Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.
OBS! NYTT SWISHNUMMER: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072
Varmt tack för din gåva!
Människor, i synnerhet kvinnor, har alltid velat smycka sig. Åtminstone de senaste 30 000 åren, efter den kulturella explosionen. Viljan att vara vacker inför den älskades ögon är evig, liksom längtan efter att väcka hans kärlek.
Tillverkarna har använt sig av material som har funnits till hands; trä, snäckor, stenar, djurhorn, benbitar, djurtänder. Glaspärlor har hittats i flera tusen år gamla gravar, de äldsta från Mesopotamien.
Följ med på en resa 150 år tillbaka i tiden! Vi beger oss till Järvsös små finnmarksbyar i norra Hälsingland. Den här historien spänner över fem – snart sex – generationer och har sin utgångspunkt i två vackra broscher.
Men den handlar också om Sverige i slutet av 1800-talet och de människor som levde långt ute i skogarna, miltals från den så kallade civilisationen.
Berättelsen börjar 1873. Det var året då min morfars mor föddes, när Sverige var ett fattigt bondeland. Den leder vidare fram till mitten av 1900-talet. Nu skriver vi 2024. Under loppet av några generationer blev Sverige ett totalt förändrat land med välutvecklad industri, allmän rösträtt, bilar, järnvägar, läroanstalter och en begynnande välfärd.
Den historia som jag ska dela med mig av handlar om två broscher och vad de kan berätta om svensk bondekultur för 150 år sedan. Men också om kärlek och längtan och om att bli ogift mor vid 19 års ålder. Eller att aldrig få uppleva kärlekens gemenskap för att tuberkulosen skördar unga liv.
Den handlar om viljan att bryta sig loss från månghundraåriga mönster och ta språnget att välja något nytt och okänt. Om bondgrabben från byn långt ute i Järvsös finnmarksskogar som blev Hälsinglands första bilförsäljare och hans lillebror som blev guldsmed och hovjuvelerare. Om att föda tolv barn och förlora alla utom tre.
De som befolkade de små byarna långt ute i finnmarkernas skogar var sällsynt driftiga och arbetsamma människor som inte tog någonting för givet. Många så kallade skogsfinnar hade kommit från Savolax i slutet av 1500-talet när Finland var en del av Sverige. De bedrev svedjebruk i de stora barrskogarna, åtnjöt viss skattefrihet och skapade sitt välstånd med hårt arbete och sina egna händer. Idag finns uppskattningsvis 1,7 miljoner svenskar med skogsfinskt påbrå. Jag är en av dem.
När det moderna Sverige växer fram kunde människor få uppleva ett ofattbart skifte: från djupaste fattigdom och hårt slit för födan till hur de stora uppfinningarna och politiska reformer banade väg till framgång. Men ingenting kom av sig själv.
Under tidsperioden från slutet av 1800-talet fram till 1960- och 70-talen spred sig socialismen och formade från 1920-talets slut den socialdemokratiska idén om ett Folkhem och en välfärd för alla. Som statsminister satte Per Albin Hansson i (1885-1946) igång med Folkhemsprojektet efter Socialdemokraternas valseger 1932. Tanken var god, men vid andra världskrigets utbrott 1939 bildade Socialdemokraterna en samlingsregering med samtliga andra partier utom kommunisterna. Samlingsregeringen varade till krigets slut 1945. Vad som sedan hände med Folkhemsprojektet vet alla, och det har jag skrivit om i hundratals krönikor sedan 2010.
Det ligger inte alls långt tillbaka i tiden. Men idag har många lösgjort sig från sin historia. De har ingen aning om var de kommer ifrån eller vilka deras förfäder var. De verkar tro att de är fritt svävande satelliter som har uppfunnit sig själva, utan samband med någonting som helst.
Min del av historien börjar 2010
Min del av historien börjar 2010. Då dör min älsklingsmoster, och jag ärver några småsaker, bland annat en enkel brosch med typisk allmogekaraktär, gjord i stansad, sirligt graverad mässingsplåt med små kläppar. Ett hjärta utgör broschens centrum. Den har både drag av jugend och, främst i gravyren, fornnordisk karaktär. Det är en sådan brosch som brukar bäras till folkdräkt.
