Jag röjer i klädkammaren och hittar en bild. Bilden visar en präktig timmerbyggnad som vittnar om ett välbärgat bondeliv. Finklädda människor med allvarliga ansikten har samlats för att högtidlighålla någonting. Men vad? Jag vill veta.
Efter spårningsarbete vet jag nu att bilden kommer från Bodinsgården i den lilla byn Rödmyra, Järvsö, norra Hälsingland, och efter mycket sökande i olika källor lyckas jag tidsbestämma den till 1912.
Att intressera sig för människor i det förflutna innebär ofta ett intrikat detektivarbete men också glädje och känslor av tillhörighet.
I Allhelgonatid minns vi våra döda och besöker deras gravar om vi har möjlighet. Några dagar i november utgör ett slags undantagstillstånd då vi närmar oss vad våra förfäder har betytt för oss själva och för Sverige.
Årets övriga 363 dagar stoppar vi tillbaks dem i glömskans arkiv. Som om de aldrig har funnits.
Till dig som läser min blogg:
Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.
OBS! NYTT SWISHNUMMER: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072
Varmt tack för din gåva!
Bilden togs i Rödmyra, Järvsö, 1912. Vad berättar den? Att ta reda på det är ett rent detektivarbete.
Jag röjer i min klädkammare. I röjningen ingår att i tur och ordning lyfta ut åtta stora plastbackar med bilder, brev och andra dokument som jag ärvde när min mamma dog 2012. Åtta plastbackar från Clas Ohlson, fulla med bilder och annat material om min släkt, ända tillbaka till 1500-talet.
Var börjar man? Jag dyker ner i lådorna, en efter en. Tömmer ut allt material på sängen. Försöker tyda darriga handstilar i gamla handskrivna brev. Försöker datera och lista ut vem som är vem på bilderna. Allt som jag bär ut ur klädkammarens djup blockerar sovrummet och gör det oframkomligt under flera veckors tid.
Jag minns alla mina döda
Döstädning är ingenting som jag har ägnat mig åt hittills, men nu försöker jag sortera ut sådant som kan kastas, till exempel gamla färgbilder där färgerna har förvanskats. Det är svårt. Varje bild, varje dokument jag hittar bär på minnen, oftast goda sådana. Inte bara minnen, utan en stark känsla av närvaro och samhörighet.
Jag minns alla mina döda. Hur skulle jag kunna låta bli att minnas dem? Det är ju tack vare dem som jag finns till.
De har sluppit ur sin fångenskap i plastbackarna från Clas Ohlson
Plötsligt känns det som om förfäderna står runtomkring mig. Vi har umgåtts intensivt den senaste tiden. De har sluppit ur sin fångenskap i plastbackarna från Clas Ohlson. Nu kallar de på min uppmärksamhet. Jag förnimmer deras närvaro som en känsla av att luften är förtätad på ett speciellt sätt. Som att det står människor runt omkring mig i rummet, fast jag inte kan se dem.
De vill att jag ska se dem och höra deras berättelser. De gör fullkomligt klart att de inte tänker låta sig kastas bort eller glömmas i tysthet.
De vill berätta om sina liv, för att människor som lever nu ska få veta och förstå någonting om det förflutna. Ingen annan har velat lyssna på deras berättelser.
Jag tänker att döden egentligen är en illusion
Jag tänker att döden egentligen är en illusion. På ett eller annat sätt lever vi vidare även efter de tre skovlarna jord. De döda lever så länge som de finns kvar i någons minne. Men deras existens bygger på en tvåpartsöverenskommelse. Om våra förfäder försöker dela sina berättelser med oss beror framgången på om vi är beredda att lyssna och ta emot vad de vill förmedla. Om ingen lyssnar eller bryr sig fastnar berättelserna i det förflutnas spindelväv och kommer inte vidare.
Våra förfäder lever vidare i oss
Är tidigare generationers liv och erfarenheter därmed dömda att glömmas bort? Nej, jag vill inte tro det. På ett eller annat sätt lever våra förfäders tankar och gärningar vidare i oss.
Att vi i dagens samhälle har slutat bry oss om vår historia och de människor som befolkade den, i tron att vi har uppfunnit allting själva, är ett självbedrägeri. Varje handgrepp vi tar, alla saker vi planerar och utför, bygger i själva verket på tidigare generationers kunskap och erfarenheter. Vi försöker undvika deras misstag men upprepar och vidareutvecklar allt som de gjorde bra. Och vi är fenomenalt duktiga på att begå egna misstag. Visa mig den tonåring som inte kräver att få begå sina egna misstag!
