Föraktet för svaghet och rädslan för styrka

Föraktet för svaghet och rädslan för styrka är två uråldriga drivkrafter som har funnits hos människan ända sedan människosläktet började utvecklas som art. De är varandras motpoler, men båda handlar om överlevnad. Evolutionen belönar styrka i meningen individens och gruppens anpassning till miljö och sammanhang, ”survival of the fittest”, medan svaghet har varit och fortfarande ses som en icke önskvärd egenskap som hotar artens överlevnad.

Principen om det naturliga urvalet, formulerad ungefär samtidigt av Charles Darwin och Alfred Russel Wallace,  innebär att de mest livsdugliga individerna i en art fortplantar sig och lever vidare, medan de svagaste, icke livsdugliga går under och inte producerar någon avkomma. Egenskaper hos arterna förändras och anpassas över tid till yttre villkor, till exempel geografi, klimat och tillgång till mat, utifrån vad som gynnar artens överlevnad.

Anpassningen består både av fysisk, social och psykologisk anpassning som ibland på sikt leder till förändring av genpoolen. Snabbhet, fysisk styrka och intelligens är några av de egenskaper som evolutionen har belönat. Det innebär inte att det alltid är de snabbaste, starkaste och smartaste som överlever, utan snarare de som bäst anpassar sig till givna yttre villkor.

Eftersom människan ständigt strävar efter makt och därmed överlevnad för egen del representerar andras styrka ett hot som innebär avund och konkurrens och i värsta fall att man själv blir utmanövrerad, besegrad eller dödad. Vi förhåller oss utifrån vår egen situation till styrka både som ett hot (hos andra) och en möjlighet (för oss själva).

Människans historia är en berättelse om balansgången mellan de båda polerna stark och svag. Deras positioner är aldrig statiska utan i hög grad underkastade den civilisation som råder för tillfället. I vår samtid med rådande kränkthetskultur kan vi till exempel se hur en offerroll, där människor framställs eller framställer sig själva som svaga, belönas.

Tydligast ser vi det i synen på invandrare. Människor som har färdats hundratals mil genom en lång rad säkra länder för att ta sig till Sverige, som har klarat stora fysiska och psykiska strapatser, gått miltals bärande på tung packning, varit smarta nog att ordna falska pass och andra ID-handlingar, fått fram stora penningbelopp att betala människosmugglare med, människor som i de flesta fall är starka, friska unga män i vapenför ålder, de mest resursstarka i sin by och sin klan – när de kommer till Sverige kallas de i svenska media ”svaga” och ”utsatta” enligt rådande PK-kodex. Det är bisarrt.

Svagheten i offerrollen är starkt kopplad till krav av olika slag, inte sällan framförda med avsevärd styrka. Eftersom kraven triggar igång känslor av skuld får de som kräver ofta som de vill. Ett beteende som belönas tenderar självklart att öka i omfattning och praktiseras allt oftare och av allt större grupper.

Båda motpolerna väcker starka känslor hos de flesta av oss. Jantelagen,  formulerad av den norske författaren Aksel Sandemose i boken ”En flykting korsar sitt spår” (1933) kan ses som en regulator, ett instrument för människans ständiga behov av att reglera den här balansgången – en oskriven lag som håller de starka tillbaka och inpräntar att man inte får sticka ut och tro att man är något. Människan är ett flockdjur, och för att bli accepterad av flocken måste man hålla sig inom lagom-gränsen. Jantelagen handlar om att dämpa, hålla ner och begränsa:

Du skall inte tro att du är något.
Du skall inte tro att du är lika god som vi.
Du skall inte tro att du är klokare än vi.
Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
Du skall inte tro att du vet mer än vi.
Du skall inte tro att du är förmer än vi.
Du skall inte tro att du duger till något.
Du skall inte skratta åt oss.
Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
Du skall inte tro att du kan lära oss något.

Ann Heberlein

För några veckor sedan publicerade Ledarsidorna.se en text av Ann Heberlein om samtidens förakt för svaghet, som hon har egna, smärtsamma erfarenheter av.  Det är en tänkvärd text, där Heberlein tar avstamp i den norske moralfilosofen Harald Ofstads  (1920 – 1994) bok ”Vårt förakt för svaghet”, som kom 1971.

