Den islamiska smörgåstårtan och Agda som inte får säga nej

Det här inlägget handlar om vitt skilda förutsättningar och rättigheter för olika grupper i äldreomsorgen.

Fem minoritetsgrupper har lagfästa rättigheter i Sverige, till exempel personal i äldreomsorgen som talar deras språk. Men som infödd svensk har du inga specifika rättigheter eftersom du är en del av majoritetssamhället.

Texten är skriven av Dennis Slotteborn, skribent på X, och publiceras här med hans välvilliga tillåtelse.

*Den islamiska smörgåstårtan är inte lika för alla.*

Det pågår en tyst kulturkrock i den svenska välfärdens korridorer, och ingenstans är den tydligare än i mötet mellan den gamla svenska arbetarkvinnan och det nya multikulturella vårdmaskineriet.

Hon har arbetat och betalat skatt i hela sitt liv. Nu sitter hon på ett boende, naken och utsatt på en duschstol. Hon gråter och kniper ihop benen för att hon inte vill att en främmande man ska tvätta henne i underlivet. Hon ber om att få en kvinnlig personal.

Svaret från enhetschefen? Ett kallt ”Nej”. I den svenska jämlikhetens namn får man inte ”diskriminera” personal. Agdas integritet och skamkänslor väger lätt som en fjäder mot kommunens schemaläggning och arbetsmiljölagen. Här ska ingen särbehandlas. Här råder ”Löpande band-principen”.

Samtidigt, i en annan del av vårdapparaten, dukas det upp en helt annan meny. Sedan 2006 har regioner och sjukhus anställt särskilda ”kulturtolkar”, ”brobyggare” och samordnare, vars enda jobb är att serva den muslimska diasporan. Här är krav inte ett problem, det är en rättighet.

Vill man ha halalanpassad kost? Självklart.

Behövs ett bönerum? Det ordnar vi.

Krävs det att imamen kommer in för att dödsriterna ska skötas korrekt så att släkten inte blir upprörd? Det finns personal avsatt för att garantera just detta. Här är kulturell och religiös särart plötsligt något heligt som vården ska böja sig baklänges för att tillgodose.

*En broschyr med långtgående krav på särrättigheter för muslimer i sjukvården.*

Den stora frågan är varför Kommunal (facket) och vänstern, som annars pratar sig varma om ”den lilla människan” och ”utsatthet”, är knäpptysta om Agdas rätt till sin egen kropp.

Svaret är obekvämt men enkelt: Hierarkin av offer.

För en socialist är Agda bara en ”privilegierad svensk”. Att hon är gammal, sjuk och försvarslös spelar ingen roll, i deras analysmodell tillhör hon majoritetssamhället. Därför anses hennes önskemål om en kvinnlig vårdare vara ”gnäll” eller till och med smygrasism mot den manliga personalen.

*För en socialist är gamla Agda bara ”en privilegierad svensk”. Att hon är gammal, sjuk och försvarslös spelar ingen roll.*

Att ifrågasätta varför skattemedel går till imamer och särlösningar för muslimska grupper, samtidigt som äldreomsorgen går på knäna, är politiskt självmord inom vänstern. Det är ”fel” sorts rättvisa.

I storstadsregionerna (särskilt Stockholm, Göteborg, Malmö) finns det privata och kommunala boenden som är profilerade mot specifika invandrargrupper. På dessa boenden är det ett krav vid rekrytering att personalen talar språket och förstår kulturen/maten.

Här kan du få omsorg där hela avdelningen talar:
Arabiska
Persiska (Farsi)
Spanska
Grekiska
Bosniska/Kroatiska/Serbiska
Turkiska

Hamnar du här som talare av dessa språk får du en personalstyrka som förstår exakt vad du säger, som lagar mat du känner igen och som firar dina högtider.

*På Persikans äldreboende i Akalla i västra Stockholm är miljö, inredning, personal och mat helt anpassade efter de boende som kommer från Iran och Mellanöstern.*

Om du är en etniskt svensk åldring (eller en invandrare som integrerats och vill prata svenska), hänvisas du till den ”allmänna” äldreomsorgen. Där finns ingen ”svensk profil”.

Länge ansågs det ”diskriminerande” att testa personalens svenska hårt. Många som anställs gör det via arbetsmarknadsåtgärder eller för att det är bristyrke, och de kämpar ofta själva med språket. Nu anställer man även i integreringssyfte, men ingen kan svara på hur man integreras när man talar samma språk som resten av vårdgivarna.

Agda, 85, hamnar på ett ”vanligt” boende. När hon larmar på natten kommer personal som kanske inte förstår skillnaden på ”Jag har ont i bröstet” och ”Jag är törstig”. Medan hennes granne, som flyttat till ett persiskt profilboende, kan diskutera sina krämpor ingående med personalen på sitt modersmål.

Facket företräder personalen, inte de gamla. Och det är enklare för facket att kräva att Agda ska acceptera vilken personal som helst, än att kräva att regionen slutar lägga pengar på identitetspolitiska projekt.

Att de har orden “Muslimsk andlig vård” i sina texter är genialt, alla som motsätter sig vård på jämlik grund kan då anklagas för rasism och islamofobi. Trots att fobin mer verkar vara att slippa att leva efter svenska normer och regler, jämlikt och bra, eller hur?

En doula är en person som ger känslomässigt och fysiskt stöd till den födande kvinnan. Till skillnad från en barnmorska har doulan inget medicinskt ansvar. Hon ska vara ”stödet”, den som håller handen, påminner om andningen och ser till att förlossningsplanen följs.

*En doula ger känslomässigt och fysiskt stöd till den födande kvinnan.*

Inom den offentliga vården har man på flera håll satsat på ”kulturdoulor”. Dessa är ofta anställda (eller subventionerade) för att hjälpa utrikesfödda kvinnor att navigera i svensk förlossningsvård. Här finansierar skattebetalarna ett personligt stöd för att bryta språkliga och kulturella barriärer.

Samtidigt sitter svenska kvinnor (och män) i äldreomsorgen och nekas att ens få välja kön på den som sköter deras personliga hygien.

Kontrasten är total: staten betalar för en extra stödperson i förlossningsrummet för vissa grupper, men har inte råd med värdighet för dem som byggt landet.

I dagens Sverige är din integritet bara värd något om du tillhör rätt grupp. Om du är en muslimsk patient har du en hel stab av kulturtolkar som värnar din ”särart”. Om du är en svensk tant som inte vill bli tvättad av en okänd karl, då får du höra att du ska vara tyst och ta emot den ”jämlika” vården.

Det är inte jämlikhet. Det är underkastelse för de tysta och gräddfil för de högljudda.

Sedan har vi den mörka statistiken över sexbrott mot äldre, där personal med invandrarbakgrund står för den förkrossande majoriteten av övergreppen. Det är en brutal sanning som systemet tystar ner, där våra mest försvarslösa offras för att inte rubba bilden av den mångkulturella framgångssagan.

Men det är ett kapitel vi måste återkomma till.