Om skrivandets nödvändighet

Det är en morgon i början av april 2008. Jag sitter vid frukostbordet och läser som vanligt Dagens Nyheter. När jag kommer till debattsidan studsar jag till. En oväntad rubrik fångar mitt intresse:

Journalisterna mörklägger sanningen om invandrarna 

Något liknande kan jag inte påminna mig att vare sig DN eller någon annan tidning har publicerat tidigare. Artikeln är skriven av journalisten och socionomen Gunnar Sandelin, som arbetat som presschef på BRIS (Barnens rätt i samhället) i tolv år och tidigare som journalist på SVT och som socialarbetare. Den ska komma att bli en av DN:s mest lästa debattartiklar någonsin.

Jag läser, och en efter en ramlar polletterna ner.

”Den politiska korrektheten ligger som giftgas över debattklimatet i asyl- och flyktingfrågor. Drygt en miljon utländska medborgare har under ett kvarts sekel beviljats uppehållstillstånd i Sverige. Av dessa är hela nio av tio varken klassade som flyktingar eller som skyddsbehövande” skriver Gunnar Sandelin.

Han fortsätter:

”Det är alltså en lögn att Sveriges mottagande av utlänningar främst värnar om de mest utsatta flyktingarna. Men detta förtigs av såväl politiker som massmedier. Inte minst journalisterna har svikit sitt ansvar. I stället har vi fått en nationell mörkläggning av ideologiska skäl i allt som rör invandrar-, asyl- och flyktingfrågor.”

Gunnar Sandelin lyfter på en slöja. Jag har länge funderat över vad som döljer sig under den där slöjan och försökt dra den åt sidan, men när jag har sökt efter information har jag inte nått fram. Den verklighet som Sandelin avslöjar är inte vacker. Den rymmer mängder av fakta om hur invandringen förändrar Sverige, nedtystade av min egen yrkeskår.

Jag börjar ana att bakom mycket av det jag undrat över finns något helt annat än det folkhem byggt på en grund av hederlighet som jag fötts in i och satt min tillit till större delen av mitt liv. Trots att jag som journalist under många år själv har avslöjat mängder av sprickor i det socialdemokratiska välfärdsbygget har jag försökt behålla min tro på att folkvalda politiker i allmänhet nog ändå ser det som sin uppgift att tillvarata sitt lands och sitt folks intressen.

Det här låter uppseendeväckande naivt. Men det är tankar formade innan massinvandringen var en realitet i Sverige. Och de är kännetecknande för den sortens bekväma dvala som mycket stora delar av befolkningen fortfarande befinner sig i. Invaggade i trygghetsnarkomani.

Jag gnuggar mig bokstavligen yrvaket i ögonen vid frukostbordet. Vad jag inte vet är att den där aprilmorgonen och DN-artikeln kommer att förändra mitt liv. Jag vill ta reda på mer och börjar söka på nätet – bara för att upptäcka att där finns nästan ingenting. Någon debatt om invandringspolitiken existerar inte, med enstaka undantag. Den är, precis som Gunnar Sandelin skriver, nedtystad och mörklagd av min egen yrkeskår.

Varför har jag inte märkt någonting? Varför har jag varit en av de sovande? En av orsakerna är politikernas och medias massiva propaganda om att Sveriges stora invandring utgörs av ”flyktingar som flyr från krig och våld”. Att flyktingar enligt FN:s flyktingkonvention bara utgör några procent av dem som beviljas uppehållstillstånd i Sverige har jag inte haft en aning om förrän jag läser Gunnar Sandelins debattartikel. Det är en av de saker som har dolts.

Men den största orsaken till min okunskap är att jag under en lång följd av år har varit svårt sjuk och därför inte kunnat fortsätta arbeta som journalist. Jag sjukpensionerades 1993. Under många år hade jag varit fullt upptagen med att överleva, dag för dag, med basala förutsättningar som mat, vila och medicinsk behandling.

Jag lyckas få tag i ett av de sista exemplaren av boken ”Exit Folkhemssverige”, utgiven 2005, skriven av Ingrid Björkman, Jan Elfverson, Jonathan Friedman och Åke Wedin, alla välmeriterade akademiker. (Boken finns tillgänglig för gratis nedladdning på snaphanen.dk).

