Författaren Gerda Antti har gått bort. Hon blev 96 år. Visst anade jag, när jag pratade med henne i slutet av 2025. Ändå tar beskedet hårt. Gerda Antti var en folklig författare med en sällsynt klarsyn och kärv ärlighet. En frände.
Hon är en av de författare som har betytt allra mest för mig. Det känns som att ha förlorat en storasyster. I våra liv finns människor. Och så finns det Människor.
De sistnämnda får mig att tänka att om det finns ett liv efter detta – jag säger OM – då är Gerda Antti en av dem som jag vill träffa där. Vi har så mycket kvar att prata om.
Även om hon var en kärv samtalspartner. Totalt o-fjäskig. Jag gillade kärvheten, för den var äkta.
Till dig som läser min blogg och får veta saker som du aldrig får veta i MSM:
Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.
SWISHNUMMER: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072
Varmt tack för ditt stöd!
När jag nås av dödsbeskedet tar jag fram hennes senaste bok från 2022, som skulle bli hennes sista; ”Alla mina dagar”, och läser:
Dagarna som har gått
de har ju inte gått.
Det är ju dom jag har i mig.
Det var ju alla dagarna som jag levde
som gjorde mig till den jag är.
Så enkelt, och så klarsynt, sammanfattar hon ett helt livs visdom. Så typiskt Gerda Antti. Inga krumbukter. Inget onödigt ordslöseri. Bara pang på.
Hennes telefonnummer står kvar på försättsbladet
Jag upptäcker att hennes telefonnummer står kvar på bokens försättsblad. Aldrig mer ska jag ringa det.
Gerda Antti klev in i mitt liv tidigt 1980-tal. Jag arbetade sedan tio år på Dagens Nyheter och läste hennes romaner om Astrid, kvinnan på landsbygden som lever i ett barn- och kärlekslöst äktenskap med maken Lennart och bor med släkten på hans släktgård Karlsberg. Hon har får och vävstuga och tampas med Lennarts odrägliga bror och svägerska. De kommer liksom från skilda planeter, och aldrig ska de förstå varandra.
I böckerna ”Ett ögonblick i sänder” (1980) och ”Jag reder mig nog” (1983) skildrar Gerda Antti med exakt precision den sortens människor som jag kände bäst och som är eller åtminstone har varit Sveriges kärna; landsbygdens folk med sina oskrivna levnadsregler, grundade i det praktiska arbetet med jord och djur.
Astrid är sin egen och därför annorlunda. Hon har sina egna tankar och sin egen längtan. I Övertorneå, som Gerda Antti kom från, skulle hon med sin starka personlighet kanske ha kallats ”lite eljest”. Människor med Gerda Anttis äkthet är mycket sällsynta.
Det jag uppskattar mest i hennes böcker är det raka, okonstlade tonfallet. Den totala bristen på sentimentalitet. Igenkännandet: hon skildrar den svenska folksjälen inifrån och rakt uppochner. Det är befriande, rentav förlösande.
I Stockholm mötte hon författaren Walter Ljungquist (1900-1974). De gifte sig 1950 och flyttade till hans hemtrakt utanför Kisa i Östergötland. Hon var 21, han var 50.
Hon avböjde intervju, ”känner mig som en utmjölkad ko”
I början av 1980-talet bestämde jag mig för att åka ner till Kisa i Östergötland och intervjua Gerda Antti för Dagens Nyheter. Men så lätt skulle det inte gå. 1984 avböjde hon en intervju, vänligt men bestämt. Hon kände sig som en utmjölkad ko, skrev hon, efter allt intervjuande och allt pratande på bibliotek, och nu ville hon gå in i en större isolering för att kunna skriva igen.
Det blev juni 1985 innan hon ville prata med mig. Då var hon 55 år.
”Jag känner mig som Filifjonkan i Tove Janssons böcker” deklarerade hon.
”Jag älskar åsknedslag och översvämningar och katastrofer, allting som visar att människan inte är den herre över tillvaron som hon inbillar sig. Soliga perfekta dagar tråkar ut mig.”
Artikeln publicerades över en halv sida i DN den 23 juni 1985 under rubriken ”Filifjonkan som känner svenskens själ”.
Kritiserade att utöka Migrationsverkets etiska råd med en imam
Att soliga dagar tråkar ut henne visade hon bland annat i slutet av 2009 och början av 2010 genom en debattartikel i Östgöta-Correspondenten den 23 december 2009, där hon starkt kritiserade förslaget att utöka Migrationsverkets etiska råd med en imam.
