Världen består av ”vi” i de rumsrena salongerna. Och så är det ”Aktieballe” där ute. Han tjänstgör endast som måltavla för salongselitens gränslösa förakt och symbol för den mjuka, sköna övertygelsen om åsiktselitens egen rättfärdighet.
Det är som om han i sin skyddade bubbla inte har en aning om vad ordval kan berätta
Erik Helmerson talar om ”flyktingkatastrofen” 2015. Liksom med ordvalet ”nättroll” avslöjar han sig. Det är som om han i sin skyddade bubbla inte har en aning om vad ordval kan berätta om en människa.
”Flyktingkatastrofen” var ett av de fejk-ord som fick Migrationsverket att under hösten 2015 släppa in tiotusen migranter i veckan. Totalt under året kom 162 877 asylsökande, varav 36 000 så kallade ”ensamkommande barn”. Vilket föranledde Stefan Löfven (S) att stå på Medborgarplatsen i Stockholm och uttala trollformeln ”Mitt Europa bygger inga murar”.
”Flyktingkatastrofen” var ingen flyktingkatastrof. Det var i själva verket en organiserad massaktion av migranter mot Europas gränser, betald av George Soros och hans organisation Open Society. Konsekvenserna har bland annat Sverige betalat, betalar fortfarande och kommer att få betala under ansenlig tid.
Internet har inneburit inget mindre än en revolution för människors möjlighet att uttrycka sina åsikter. Idag kan vem som helst starta en blogg eller köpa en billig mikrofon och sätta igång och producera podcasts.
För dem som trodde sig ha ensamrätt på det fria ordet är det en total och smärtsam omvälvning. De inser att de har förlorat problemformuleringsprivilegiet. Det är en seger för demokratin och yttrandefriheten – men ett nederlag för den samhällselit som trodde sig ha ett evigt monopol på att uttrycka sina åsikter.
Revolutionens yttringar når den meningsbärande samhällseliten som chockvågor. Aldrig tänkte de sig att verklig yttrandefrihet skulle kunna utövas av vanliga människor, såna som den förskräcklige ”Aktieballe”, som inte står på någon tidnings- eller public serviceredaktions avlöningslistor.
Sett ur ”vi här inne’s” perspektiv är ”Aktieballe” en given symbol för obildning, klassförakt och högerextremism. Han är själva orsaken till att en våg av hat sköljer över oss, att politiker idag säger saker som nättrollen sa för tio år sedan och att Dagens Nyheters ledarsida plötsligt ses som vänster av dem som inte har förstått liberalismens gummiartade, töjbara konsistens.
Erik Helmerson kryper bakom ordet ”liberal”. Det utgör väggarna i hans skyddade bubbla. Han är liberal, Dagens Nyheter är liberal. Han glömmer prefixet ”vänster-”.
För inte alltför länge sedan var Folkpartiet ett uttalat borgerligt parti med företrädare som Bertil Ohlin (1899-1979) och Per Ahlmark (1939-2018).
Per Ahlmark har tydligare än någon annan svensk författare beskrivit kommunismens brott mot mänskligheten. Han medverkade i antologin ”Vänsterns moraliska skuld” (1991), som blev början på en het debatt om just den svenska vänsterns moraliska skuld.
1994 kom ”Vänstern och tyranniet: det galna kvartsseklet”, en kritisk uppgörelse med svenska vänsterdebattörer som Ahlmark ansåg har skönmålat totalitära stater och rörelser från slutet av 1960-talet ända till början av 1990-talet när Sovjetväldet föll. 1997 utkom ”Det öppna såret: om massmord och medlöperi”, där Ahlmark beskriver det politiska mördandet som 1900-talets största katastrof.
Jag har läst båda, skrivit om dem och återvänder ofta till dem. Mer än någon annan har Per Ahlmark öppnat mina ögon för kommunismens dödslära som har kostat minst 150 miljoner människors liv.
Liberal på Ahlmarks tid var uppenbart något helt annat än den agendaliberalism Erik Helmerson och Dagens Nyheter representerar. Idag seglar vänsterliberalerna till synes obesvärat i samma vatten som den socialistiska vänstern.
Och Erik Helmerson gör ingen åtskillnad. Han låtsas inte om att liberalerna på bara något decennium har vridit om kursen 180 grader:
”Ska man klara sig undan nättrollen måste man hitta breda lösningar” säger han.
Underförstått: vänsterliberala lösningar. Det är ett djupt ohederligt låtsasspel.
Jag ser mig omkring i den åldrade publiken i bygdegårdens samlingssal. Konsensusandan gör luften tung att andas. I pausen blir det kaffe och kaka och tillfälle att dunka varandra i ryggen. Erik Helmerson säljer sin bok om nättrollen för 100 kronor.
Jag tänker på det jag vill kalla ”den åldrande vänsterns tragik”. Detta att bli gammal men fortfarande krampaktigt hålla sig kvar i det man som 20-åring trodde var riktigt. Att leva kvar i de illusioner och den brist på ifrågasättande som vanligtvis kännetecknar mycket unga människor.
Att aldrig ha omprövat sin inställning.
Att aldrig ha vågat se sig själv och världen från att annat perspektiv än det vanliga.
Jag erinrar mig Winston Churchills välkända yttrande:
”Den som inte är röd när han är ung har inget hjärta. Den som inte är blå när han är gammal har ingen hjärna.”
I bygdegården blir jag påmind om vad det ytterst handlar om: skräcken för att bli ensam och bortvald, utesluten ur gemenskapen. Människans oerhörda rädsla för att lita till sig själv och sin egen styrka.
Rädslan för att bli utkastad ur flocken ruvar tung i en bygdegård i den svenska glesbygden en kväll i juli 2023.
Tidigare artiklar i serien Mitt händelselösa liv
Del 1. Att flytta hem till sig själv
Del 2. Konsten att samtala
Del 3. Fästingars oändliga tålamod
Del 4. En isande känsla av främlingskap i tiden
Julia Caesar 