I kulturens finrum

• I de intellektuellas tempel ska harmoni och samstämmighet råda.
• I de intellektuellas tempel tycker alla precis lika.
• I de intellektuellas tempel ska alla kunna känna trygghet i att ingen har andra åsikter än man själv.
• I de intellektuellas tempel får ingen katt smyga sig in bland hermelinerna.

Bokmässan i Göteborg är litteraturens helgedom och ett viktigt evenemang för många författare, förläggare, bibliotekarier och en litteraturintresserad allmänhet. Till detta tempel för rättroende vallfärdar den svenska kultureliten och möts i en årlig narcissistfestival på gemensam värdegrund, speglar sig i varandra, säljer sina böcker, frotterar sig och mäter sin status med varandra.

Men förra året hände något totalt oväntat. Den tidigare så trygga och pålitliga värdegrunden rämnade, synligt och med ett brak som som försatte hela landet och i synnerhet journalistkåren i frossbrytningar när förlaget AlternaMedia och den lilla veckotidningen Nya Tider efter flera vingliga turer från bokmässans ledning till slut fick tillstånd att ställa ut. Deras paradnummer var Stefan Torssells bok om Estonia. ”M/S Estonia: svenska statens haveri”.

En katt bland hermelinerna. Kris utbröt i ryggkliarklubben, där alla alltid har tyckt likadant, kliat varandras ryggar och där inga orosmoln någonsin har grumlat den klara himlen. För att förstå chocken hos det meningsbärande kulturetablissemanget måste vi försöka förstå upprördheten hos dem som under lång tid bara har behövt skrika ”rasist”, alternativt ”fascist” eller ”nazist” för att effektivt tysta all opposition.

I decennier har de vant sig vid att ha ett storslaget monopol på yttrandefriheten och få som de vill om de viftar med lilla fingret, stampar med foten eller häver upp sina röster i de megafoner och kanaler som alltid står redo för dem, eftersom de är totalt insyltade med sina likasinnade kompisar i vänstermedia.

De protesterande räknade givetvis med att om de skrek sig hesa skulle de få bokmässans ledning att porta Nya Tider för tid och evighet. Det lyckades inte. Mässans absurda höjdpunkt nåddes när medlemmar av Sveriges Författarförbund med ordföranden Gunnar Ardelius i spetsen trådde långdans genom mässlokalerna med munnarna igentejpade med blå tejp. En makaber uppvisning där en av Sveriges mest privilegierade kulturklickar utnämnde sig själva till ömkansvärda Offer. Deras innersta mening är att yttrandefriheten står under dödligt hot när en liten tidning som de mangrant ogillar – utan att ha läst den – fick lov att vara med på bokmässan.

Ingen absurd fars kan någonsin överträffa scenen med de långdansande, tejpade författarna. Rena Gökboet. Satir är överflödig i dagens Sverige. Ingenting slår verkligheten.

Att det slinker in en katt i den intellektuella hermelineliten är allt som behövs för att tryckkammaren ska implodera och helvetet braka löst, få kulturvänstern att skrika och gapa, skriva protestupprop och hota med bojkott. Skalvet luckrar upp gamla ingrodda maktstrukturer som länge har präglats av elitens självgoda arrogans och förakt för andra människors åsikter. Denna elit anser verkligen på allvar att deras åsikter är överlägsna andras och att de är de enda som förstår någonting.

När Nya Tiders chefredaktör Vavra Suk intervjuades i SVT Aktuellt (fuskhistorikern Henrik Arnstad vägrade låta sig intervjuas samtidigt) växte skalvet till nivåer där seismologen Reynir Bödvarsson brukar kallas in för att lugna allmänheten. Intervjun fick proppen att gå hos Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski, som omedelbart kastade sig på telefonen till SVT Aktuellts ansvarige utgivare Ulf Johansson och tilltvingade sig mer än tio minuters monologutrymme i direktsändning kvällen därpå.

Peter Wolodarskis upprördhet berodde naturligtvis på att Nya Tider samma vecka (vecka 39) publicerat ett mittuppslag där tidningen avslöjar en rad exempel på lögner och påhittade historier som DN publicerat sedan Wolodarski blev chefredaktör 2013. En för DN ytterst besvärande genomgång.

