När sommaren går mot sitt slut. Fyra Sommarprogram

Visst, det känns obönhörligt. Sommaren är den korta tid då vi ska förverkliga alla våra drömmar, de som vi haft instängda och inkapslade i kyla och vått ylle hela vintern.

Sommaren ska förkroppsliga all efterlängtad ljuvlighet, göra allting uppnåeligt och verkligt. Sommaren är paus från vardagen, sommaren är semester från skola och löneslaveri. Sommaren är frihet. Sommaren befriar din kropp och din själ, ger dig chansen att utforska den människa du vill vara.

Fortsätt läsa ”När sommaren går mot sitt slut. Fyra Sommarprogram”

Mitt Sommarprogram 2019

Varför måste moderna hus se ut som skokartonger eller strandade Ålandsfärjor?
Varför tyckte alla på 1970-talet att mörkbruna plastgolv och beiga vävtapeter, avocadogröna spisar och orange skåpluckor var jättesnyggt?

Skönhet och dess motsats, fulhet, är tema i mitt Sommarprogram.

Hoppet och skönheten har hållit människor vid liv genom krig, fattigdom och repression. Filosofer har skrivit att genom skönheten skapar vi världen som ett hem åt oss. Jag försöker få svar på frågor som:

Vilka är de ideal som styr vad vi tycker är fult respektive vackert? Vilka håller i pekpinnarna – de som jag kallar smaktyrannerna – de som ser det som sin plikt att uppfostra oss bonnläppar i god smak?

För ungefär hundra år sedan hände någonting. Konst, musik och arkitektur vände ryggen åt skönheten. Kulturmarxister med hjärntvättade arkitekter i spetsen började föra ett ideologiskt gerillakrig mot skönheten. Den berömde franske konstnären Marcel Duchamp försökte ställa ut en pissoar och kallade det konst.

Arkitekterna är den yrkeskår som genom modernismen har begått de största förbrytelserna mot skönheten. Det tydligaste exemplet i vårt land är rivningen av gamla vackra stadskärnor i så gott som varenda stad på 1950-, 60- och 70-talen och byggandet av 350 köptempel – betongklossar i sovjetisk bunkerstil.

Fulhet urholkar själen. Fulhet förstör vårt psykiska immunförsvar så att vi inte orkar göra uppror mot destruktiva ideologier, som mångkulturalism och genusvansinne. Att värna skönheten i fulhetens tid är en revolutionär handling som ger oss hopp och kraft att leva. Att anlägga en trädgård är att skapa skönhet på sin plätt på jorden.

Askfatet med det gröna rådjuret från Uppsala Ekeby – det kallades ”Hötorgskeramik”.

Programmet handlar också om hur det är att bli töntstämplad på grund av ett keramikaskfat från Upsala Ekeby med ett grönt rådjur på (det kallades föraktfullt ”Hötorgskeramik”), om vad fåglar kan lära oss och om de master vi i dag reser högt över kyrktornen i det sekulära Sverige för att tillbe våra nya gudar.

Nu finns mitt Sommarprogram också på YouTube.

Musiken i programmet

1. Johann Sebastian Bach (1685-1750).
Konsert i d-moll, BWV 974.
(Efter Alessandro Marcello’s (1673-1747) konsert för oboe och stråkar i d-moll).
Adagio.
Vikingur Ólafsson, piano.

2. Simon & Garfunkel.
The Sound of Silence (Original Version from 1964).

3. Giovanni Battista Pergolesi (1710-1736).
Stabat Mater.
The Academy of Ancient Music.
Dirigent Christopher Hogwood.

4. Nils Ferlin, text. Lille-Bror Söderlundh, musik.
När skönheten kom till byn.
Lille-Bror Söderlundh, sång (1942).

5. J S Bach (1685-1750).
Harpsichord Concerto BWV 639, ”Ich ruf zu Dir, Herr Jesu Christ”.
Simone Dinnerstein, piano.

6. Adriano Celentano.
La maison où j’ai grandi. (Il ragazzo della via Gluck).
Françoise Hardy, sång. 1966.

7. Berg-Kirstis polska.
Jan Johansson, piano, Georg Riedel, bas.
Ur Jazz på svenska. 1964.

8. Jean Sibelius (1865-1957).
Etude opus 76 No 2.
Arrangemang Börje Sandquist.
Jian Wang, cello. Göran Söllscher, gitarr.