Harald Ofstad

Ofstad var som professor i tillämpad filosofi vid Stockholms universitet en inflytelserik debattör i Sverige under mer än 30 år, från mitten av 1950-talet tills han pensionerades 1987. Han hade studerat vid Yale University och andra institutioner i USA som Rockefellerstipendiat 1947- 49 och var starkt influerad av extrema socialistiska och kulturmarxistiska strömningar, bland annat den tyske filosofen och sociologen Theodor Adorno (1903 – 1969).

Adorno var en ledande medlem av den marxistiska Frankfurtskolan och har gjort sig känd för sin kritiska teori mot det moderna samhället. Han kritiserade både fascismen och det han kallade den kulturella industrin och fick ett starkt inflytande på den nya vänstern i Europa. Kulturmarxismen blev en av de destruktiva villoläror som har haft störst inflytande under efterkrigstiden genom den så kallade ”marschen genom institutionerna” , den avsiktliga process som inte handlar om direkt maktövertagande utan istället om att förstöra institutionerna inifrån.

Den strategi som drogs upp av kulturmarxisterna i Frankfurtskolan har lyckats. Den genomsyrar i dag regering och riksdag, universitet och högskolor, public service, kultursektorn, skolsystemet, dagspressen, Svenska kyrkan och försvarsmakten – ja hela det svenska samhället.

Vi ser varje dag spåren av kulturmarxismens destruktiva agenda i samhällsdebatten och framför allt inom media, spår som förskräcker med sin brutala brist på verklighetsförankring. Ett seglivat rykte gör gällande att när Vietnamkriget tog slut 1975 och FNL-rörelsen upplöstes i förvirring och sysslolöshet gick hälften av medlemmarna till SIDA och hälften till radio- och tv-husen på Gärdet i Stockholm, där de tillskansade sig formuleringsprivilegiet och fortfarande biter sig fast vid det som vid en kramnalle.

Som professor Kent Asp vid SOM-institutet, Göteborgs universitet, har visat i flera undersökningar har en överväldigande majoritet av svenska journalister vänsterextrema politiska sympatier. Allra värst är journalisterna i public service – de som enligt sina avtal med staten ska leverera saklig och opartisk journalistik.

Det var Harald Ofstads intryck av nazismen under andra världskriget som låg bakom de tankar som han formulerade i boken ”Vårt förakt för svaghet”.

”Om vi håller upp nazismen som spegel för oss, ser vi våra egna drag förstorade, och just därför så avslöjande” skriver han i förordet och fortsätter:

”Antisemitismen är inte det väsentliga i nazismen. Det väsentliga är läran om att den starke ska härska över den svage, och att den svage är föraktlig emedan han låter sig behärskas.”

Jag har inte längre kvar Harald Ofstads bok. Jag läste den på 1970-talet och tog fasta på det han skrev om vårt förakt för svaghet. Det föraktet såg jag avskräckande exempel på i mitt arbete som journalist, och det hade ingenting med nazism att göra utan handlade om vad de sedan fyra decennier styrande socialdemokraterna hade glömt kvar på välfärdens bakgårdar; stora svaga och hårt utsatta grupper av människor som inte omfattades av den närmast explosiva utbyggnad av välfärden som socialdemokraterna hade genomfört sedan de kom till makten 1932.

Den socialdemokratiska politiken byggde – inte oväntat, eftersom den bars av ett arbetarparti – på den outtalade premissen att välfärden i första hand var avsedd för dem som arbetade. Den som av olika skäl, till exempel sjukdom eller handikapp, inte kunde arbeta skulle heller inte vara delaktig i välfärden, i varje fall inte på samma villkor. Man sa det inte högt, men det var så det såg ut i praktiken.