Vendels socken i Uppland och hela den stora Järvsösläkten
Släktlådorna tar all min tid. Jag blir sittande med mängder av papper och fotografier, fastnar i det ena kuvertet efter det andra. Jag gjorde en grovsortering 2012. De flesta bilder och papper är ordentligt uppdelade i pappas respektive mammas sida av släkten. I en plastback finns data om och bilder på pappa, tillsammans med farmor och farfar och deras förfäder tillbaka till 1500-talet, med rötterna i Bollnäs i Hälsingland och Vendels socken i Uppland.
I en annan plastback mamma tillsammans med mormor och morfar och hela den stora Järvsösläkten, som jag har skrivit och poddat om tidigare.
En nu avliden släkting och hängiven släktforskare, Ebba Nordell, född 1908, ställde samman ett släktträd som omfattar släkten på mammas sida och som går tillbaka till år 1525. Ebba föddes 1908 och levde tills hon var 95. På bilden högst upp är hon den lilla blonda flickan, nummer fyra från vänster.
På andra sidan av hennes svartklädda mamma Anna Pettersson (1879-1964) står femåriga systern Maria (1907-1988).
Tonårspojken som är nummer två från vänster på bilden, är min blivande morfar Gunnar Ahlström (1893-1941). Han skulle bli Hälsinglands förste bilförsäljare. Tyvärr dog han tre år innan jag föddes, men jag har berättat om honom i flera tidigare krönikor och poddar.
Till vänster om honom står hans tioårige halvbror Nils Agaton (1902-1966), som redan innan han började skolan visste att han inte tänkte bli bonde. Han ville ägna sig åt det som var vackert. Han ville bli guldsmed. Det blev han också, hovjuvelerare dessutom, med företag långväga från Järvsö, i Borås.
Den sittande mannen är Nils Agatons pappa Jonas Ahlström (1881-1967), bonde och byggnadssnickare. Gift 1901 med småskolläraren Karin Olsdotter-Ahlström (1873-1946), min morfars mor, sittande och nummer tre från höger.
Den lilla flickan längst till höger heter Adina, född 1904 som dotter till Jonas Ahlström och Karin Olsdotter Ahlström. Här är hon åtta år gammal. Mer än 21 år skulle hon inte bli. Hon avled i tuberkulos 1926.
Att släktforska är att förvandlas till detektiv
Att släktforska är att förvandlas till detektiv. Det är det som gör det så spännande. Man rätar ut frågetecken och kan vid plötsliga insikter emellanåt utropa ”Aha!”.
Ett exempel på detektivjobbet är att identifiera personerna på bilden ovan. En arrangerad gruppbild på nio personer, varav fyra barn, framför ett stort präktigt timmerhus med spåntak, pardörrar och överljusfönster. Det stora huset andas välstånd, och hushållerskan som står näst längst till höger på bilden (”pigan” har min moster skrivit längst ner på bilden) vittnar om en familj med god ekonomi.
Bilden är en dålig kopia, utskriven på papper. Jag har fått veta att det präktiga timmerhuset heter Bódins, med betoning på O:et, och låg i den lilla byn Rödmyra i Järvsö i norra Hälsingland. Det är en av de gedigna träbyggnader i en husbyggnadstradition som gjort Hälsingland och Hälsingegårdarna kända över hela världen. Bland omkring ettusen bevarade Hälsingegårdar har sju valts ut som Världsarv på Unescos lista. Finns huset i Rödmyra fortfarande kvar? Det vet jag inte.
Jag har besökt Hälsingegårdarna, Världsarvet
Men jag har besökt Hälsingegårdarna, förundrats över deras skönhet och fotograferat. Bilden här nedanför kommer från Jon-Larsgården i Alfta, som inte är klassad som Världsarv, men där mormor och morfar bodde med sina barn på 1930-talet. Mamma och moster sov i rummet med de vackert schablonmålade väggarna.
Bilden togs sannolikt 1912
När togs bilden på Bodinsgården i Rödmyra? Här blir det detektivarbete och gissningar.
Utifrån barnens födelseår, som jag känner till, och genom att bedöma deras storlek och ålder till mellan omkring fyra till sex år kommer jag fram till att bilden sannolikt togs 1912. Antagandet bekräftas i uppgifter som jag hittar senare.
