Musikaliska anteckningar 2. Lyckliga gatan. A-L Löfgren.

Anna-Lena Löfgrens (1944-2010) insjungning av ”Lyckliga gatan” är en av 1900-talets största hits. 1967 låg den på Svensktoppen i 14 veckor. I Sverige fick den guldskiva, i Norge belönades den med både diamant- och platinaskiva.

Anna-Lena Löfgren

Varför blev ”Lyckliga gatan” så populär? För att den handlar om våra drömmar, både de som lever och de som har brustit. Den uttrycker vår dröm om att få behålla det vi älskar – och sorgen när det tas ifrån oss. Vi är många som bär en Lycklig Gata, eller minnet av en, inom oss.

”Minnena kommer så ofta till mig
Nu är allt borta, jag fattar det ej
Borta är huset där murgrönan klängde
Borta är grinden där vi stod och hängde
Lyckliga gata du som varje dag hörde vårt glam
En gång fanns rosor här där nu en stad fort växer fram
Lyckliga gatan, du finns inte mer
Du har försvunnit med hela kvarter
Tystnat har leken, tystnat har sången
Högt över marken svävar betongen…”

Sången är från början italiensk. Ursprungsversionen heter ”Il ragazzo della via gluck”, med text av Luciano Beretta och Miki Del Prete och musik av Adriano Celentano. Den blev Anna Lena Löfgrens signum. Hon sjöng den tusentals gånger från olika scener. Mellan 1962 och 1995 hade hon närmare 40 melodier på Svensktoppen, men ingen annan låt slog ”Lyckliga gatans” popularitetsrekord.

Melodin slog an en sträng i svenska hjärtan – samma hjärtan som under de så kallade rekordåren på 1960- och 70-talen fick se ett månghundraårigt svenskt kulturarv krossas när grävskoporna smulade sönder stadskärnorna och förvandlade dem till schaktmassor och betonggrus. De centrala delarna i så gott som varenda stad vandaliserades.

En ödesdiger kombination av giriga kommersiella intressen och enfaldiga kommunalpolitiker begick ett landsomfattande kulturellt och arkitektoniskt massmord både på storstäder och landsortsstäder som aldrig – jag upprepar: ALDRIG – kan förlåtas. En fientlig främmande makt kunde inte ha iscensatt en mer djävulsk utplåning av oersättliga värden än vad svenska politiker verkställde fullkomligt frivilligt och utan att bry sig om folkets protester.

I Stockholm genomfördes massakern på den genuina bebyggelsen i Klarakvarteren och stadens övriga centrala delar under namnet ”Norrmalmsregleringen”,  beslutad 1945 av socialdemokraterna i stadshuset tillsammans med Sveriges kommunistiska parti och genomförd med obönhörlig förstörelselusta under 1950-70-talen. Det enda parti som motsatte sig förintelsen av Stockholms city var högerpartiet.

Under den så kallade ”Norrmalmsregleringen” på 1950-70-talen revs de gamla Klarakvarteren och nedre Norrmalm i Stockholm och förvandlades till en gigantisk krater. Som om en jättemeteorit fallit ner från himlen.

I landsortsstäderna revs vackra gamla träbyggnader med glasverandor och snickarglädje. Bebyggelse som fått växa fram organiskt under århundraden, och hus som var resultatet av skicklig hantverksmässig byggnadstradition utsattes för en vandalisering utan historisk motsvarighet. Hundratals vackra, ibland K-märkta hus revs med en besatthet som kännetecknar rent vansinne.

Det är den största stadsomvandlingen i Sveriges historia, mästerligt skildrad i en av filmaren Anders Wahlgrens dokumentärer, “När Domus kom till stan” (2004). Filmen finns till all lycka tillgänglig i SVT:s ”Öppet arkiv” och kan ses här.  Se den – och reflektera över hur denna vandalisering av svenskt kulturarv över huvud taget var möjlig.

Hur kunde det hända? Sverige befann sig sedan 1932 under socialdemokratiskt herravälde, och rivningsvågen genomfördes med totalitär makt av partibröderna i stadsfullmäktigeförsamlingarna i intimt samarbete med ekonomiska intressenter i näringslivet som bara behövde peka och säga hur de ville ha det.

De ekonomiska förutsättningarna under 1950-70-talen är viktiga i sammanhanget. Efter andra världskrigets slut var Sveriges infrastruktur oskadd, och landet surfade på toppen av en högkonjunktur som skulle komma att pågå i 25 år. Sverige hade helt enkelt för mycket pengar, jämfört med våra nordiska grannländer som var svårt medtagna efter att ha varit ockuperade under andra världskriget och inte hade råd med stora stadssaneringar. Svenska politiker och samhällsplanerare greps av hybris och trodde att den gyllene eran skulle vara för evigt.