Som reporter på Dagens Nyheter fick jag tack vare ett stipendium 1974 möjlighet att studera omsorgerna om en speciell grupp utsatta människor som stod utanför och var totalt frånåkta av den socialdemokratiska välfärden, de psykiskt utvecklingsstörda. För inte så länge sedan hade de kallats ”idioter”, ”sinnesslöa”, ”efterblivna” och ”imbecilla” och gömts undan i hemmen. Nu förvarades de under obeskrivligt inhumana och förnedrande former på stora institutioner, i gamla utrangerade militärkaserner som övergetts av försvaret, och var berövade all mänsklig värdighet.

Detta var långt innan den så kallade värdegrunden om ”allas lika värde” hade sett dagens ljus i någon kulturmarxistisk floskel- och tankesmedja. Det socialdemokratiska Folkhemmet kunde inte förhålla sig till den svaghet som de psykiskt utvecklingsstörda representerade.

Över svenska folkets huvuden hade partiet redan under tidigt 70-tal börjat vända ryggen åt den egna befolkningen och istället, sedan Olof Palme blev statsminister 1969, inriktat sig på vad som kallades ”internationell solidaritet” – i praktiken ett bortskänkande av det kapital som svenskar arbetat ihop till vilt främmande folkslag över hela jorden, både genom bistånd och massinvandring. Det svenska smörgåsbordet stod dukat, Olof Palme var hovmästaren som bugade och hälsade alla hjärtligt välkomna till det skattefinansierade kalaset.

Den radikala Omsorgslagen (1967:940) hade trätt i kraft 1968, men det dröjde innan förbättringarna genomdrevs, och det fanns ingen folkopinion som tryckte på och krävde humana och värdiga livsvillkor för gruppen psykiskt funktionshindrade. Föräldrarna kämpade ensamma men orkade sällan ställa några krav, eftersom de var drabbade både av den kris som det innebär att ha fått ett annorlunda barn och den irrationella känsla av skuld och skam som det väckte hos dem.

Under en tid besökte jag i stort sett vartenda boende för psykiskt utvecklingsstörda i landet. Det jag såg chockade mig. Ett tydligare bevis för föraktet för svaghet existerade inte. Utvecklingsstörda behandlades sämre än djur. Det handlade om rationell, dehumaniserande förvaring i stora sovsalar utan minsta privat utrymme, toaletter utan väggar och dörrar och möjlighet till avskildhet, om passivitet, om massutfodring i stora kala matsalar, om låsta dörrar och skramlande nyckelknippor som maktsymboler hos personalen. Om en ständigt pågående förnedring av de allra svagaste, de som saknar röst och är helt beroende av andra för att få sina behov tillgodosedda.

När jag återvände till DN:s redaktion sa jag till chefredaktören Börje Dahlqvist att jag var rasande över det jag sett av omsorgerna om de psykiskt utvecklingsstörda och ville skriva om det.

”Att vara rasande är ingen bra utgångspunkt för en artikelserie” sa Dahlqvist. Han hade fel. Det var en utmärkt utgångspunkt att vara rasande över villkoren för samhällets allra svagaste, och han gav mig fria händer. Jag skrev en artikelserie som blev mycket uppmärksammad, och sedan en bok.

Långsamt förbättrades villkoren för den här gruppen. Men min medvetenhet om den utsatthet som är förknippad med svaghet i någon form och oförmåga att föra sin egen talan var väckt och kom att styra mycket av mitt arbete i fortsättningen.

Ann Heberlein skjuter enligt min mening över målet när hon ansluter sig till Harald Ofstads uppfattning om föraktet för svaghet som närmast liktydigt med nazism. Visst är nazism, så som den utformades under Adolf Hitler 1933-45, ett övertydligt exempel på förakt för svaghet. Men analysen kan inte stanna där.

”Kärnan i Ofstads resonemang är att nazismen bygger på idén om den starkes rätt. Den svage dukar under” skriver Ann Heberlein.

Vi är också biologiska varelser, styrda av impulser och beteenden som är nedärvda sedan tusentals år. Jag vill snarare se föraktet för svaghet som en del av människans natur och ett uttryck för överlevnadsvärderingar som är kopplade till evolutionen, låt vara att det blir särskilt framträdande när det tar sig uttryck i totalitära ideologier som nazism, kommunism och islam.