Om någon av läsarna kan tidsbestämma den är jag tacksam för ett omdöme.
Det är en sådan brosch som brukar bäras till folkdräkt
Den 25 april 2010 skrev jag en av mina allra första krönikor på nätet, ”Moster och svenskheten”, tillägnad min älsklingsmoster, på den danska bloggen Snaphanen. Jag ville hedra min moster, berätta om hennes liv och den kloka människa hon var. Begravningen var hennes sista manifestation av kärleken till Sverige. Enligt hennes önskan var kistan dekorerad med enbart blå och gula blommor.
I historien om broschen har moster en viktig roll. Jag kan inte minnas att hon någonsin nämnde den. Men hon var en verklig kulturförvaltare. Utan att någon visste det förvarade hon broschen i sina gömmor i 64 år fram till sin död. Hon ville att jag skulle ärva den.
Jag lägger undan broschen och glömmer bort den. Fjorton år går
Moster släktforskade, och jag var den enda som var intresserad av släktens historia och de nybyggare i Järvsös utkantsbyar – enligt DNA-prov som jag har gjort med 72 procent svenskt och resten finskt, norskt, isländskt och färöiskt ursprung – som min släkt härstammar från.
När fjorton år har gått och vi skriver 2024 bestämmer jag mig för att försöka ta reda på var broschen kommer ifrån och vem som har ägt den. Sökandet blir långt och svårare än jag trodde.
Men egentligen börjar den här historien den 18 september 1893. Då föds i Bondarv, en av Järvsös byar i norra Hälsingland, en liten pojke som ett halvsekel senare ska bli min morfar. Pojken döps till Gunnar (1893 – 1941). Hans mamma heter Karin Olsdotter (1873-1946) och har ännu inte fyllt 20 år.
Hon hade utbildat sig på lärarseminarium i Bollnäs och arbetat sitt första år som nyutexaminerad småskolelärarinna i en av skogsbyarna. Att en bonddotter från en av de små byarna i finnmarken utbildade sig för att förvärvsarbeta var ovanligt, för att inte säga uppseendeväckande, i slutet av 1800-talet.
Karin Olsdotters son Gunnar föds utom äktenskapet
Karin Olsdotters son Gunnar föds utom äktenskapet, och varken min släktforskande moster eller jag har kunnat klarlägga vem pappan var.
Eftersom pojken föds i september räknar jag nio månader bakåt. Det är en rimlig gissning att han kom till i samband med något av de stora, hejdundrande advents- och julkalas som hölls ute i Hälsinglands finnmarksbyar. Det bör alltså ha varit vid jultid 1892. Då färdades människor miltals med häst och släde för att tillbringa högtiderna tillsammans.
Karin Olsdotter är djupt troende och som 19-årig nyutexaminerad lärarinna säkert medveten om det problematiska i att i slutet av 1800-talet få ett barn utanför äktenskapet. En gissning är att barnafadern är någon som hon känner väl från bygden och den religiösa församling hon tillhör.
Ingenting tyder på att Karin Olsdotter utsätts för illasinnat skvaller eller nedvärderande rykten i bygden för att hon är ogift mor. Hon verkar tvärtom ha åtnjutit stor respekt. Hon fortsätter att arbeta som lärarinna i Rödmyra, Kramsta och andra av Järvsös utkantsbyar, och sonen Gunnar växer till stor del upp hos sina morföräldrar, bonden Olof Ersson (1842-1911) och hans hustru Karin, född Pehrsdotter (1845-1921).
Barnbarnet Gunnar blev den son som de aldrig fick
För morföräldrarna blir barnbarnet Gunnar den son de aldrig fick själva. Mellan 1873 och 1887 fick de sex döttrar: Karin, Kerstin, Marget, Anna, Elin och Brita. Men ingen son, och söner var viktiga för att ta över gården och driva bondearvet vidare.
Kände äldsta dottern Karin ett särskilt ansvar att skaffa sig en yrkesutbildning när föräldrarna inte fick någon son som kunde ta över gården? Vilket ansvar för sina morföräldrar kände Gunnar? Han bodde kvar hos sin mormor och hjälpte till på gården sedan hon blivit änka 1911, ända tills han gifte sig och även de två första åren som gift.