I samband med förra årets bokmässa startar författaren Lisa Bjurwald (redaktör för Författarförbundets tidning) ett upprop där mer än 2 000 personer kräver en nazistfri mässa 2017. Hennes text om vilket hot det är att ”den rena nazismen välkomnas in i kulturens finrum” publiceras i Expressen den 22 september 2016. Den uppmärksamme läsaren noterar här att Lisa Bjurwald utnämner bokmässan till ”kulturens finrum” i samma andetag som hon hävdar att bara personer med de rätta åsikterna, som hon själv, ska få vistas i finrummet. Övriga får stanna utanför eller hålla sig i farstun.

Fem dagar senare publiceras en artikel som även den är undertecknad av Lisa Bjurwald och ytterligare 102 kulturarbetare. Namnlistan är en illustrativ förteckning över den yttre kulturvänstern och pryds av en bild av den alltid lika publicitetssugna Alexandra Pascalidou.

Det märkliga i sammanhanget är att ingen av dem som skriker om rasism, nazism, fascism och rasbiologi någonsin har lyckats styrka sina påhopp på Nya Tider med ett enda exempel. Och uppriktigt sagt, vem bryr sig om att ett antal okända författare som skriver lika okända böcker sitter hemma och surar istället för att besöka bokmässan? Deras magra upplagor får bara ytterligare skjuts mot pappersåtervinningen, vilket knappast kan betraktas som någon större förlust för det svenska kulturarvet. De här författarna skulle lite till mans få diska på restaurang om de och deras egocentriska litterära övningar inte hölls under armarna av det finansiella kulturetablissemanget med allehanda skattefinansierade kultur- och författarstipendier.

Syftet bakom kulturvänsterns bojkott, upprop och protestaktioner är lika genomskinligt som odemokratiskt: yttrandefriheten ska inte gälla alla. Den ska bara omfatta de egna, godkända åsikterna. Övriga ska tystas. Hittills har denna gruppegoism belönats rikligt. Men inte så länge till.

Det är inte bara nya tider, det börjar också blåsa nya vindar från höger in i förlagsbranschens ovädrade gemak. Samma bokförlag som i åratal fegt har vägrat ge ut invandringskritisk och annan obekväm litteratur och ängsligt avstått från att översätta ”kontroversiella” utländska böcker kommer snart att få anledning att ompröva sin hållning, lyfta på PK-locket och sitta i krismöten när små orädda uppstickarförlag tar ifrån dem det de åtrår allra mest: vinsterna på de storsäljande böckerna.

Om palaver kännetecknade förra årets bokmässa är det milda västanfläktar jämfört med de ramaskrin med uppmaningar till ställningskrig som sedan länge har genljudit inför årets mässa. Nedgrävda i sina skyttegravar mobiliserar kulturvänsterns prinsessor på ärten i aggressiv kamp för bevarat åsiktsmonopol och mot att den grundlagsstadgade yttrandefriheten ska omfatta alla.

Public service ställer som vanligt glatt och villigt upp i åsiktsdiktaturens tjänst. I torsdagens sedvanligt usla SVT Opinion Live haglade lögnaktiga beskyllningar om ”våld” och ”nazism” oemotsagda över Nya Tider. Ingen från tidningen var inbjuden att bemöta påhoppen. Det är Opinion Lives uppseendeväckande tolkning av reglerna om saklighet och opartiskhet, vilket borde resultera i en fällning i granskningsnämnden. Men eftersom det är personer med samma politiska agenda som befolkar nämnden är en fällning osannolik.

På bokmässans första dag, fredag, gick ett antal mässdeltagare omkring med en röd knapp på kavajslaget och texten ”För allas lika värde” för att exponera sin egen enastående godhet och sektbetingade tro på en absolut meningslös floskel. Varför inte dela upp deltagarna på två led redan vid entrén, ge dem knappar med ”GOD” respektive ”OND” och bara släppa in de goda?

Redan i juni tog den våldsbejakande iranska råkommunisten Athena Farrokhzad sats och gick ut med en krigsförklaring mot bokmässan.

”Kära kamrater, bokmässan ni har blivit inbjudna till har muterat till ett pr-jippo för nazistsektionen inom den svenska alternativhögern.”