Det är sådana vi är, vi människor, även om vi under vissa betingelser lyckas dölja det under ett lager av civilisationsfernissa. I goda tider är det lättare att ha fördragsamhet med dem som är svaga, de som kräver av oss och som medför stora kostnader. I ekonomiskt kärva tider när grupp ställs mot grupp, behov mot behov tydligare än annars, är det betydligt svårare.

Ann Heberlein recenserade Harald Ofstads bok i Dagens Nyheter i april 2012. Sedan dess har saker hänt som ger henne nya infallsvinklar på ämnet förakt för svaghet. Samhällsklimatet har förändrats på ett sätt som har gjort att hon har fått uppleva föraktet för svaghet på egen hud.

2008 gav hon ut en bok om sin egen psykiska ohälsa (bipolär sjukdom typ 2, tidigare kallad manodepressivitet), ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”. Jag har inte läst boken, men den recenserades bland annat av Åsa Moberg i Expressen.

”Jag hyllades ofta för att jag ”vågade visa min svaghet” genom att skriva och tala om min egen psykiska ohälsa. Idag är det ingen som hyllar mitt mod att vara svag. Idag används min svaghet mot mig, för att avfärda mig och mina resonemang” skriver Ann Heberlein.

Med utgångspunkt i sina egna erfarenheter vill hon hänföra föraktet för svaghet dels till den nazistiska ideologin, dels till förändrade attityder i nutid som hon menar också visar sig i nedskärningarna i LSS och ointresset för fattigpensionärernas situation.

”Det är en sådan människosyn som leder till urholkningar i det sociala skyddsnätet, som utestänger människor, som slår ut sjuka, som tillåter orättvisor och sociala klyftor att växa. De som är svaga – de sjuka, de arbetslösa, de fattiga – blir allt svagare medan de starka blir allt starkare” skriver hon.

Jag instämmer i det synsättet – men jag ser inte föraktet för svaghet i första hand som ett nutidsfenomen utan som en del av vår natur, någonting som är inbyggt i oss, påvisbar under hela människans historia, och som vi har att hantera. Det har helt enkelt varit funktionellt för arten människa att vara intolerant mot svaghetssymtom och svaga individer.

Hur svaghet definieras varierar däremot över tid och beroende på vilken typ av samhälle som råder för tillfället. I bondesamhället var fysisk styrka viktig för överlevnaden, och fysiskt klena individer hånades och stöttes ut, eftersom de inte var användbara. I dag har det mesta av fysiskt tunga arbetsuppgifter tagits över av maskiner och istället prioriteras smarthet, kreativitet och intelligens – vilket innebär att lågbegåvade stöts ut ur utbildningssystem och arbetsliv och riskerar att hamna i samhällets utkanter på livstid.

Karl-Olov Arnstberg

Om några veckor utkommer en antologi med titeln ”Priset”  med professor Karl-Olov Arnstberg som redaktör,  som också kan ses som ett debattinlägg om styrka och svaghet. Vi är tolv dissidenter som ger våra sinsemellan olika men ändå samstämmiga skildringar av vad det har kostat och kostar oss att berätta om den katastrofala invandringspolitik som har drivits av olika regeringar i mer än 40 år.

Priset för att stå upp för vårt folk och vårt land är högt, mycket högt. Vi kallas främlingsfientliga, högerextrema och rasister, ja till och med nazister. Själv har jag tappat räkningen på alla invektiv som har klistrats på mig, men ”nazist” och ”Goebbels” var särskilt populära tillmälen förra hösten när Dagens Nyheters agendareporter Niklas Orrenius’ bok om konstnären Lars Vilks kom ut. Av obegripliga skäl publicerade han sin egendomliga DN-artikel om mig från 2015 i boken och lämnade också ut mitt namn – något som han inte tilläts göra i Dagens Nyheter.