Jag sträckläser boken, stryker under och gulmarkerar. Viftar med den inför en vän och hör mig själv säga:

”När man har läst den här boken blir livet aldrig detsamma mer.”

Det är som om det inte är jag som säger de där orden. De kommer liksom inifrån en plats och en visshet som jag inte visste att jag hade. Flera andra författare har vittnat om hur en enstaka, till synes slumpmässig händelse, plötsligt öppnar deras ögon och ger deras liv en inriktning som de aldrig tänkt sig. Utan smaken av madeleinekakor som återuppväcker glömda minnen hade Marcel Proust förmodligen aldrig skrivit sin romansvit ”På spaning efter den tid som flytt”.

Läkaren och jämställdhetsdebattören Pelle Billing berättar i boken ”Jämställdhetsbluffen” (2012) om ett sådant ögonblick när han studerar till läkare på Umeå universitet:

”En kväll satt jag och diskuterade med två manliga kompisar om varför mäns problem aldrig togs upp i jämställdhetsdebatten. Varför brydde sig ingen om att mäns sexualitet närmast demoniserades i media? Varför pratade ingen om manlig sexualitet i positiva och uppmuntrande ordalag? Vi uppfattade det som att jämställdhet istället var en enda stor hejaklack för kvinnor och kvinnors sexualitet. Värnplikt var ett annat ämne som kom upp och som kändes konstigt frånvarande i samtalet om jämställdhet.

Till slut hade vi eldat upp oss så mycket att vi skrev ner ett tiotal punkter som kändes viktiga för män, och sedan cyklade vi ner till universitetet med en bunt utskrifter och satte upp på olika anslagstavlor. I stora drag var detta en engångshändelse, men det skulle komma fler viktiga ögonblick under studietiden då jag stod öga mot öga med det faktum att jag var född till man.”

Jag har arbetat som dagstidningsjournalist i 25 år, sedan 1966, och är utbildad vid Journalisthögskolan i Göteborg, eller Journalistinstitutet som det hette då. Min praktik gjorde jag på lilla Laholms Tidning. Mina arbetsgivare har varit Dala-Demokraten i tre år och Dagens Nyheter i 22 år. På DN var jag större delen av tiden specialreporter med inriktning på det sociala och socialmedicinska området; psykiatri, psykologi, missbruksfrågor, funktionshinder, läkemedel, barn med mera. Jag älskade mitt yrke och drabbades hårt när jag insjuknade i en kronisk sjukdom och inte kunde arbeta längre.

Skulle jag kunna skriva igen? Det visste jag inte, men jag inledde ett omfattande researcharbete kring invandring och islam. Snart var jag igång med att skriva boken ”Världsmästarna”, som kom ut hösten 2010. Inget av de omkring tjugo förlag som jag frågade ville ge ut boken, så jag lät trycka den på Books on demand. Ett halvår tidigare hade jag börjat skriva söndagskrönikor på den danska bloggen Snaphanen.

De flesta skrivande Sverigevänner har ambitionen att påverka utvecklingen i vårt land till det bättre. Det är själva motorn i det som driver oss. Jag har också haft den ambitionen men ser numera mer luttrat på saken. När jag började skriva visste jag, och vet fortfarande, att jag bara är en myggas pip i öknen, om ens det. Men kanske skulle jag ändå kunna påverka något lite vad gäller den extrema svenska invandringspolitiken och de frågor som hör ihop med den?

”Bara man med fakta belyser vilket vansinne som styr politiken kommer människor att vakna upp och kräva förändring.” Tänkte jag.

Det tror jag inte längre. Visserligen vaknar fler och fler ur dvalan, men jag fick ganska snart klart för mig att förändring av människors insikter och åsikter är en mycket långsam process med många och branta uppförsbackar och få utförslöpor. Sju och ett halvt års skrivande av mer än 250 krönikor och flera böcker har gett mig större klarsyn och botat mig från flertalet av mina naiva förväntningar. Detta trots ett starkt gensvar från mängder av läsare.

Enstaka människor kan säkert få stöd och kraft i sitt uppvaknande när de läser vad jag och andra alternativskribenter skriver och lyssnar på våra podcasts. Men jag tror inte längre att vi som kämpar i alternativmedia, på vår fritid och vanligtvis utan betalning, kan välta några politiska berg eller ens små klippblock.