Särskilt förödande konsekvenser fick det intima samarbetet mellan socialdemokratiska kommunalpolitiker och den socialdemokratin närstående kooperationen, som gavs fritt spelrum att massakrera de svenska städerna. Kooperationen hade 1956 börjat kalla sina varuhus för Domus (”hem” på latin). När Domus kom till stan revs hela innerstäder med 1700-talshus och andra, flera hundra år gamla byggnader för att göra plats åt stora bunkerliknande varuhus i betong. Trivsamma, levande stadskärnor försvann i grävskopornas käftar. Det skulle se likadant ut överallt, i varenda skövlad stad.

Kooperativa Förbundet, KF, hade redan 1925 startat ett eget arkitektkontor, KFAI, som under en period var Sveriges största. KF hade till och med en egen stadsplaneavdelning för att kunna lägga fram färdiga stadsplaner som kommunalpolitikerna inte klarade att ifrågasätta utan bara sa ja och amen till. KF:s mål var att bygga så effektiva säljmaskiner som möjligt i städernas centra. Ingenting fick stoppa byggandet av de nya konsumtionstemplen. Varuhusen skulle ligga på absolut bästa stället i stan, helst vid Stora Torget. KF accepterade inget annat.

Under ledning av chefsarkitekten Gunnar Savås (1919-2004) och energisk medverkan av städernas socialdemokratiska politiker genomfördes mordet på de svenska stadskärnorna. Under ett par årtionden byggdes 180 Domusvaruhus, 80 Epavaruhus och 90 Åhlénsvaruhus. Allt skedde i socialistisk, broderlig anda. Förekomsten av mutor i olika former ska inte underskattas.

Under 1950-talet hade vanligt folk fått råd att skaffa sig bil, och kraven växte på stora, centralt belägna shoppingcentra där man kunde parkera bilen och handla allt på samma ställe. Med varuhusen följde byggandet av enorma, groteska parkeringshus. Man skulle ”tillgodose de bilburna kundernas behov”. Miljöaspekter ägnades inte en tanke.

Så här såg det ut i en av mina barndomsstäder, Borlänge, på 1950-talet. Genuin småstadsatmosfär präglade staden före förstörelsen.

Lyckliga gatan finns. Den är verklig. Jag vet, för jag har bott på den. Den heter Bondegatan och låg på Bullermyren i Borlänge när jag var barn. På en lerig åker hade i början av 1950-talet ett antal trevåningslängor i tegel smällts upp utan större finess och eftertanke. Det som byggdes var arbetarkaserner, och fort skulle det gå.

Industrin gick på högvarv och skrek efter arbetskraft. Till Borlänges två stora industrier, Domnarvets järnverk och Kvarnsvedens pappersbruk, kom invandrad arbetskraft från framför allt Finland.

Papporna började arbeta dag 1. Barnen gick i samma skola som jag. Alla behövde någonstans att bo, och Bullermyren blev ett område för arbetarklassen. Tryggt, med givna regler och goda relationer med grannarna. I de mörka morgnarna cyklade papporna med unicaboxar på pakethållarna till sina skift på Bruket eller Verket. Mammorna var hemmafruar.

Bondegatan på 1950-talet var en lycklig gata. Alla kände alla och alla ställde upp för varandra. Alla var fattiga, det var inget särskilt med det. En familj i huset hade tre döttrar och en son. Det var självklart att barnen ärvde varandras kläder, och det gjordes inget undantag för den lille pojken. Han ärvde sina systrars klänningar, och jag kan inte minnas att någon någonsin retade eller mobbade honom för det. Alla visste hur alla hade det, och det var ingen skam att vara fattig.

Vi barn var fullkomligt trygga. Om man ramlade och slog sig fanns alltid en mamma till hands. Vi byggde kojor och lekte i skogen, vi rörde oss fritt i stan och cyklade miltals ut i skogarna för att spana på fåglar och bada i Dalälven, utan att någonsin vara rädda för någonting.

Det fanns ett litet kvartersbibliotek på Bullermyren. Eftersom min familj var trångbodd bosatte jag mig där. Biblioteket var min tillflykt, jag älskade lugnet och tystnaden och kunde sitta i timmar och läsa. Ingen skrek eller störde, ingen kallade bibliotekarien för hora eller våldtog någon på toaletten.