Varenda vänstervriden kulturjournalist på varenda landsortsblaska recenserar Orrenius’ bok, och ingen enda kan naturligtvis avstå från frestelsen att vällustigt frossa i den smaskiga skadeglädje som det innebär att än en gång förklara mig som sinnesrubbad rasist. ”Nazist” och ”Goebbels” var dock ganska otippat, eftersom det inte går att hitta ett enda uttryck för antisemitism i någon av mina hittills mer än 250 krönikor.

”Priset” är ett vittnesbörd om ämnet för den här krönikan, föraktet för svaghet och rädslan för styrka. De journalister som demoniserar oliktänkande har en sak gemensam: rädslan för vår styrka.

För dem är vi ett hot.

Vi utmanar dem, vi avslöjar deras lögner.

Vi tar deras illusioner ifrån dem.

Vi tar deras formuleringsprivilegium, som de haft ostört så länge, ifrån dem.

De är rädda för oss. De avskyr oss – men projicerar sin avsky på oss och påstår att det är vi som hatar.

Emanuel Karlsten

Emanuel Karlsten beskriver i en artikel  i Expressen internet som den revolution det är – positiv för vanliga människor och negativ för dem som hittills suttit på formuleringsprivilegiet och nu famlar hjälplösa, rädda och förbannade i ett nytt medielandskap. Karlsten bemöter en artikel av teologen och författaren Joel Halldorf, som på fullt allvar hävdar att ”gammelmedierna har byggt upp den västerländska demokratin”.

Emanuel Karlsten skriver:

”Internet är en revansch för alla som förbisetts. De som alltid har fått nobben i spalterna på grund av ”utrymmesbrist”, de som avbrutits av moderatorn för att de uppfattats haverera. De Halldorf kallar ”ogräs” är människor som försökt förstå varför deras röster, oro och ängslan aldrig fått plats.

De levde ju i en demokrati, men bara för att deras oro uppfattades som intellektuellt ohederlig skulle den inte höras? Nu hörs den. I Sveriges riksdag är de representerade med 13 procent. I USA har deras förkämpe blivit president.”

”Med internet i allmänhet och sociala medier i synnerhet bröts ett informationsmonopol. Nu behövs ingen tryckpress eller tv-buss för att publicera sig och heller ingen prenumeration för att bli informerad. Trots att skiftet borde ha varit uppenbart blev det en chock för medier och de ställde sent om.”

Tack vare internet pågår en omfördelning av makt, en omfördelning mellan styrka och svaghet och en omgruppering av gamla roller som kanske är den största och mest revolutionerande i modern tid. Internet innebär mer makt åt folket och maktförlust för journalisterna och den övriga eliten. Självklart kan en sådan omfördelning inte ske utan högljudda protester och urskiljningslösa hatprojektioner från förlorarna, journalisterna och andra antidemokrater.

Just journalister har ett särskilt inflammerat förhållande till begreppen styrka och svaghet. Trots att de är utpräglade flockdjur som jagar i flock och ständigt lutar sig mot varandra uppfattar de sig själva som starka och ser det som en del av sitt professionella uppdrag att värna ”de svaga”. Den självpåtagna uppgiften ses som överordnad det egentliga uppdraget, att objektivt skildra verkligheten. Vilka som definieras som svaga varierar med tidens politiska trender men har länge utgjorts av utomeuropeiska asylmigranter (som för det mesta kallas ”flyktingar”, oavsett om de har några asylskäl) och romska tiggare.

Utsatta grupper av svenskar har i stort sett raderats från kartan och åtnjuter inte längre någon solidaritet eller empati från medias kår av hycklare. Socialjournalistiken har lagts ned, och svenskar har gjorts osynliga i sitt eget land.

Ann Heberlein påpekar det självklara, att synen på migranter som automatiska offer inte innebär någon hjälp för dem.

”Istället för att betrakta människor som vuxna och ansvariga väljer vi att låsa fast dem i fattigdom och passivitet. Den absurda debatten om ”rätten att tigga” är ett mycket bra exempel på detta – hur en grupp människor, romer, definieras som ”svaga” och därför inte tillerkänns förmågan att kunna ta ansvar för sina egna liv. De tiggande EU-migranterna betraktas som passiva objekt för vår omsorg snarare än som självständiga, handlande subjekt. Vad är det, om inte ett förakt för svaghet?”

