Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.
OBS! NYTT SWISHNUMMER: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072
Varmt tack för din gåva!
En storslagen, oändligt vacker film om kärlek
Maryam Touzanis prisbelönta film ”Den blå kaftanen” är ett finstämt kammardrama som rör sig med små uttrycksmedel. I det lugna, fåordiga berättandet förmedlar subtila blickar och åtbörder allt från stark passion och hopp till ömhet, medkänsla och sorg.
Det är en av de vackraste kärleksfilmer jag har sett. Den kan ses på SVT Play till söndag den 25 augusti. Bry er inte om SVT:s fåniga introduktionstext – men missa inte filmen! Det här är sann filmkonst på en nivå som vi sällan ser.
Mitt i Prideveckans buller och vulgaritet visar SVT den finstämda, fingertoppskänsliga fransk-marockanska filmen ”Den blå kaftanen” om Mina (Lubna Azabal) och Halim (Saleh Bakri), som är gifta sedan många år.
Tillsammans driver de ett kaftanskrädderi i en marockansk stad. Halim är känd som maalam, stadens mästare i det delikata men utdöende hantverket att sy kaftaner.
Konsten att sy för hand med guldtråd i finaste siden har han lärt sig av sin far. Mina sköter allt praktiskt och administrativt i hemmet och skrädderiet och hanterar besvärliga kunder. Hennes och Halims äktenskap präglas efter många år av en djup känsla av samhörighet, ömhet, kärlek och ömsesidig förståelse.
Men det finns någonting som Mina och Halim inte kan dela; den hemlighet som Halim bär på och som han inte kan ta bort, hur gärna han än vill. Halim är homosexuell, ett fullständigt tabu i ett muslimskt land och någonting som han har försökt förneka och dölja i hela sitt liv. Mina vet eller anar. Hennes blick ser och förstår allt. De har ett sexliv tillsammans. Men det enda ställe där Halim kan leva ut sin verkliga sexualitet är i de privata båsen på stadens badhus, hamam.
”Det här är helt enkelt ett mästerverk som tar med oss i en djupdykning i vad kärlek är” skrev Rosemari Södergren på Kulturbloggen i mars förra året, inför filmens visning på Cannesfestivalen.
Till Maryam Touzanis mästerverk hör inte bara den lyhörda regin och arbetet med bilder. Hon imponerar också med skicklig ljudläggning, någonting som flertalet tittare kanske inte tänker på men som är en ytterst medvetet sammansatt ljudmatta som ger atmosfär åt det som försiggår på ett existentiellt plan. Sorlet från gränden, böneutropen, en fiskmås på taket – allting förmedlar sammanhang och innebörd.
När Mina blir svårt sjuk måste Halim ta in en ung lärling i skrädderiet, Youssef, som spelas av Ayoub Missioui. De två männen dras till varandra, men deras kärlek uttrycks med subtila medel, som en beröring mellan två fingertoppar.
Dialogen är sparsam. Halim säger till Youssef:
”Min mor dog medan hon födde mig. Far föraktade mig. Mina suddade bort allt det där. Hon var alltid vid min sida. Som en klippa.”
Några få ord. Halim uttrycker med sitt ansikte en uppdämd smärta. Youssef lyssnar och tar in.
Hela filmen berör mig djupt, men i synnerhet en scen griper mig särskilt mycket. Vid cirka 1 tim 36 min smeker Halim försiktigt operationsärret på Minas ena bröst. Han ger henne den ömhet han känner för henne. Jag tolkar det som att han med sin beröring vill läka hennes sjukdom och smärta. Bådas ansikten är öppna och skyddslösa. Hon tar emot hans beröring och säger:
”Halim, var inte rädd för kärleken.”
Om man vill sammanfatta hela filmens budskap i en enda mening får det bli den.
Jag bloggar och gör podcasts ideéllt, som ett slags egenterapi, för att om möjligt förstå vår samtid.
Alla kan läsa och lyssna gratis på min blogg och YouTubekanal.
Gåvor ses som just gåvor och är benefika och helt frivilliga. De utgör inte ersättning för utfört arbete.
OBS! NYTT SWISHNUMMER: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 19 6000 0000 0004 8212 9581
Swift-BIC-kod HANDSESS
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 