Stora och djupgående samhällsförändringar – och det är sådana som behövs i Sverige – tar tid. Möjligen kan vi vara gruskorn i maktens skor, det är vackert så. De krafter och strukturer vi kämpar emot är så starka och ingrodda i varenda cell i samhällskroppen, och inte minst i människans natur, att de antagligen måste krackelera inifrån innan någon avgörande förändring kan ske.

Det är inget nytt och ingenting som är specifikt för vår tid. All utveckling är cyklisk. En rörelse, ett samhällssystem uppstår, utvecklas, når sin kulmen – och avvecklas eller går under. Paradigmskiften inom i synnerhet vetenskap, ideologi, religion och politik har alltid varit tidskrävande och smärtsamma processer.

Genom hela historien har de följt samma mönster. Först våldsam kamp mot nya och utmanande fakta eller föreställningar. Förföljelse och stigmatisering av budbärarna, offentlig utskämning och social utfrysning i desperata försök att tillintetgöra dem. Slutligen kapitulation inför de nya insikterna. Alltför många i det maktbärande skiktet har alltför mycket prestige och privilegier att förlora för att de frivilligt ska ge upp sin makt när vanliga människor kräver förändring.

Stora och omvälvande samhällsförändringar kan till synes ske inom loppet av bara några timmar, som när Berlinmuren föll den 9 november 1989 och hela det 74-åriga Sovjetväldet lite senare bröt samman.

Men i själva verket hade frigörelseprocessen mot den totalitära socialistiska regimen i DDR (Deutsche Demokratische Republik) pågått under lång tid, under ytan och osynligt för makthavarna. De var skräckslagna och besatta av ett maktbegär som hindrade dem från att se. Hur många meningsmotståndare man än fängslade eller sköt ihjäl när de försökte fly gick det inte längre att kväva motståndet och människors längtan efter frihet.

Så, utifrån det här realistiska perspektivet – varför skriver jag? Varför skriver vi som arbetar inom alternativmedia? Varför ger vi inte upp och ägnar oss åt ett behagligare liv, med resor, goda inkomster, trevliga hobbies, vinprovning och ett lättsamt umgängesliv?

Vad vill vi och vad tror vi oss kunna uppnå? Vilket pris betalar vi? Vad offrar vi? Är vi egentligen en samling naiva dårar som inbillar oss att vi kan förändra någonting?

Varför sitter man inte hellre och stickar raggsockor, går på tangokurs eller bakar surdegsbröd? Eller broderar en bonad med ”Allas lika värde” i korsstygn?

Jag kan bara tala för mig själv. Det finns mycket idealism i alternativrörelsen, och det är vackert. Att kämpa för ett gemensamt mål, att försöka rädda det som finns kvar av Sverige, är vackert. Vi är många som med stora personliga uppoffringar arbetar mot samma mål, och vi blir ständigt fler.

Men vi i alternativmedia som skriver, poddar, föreläser och opinionsbildar på olika sätt kan inte ensamma dra lasset för att förändra Sverige. Vi måste hjälpas åt efter förmåga. Det duger inte att bara sitta passiv och vänta på att andra ska göra jobbet. Var och en kan göra någonting.

Alla som tycker att vårt land är på väg åt fel håll, som inte vill ha islamisering, gruppvåldtäkter, knivskärningar och skottlossningar på gatorna eller hot och våld i skolor och på sjukhus måste ta ett eget ansvar för att hjälpa till. Operation ”Rädda Sverige” har alla förutsättningar att bli en stark folkrörelse. Precis som arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen var för hundra år sedan – men den nya folkrörelsen behövs för att återställa och ta tillbaka det som en degenererad arbetarrörelse har haft alldeles för lång tid på sig att förstöra och ta ifrån oss.

Även efter att ha gjort upp med illusionen om att kunna förändra någonting upplever jag att jag inte har något val. Att skriva är en existentiell nödvändighet. Det är ett sätt att leva och försöka förstå den tid jag lever i. Att undersöka, ta reda på saker, försöka klarlägga sammanhang, se pusselbitarna och lägga ihop dem till en bild av det som händer – för att sedan processa och integrera vetskapen i mig själv.