”Morfar Olof Ersson var hans läromästare för livet” skriver min moster i en anteckning.
Hela sitt liv bar Gunnar på tanken att bli bonde som sin morfar, och så småningom ska han komma att göra verklighet av planerna. Men först gör han en annan, betydligt mer äventyrlig karriär som jag återkommer till.
Tre systrar går till fotografen för att celebrera sekelskiftet 1900
Bilden här nedanför ger en uppfattning om familjens ställning och status i Järvsö. Gunnars mor, Karin Olsdotter, och två av hennes fem systrar, i mitten Anna, född 1879, och längst till vänster en tredje som jag inte vet namnet på, poserar högtidligt hos ateljéfotografen Hulda Ström i Järvsö. De tre mamsellerna är finklädda och verkar fira någonting. Men vad?
Sökandet efter tidpunkten när bilden är tagen är ett exempel på det detektivarbete som släktforskning ofta innebär. Genom att googla på fotografen Hulda Ström (1867-1959) får jag veta att hon var verksam i Järvsö mellan 1899 och 1901. Av detta vågar jag dra slutsatsen att de tre systrarna lät föreviga sig hos fotografen vid nyåret 1899 för att fira sekelskiftet 1900.
Fotograferingen var en tydlig markering av sekelskiftets betydelse och dessutom ett sätt att visa sin samhällsstatus. De tre unga kvinnorna är klädda så som det anstår döttrar till en välbeställd hälsingsk bonde. Stråhattarna är pricken över i.
Systern Anna i mitten av bilden bär två broscher. Men ingen av dem är broschen som jag ärvde
Det som inte framgår av bilden är att Karin Olsdotter nu har träffat den man som hon senare kommer att gifta sig med. Han heter Jonas Sonesson Ahlström (1881-1967), är byggnadssnickare och bonde och åtta år yngre än Karin. Liksom hon är han varmt troende, och den kristna tron ska bära dem genom förlusterna av inte mindre än tio barn.
De gifter sig i augusti 1901. Hon är 28 år, han är 20. På bröllopsfotot bär Karin en elegant svart brudklänning i vattrad sidenmoaré. Svarta brudklänningar var vanligt hos lantbefolkningen vid förra sekelskiftet.
Hon har en brosch vid halsen. Men det är inte den brosch jag ärvde. Jag fortsätter leta
Vid vigseln är Karin gravid med parets första gemensamma barn, sonen Nils Agaton (1902-1966). Nils Agaton ska komma att bli en av huvudpersonerna i den här historien. Han bryter månghundraåriga mönster i släkten och i bygden. Han bryter upp från Järvsö, släktens hembygd sedan århundraden, och från generationer av bönder och snickare. Nils Agaton vill något annat med sitt liv. Riktigt vad vet han inte än, men det kommer att visa sig.
Karin och Jonas kommer att få elva barn tillsammans. Åtta av dem dör efter bara några dagar eller timmar
Karin och Jonas kommer att få elva barn tillsammans. Barnen föds tätt under tolv års tid mellan 1902 och 1914. Åtta av dem dör efter bara några dagar eller timmar.
Det är fem mil till Järvsö kyrkby, läkare och barnmorska. Kommunikationerna är obefintliga, och telefon finns inte. Finnmarkskvinnorna får klara sina förlossningar själva och med hjälp av varandra.
I en släktings efterlämnade anteckningar står att läsa:
”Lärare och lärarinnor ute i byarna hade rätt att nöddöpa nyfödda barn när det var bråttom, barnet var svagt och prästen fanns i kyrkbyn. Min farmor Karin Olsdotter-Ahlström hjälpte mödrarna i skogsbyarna där hon hade tjänst och nöddöpte flera av sina egna barn som ej levde mer än några timmar eller något dygn. Hon födde barn och nöddöpte på löpande band. Upprepade tragedier för en ung mamma.”
Den kristna tron bär Karin och Jonas genom de upprepade tragedierna. I ett efterlämnat, nött exemplar av boken ”Betraktelser för hwar dag i året”, som jag har i min ägo, har Karin skrivit på latin med blyertspenna på ett av försättsbladen:
”Si crucem portas, portabit te.”
