Sorgen kommer objuden, och vi är illa förberedda när den knackar på dörren.
Från livets första början är det inskrivet i våra livsvillkor att livet har ett slut. Vi kommer alla att drabbas av sjukdom eller olycka eller annan orsak som avslutar våra liv.
Men samma krafter som har sett till att människolivet har ett slut har också utrustat oss med psykiska försvarsmekanismer som får oss att tränga bort enkla fakta om liv och död. Annars skulle vi inte stå ut.
Det är därför vi ogärna pratar om döden. Eller förbereder vår begravning eller skriver testamente. Eller säger saker som ”OM jag dör”. För vi är ju odödliga! Förberedda är vi aldrig.
Under kort tid och oberoende av varandra har två av mina närmaste, allra käraste anhöriga diagnostiserats med varsin dödlig sjukdom. Ja, dödlig. Här finns ingen happy end, ingen bot och inget tillfrisknande att se fram emot.
Det finns sjukdomar som är hundraprocentigt dödliga. Diagnosen innebär en dödsdom. Det finns inget utrymme för hopp.
Jag brottas med insikten, går in i en chockfas. Jag kommer att mista två av mina allra käraste som jag under lång tid har kunnat dela ljuvt och lett med. Vi har alltid funnits för varandra. Det spelar ingen roll vilka krafter jag ber till eller försöker besvärja. Ett mörkt spöke har flyttat in i våra liv och kommer att finnas där tills döden tar över scenen.
Kanske finns ändå en tröst i en insikt som inte är alla förunnad: vi har alltid velat varandra väl. Det har alltid funnits kärlek och ömhet mellan oss. Vi har alltid varit omtänksamma och ställt upp för varandra. Vi har aldrig gjort varandra illa.
Det är ovanligt, har jag förstått, när jag har hört vänner och andra berätta om släktrelationer som ofta är präglade av konflikter, avund, kamp om status, fiendskap, arvsstrider, bitterhet och brutna relationer.
Så har det aldrig varit för oss. Jag är innerligt tacksam för allt som vi har kunnat ge varandra. Och nu behöver vi varandra mer än någonsin.
Jag ber att den kärlek som finns mellan oss ska bära oss och ge oss styrka under en svår tid, ända fram till det ofrånkomliga slutet.
Julia Caesar 