Alla på bilden är finklädda. Alltså är det någonting de högtidlighåller. På bordet ligger en vacker spetsduk, och på duken står en kruka med blommor som gästerna tydligen har haft med sig till värdfolket. Värdinnan är klädd i svart. Alla ser ledsna ut. Jag gissar att det handlar om död och begravning. Men vem är det som har dött?
Maria, fem år: ”Pappa hade just dött”
I en av lådorna hittar jag ett papper, skrivet i vuxen ålder av Maria, född 1907 och fem år gammal när bilden togs.
Där får jag bekräftelse på att året var 1912, namnet på gården i Rödmyra, Järvsö, och en liten rad: ”Pappa hade just dött.”
Här tar detektivarbetet ett stort skutt framåt. Marias pappa hette Johan Pettersson. Mamman, lärarinnan Anna Pettersson, den svartklädda kvinnan på bilden, är när bilden tas 32 år och nybliven änka. Samma år förlorar hon sonen Erik, född 1911, som också avled 1912.
Den stora gården måste hon sälja
I och med makens tidiga bortgång förändras livsvillkoren dramatiskt för Anna och hennes två små döttrar.
Så var det för de flesta kvinnor som blev hemmafruar när de gifte sig och därmed var ekonomiskt beroende av sina män. Nu står Anna ensam med försörjningsansvaret både för sig själv och sina två små flickor, Ebba och Maria. Den stora gården måste hon sälja 1914, och ”pigan”, som min moster formulerat det (nummer två från höger på bilden) sägs upp.
Anna är lärarinna och lyckas få ett lärarvikariat med tillhörande tjänstebostad på en skola i Järvsö. Något år senare får hon en ordinarie lärartjänst och kan ensam försörja sig själv och sina små döttrar.
Till vänster om pigan sitter Annas äldre syster Karin Olsdotter-Ahlström, 39, också hon lärarinna. Anna och Karin var två av sex systrar och verkar ha stått varandra nära. Det syns också på bilden nedan, där de går till fotografen Hulda Ström i Järvsö tillsammans med en tredje syster för att celebrera sekelskiftet 1900, finklädda och med stråhattar på huvudet. Jag tror att den tredje systern är Marget, som skulle komma att emigrera till Amerika.
Vad släktbilden högst upp visar är alltså ett sorgebesök, företaget per häst och vagn genom de stora finnmarksskogarna i Järvsös utkanter. Den äldsta systern Karin Olsdotter-Ahlström med familj vill visa sitt deltagande med den yngre systern Anna Pettersson, som just förlorat sin man. Vi kan se att båda familjerna tillmäter besöket ett stort värde. De har klätt sig finklädda, och krukan med blommor på bordet har besökarna antagligen tagit med sig som en gåva till Anna.
Vid den här tiden vet alla vad sorg och förlust är
Sorg över en död hustru/make eller ett förlorat barn vet alla vad det är vid den här tiden. I nästan varje familj har ett eller flera barn dött i späd ålder av sjukdomar som vi idag behandlar med lätthet.
Den nyblivna änkan Anna Petterssons syster Karin har när bilden togs 1912 fött elva barn. Bara tre har överlevt, och dottern Adina ska komma att avlida i tuberkulos fjorton år senare. I april 1912, samma år som bilden tas, har Karin fött sonen Jonas Einar, som avlider elva dagar gammal.
I augusti 1914 föder Karin sitt tolfte och sista barn
Ännu ett barn, det tolfte och sista, sonen Bror Albert, kommer Karin att föda den 10 augusti 1914. Då ska hon snart fylla 41 år. Pojken blir hennes tredje överlevande barn, och han lever till 2001.
Det är berättelsen bakom bilden: ett fruset ögonblick av sorg över en familjefar som har gått bort alldeles för tidigt och lämnat sin unga hustru och två små döttrar att klara sig själva. Men också en dokumentation av solidaritet, medkänsla och kärlek mellan två systrar som båda har gjort stora förluster och drabbats av sorg – och som finns för varandra när livet är som svårast.
Det var före kristerapins, barnbidragens och änkepensionens tid. Istället fanns släktsammanhållning, hjälpsamhet, arbetsflit, omsorg om varandra och sjutusanjävlaranamma.
Det påminner de mig om, förfäderna, när jag släpper loss dem ur Clas Ohlson-lådorna och känner deras närvaro i klädkammaren.
Tack för att ni påminde mig.
Julia Caesar 