”Bär korset, och korset bär dig.”
Hon bär ett kors, och hon sätter sin tillit till att korset ska bära henne genom livet. Hela tiden arbetar hon som lärare.
Som genom ett mirakel överlever Karins och Jonas’ förste son, Nils Agaton (1902-1966). På familjebilden här nedanför är han uppskattningsvis fyra eller fem år, uppsträckt och högtidligt medveten om stundens allvar hos ateljéfotografen Svea Engman (1875-1952) i Järvsö.
Den guldlockiga lilla Adina (1904-1926) är Karins och Jonas’ första och enda, efterlängtade dotter. Ett älskat barn, söt som en gräddbakelse i sin spetsklänning.
Familjebilden är också ett tecken på att Karin och Jonas självklart räknade in Karins utomäktenskaplige son Gunnar i den nya familjen, och såg honom som sin son och storebror till halvsyskonen Nils Agaton, Adina och senare Bror Albert (1914 – 2001) som föddes sist i raden av barn. Familjebilden är en manifestation. Här anar jag Karins starka vilja och känsla för vad som var rätt. Henne satte sig ingen på.
Karin Olsdotter bär en brosch vid halsen. Men det är inte den brosch jag har ärvt. Jag fortsätter söka
Tjugotvå år gammal bryter Nils Agaton upp från familjen och hembygden. Det är smärtsamt att ensam ge sig ut i världen, men han måste. Hans håg står inte till snickeri och jordbruksarbete. Han dras till det vackra, till hantverket. Han har en konstnärlig begåvning som han vill omsätta i praktiken. Han utbildar sig i Hudiksvall och Leksand, flyttar till Borås och blir en skicklig guldsmed. Med sig bär han ett estetiskt arv, präglat av bondekulturens sätt att smycka sig till fest med vackra sockendräkter och hemgjorda, enkla smycken. Han vill använda sina händer till att skapa skönhet.
Det är inte alls otroligt att det är en ung Nils Agaton som har tillverkat den enkla allmogebroschen i stansad mässingsplåt som jag ärvde 2010. Jag tycker om att tänka tanken, för att försöka hitta länkar till den andra broschen som den här historien handlar om, och som jag ska återkomma till.
Äldste sonen Gunnar är nu en ung man, lång, mörkhårig och stilig. Han hjälper till i arbetet på sina morföräldrars gård. I hans huvud gnager funderingarna på om han ska bli bonde. Han tycker att han är skyldig sin morfar och mormor det, eftersom de har tagit hand om honom under hans uppväxt. Men hur ska det gå till? En bonde måste ha en gård, och Gunnar har varken arvsrätt till sina morföräldrars gård eller pengar för att köpa en egen.
Samtidigt är det mycket annat som drar och lockar. Stora saker händer i världen. Början av 1900-talet är de stora uppfinningarnas tid, och Gunnar är en entreprenör innan ordet ens är uppfunnet. Han vill uträtta saker, skapa någonting nytt.
På en logdans i en av finnmarksbyarna träffar han en flicka som heter Matilda (1896 – 1950). Hon kommer från byn Råsjö vid sjön Rossen i Järvsöskogarna, senare Lassas i Åsbo, och hon ska bli min mormor. Den 11 juni 1917 förlovar sig Matilda och Gunnar, den 28 oktober 1917 gifter de sig. Det är bråttom, för det första barnet är på väg.
Medan Nils Agaton utbildar sig och börjar arbeta som guldsmed i Borås växer hans lillasyster Adina upp till en vacker och behagfull ung kvinna. Älskad av sina föräldrar – nu är Adina den enda de har kvar hemma av de tolv barn som Karin har fött. Adina är den enda överlevande dottern. Här poserar hon på en sten i en av skogssjöarna kring Järvsö.
Åtta av Karins och Jonas’ barn är döda, och sonen Nils Agaton har acklimatiserat sig i Borås, gift sig och så småningom blivit en skicklig och högt respekterad guldsmed och hovjuvelerare.
