Mats Dagerlind: Välfärdslandet som övergav sina gamla

I en lysande och samtidigt blodisande ledare, publicerad på Samhällsnytt, går sajtens politiske redaktör Mats Dagerlind till attack mot dem som bär ansvaret för att äldreomsorgen i Sverige har förvandlats till en skamfläck.

*Mats Dagerlind, politisk redaktör för Samhällsnytt.*

”Välfärdslandet som övergav sina gamla” är rubriken på ledaren. Med Mats Dagerlinds vänliga tillstånd publicerar jag hans text här på min blogg.

Den angår ALLA. Alla har, har haft eller kommer att ha gamla föräldrar eller andra anhöriga som riskerar att utsättas för vanvård, försummelse eller våld i äldreomsorgen.

ALLA (utom den minoritet som dör unga) kommer själva att bli gamla och behöva hjälp i sin dagliga livsföring. Äldreomsorg är en tillitsbransch, men så ser det inte ut idag.

Här är Mats Dagerlinds skildring av ett Sverige som gått från folkhem till förnedring av dem som byggde landet.

Det talas om värdighet, men verkligheten är vanvård och övergrepp. Svensk äldreomsorg har blivit ett monument över politikernas svek, cynism och förfall.

Det sägs att ett samhälles moral kan avläsas i hur det behandlar sina mest sårbara: barnen, de sjuka – och de gamla, som den här texten ska handla om. I Sverige år 2025 är situationen förfärande. Rapporterna om vanvård, övergrepp och annan brottslighet inom äldreomsorgen har blivit så många att man tappat räkningen.

Inte enstaka olyckor, utan ett systematiskt haveri

Bakom varje fall döljer sig en människa – en mor, en far, en livskamrat – som en gång bar upp det här landet men som nu lämnas i händerna på ett system i fritt moraliskt och organisatoriskt förfall.

Det handlar inte om enstaka olyckor eller undantag, utan om ett systematiskt haveri. En vård och omsorg som sviker både i det mänskliga och det professionella, där äldre människor misshandlas, förnedras, bestjäls och inte sällan utsätts för grova sexualbrott – av den personal som har till uppgift att skydda och vårda dem.

Billig arbetskraft och trasig värdegrund

Hur kunde det bli så här? Svaret är obekvämt för de ansvariga – för politiker och deras handgångne tjänstemän som gjort äldreomsorgen till ett regleringsverktyg för kommunal ekonomi och integrationspolitik.

När budgeten ska gå ihop och inte gör det – bland annat på grund av skyhöga kostnader för försörjningsstöd till arbetslösa migranter – är det de äldres trygghet som offras först. Låg bemanning, stress, korta vårdpass och låga löner har gjort att yrket blivit ett lågstatusfäste.

Kvalificerad och språkkunnig personal söker sig bort. I deras ställe kommer människor som oftare än inte saknar utbildning, språkförståelse, arbetsmotivation och inte sällan också grundläggande moral och laglydighet.

Man talar gärna om ”värdegrund” i vård och omsorg som ett substantiv. Men i realiteten har begreppet kommit att bli ett adjektiv för att vara grund i sina värderingar – en tunn fernissa, yta och fasad. Man kan också uppfatta det som att samhällets värderingar kapsejsat och gått på grund – värdegrundet. Borta är hur som helst den traditionella betydelsen av värdegrund som respekt för människolivets värdighet.

”Oacceptabelt” – sedan ingenting

Varje gång en ny skandal rullas upp kommer samma inlärda reflexmässiga och pliktskyldiga uttalanden från ansvariga politiker och myndigheter: ”Oacceptabelt”, ”Så får det inte gå till”, ”Vi ska se över rutinerna”. Sedan händer ingenting.

Tills nästa fall avslöjas – nästa gång en äldre människa hittas försummad, berövad, våldtagen eller vanvårdad. Då harvas samma läpparnas bekännelse på nytt. Och så vidare i en i ordets bokstavliga bemärkelse ond cirkel.

*Kvinnor i 80-90-årsåldern är försvarslösa mot hemtjänstpersonal som våldtar eller begår andra sexuella övergrepp mot dem i deras egna hem.*

Att IVO:s statistik visar en kraftig ökning av anmälningar av ett slag, där en enda borde vara en för mycket och utlösa storlarm och nationell skam, tycks inte längre väcka annat än en byråkratisk gäspning. Ännu en variant på den kokta grodan, något som vi tillsammans med gängskjutningar, bombdåd och förnedringsrån avtrubbats att vänja oss vid som ett fenomen i det nya Sverige som hör vardagen till och som vi måste leva med. Samtidigt som kommunerna fortsätter att snålköra omsorgen och staten gömmer sig bakom utredningar och tillsynsrapporter som aldrig leder till någon verklig förändring men kostar ett ansenligt antal miljoner skattekronor som hade varit mer behövliga i själva omsorgsverksamheten.

Från folkhem till förnedring

Det Sverige som en gång byggde folkhemmet byggde också en moralisk idé: att ingen människa skulle lämnas ensam i nöd eller ålderdom. På 1960- och 70-talet var äldreboenden ofta stolta institutioner – ljusa, bemannade, med omtanke i både arkitektur och bemötande.

Samma sak med hemtjänsten. Då hade de anställda gott om tid med sina klienter, kunde gå och handla med dem, laga mat, sitta ned över en kopp kaffe och prata en stund med en ensam åldring där man kanske var den enda mänskliga kontakt vederbörande hade under dagen.

