En podd – OBS! med bildspel! – om frihet och fångenskap, om rädsla och förtröstan.
Om nödvändiga fängelser för kriminella personer och de onödiga fängelser vi själva bygger åt oss av politisk korrekthet och rädsla för att stötas ut ur flocken.
Podden handlar också om vårt behov av tillit och förtröstan.
Med utgångspunkt i en kritisk granskning av i stort sett obruten socialdemokratisk politik sedan 1932 tar jag upp den bolsjevikinspirerade kampen mot kärnfamiljen och den likaledes Sovjetinspirerade utplåningen av genuin bebyggelse i våra städer under 1950-70-talen.
Under den så kallade ”Norrmalmsregleringen” på 1950-70-talen revs de gamla Klarakvarteren och nedre Norrmalm i Stockholm och förvandlades till en gigantisk krater.
Ett övergrepp på hela svenska folket som försvagade vårt psykiska immunförsvar mot nästa övergrepp, massinvandringen.
Hur många dömda pedofiler kan en högt uppsatt politiker ha som sexpartners, alternativt i den närmaste vänkretsen, innan hans förtroende är förbrukat? En? Två? Eller tre?
Fråga Fredrick Federley, 42, (C). Han har hittills haft tre kända pedofiler i sin närhet, samtliga dömda för sexuella övergrepp mot barn och/eller barnpornografibrott. Eller fråga Centerpartiets ledare Annie Lööf, som ännu inte har kastat ut Federley ur partiet.
Fredrick Federley och Annie Lööf.
Någonting säger mig att varken Fredrick Federley eller Annie Lööf har ställt sig frågan. Kanske tänker de sig att Federley ska kunna fortsätta sin gåsleversprättillvaro som Centerpartiets andre vice ordförande och EU-parlamentariker i Bryssel på skattebetalarnas bekostnad, som om ingenting hänt? Just nu är det locket på i väntan på att svallvågorna ska lägga sig.
Onsdagen den 9 december skulle partiledningen komma med ett besked. Detta sedan partiet enligt SVT fått ”nya besvärande uppgifter” om Federley. Det gjorde de inte. Nu ska Centerpartiets partistyrelse diskutera situationen fredag den 11 december, uppger SR Dagens Eko. Uppenbart pågår intensiv krishantering i Centerpartiet. Beskedet från partiledningen är att frågan är ”problematisk”, och att det också inkommit ”andra bekymmersamma uppgifter som tas på stort allvar”.
Många tror att fattigdom är samma sak som att inte ha den senaste i-Phonemodellen eller de senaste modeplaggen. För bara 70 år sedan fanns verklig fattigdom i Sverige. Jag har upplevt den. Det här är min berättelse. Det är mitt svar på wokerörelsens och den övriga vänsterns floskler om ”vitt privilegium”.
Woke är den extrema, totalitära form av vänsterpolitisk korrekthet som förklarar alla problem med kön, ras, etnicitet, hudfärg och sexuell läggning och påstår att alla ljushyade människor har särskilda privilegier – ”White privilege”. Det är lögn.
I en serie artiklar berättar jag om verkligheten bakom flosklerna. En verklighet som jag och många andra svenskar har upplevt: fattigdom, svält och undernäring.
Vi ska ta tolkningsföreträdet tillbaka från den ljugande identitetsvänstern. Artiklarna om ”vitt privilegium” är mitt bidrag.
Statsminister Per Albin Hansson (S) går i förstamajtåg på 1940-talet.
Ljushyade människor anses av den identitetspolitiska woke-rörelsen ha särskilda privilegier, ”White privilege”, och stå i skuld till människor med annan hudfärg.
Oavsett hur våra liv gestaltar sig ska vi alltså skämmas för att vi, den svenska urbefolkningen, genom evolutionen har utvecklat pigmentfattig hud för att kunna leva i ett solfattigt nordiskt klimat.
Det här är berättelsen om min farfar. Vilka privilegier hade han av sitt vita skinn? Exakt vilka förmåner gav hans ljusa hy honom? När han var tre år gammal förlorade han sin mor. Farfar växte upp på fattighuset.
Farfars mor (1860-1901). Mor till sju barn, död vid 40 års ålder. Inga bilder av farfar före vuxen ålder finns bevarade.
Familjepolitik är kärnan. Om man vill förändra ett samhälle i grunden bör man börja med att splittra den minsta beståndsdelen, familjen.
Den 1 april 2016 blev den svenske mannen onödig. Åtminstone som far. Från det datumet kan ensamstående kvinnor skaffa barn med staten, utan att blanda in en man. Staten övertar mannens roll som befruktare och tar dessutom det ekonomiska ansvaret för barnets försörjning.
I Sverige har vi säkra preventivmedel sedan mitten av 1960-talet och fri abort från 1975. Mot den bakgrunden ger lagändringen 2016 om ensamstående kvinnors rätt till assisterad befruktning i praktiken kvinnan hela makten över reproduktionen.
Men inte bara kvinnan. Pappa staten tar på sig den bortvalde faderns roll. Mannen/fadern behövs inte längre. Det är en totalt omvälvande samhällsförändring – som har debatterats förvånansvärt lite. Frågan hanteras som en fråga om jämställdhet mellan män och kvinnor, inte utifrån barnets rätt till en far och en mor.
Först spetsar jag öronen. Undrar om jag hörde fel. Har rattat in Alternativ för Sverige för att lyssna på ett av deras 50 torgmöten i hela landet (utom Gotland) och bilda mig en uppfattning om vad ett nytt politiskt parti vill göra för Sverige.
Men nej – jag hör inte fel. Ut över torgen i svenska städer 2018 ljuder Ulla Billquists röst: ”Säg det med ett leende”, inspelad i juni 1940.
I dag är spåren nästan helt utplånade. De flesta av byggnaderna är rivna, och offentliga arkiv är hårt rensade. Lämningarna av en statshemlighet är effektivt bortsopade.
I två podd-dokumentärer granskar jag Sveriges rasistiska och nazistiska historia. Detta är del 2.
Det var aldrig meningen att allmänheten skulle få veta någonting om de fjorton hemliga koncentrationsläger för politiska fångar som socialstyrelsen drev på uppdrag av samlingsregeringen under ledning av statsminister Per Albin Hansson (s) under 1940-talet.
Det var aldrig meningen att allmänheten skulle få veta något. I största hemlighet drev socialstyrelsen på uppdrag av samlingsregeringen under ledning av statsminister Per Albin Hansson (s) 14 koncentrationsläger för politiska fångar i Sverige under 1940-talet. Flera av lägren fanns kvar och nya inrättades efter krigsslutet 1945, när socialdemokraterna hade återtagit regeringsmakten.
I takt med att konsekvenserna av sjuklöverns ansvarslösa migrationspolitik blir synliga, och i synnerhet när moderaterna och socialdemokraterna plagierar Sverigedemokraternas politik, är SD:s ”nazistiska rötter” tydligen det enda argument de övriga partierna har kvar för att angripa partiet.
Det var en gång för mycket. Jag har därför ägnat mig åt att gräva en smula och presenterar här ett litet urval av övriga riksdagspartiers rasistiska och nazistiska rötter. Fem av åtta partier har anledning att tala mycket tyst om SD:s rötter och istället begrunda sina egna. I synnerhet gäller det Stefan Löfvens eget parti, socialdemokraterna, och Annie Lööfs nybyggarparti centern, före detta bondeförbundet. Moderater och liberaler har inte heller någon anledning att yvas över sitt förflutna.
Julia Caesar 