9. Arne Forsén.
Visa från Dorotea.

10 och 11. Giuseppe Verdi (1813-1901).
Triumfmarschen ur Aida, Gloria all’Egitto. 1871.
Staatskapelle Dresden.
Chor der Staatsoper Dresden.
Dirigent Silvio Varviso. 1983.

12. J S Bach (1685-1750).
Koralpreludium BWV 659, ”Nun kommt der Heiden Heiland”.
Alfred Brendel, piano.

13. Léo Delibes (1836-1891).
Flower Duet. Lakmé (1883).
Sabine Devieilhe, sopran, Marianne Crebassa, mezzosopran.
Les Siècles.
Dirigent François-Xavier Roth.

14. Alberto Iglesias.
Raquel. Ur Pedro Almodóvars film ”Hable con ella”.
Bau (Rufino Almeida).

15. Max Richter.
The Twins.

16. Canto Gregoriano.
Ave mundi spes Maria.
Coro de monjes del Monasterio Benedictino de Santo Domingo de Silos.
Ledare: Ismael Fernández de la Cuesta.

17. Colleen.
Ritournelle.
Från Sergej Prokofiev ”The Dance of the Knights”.

18. Arnold Schönberg (1874-1951).
Pianokonsert Opus 42. (1942).
The Cleveland Orchestra.
Dirigent Pierre Boulez.
Mitsuko Uchida, piano.

19 och 20. Gånglåt från Mora.
(Anders Zorns favoritmarsch).
Jan Anders Andersson.

21. Arne Forsén.
Jon Mas polska.

22. Pjotr Tjajkovskij (1840-1893).
Hymn of the Cherubim.
The USSR Ministry of Culture Chamber Choir.
Dirigent Valery Polyansky.

23. Eino-Juhani Rautavaara (1928-2016).
Cantus Arcticus.
Leipzig Radio Symphony Orchestra.
Dirigent Max Pommer.

24. Allan Edwall (1924-1997).
När små fåglar dör (ur Gnällspik, 1982).

25. Eleni Karaindrou.
The Waltz of Hope.
Tous Des Oi.

 


Tillförde det här programmet dig någonting? Gav det dig kunskaper, tankar och insikter som du inte hade tidigare? Jag arbetar med professionell journalistik och skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.

Jag är tacksam om du vill stödja mitt arbete genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:

Swish 073 594 52 69

Bankgiro 111-9072

Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290

Swift-BIC-kod ELLFSESS

Varmt tack för din gåva!

Mattéuspassionen: en vandring från djupaste smärta och död till återuppståndelse, liv och ljus.

Påsk är inte bara gula borddukar, björkris med hönsfjädrar och att äta massor av sill, lax och smågodis. Det är lätt att glömma att påsken är en kristen högtid, en av kyrkoårets två största, en vandring från djupaste smärta och död, från Jesu död på korset till återuppståndelse, liv och ljus.

Ingen har som Johann Sebastian Bach (1685-1750) gestaltat passionshistorien i det stora verk för kör, solister och orkester som heter Mattéuspassionen, med verknummer BWV 244, skriven 1727. Librettot skrevs av Christian Friedrich Henrici.

I den här musiken tar musikhistoriens största geni oss med på en andlig resa och delar med sig av sin egen starka, kristna tro. Bach brukade ge Gud äran av sina kompositioner med överskriften ”Soli Deo Gloria” – latin för ”Ära åt Gud allena”. När han emellanåt fick frågan hur han kunnat bli så skicklig inom sin konst, svarade han helt enkelt: ”Jag arbetar hårt. Var och en som är lika flitig kan komma lika långt.”

Bach var uppskattad i sin samtid, men mer som organist och kyrkomusiker än som tonsättare. Han var heller ingen kringresande entreprenör som slog på trumman för sig själv. Han var den trogne organisten i Thomaskyrkan i Leipzig, från 1723 till sin död 1750, och lämnade centrala Tyskland bara ett par gånger. Inte heller då färdades han långt. Under hans livstid började musikmodet ändras i riktning mot enklare melodik, och hans musik blev omodern. Men Bach fortsatte komponera på det gamla polyfona sättet och brydde sig inte om tidens modeväxlingar.