Sammansvärjning mot det fria ordet är målet. Athena Farrokhzads revolutionära ådra glöder. I ett mail till bokmässans utländska gäster ber hon dem att i protest ställa in sin medverkan, ”som ett ställningstagande mot normaliseringen av fascism och som en solidaritetshandling gentemot dina svenska kollegor”.

Den kenyanske Nobelpriskandidaten Ngũgĩ wa Thiong’o låter sig skrämmas och bestämmer sig för att stanna hemma. Vem vill ge sig in i ett sammanhang där det sägs att det kryllar av mordiska fascister och nazister?

Athena Farrokhzad kallar sig poet men har gjort sig mest känd för sitt sommarprogram i Sveriges Radios P1 den 21 juli 2014. I programmet vädrade hon hela sin kommunistiska arsenal om klassamhället, feminism och strukturell rasism. Hon citerade bland annat SCUM-manifestets författare Valerie Solanas (1936-1988), en prostituerad drogmissbrukare som försökte mörda Andy Warhol och ville ta livet av alla män. För att radiolyssnarna inte skulle sväva i tvivelsmål om Farrokhzads intentioner spelade hon Ebba Gröns punklåt ”Beväpna er”. Programmet anmäldes 70 gånger till granskningsnämnden men fälldes inte.

Bokmässan året efter Nya Tiders debut på mässan. Sam Sundberg skriver i Svenska Dagbladet:

”Nu är det september 2017, och i ankdammen som utgör den svenska kulturoffentligheten uppstår andnöd så fort man nämner ordet ”Bokmässan.”

För att skriva sin artikel kontaktar han dussintals journalister, författare, översättare, aktivister och förlagsmänniskor.

”De svävar på målet, stakar sig. Ber om källskydd. En namnkunnig kulturskribent erkänner att hen inte vågat publicera de texter hen skrivit om mässan. Det är alldeles för infekterat förklarar hen och ber i nästa andetag om att få vara anonym i artikeln. En författare svarar med en skräckslagen emoji när jag nämner Bokmässan och hänvisar till en kollega. En annan berättar att hen inte längre vågar prata om Bokmässan med en av sina vänner som också är författare.

Ytterligare en berättar om författare som inte längre hälsar när de träffas, på grund av deras nyfunna meningsskiljaktigheter. Inte vad gäller nazism eller högerextremism, märk väl, utan om huruvida bojkott av Bokmässan är det bästa sättet att bekämpa den.”

När bokmässan förs på tal blir alla nervösa.

”De är inte rädda för Nya Tider. De är rädda för varandra” skriver Sam Sundberg. Han tecknar bilden av ett panikslaget kulturetablissemang, förlamat av ängslan för att mista sitt åsiktsmonopol:

”Athena Farrokhzad vill att Nya Tider ska stå där helt ensamma på Bokmässan, med SD-svansen som enda publik.”

Han kontaktar Athena Farrokhzad för att få veta mer om hur bojkotten organiseras, men hon säger att hon inte har tid att prata. Lisa Bjurwald har inte heller tid att prata.

”Vi har med andra ord en situation där en mängd kulturprofiler inte törs uttala sig offentligt om bojkotten, och där initiativtagarna själva inte vill tala med journalister. Det är inte ett helt övertygande försvar av det fria ordet” skriver Sam Sundberg.

Författarförbundets ordförande Gunnar Ardelius kommer inte att tråda långdans med igentejpad mun i år. Han kommer inte alls. Författarförbundet deltar däremot, så chansen att få se en dansuppvisning även i år är inte helt utesluten.

Samtidigt demonstrerar NMR, Nordiska motståndsrörelsen, utanför mässan på lördagen, en händelse som genom genuint ohederlig guilt-by-association-taktik kopplas ihop med Nya Tider. Polisen har gett tillstånd för NMR:s demonstration, men förvaltningsrätten och senare kammarrätten har kortat demonstrationen, både marschsträcka och tidsmässigt.

”Monstret har släppts löst. Och monstret har många namn. Inte bara Nya Tider” säger Gunnar Ardelius i telefon till Sam Sundberg.