Journalisters ambivalenta syn på styrka och svaghet har varit klar för mig ända sedan jag började arbeta som journalist 1966. När jag själv fick min identitet röjd, hängdes ut och utsattes för ett hätskt mediedrev i september 2015 blev den här ambivalensen väldigt tydlig. Journalisterna fokuserade generellt på min styrka som skribent och debattör. Det var den de kände sig hotade av.

Jag bloggar ideellt, och det jag skriver har ett lågt eller måttligt antal läsare. Ändå utnämndes jag till ”inflytelserik makthavare” och ”en av den främlingsfientliga rörelsens främsta opinionsbildare”.

Utnämningarna kom en aning oväntat efter att ingen enda journalist med ett ord hade låtsats om min existens sedan jag började skriva krönikor fem och ett halvt år tidigare. Jag tillskrevs en makt som jag inte har. Trots att jag har arbetat i dagspress i 25 år är gammelmedia hermetiskt stängda för mig och de elva övriga dissidenterna i ”Priset”. Det finns ingen enda tidning som skulle publicera en debattartikel som jag har skrivit – inte för att jag inte kan skriva, utan för att mina åsikter inte passar in i den politiska korrektheten.

De styrkeetiketter som klistrades på mig stämde inte med verkligheten. En undersökning som gjordes av opinionsinstitutet Novus visade att bara 7 procent av svenska folket kände till min existens före mediedrevet hösten 2015. Efter drevet visste 55 procent vem jag är. Av dem hade 48 procent för första gången hört talas om mig i samband med skampubliceringarna i Expressen, Dagens Nyheter, P1 Medierna, SVT Kulturnyheterna, tv4 Nyhetsmorgon och övriga media.

Drevjournalisterna har alltså själva sett till att göra min existens känd för majoriteten av svenska folket. Deras upplevelse av hot fick dem att tillskriva mig en position och betydelse som jag inte hade.

I min fackförbundstidning Journalisten skriver chefredaktör Helena Giertta tre hatiska ledare i rad och anser att jag ska skämmas. Ett tydligt exempel på att hon ville skjuta hål på min styrka och förvandla den till svaghet – för vem är svagare än den som skäms?

Jag skäms inte. Jag har ingenting att skämmas över.

Aftonbladets kommunistiska kulturchef Åsa Linderborg anser att det var rätt att publicera namn och bild på mig, ”kvinnan som sprider rasism på högerextrema sajter” och är ”en viktig makthavare i sin opinionsvärld”.

”De som tycker att [Julia Caesar] ska få vara i fred eftersom hon är förtidspensionerad elallergiker, förminskar henne som människa. Hon är ju uppenbarligen frisk nog att sprida gift i artikel på artikel, år efter år.”

Ulrika Knutson gör samma bedömning i Göteborgs-Posten.

”Ja, det finns skäl.

Det viktigaste är att hon är en skicklig skribent. Hon är en känd och inflytelserik opinionsbildare i den främlingsfientliga miljön. Det som gör henne till en maktfaktor är språket. Ord är makt. Om hon var en sämre skribent skulle relevansen vara mindre.”

Hämndmotiven är uppenbara.

Mina journalistkolleger projicerar alltså på mig en betydelse som jag inte har, och den rädsla deras egna hjärnspöken väcker hos dem får dem att tillgripa vidriga och kränkande arbetsmetoder: upprepade, oannonserade hembesök både vid min lägenhet och mitt fritidshus, röjande av min identitet och uthängning med namn och bilder, komplett med min sjukdomshistoria som offentliggörs i strid med de pressetiska reglerna, i en artikel av den Expoanknutna HBTQ-aktivisten Annika Hamrud i Expressen. Ett karaktärsmord som alla stora media hakar på i ett hysteriskt, uppiskat drev.

Långt senare ska den norske författaren och forskningschefen vid norska Nobelinstitutet, Asle Toje, i en stort uppslagen artikel i danska Weekendavisen avslöja de vansinniga proportioner det fick i journalistkåren att jag skriver under pseudonym.