Inga stora invandrargäng gapade och skrek, använde droger, porrsurfade och onanerade, vandaliserade böcker och inredning eller hotade personalen.

På 1950-talet var biblioteket en oas, öppen för alla som sökte bildning och lugn och ro. Roger Mogert, kultur- och stadsbyggnadsborgarråd (s) i Stockholm, var ännu inte född, och ingen anklagade dem som ville ha tysta bibliotek för främlingsfientlighet och klassförakt. Biblioteken var tvärtom en räddning för oss barn från arbetarklassen, en brygga till studier och därmed en möjlighet att komma någonvart i livet.

Lyckliga Gatan/Bondegatan ligger fortfarande kvar på Bullermyren. Jag besökte min barndomsstad för några år sedan, numera en helt annan stad än den jag minns från min barndom.

”När jag kom åter var allt så förändrat
Trampat och skövlat, fördärvat och skändat”

I dag är den gamla trivsamma industristaden en somalisk enklav. Den politiska majoriteten av socialdemokrater (22 av 31 mandat i kommunfullmäktige), vänsterpartister och miljöpartister har praktiserat vad de kallar ”internationell solidaritet” och systematiskt fyllt staden med somalier. Nu sitter man där man sitter, med skägget i brevlådan, enorm segregation, arbetslöshet, skenande kostnader för försörjningsstöd, otrygghet och alarmerande våldsbrottslighet.

Jag såg somaliska småflickor på 2-3 år insvepta i hijab ända ned till knäna, så att all lek och spring är helt omöjligt.

Där kvartersbiblioteket låg ligger nu en källarmoské. Hela staden andades resignation.

Som jag ser det nu var rivningen av vackra gamla stadskärnor bara en förberedelse och ett förebud för den nedrivning och skrotning av svenska kulturella och nationella värden som skulle komma. Vi förstod det bara inte då. Men om man förintar ett folks kulturarv i ett avseende går det så mycket lättare att fortsätta med resten.

”Ja, allt är borta och det är bara så
ändå så vill jag nog inte förstå
Att min idyll, som alla vill glömma
Nu är en dröm som jag en gång fått drömma”

Skillnaden jämfört med 1960- och 70-talen är att många av oss nu kan se klart – och resa oss i protest.

4 reaktioner till “Musikaliska anteckningar 2. Lyckliga gatan. A-L Löfgren.

  1. Tack Julia,

    Detta oförlåtliga kulturmord kan inte uppmärksammas nog. Och så finns det fortfarande de som inte fattar var sossarna och kommunisterna har ställt till med. Inte enbart med stadsmiljöerna utan med allt annat också.
    Näringslivet (förutom korporationen) hade antagligen inte insisterat på någon rivning om politikerna hade hållet emot. Detta kan man se i utlandet.

    ”Lyckliga gatan” är nog den smärtsammaste sången på svenska jag känner till. Den har så många klangbottnar. Min mammas favoritsång. Hon spelade den jämt på grammofonen.

    Känner man inte smärtan när man hör den kommer du inte att vara en del av lösningen.

    Tack igen Julia,
    Gustav H

    Gilla

  2. Du har så rätt! Hela Sverige är under stor förändring, även idag! Det är fruktansvärt det som hänt med vårt land under de senaste 50 – 60 åren och inte har det blivit bättre av den kravlösa och gränslösa massinvandringen av människor som ofta kommer från dysfunktionella länder, vars kultur de tagit med sig och som de har rätt att oinskränkt utöva efter ankomsten till Sverige. Detta pga. att våra politiker bestämt att vårt land ska vara mångkulturellt.

    Det som verkar oroa många svenskar idag är islams utbredning och att enligt Migrationsverkets uppgifter, runt 80 procent av de som söker asyl har islam som övertygelse. Idag hyser vi runt en halv miljon muslimer i Sverige och antalet ökar. De har nu blivit så många att de kan ställa krav på vårt samhälle och särskilt på en kulturell/religiös/juridisk anpassning som vi tvingas anpassa oss till. Därför tillåter kommunerna nu uppförandet av den ena moskén efter den andra i landet, vilket naturligtvis cementerar islam för gott i vårt land. Islam är en mycket dominant, våldsam samhällsfunktion som vi aldrig tidigare haft i vår del av världen. Islamforskarna är överens, det är en kultur som aldrig kommer att låta sig integreras i vårt land, inte heller i något land i Väst.