Gerda Antti uttryckte oro för att det skulle innebära att religiös lagstiftning (sharia) fördes in i svensk förvaltning. Hon uttryckte rädsla för att med en imam i etiska rådet ”blir Sverige som Iran”.
Hon kritiserade muslimska invandrares krav på förändring av det svenska samhället och menade att man ska anpassa sig till det land man kommer till. Vid tidpunkten för debattartikeln hade Gerda Antti suttit i Migrationsverkets etiska råd sedan det inrättades 2006. Östgöta-Correns chefredaktör Ola Sigvardsson tog ställning emot hennes åsikter i debattartikeln, men hon fick massivt stöd av den svenska allmänheten.
Hennes prosadikter sammanfattar hela livet
När jag skulle göra en serie podcasts om hösten förra året var det Gerda Anttis röst jag behövde. Hennes prosadikter som i sin enkelhet sammanfattar hela livet. Hon hade hunnit bli 96 år, och jag visste inte ens om hon levde. Jag hittade henne på ett äldreboende i Kisa.
Jag hade köpt hennes senaste bok, ”Alla mina dagar” från 2022, en ”funderingsbok”. Att den skulle bli hennes sista visste jag inte då. Jag ville ha hennes tillstånd att citera några av hennes dikter i mina poddar.
”Du kan citera vad du vill” sa hon.
I tre höstpoddar (september, oktober, november) citerar jag ur hennes böcker, alltifrån ”Ett ögonblick i sänder” från 1980 till ”Alla mina dagar” 2022.
När man blir gammal och beroende av andras hjälp är man totalt utlämnad till deras godtycke
Jag ville skicka ljudfilerna med poddarna till henne. Men det gick inte. Minnet hade börjat svikta, hon kom inte ihåg sin e-postadress och visste inte hur man tar emot ljudfiler.
E-postadressen fick jag från förlaget. Men så var det det där med att ta emot ljudfiler. Jag pratade med personal på äldreboendet som absolut inte ville hjälpa Gerda med att ta emot ljudfiler och reagerade aggressivt på min fråga. Den sista utvägen blev att skriva ut mina poddmanus på papper och posta dem i ett tjockt kuvert till henne.
Än en gång blev jag påmind om att när man blir gammal och beroende av andras hjälp och vård, då är man totalt utlämnad till deras godtycke.
Visste personalen på äldreboendet ens att Gerda Antti var en stor och folkkär författare?
”Det känns som en lite lagom kudde där nånstans i bröstet”
Om hur det är att bli gammal skrev hon bland annat så här, på typiskt Antti-vis, citerat i min podd om september:
Är det ändå inte lite sjukt
när man säger, i alla fall till sig själv
där man sitter med andra morgontåren framför sig,
känner, säger att man allt är lite lycklig
och att det ju känns som en lite lagom kudde
där nånstans i bröstet?
Och detta bara för att man inte har det minsta ont
inte just nånstans, och att man fått sitt kaffe
och allt med det, precis som vanligt.
Att mat har man för dagen och taket,
det finns där över skallen som det ska
och det är varmt i huset
ändå lite kyligt ute, det kändes nyss
och radion och telefon och teven, allt fungerar.
Men jag menar, kan det räcka till
för att det kan kallas att vara lycklig?
”Åh, hej på dej du – det var ett tag sen”
Vetskapen om att stå nära döden väcker också jämförelser och glada minnen. Som i den här jämförelsen mellan att återse gamla bekanta vid besök på kyrkogården och minnena av danserna på Folkets Hus i ungdomen, citerad i min novemberpodd.
Kyrkogården, till sist
den blir igen som bygdens Folkets Hus
men nu utan danserna som förr
och utan skratt och skoj, som det ju var.
Men ändå, här ses vi nu igen
inte särskilt långt från varann
– Åh, hej på dej du
– det var ett tag sen
Ja, tiden går.
I min intervju med henne 1985 sa Gerda Antti, och det var hennes livshållning hela livet:
”Det som kommer i ens väg, det får man lov att klara. Om man vågar utsätta sig för livet och ta det som kommer, då blir man som en Sven Hedin varje dag. När saker händer mig, då tänker jag numera ”Jaha, vad är det för skit i det här paketet? Vad ska jag lära mig av det här?”
”Man blir aldrig någonsin färdig.”
Länkar till de tre höstpoddarna:
September – dagar av nåd
Oktober – vi tänder ljus mot mörkret
November – rötter, ursprung, identitet
————————————————————————-
Julia Caesar 