En av människans starkaste drivkrafter är behovet av att utvecklas. Vare sig vi är medvetna om det eller inte har evolutionen monterat en aktersnurra i baken på oss. De flesta av oss vill komma vidare, förstå mer, lära oss mer. Det finns en invändning här: om driften att skaffa sig kunskap och försöka förstå sin egen tid kan betecknas som utslag av egoism är skrivandet alltså egoistiskt betingat.

Att skriva ger oss verktyg att förstå mycket som annars skulle vara obegripligt. När jag förklarar saker för mina läsare förklarar jag dem samtidigt för mig själv.

Att skriva är ett icke-val, eftersom samvetet inte ger en något val. Det låter ädelt men är naturligtvis också egoistiskt. Att vilja leva på ett sådant sätt att man har fred med sitt samvete är att värna sitt eget välmående. I bästa fall slipper man kånka omkring på inre vrakgods som ständigt ligger och skaver.

Det handlar om frihet. Friheten i att kunna stå upp för sig själv och leva som människa i sin egen rätt. Samtidigt kan man se oss som arbetar i alternativmedia som ett slags tidens fångar; politikens mer eller mindre ofrivilliga fångar. Våra sinnen, vår tid, vår kraft och våra liv tas i anspråk av något som vi inte har kunnat förutse och egentligen inte har valt; kampen mot kolonialiseringen av vårt land.

Vi har valt, men paradoxalt nog utifrån insikten att vi inte har något val. Vi har inte valet att vara likgiltiga och syssla med annat. Det vi gör är meningsfullt och oundvikligt. Det finns inget sätt att dra sig tillbaka. Plötsligt har man ett ansvar för något som man inte visste att man valde.

Jag tänker på den första poet jag lärde känna i tidiga tonår, Karin Boye, och hennes dikt ”Bekännelse”:

Passar inte till upprorsman
och tvangs ändå bli det

Frågan gäller inte bara enskilda personer och fredsavtalet med våra samveten. Om man är en del av ett socialt sammanhang, om man har anhöriga eller andra människor som angår en nära sig ingår man också i en ständigt pågående social kommunikation, där det man gör inte bara handlar om ens egna behov utan också om vad man gör för varandra.

När jag lägger näsan i vädret vill jag att mina anhöriga, mina vänner och min släkt – alla de människor som jag har mött och älskat under mitt liv – ska veta att jag gjorde vad jag kunde för att väcka människor till insikt om vad som händer med vårt land. Om och vad de gör med insikterna är deras eget val.

Att skriva är ett av flera sätt att göra motstånd mot en oroande samhällsutveckling som man inte accepterar. På min kylskåpsdörr finns en uppfordrande devis:

Bara den som simmar mot strömmen når källorna

Den finns som mitt valspråk högst upp i blogghuvudet. Alltsomoftast kastar jag en blick på den där devisen. Ur den hämtar jag mod och kraft. Modet behövs. Många av oss som arbetar i alternativmedia får betala ett mycket högt pris för att vi simmar mot strömmen. I en ny bok som beräknas utkomma i slutet av året, en antologi med professor Karl-Olov Arnstberg som redaktör, berättar vi, ett antal dissidenter, om våra upplevelser av förföljelse, demonisering, hot, repressalier, utfrysning, uthängning och drev i media, avsked från jobbet och andra ingripande händelser i våra liv som är direkt kopplade till att vi har valt att beskriva verkligheten utanför den politiska korrekthetens snäva ramar. Antologins preliminära titel är”Priset”.

Politiker och journalister är livrädda för alternativmedias växtkraft. Vi tar fram och blottlägger det de med gemensamma krafter har gömt undan. Varför skulle de inte vara rädda, varför skulle de inte göra allt för att tysta oss och röja oss ur vägen? Rädsla föder desperation och straff- och hämndbegär.

Det är en enkel fråga om makt. Gammelmedia håller i dag på att förlora det tolkningsföreträde som de har sett som självklart i decennier och som de hämningslöst har utnyttjat för att föra allmänheten bakom ljuset, framför allt när det gäller massinvandringens konsekvenser.

Vi som riktar ljuset mot det som dolts har utsatts för några av de värsta skamstraffen i vår tid, och många av oss är skadade. Vissa är traumatiserade. Vi ska inte försöka låtsas som om förföljelse och social utfrysning har gått oss spårlöst förbi, för det har de inte.