I mitten av 1920-talet ger sig Gunnar ut i det lockande affärslivet och öppnar Hälsinglands första bilaffär i Ljusdal. Långt borta i Amerika har Henry Ford förverkligat sin dröm om att producera en både billig, pålitlig och effektiv automobil. T-forden ser dagens ljus 1908 och blir omedelbart en världssuccé. Mellan 1908 och 1927 tillverkas bilen i drygt 15 miljoner exemplar.
Genom en dramatisk prissänkning under den perioden, från 950 dollar till 250 dollar, blir drömmen om en automobil möjlig för många fler människor. Jag tror att det var prissänkningen som gav den avgörande skjutsen åt morfar Gunnars bilförsäljning. Nu kunde till och med bönderna i Hälsinglands djupa finnskogar skaffa sig ett fortskaffningsmedel som erbjöd en helt annan sorts liv än det som tidigare hade varit möjligt.
Morfar säljer A-fordar och T-fordar på löpande band
Morfar säljer A-fordar och T-fordar på löpande band. Behovet av de nya transportmedlen är oändligt. Att kunna förflytta sig med något annat än de egna fötterna och häst och vagn är inget mindre än en revolution, i Sverige och resten av världen.
Under några gyllene år gör morfar strålande affärer och kan unna sig och sin familj livets goda. Börskraschen på Wall Street 1929 är slutet på det glada 20-talet. Morfars bilfirma går i konkurs, men han bygger upp företaget igen. Bilden på morfars familj här nedanför, tagen 1931, tyder på välstånd. Både mormor, morfar och de fyra barnen är välklädda.
Morfar vill manifestera sina framgångar
Morfar vill manifestera sina framgångar. Han och hans fru Matilda har haft några svåra år innan de hittat rätt spår i livet, de har arbetat hårt, och de har förlorat två barn i späd ålder. Kanske vill han ta revansch för att han är född utom äktenskapet. I vilket fall som helst drivs han av en ursinnig framåtanda, som ett ohejdbart framrusande tåg.
När affärerna börjar gå bra igen vill morfar att det ska synas utåt. Familjen har tjänstefolk, och morfar investerar i fastigheter. På kort tid köper han två stora gårdar i Alfta och en bostadsfastighet med åtta lägenheter i Bollnäs.
Han vill ge sin Matilda en vacker gåva
Morfar vill ge sin Matilda en vacker gåva. Det är här brosch nummer två kommer in i historien. Morfar Gunnar ger ett hedersuppdrag till sin lillebror, hovjuveleraren Nils Agaton i Borås. Nils Agaton får fria händer att skapa en riktigt vacker brosch till Matilda. Året är 1933, två år efter familjebilden vid Alfta Strömmar här ovanför. Jag har inte kunnat knyta broschen till någon bemärkelsedag i familjen.
I Tyskland har Adolf Hitler den 30 januari 1933 utnämnts till rikskansler, och den svenska statsmakten anpassar sig omedelbart och inför olika sorters censur och beslag av svensk press. Svenska tidningar övervakas nitiskt av Tysklands ambassad i Stockholm. Hur mycket av detta som når mina morföräldrar vet jag inte.
Nils Agaton skapar en enastående vacker guldbrosch åt sin svägerska, med omisskännliga drag av dräktbrosch och den allmogekultur som han bär med sig från Järvsö. Broschens form visar var han har sina rötter och sitt hjärta. Det är som om hela min släkthistoria från Järvsös små finnmarksbyar sammanfattas i broschen.
På nätet kan jag se att Nils Agatons guldstämpel N Ahlström finns registrerad från 1934 till 1963, och sedan mellan 1963 och 1997, förmodligen av för mig okända arvingar.
När min mamma dör 2012 ärver jag guldbroschen. Jag bär den vid sällsynta tillfällen, jag bär den med oerhörd stolthet och tacksamhet och är nästan säker på att min morfars mor Karin Olsdotter, min morfar Gunnar och mormor Matilda, morfars bror Nils Agaton och systern Adina och givetvis min mamma och min älsklingsmoster håller uppsikt över mig och ser till att jag förvaltar broschen ordentligt.