När han dog den 28 juli 1750, 65 år gammal, väckte det ingen större uppmärksamhet. Hans grav på Johannes kyrkogård i Leipzig märktes inte ut. Inga människor kantade gatorna när hans begravningståg drog genom staden. Kistan flyttades inte in i kyrkan förrän nästan 150 år senare, 1894.

Genom århundradena ljuder Bachs musik för oss. Inspelningen är gjord 1970 på tidstrogna instrument. Vienna Concentus Musicus, Regensburg, leds av dirigenten Nikolaus Harnoncourt.
Cathedral Boys Choir, Cambridge King’s College Choir.

Solister: Paul Esswood (countertenor), Tom Sutcliffe (countertenor), James Bowman (countertenor), Kurt Equiluz (tenor), Nigel Rogers (tenor), Karl Ridderbusch (bas), Max van Egmond (bas), Michael Schopper (bas).

Med Bachs musik önskar jag mina läsare en stilla, ljus och vacker påsk.

Bachs grav i Thomaskyrkan i Leipzig.

Associationens dödliga virus

Vi är inte så primitiva längre. Nej, det är vi inte. Vi bränner inte längre häxor på bål. Vi giljotinerar inte kättare. Inte alls.

Riktigt kultiverade och sofistikerade har vi blivit. Vi har produktutvecklat våra metoder att döda. Förfinat dem. Inget blod får synas. Det blir ingen aska efteråt. 

Lena Kvist, kultur- och nöjeschef på Borås Tidning.

Så sofistikerade har vi blivit att de som håller i och använder de dödande vapnen ledigt och lätt kan bära vita skjortor och blusar. För det syns ingenting efteråt. Associationens dödliga virus är osynligt. 

Fortsätt läsa ”Associationens dödliga virus”

Youtube slår till mot yttrandefriheten – stoppar min podd

Podden som stoppats av youtube. Är ”egohumanister” en folkgrupp? Vilka är de i så fall?

Min nya podd har stoppats av youtube. Förklaringen är minst sagt luddig – ja obegriplig.

Fortsätt läsa ”Youtube slår till mot yttrandefriheten – stoppar min podd”

Ett nytt år – nu är 2018 äntligen slut

En stängd dörr.

Vad finns bakom den?

Det vet vi inte.

Vi kan bara öppna den, ta steget över tröskeln och upptäcka det efterhand.

Eller ser du hellre övergången som en grind att öppna?

Bortom grinden en äng.

Bortom ängen en skog.

Bortom skogen ett hav.

Allt för dig att upptäcka.

Vi vet ingenting om vad som väntar oss under 2019. Men något vet vi om det vi tar med oss själva in i det nya året.

Om dina ben kan gå med dig är du rik.

Om dina ögon kan se ljus och mörker, färger och bokstäver är du rik.

Om dina öron kan höra Bach och Mozart, ett barns skratt, ett duggregn mot marken, vindens gång i trädkronorna och lek med vattnet i strandkanten, då är du rik.

Om du har en vän, om så bara en enda som är dig trogen, då är du rik.

Om någon älskar dig som den du är, då är du rik.

Om du äger dig själv är du rik.

För mig har 2018 varit ett riktigt skitår, om uttrycket tillåts. Ett av de värsta åren i mitt liv. 2018 var året då allting som kan gå sönder också gick sönder. När alla olyckor som kan inträffa inträffade.

(Just i detta sammanhang utelämnar jag den jämmerliga svenska politiken. Mina krönikor i övrigt handlar om den).

En nära vän gick bort.

Anhöriga blev sjuka.

Min brunn sinade. Jag måste köpa in en tankbil med vatten som temporär lösning.

En stor kärlek gick sönder.

Sedan gick kylen och frysen sönder.

Sedan gick värmepannan sönder.

Sedan gick min sjutton år gamla bil sönder. Allt måste repareras eller bytas mot nytt, till stora kostnader.