    Därför är det mycket viktigt för alla svenskar och ansvariga politiker att lära sig vad faktiskt islam har för målsättning med att vara här. De måste få kännedom om detta! Det finns mycket saklig litteratur man kan läsa på både svenska och engelska. En litteratur som är synnerligen upplysande och det man får veta om islam är något som är väldigt skrämmande. (Anklaga mig inte för att vara islamofob, för det säger mera om den egna okunskapen än vad det säger om mig ). Enligt dr. Peter Hammond påpekar han i sin bok ”Slavery, Terrorism and Islam”:

    ”Islam är inte en religion, inte heller är det en kult. I sin fulla form är det ett komplett, totalitärt, hundraprocentigt sätt att leva, där islamistiska regler (bl.a. sharia) bestämmer allt, in i minsta detalj i en människas liv, från morgon till kväll, från vecka till vecka, från månad till månad, från födsel till graven – t.o.m. vilken fot man först ska träda in på en toalett med! Islam innehåller religiösa, politiska, juridiska, ekonomiska, sociala och militära komponenter. Den religiösa komponenten utgörs bara av ett tunt skal som omfattar de övriga komponenterna.”
    Islam är ett politiskt dominant och våldsbenäget samhällssystem förklädd i en tunn slöja av religion! Enligt PEW Research Center i USA, som samarbetar med europeiska institutioner (IIASA) i Österrike, så är islam den snabbast växande religionen i världen. Det är bl.a. enligt Koranen varje muslims religiösa plikt att sprida islam över världen, påpekar man.

    Då vi/jag och min familj i vår absoluta närhet där vi bor (ca 100 meter), kommer få en nybyggd moské för 1000 rättroende muslimer, och detta ”på ett fält som är en av de viktigaste kulturhistoriska platserna i landet”, enligt historieprofessor Dick Harrisson. Han säger att platsen är en av de viktigaste fältslagplatserna i svensk historia där ett slag stod 1676 mellan svenskar och danskar och som slutade med att Skåne, Halland och Blekinge blev svenskt. På denna plats tänker kommunpolitikerna nu bygga en moské, ovan på de arkeologiska lämningarna!
    Där har man redan på arkitektritningarna ritat in upprörande diskriminering av kvinnor. Dessa tvingas ta sig in i moskén för fredagsbönen genom en smal spiraltrappa på baksidan av moskén, upp till ett särskilt utrymme på andra våningen bara avsett för kvinnor. Medan männen får göra entré genom den stora huvudingången på byggandes framsida beläget på gatuplanet. Vi svenskar kan nog hålla oss för skratt med dessa hotfulla och diskriminerande utsikter. Varför hör vi inte ett pip från de annars så högljudda feministerna? Hur kan en feministisk regering tillåta att något sådant få passera i det mest jämställda landet i världen – att det tillåts att man bygger in uppenbar diskriminering?

    Idag hade vi mer än gärna godkänt ett nytt Domus, ett nytt sjukhus, en vårdcentral eller ett äldreboende, på den platsen – Men ett Domus i form av ett gigantiskt Eurostop har vi redan, ca 800 meter härifrån. Vad våra kommunpolitiker, och inte minst Sv. Kyrkan har gjort, är att lägga sig platt på knä för den påstått positiva desinformation som de s.k. moderata imamerna förmedlat till oss. Detta kan de göra, för att en rättroende muslim har rätt att ljuga för sina motståndare, alltså för oss – det kallas ”taqiyyah”, den rättfärdigade lögnen – där de med Koranen i ryggen lögnaktigt kan påstå att islam skulle vara ”Fredens religion”. Men med kunskap om islam inser man att det rör sig om något helt annat – man har planer på att ta över vårt land, det som de kallar för ”stelth jihad”.
    Vi behöver bara se hur det går till på många platser runt om i världen där islam fått slå ned sina bopålar, inte minst i Syrien och Irak, men också i södra Thailand, Filippinerna och Libanon på 70- och 80-talet. Detta för att förstå att i dessa länder kan vi se den rätta sidan av islams dominanta och mordiska handlingssätt mot de människor och samhällen som vägrar underkasta sig deras sätt att tro, helt i enlighet med Muhammed.

    Detta vet inte våra ansvariga beslutsfattare om. Eller så vet de om det, som med så mycket annat de bara struntar i. Men de hyser förmodligen större respekt för vår religionsfrihet och låter sig därför luras och inte minst utnyttjas för att inte bryta mot denna frihet. Muslimernas egna heliga skrifter säger något helt annat – att när man blivit tillräckligt många i ett land ska man ta sig in i våra demokratiska beslutandeorgan och regering och se till att muslimernas intressen och krav ska bli tillgodosedda. Detta har redan börjat.

    Gilla

Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet. Håll en hyfsad ton så bidrar du till bloggens kvalitet.

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s