Frågan är: vem har rätten att tala och skriva i Sverige år 2017? Den borde inte behöva ställas, för alla vet svaret. Kulturvänstern också. Det fria ordet tillhör enligt grundlagen oss alla.

Varför hivar då författare, journalister, översättare, konstnärer och andra intellektuella sunt förnuft överbord och bär sig åt som pubertetstrilskande, omnipotenta tonåringar i fullt föräldrauppror? Jag tror att Sam Sundberg kommer sanningen nära när han skriver att de är rädda. Inte för Nya Tider. Utan för varandra.

Få fruktar på allvar att Sverige står på tröskeln till att bli ett nazistiskt land. Men risken för att halka med foten utanför åsiktskorridoren och säga en enda bokstav fel håller alla i skräck och får dem att tiga och mumla. Annars förpassas man nämligen till isolering på den sociala skräphögen där oönskade åsikter och deras bärare slutförvaras. Slut på mysiga vinprovarkvällar med de intellektuella vännerna och slut på royalties från förlaget.

Johan Hakelius, politisk chefredaktör på Fokus, skräder inte orden:

”Skäms ni inte? Du namnkunniga kulturskribent som ägnar dig åt självcensur, skäms du inte? Du författare, som inte vågar uttrycka dina tankar, ens bland vänner, skäms du inte? Ni som slutat hälsa på tidigare bekanta, därför att de inte fullt ut delar er åsikt, skäms ni inte? Skäms ni inte alla för att bidra till en sovjetisering av det svenska samhället?”

”Den ”normalisering” som det varnas för, har redan inträffat. Men den gäller inte nazism och högerextremism, där den avståndstagande enigheten är total. Det som normaliserats är den militanta samhällssynen och det har kunnat ske just därför att kulturskribenter, författare och andra i branschen är för fega för att stå upp för öppenhet och moderation – den verkliga motpolen till nazism och annan fanatism.”

Hakelius fortsätter, påtagligt förbannad på ”alla fega jävlar” i kultureliten:

”Nu befinner vi oss i ett läge där skribenter i stora svenska morgon- och kvällstidningar har utlyst ett intellektuellt undantagstillstånd. De kräver beredskapsläge. Alla är skyldiga att mobilisera. De som inte följer order misstänkliggörs, fördöms och baktalas. Vi har för länge sedan lämnat argumenten i sak och övergått till ett rent maktspel, där det egentliga målet är att täppa till truten, inte på nazister, utan på oförvitliga demokrater som inte är tillräckligt nitiska.

Det effektivaste sättet är, som alltid, att lita till självcensuren. Att ge intrycket av att priset för att fortsätta tänka fritt är så högt, att det är bättre att falla in i ledet, eller att åtminstone hålla tyst.Att det fungerar så väl är genant. För kulturlivet. För »författarkollektivet«. För journalistiken. För Sverige.”

Till slut vill jag citera den förre radiomedarbetaren, författaren och Östeuropakorrespondenten Kjell Albin Abrahamson, som avled för ett år sedan. I tidskriften Contra skrev han i en krönika som blev hans näst sista:

”Det intoleranta debattklimatet i Sverige skyller jag på vulgärvänstern som spelar en överdrivet stor roll i opinionsbildningen. Att klistra etiketten fascist på alla meningsmotståndare har sina rötter i intoleranta ideologier som fascism och kommunism. I Tyskland (där Kjell Albin Abrahamson var bosatt) är vulgärvänstern marginaliserad i samhällsdebatten, i Sverige leder den det offentliga samtalet.”

Yttrandefrihet handlar om val. Vem vill du vara som människa? Vill du löpa med flocken och ha ett bekvämt liv, eller är du beredd att offra något för att ha fred med ditt samvete?

I ett mail till kollegan Kerstin Bodell, publicerat i boken ”Så länge du lever” (2009), skriver Kjell Albin Abrahamson:

”Det är jobbigt att stå ute i kallblåsten. Men jag vet att det är det riktiga. Jag är den siste autodidakten. Jag är en fri människa. Så har jag levt och så ska jag dö. Sen får ryggkliarna dela ut stipendier, utvecklingspengar och friår till varandra hur mycket de vill. Mig köper de inte.”