Sedan gick jag själv sönder. I slutet av november drabbades jag av en blodpropp i hjärnan som innebär att min syn har skadats och att jag inte får köra bil. Jag lever i princip i husarrest i min ensligt belägna stuga.

Det är ett nytt liv, på nya premisser.

”Hur kan jag skriva?” undrar kanske någon läsare.

Om jag sitter stilla och ser rakt fram (på bildskärmen) ser jag ganska bra. När jag rör mig, i synnerhet utomhus, klarar hjärnan inte att koordinera synintrycken med sina egna synreceptorer. Balanssinnet påverkas, och jag blir sjösjuk. Allting gungar och svajar. Därför kan jag inte heller se rörliga bilder, som tv och filmer.

Årets julklapp av en god vän: sjösjuketabletter.

Vi har aldrig några garantier för hur våra liv ska gestalta sig. Det gäller att försöka se en mening även när tillvaron flerfrontskrigar mot oss.

Om man har sitt sunda förnuft i behåll, då är man rik.

Resten ordnar sig.

Ett Gott Nytt År 2019 tillönskar jag mina läsare med ett litet urval vacker musik

Johann Sebastian Bach (1685-1750):

Das alte Jahr vergangen ist. BWV 614.

Koralförspel i d-moll, spelat av Leonid Roizman.

I en inspelning från 1957 sjunger vår världsberömde tenor Jussi Björling (1911-1960) ”Sverige”.

Text: Verner von Heidenstam (1859-1940).
Musik: Wilhelm Stenhammar (1871-1927)

Kungliga Hovkapellet spelar under ledning av Nils Grevillius.

W.A. Mozart (1756-1791).

Serenad för blåsare, Gran Partita, K 361. Tredje satsen, Adagio.

Dirigent Neville Marriner, Academy of S:t Martin in the Fields.

Solister oboe: Celia Nicklin, Barry Davis.

Solister klarinett: Antony Pay, Richard West.

Det här är, som så ofta när det gäller Mozart, gudomlig musik. Försoningens musik.

Jag citerar ur några kommentarer på youtube:

”På papperet såg det inte ut som någonting. En enkel inledning, nästan komisk. Bara en puls. Som ett rostigt dragspel. Och så – plötsligt – högt ovanför: en oboe. En enda ton som hänger i luften tills en klarinett tar över och ger den sötma och ljuvhet i sådan glädje.” (Antonio Salieri (1750-1825).

”För mig kändes det som att höra Guds röst.”

”Om jag kunde välja ett musikstycke som skulle ledsaga mig när jag lämnar det här livet och fortsätter till nästa skulle det vara det här. Så sann, fridfull, ofattbart vacker och perfekt musik som mina öron någonsin haft nöjet att lyssna till.”

”Gud mumlade tyst. Mozart hörde det och skrev den här musiken.”

”Från första ögonblicket när jag hörde det här, och varje gång därefter finns det ingenting som har öppnat mitt hjärta och rört vid min själ som det här stycket. Så enkelt och så vackert. Jag tror att den här musiken kan ge vem som helst frid. Mozarts musik var en gåva till oss alla.”

————————————————————————

Tillförde den här artikeln dig någonting? Gav den dig kunskaper, tankar och insikter som du inte hade tidigare? Jag arbetar med professionell journalistik och skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.

Jag är tacksam om du vill stödja mitt arbete genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:

Swish 073 594 52 69

Bankgiro 111-9072

Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290

Swift-BIC- kod ELLFFESS

Varmt tack för din gåva!

Musikaliska anteckningar 23. Musik och politik.

Först spetsar jag öronen. Undrar om jag hörde fel. Har rattat in Alternativ för Sverige för att lyssna på ett av deras 50 torgmöten i hela landet (utom Gotland) och bilda mig en uppfattning om vad ett nytt politiskt parti vill göra för Sverige.

Men nej – jag hör inte fel. Ut över torgen i svenska städer 2018 ljuder Ulla Billquists röst: ”Säg det med ett leende”, inspelad i juni 1940.

Fortsätt läsa ”Musikaliska anteckningar 23. Musik och politik.”