Prestigeförlusten och skammen är inte vår. De hör hemma hos dem som förföljer oss och har gjort allt i sin makt för att tysta och skada oss. Bara den som själv har utsatts för vår tids häxprocesser har förutsättningar att förstå vad det innebär att spikas fast vid skampålen på Internets offentliga skamtorg.

Vi kommer aldrig någonsin att få cred för det vi har gjort och gör. Det ska vi ha helt klart för oss. Våra kolleger i gammelmedia skulle hellre dö än erkänna det, men än så länge har åtminstone vissa av dem förmåga att känna igen ett professionellt hantverk. De är smärtsamt medvetna om att alternativmedia har många skickliga skribenter, de kan bara inte få ett erkännande över sina läppar. Tänk om någon kollega i närheten hör!

Det bekymrar mig inte det minsta. Jag skriver av nödvändighet, inte för att få cred. Vissa människor vill man absolut inte ha cred av heller, det vore rena förolämpningen.

När min identitet röjdes av HBTQ-aktivisten och Expomedarbetaren Annika Hamrud i Expressen den 2 september 2015 blev den här mekanismen – och avunden – tydlig. Kulturjournalisten Ulrika Knutson legitimerade i Göteborgs-Posten mediedrevet och uthängningen av mig med följande argument:

”Hon är en skicklig skribent. Det som gör henne till en maktfaktor är språket. Ord är makt. Om hon var en sämre skribent skulle relevansen vara mindre.”

I arbetet med en kommande podd läser jag den österrikiske författaren Stefan Zweigs (1881-1942) sista bok ”Världen av i går” igen. Hans främsta identitet var identiteten som författare, och han satte i hela sitt liv en ära i att vara opolitisk. Men två världskrig tvingar honom att dra politiska slutsatser, fast de i boken stundtals framstår som ganska naiva. När första världskriget bryter ut skriver han:

”Så återstod bara en sak: att dra sig tillbaka inom sig själv och tiga. Det var inte lätt. För inte ens exilen är lika tung som att leva ensam i fosterlandet.”

​Och under Weimarrepubliken 1919-1933:

”Så återstod endast en sak: att tyst och tillbakadraget fortsätta med sitt.”

Motvilligt upptäcker han att det inte är möjligt. Krigen, mellankrigsperioden och allt som händer i samband med att Adolf Hitler svärs in som rikskansler 1933, framför allt när han själv och andra judar drivs i landsflykt, tvingar honom att ta ställning.

På liknande sätt befinner vi dissidenter oss i en icke-val-situation. En fullständigt galen samhällsutveckling tvingar oss att skriva, podda, göra våra röster hörda i protest. Det finns så mycket annat vi hellre skulle vilja prata med våra vänner om än våldtäkter, skottlossningar och knivmord. Vi rymmer så mycket mer än det som upptar vår tid.

Men alternativet att dra sig tillbaka inom sig själv och tiga finns inte. Vi befinner oss inte i en situation där vi har reella möjligheter att välja mellan politik och matrecept eller andra lättsamma samtalsämnen. Vi lever i en tid då vi är många som bär på uppdämda samtal som vi inte hinner med. Samtal som de kunde vara förr, innan ansvarslösa politiker lät massinvandring och mångkultur slå sönder vårt land. Lugna, goda samtal som får söka sig fram utan givna yttre ramar och utan tidspress. Där tankar och infall får komma som de vill.

Stefan Zweig skriver i ”Världen av i går”:

”Det är och förblir en orubblig historisk lag att just de samtida aldrig lyckas skönja begynnelsen till de stora rörelser som ska bli avgörande för deras öde.”

I just de samhällen som besitter och uppskattar upplysning och bildning – som Sverige – låter de bildade människorna sig ofta förledas att blunda för faran i en samhällsutveckling som de själva underskattar betydelsen av, eller aktivt och med liv och lust deltar i. Historien rymmer otaliga exempel på hur oförberedda människor har låtit sig överrumplas av händelser som i själva verket varit förutsägbara. Men ingen har velat lyssna eller tolka signalerna, och budbärarna har stenats.

De rättrognas behov av tillfällig känslomässig tillfredsställelse genom att framstå som ”goda människor” är förståeliga men kan icke desto mindre störta både dem och vårt samhälle i fördärvet.

De ska inte få hållas ostörda.