Ett varmt tack till alla mina läsare

Jag vill sända ett varmt tack till mina läsare, alla ni som har hittat till min blogg sedan jag efter 7,5 års krönikeskrivande slutade på den danska bloggen Snaphanen och startade eget kring första oktober, alla ni som stöder mig, backar upp mig och hör av er via uppskattande mail och långa handskrivna brev.

Ni blir fler och fler, och ni är förutsättningen för mitt arbete. Det är er jag tänker på när jag sitter vid min lap top och skriver, långt ute i den gotländska urskogen. Om det skrivna ordet inte får några läsare kan det motiveras som egenterapi. Det är i och för sig ett bra skäl att skriva, men det räcker inte för att ge skrivandet mening. Mottagarna måste finnas där om det skrivna ska få ett värde.

Några av er har kanske följt mig sedan jag började skriva krönikor 2010. Andra är nya. Ni är alla lika välkomna, både att följa mig på Twitter, där jag av och till är ganska flitig, åtminstone om det finns något intressant att twittra om – annars avstår jag -, i mina podcasts  i min kanal på youtube och här på bloggen.

Nytillkomna läsare undrar kanske varför jag skriver och vad det är som styr mig i skrivandet. Varför sitter man som pensionär inte hellre och stickar raggsockor, går på tangokurs eller bakar surdegsbröd? Eller broderar en bonad med ”Allas lika värde” i korsstygn?

I ett mina första inlägg på bloggen, ”Om skrivandets nödvändighet”, utvecklade jag några tankar kring det. Ett enkelt svar är det här: med min bakgrund och den långa erfarenhet jag har som dagstidningsjournalist sitter de journalistiska principerna och  nyhetsvärderingen i fingrarna. De avgör till stor del vad jag tycker är intressant att skriva om.

Men jag aktar mig noga för att följa med strömmen, vill aldrig vara en i en icke reflekterande flock som springer åt samma håll. Snuttjournalistik är inte min grej. Jag skriver gärna långa krönikor – för långa, tycker vissa. Jag gör det för att jag själv vill lära mig något, djuploda, undersöka, gå till botten med saker och ting. Plus att jag har en oemotståndlig lust att berätta.

Med en egen blogg där jag är min egen redaktör kan jag kosta på mig att tänka själv, göra egna ställningstaganden och inte låta mig styras att följa med någon ström över huvud taget. De som vill läsa gör det, övriga låter bli.

Jag är inte intresserad av att vara där alla andra är. Att vara sann och stå för den jag är är lika viktigt för mig när jag skriver som i mina relationer med andra människor. Jag söker mina egna vägar, försöker få syn på vad som döljer sig runt hörnet och under ytan, vill borra och gå på djupet, ägnar mig helst åt ämnen som andra ignorerar. Just de ämnena är ofta de mest intressanta.

Du ser mitt valspråk ”Bara den som simmar mot strömmen når källorna” högst upp i blogghuvudet. Att vara motvalls, att kritiskt granska och ifrågasätta i en tid när de flesta löper med flocken i absurd konsensus om fullkomliga vansinnigheter är självklart för mig, och jag kommer aldrig att förstå varför det inte är självklart för alla journalister.

Om fler journalister gjorde till rutin att ställa frågan ”Varför?”, om och om igen, skulle journalistiken se helt annorlunda ut.

Ett särskilt varmt tack vill jag ge alla er som kommenterar på bloggen. Alla synpunkter är välkomna!

Och självklart vill jag tacka alla fantastiska läsare som visar er uppskattning av mitt arbete genom läsardonationer, ofta beledsagade av sporrande tillrop som ”Tack för att du finns”, ”Ditt mod lyser upp natten”, ”Bra skrivet! Kämpa!” och ”Sluta aldrig!”.

Många är återkommande givare, jag känner igen era namn och blir lika rörd och tacksam varje gång ni gör er påminda. Ni ska veta att er generositet, ert stöd och er uppmuntran betyder oerhört mycket för mig. Det betyder att någon har läst vad jag skriver. Mina ord singlar inte omkring som löv i cyberrymden. Någon har tagit emot dem.

Jag kan lugna er med att jag absolut inte har några planer på att sluta skriva. Många skulle jubla och korka upp champagnen om jag slutade, och alla stora media med Dagens Nyheter och Expressen i spetsen har med skamliga och brutala metoder försökt tysta mig. Jag beklagar, men den glädjen tänker jag inte bjuda på under överskådlig tid.

Ett stort tack till er alla!