Jag fortsätter leta efter den första broschen. Och till slut hittar jag den, på ett foto av Adina
Vad ingen vet när den här bilden tas är att Adinas öde ska bli hela släktens sorg. Under 1900-talets första decennier skördar tuberkulosen omkring 12 000 liv varje år, bland både unga och gamla, och tuberkulos är den vanligaste dödsorsaken. Adina får lungtuberkulos och dör när hon är 21 år.
Jag är glad över att äntligen ha hittat broschen. Bilden av Adina berättar så mycket. Bitarna faller på plats tillsammans med det min moster har berättat om henne. Jag ser hennes tillitsfulla unga ansikte, den fina och sedesamma, hemsydda klänningen, spetskragen ihopfäst med broschen. Det midjelånga, lockiga håret, prytt med en rosett. Säkert kammade hon lockarna extra noga inför fotograferingen, kanske med hjälp av mamma Karin.
Som alla andra unga flickor hade Adina sannolikt drömmar om framtiden. I takt med civilisationens utveckling öppnade sig enorma möjligheter efter sekelskiftet 1900. Kanske ville hon studera och bli lärarinna, som sin mamma?
Med en stark känsla av samhörighet håller jag Adinas brosch i handen
Två broscher. Två berättelser.
Men egentligen är det ju samma berättelse. Trådarna löper samman. Här finns min bakgrund, mitt ursprung, min tillhörighet. Allt det här bär jag inom mig som styrka och glädje.
De sista bilderna i den här krönikan föreställer två av släktens kraftkvinnor. Min morfars mor Karin Olsdotter-Ahlström och min mormor Matilda Ahlström, född Lind. Karin erhöll 1934 medalj för lång lärargärning. Då var hon 60 år och hade arbetat som lärare i 40 år.
Jag har hennes stålbågade glasögon kvar. För mig är de en klenod.
Morfar var bara 48 år när han dog 1941, tre år innan jag föddes. Mormor var 54. Hon dog 1950. Då hade jag nyss fyllt sex år, och jag har starka minnen av henne. Det här är en av de sista bilderna jag har där hon bär broschen som Nils Agaton gjorde.
Det viktiga med broscherna är inte det pekuniära värdet. Inte för mig. Det viktigaste är känslan av samhörighet med mina förfäder, av ursprung, känslan av gemenskap, stolthet och respekt för hur de levde sina liv.
Jag bär dem ständigt inom mig.
Ett litet Post scriptum
”Man är aldrig för gammal för att gifta sig”
Jag kan inte låta bli att tillfoga ett litet Post scriptum, en happy end så god som någon. När Karin Olsdotter-Ahlström avled 1946 var hennes man Jonas 65 år. Tre år senare gifte han om sig med Maria ”Mia” Olenius, 54. Hon hade arbetat som sjuksköterska på spetälskesjukhuset i Järvsö från 1929 till 1945 och inte haft tid att gifta sig.
Spetälskesjukhuset i Järvsö inrättades 1867 och tog emot patienter från hela landet. Hälsingland drabbades särskilt hårt av sjukdomen och människor insjuknade ända in på 1940-talet. Bland patienterna hade Mia Olenius sin livsgärning. Sjukhuset finns med på bilden av Järvsö näst högst upp i den här krönikan. Byggnaden finns fortfarande kvar.
”Jonas var den förste man som friade till mig” berättade Mia i en veckotidning 1983.
”Man är aldrig för gammal för att gifta sig” hävdade Jonas.
”Jag tror att han hade rätt. Vi fick uppleva arton lyckliga år tillsammans” sa Mia.
Jag har vaga minnen av att jag och någon vuxen hälsade på dem i deras gemensamma hem Pellasgården i Järvsö när jag var liten. Jag minns att huset hade gamla möbler, en soffa klädd med schagg, tavlor och vävnader på väggarna, och jag minns lugnet och den varma atmosfären. På släktcollaget ovanför soffan på den här bilden finns alla mina förfäder med.
Jonas avled 1967, 86 år gammal. Han hade sett till att upprätta ett så kallat legat som gav Mia rätt att bo kvar i lillstugan på två rum och kök samt ha tillgång till härbret, tvättstuga och vedbod till sin död.
Mia blev 93 år gammal och avled 1989.
————————————————————————-
Julia Caesar 