Som att vänta på döden i skärseld och helvetets förgård

Idag ser verkligheten ut som sin egen parodi på ett välfärdssystem. På äldreboenden får gamla människor ligga i smutsiga sängar, bli bestulna på sina ägodelar, lämnade utan mat eller tillsyn. I de mest extrema fallen offer för avsiktlig förnedring och sexuella övergrepp.

Även när hemtjänsten fungerar är det numera snabbt in, lämpa av några snabbmatslådor i kylen och lika snabbt ut. Att prata med klienten är inte att tänka på, eftersom man inte ens talar samma språk. Och när den allt för ofta inte fungerar är det samma vanvård, samma stölder och samma övergrepp som på äldreboendena.

Det är svårt att föreställa sig ett större svek. Att bli gammal i Sverige har blivit att delvis eller helt förlora sin mänsklighet i statens och kommunernas vård. Som att vänta på döden i skärseld och helvetets förgård.

En särskild plats i helvetet borde i stället vara vigd åt de politiker och höga tjänstemän som driver äldreomsorgen i samma anda av banal ondska som den tysk-amerikanska filosofen och politiska teoretikern Hannah Arendt (1906-1975) tillskriver den nazityska koncentrationslägerverksamhetens hantlangare.

Politisk prioritering – eller moraliskt förfall?

När svenska folket tillfrågas om vilka politikområden som är viktigast hamnar vård och omsorg alltid i topp. Ändå prioriteras allt annat: bistånd, EU-projekt, militära satsningar utomlands. Våra skattepengar sprids som konfetti till ändamål långt från det som människor faktiskt bryr sig om.

Varför låter vi det ske? Sannolikt därför att vi kontinuerligt inympas med propaganda om att vi är dåliga människor om vi säger nej till ytterligare biståndsmiljarder till de stackars afrikanerna, om vi önskar fred i Ukraina i stället för ytterligare skattemiljarder till att fortsätta låta ”köttkvarnen” mala, om vi vill se om våra egna gamla i stället för att spendera hundra miljarder om året på att försörja människor som i hundratusental varje år tar sig hit från tredje världen.

Det är inte vi som har den sämre moralen och värdegrunden

Men det är inte vi som har den sämre moralen och värdegrunden, det är våra beslutsfattare. Fariséerna som godhetssignalerar på den internationella parnassen, nomenklaturan av skendemokrater som drivs av maktlystnad och ser medborgarna som sina undersåtar i stället för sig själva som folkets tjänare. Motsvarigheten till forna tiders husförhörspräster som höll oss i den rätta lärans tukt och förmaning. De som ersatt Lilla katekesen med en åsiktskorridor.

Vi måste kasta av oss den oförtjänta skam och skuld som vi pådyvlats och våga fråga hur ett land som kallar sig rikt kan acceptera att dess äldre lever under förhållanden som hade väckt avsky i vilket annat sammanhang som helst?

Hur kan vi tolerera en äldreomsorg som inte får kosta, bemannad med i bästa fall inkompetent personal, i värsta fall kriminell sådan? Hur kan vi utsätta de mest utsatta och värnlösa människorna i samhället för detta?

Ett nytt samhällskontrakt för värdighet

Det behövs ett paradigmskifte. Inte fler utredningar, utan handling. Det måste bli obligatoriskt med bakgrundskontroller i hela äldreomsorgen – inte bara vid nyanställning utan löpande. Det måste till en nationell garantinivå för bemanning och kompetens, där äldreomsorgen inte längre är kommunernas budgetregulator utan ett skyddat kärnområde.

Och framför allt måste vi återupprätta respekten för de äldre som individer – människor med namn, historia, stolthet och rätt till värdighet. Ett land som inte vårdar sina gamla förtjänar inte att kallas civiliserat.

De som gjort sin plikt måste kräva sin rätt, och om de på grund av hög ålder och skröplighet inte längre är förmögna till det ankommer det på dig och mig att kliva in som deras gode män när de politiker och tjänstemän som egentligen borde göra det å det grövsta undandrar sig sitt ansvar.

Varje politiker som sätter andra prioriteringar före de äldres trygghet måste ställas mot väggen

Debatten kan inte längre tala om ”utmaningar” eller ens ”missförhållanden”. Tonläget måste skruvas upp till anklagelser om systematiskt vanstyre och moraliskt haveri. Varje politiker som sätter andra prioriteringar före de äldres trygghet måste ställas mot väggen. Varje medborgare som inte gör det utan stillatigande accepterar det oacceptabla har sin Hannah Arendt-läxa att göra.

Om Sverige menar allvar med sina stora ord om mänskliga rättigheter och solidaritet måste vi börja med dem som förtjänar det mest – de som byggde landet där generationerna som kom efter skördar välståndets frukter. En humanitär stormakt byggs underifrån och upp, inte tvärtom. Först då kan vi tala om ett värdigt samhälle igen.

Mats Dagerlind

Ett exempel på rättsfall

Uppsala (hemtjänst): Baasim Yusuf, 28, anställd i privat hemtjänst, döms till 8 års fängelse för grova våldtäkter och grova sexuella övergrepp mot fyra äldre kvinnor i samband med arbetet. Domen meddelad 13 januari 2025.

Hovrätten höjer senare straffet till nio års fängelse.

Baasim Yusuf tjänstgjorde som ensam nattpatrull och kunde tvinga sig på de dementa kvinnorna i deras egna hem.