Enligt en journalist på Expressen som själv vill vara anonym ledde min anonymitet till misstro bland andra journalister:

”Vi misstänkte varandra för att vara Julia Caesar.”

Medan journalisterna alltså framställer mig som ett hot genom min påstådda styrka inriktar sig vanligt folk på det rakt motsatta: min fysiska svaghet, min ålder (71 år) och mina funktionshinder. Det är en intressant skillnad, och jag tror att den för journalisternas del beror på att de ser mig som en av dem (vilket jag ju är) och därmed som en förrädare i deras egna led. Det väcker deras vrede och behov av att hämnas.

Skribenterna på det folkliga nätforumet Flashback väljer däremot att angripa mig för min fysiska bräcklighet, som av någon anledning väcker deras ursinne. Den hatstorm som riktas mot mig där är ett exempel på hur det ohöljda föraktet för svaghet ser ut när det inte kamoufleras av några som helst lager av fernissa eller hänsyn. Flashbackarna nappar så gott som mangrant på det lockande bete som Annika Hamrud gillrat genom att ifrågasätta mina fysiska funktionshinder och insinuera att jag är inbillningssjuk och psykiskt otillräknelig.

Detta är oemotståndligt för den folkliga hatmobben på Flashback. De ifrågasätter ingenting utan sväljer Hamruds unkna populism med hull och hår. Den största tråden om mig har 3 142 inlägg och cirka 427 000 visningar.

En lynchmobb är sällan svårväckt. Några vettiga inlägg finns i mängden, men hatkören skriker högst. Några smakprov:

Fascistkäring.
Rättshaverist.
Stråltant.
Strålkäring.
Elkäring.
Äckelkäring.
Subba.
Ett direkt hot mot rikets säkerhet och borde sitta bakom lås och bom.
Toktant.
Utslagen frontallob.
Hoppas käringen får ett helvete utan dess like.
Paranoid.
Psykiskt sjuk.
Inbillningssjuk.
Galen.
Sinnessvag.
Döda russintanten med mjältbrand.
Konspirationsteoretiker.
Arbetsskygg bidragsparasit.
Bidragsbedragare.
Rasist.
Rasbiolog.
Rasideolog.
Rassekäring.
Hatbloggare.
Nervklen.
Psykiskt störd djävel.
Sociopat.
Smuts som ska bort.

Hatet flödar från människor som inte känner mig, inte har en aning om vem jag är och aldrig har läst en rad som jag har skrivit. En hatstorm av den här digniteten har ingenting med fakta att göra. Den har ingenting med mig att göra heller. Väldigt många människor tycks vara förgiftade av enorma mängder hat som ständigt söker nya måltavlor.

Kanske är det helt enkelt så att motpolerna styrka och svaghet av de flesta uppfattas som oförenliga och att det är en outhärdlig provokation med en människa som – samtidigt – är psykiskt stark och fysiskt svag? Det står i strid med uppfattningen att man måste vara antingen stark eller svag, och kombinationen verkar framkalla korsdrag i hjärnan på många. Det är en existentiell härdsmälta som tar form på Flashback. Attityderna till styrka och svaghet löper som förvirrade, glödande trådar kors och tvärs i ett virrvarr utan riktning eller mening.

Den goda människan Henrik Schyffert

När jag hängs ut går ett rungande hånskratt genom Sverige. Människor som inte har några kunskaper i frågan tror nämligen att elöverkänslighet inte existerar. Föraktet för sjukdom och svaghet blottar sitt fula anlete.

Den goda människan och ståuppkomikern Henrik Schyffert skriver på Twitter: 

”Har hon en handvevad dator?”

Skulle samma besinningslösa, glödande hat och lögner ösas över människor med andra funktionshinder, till exempel blinda, hörselskadade eller rullstolsburna? Jag tror inte det.

Allt detta berättar jag om i ”Priset”.

Rebecca Weidmo Uvell har bestämt sig för att jag är psykiskt sjuk

Den 25 mars 2016 har det gått ett halvår efter mediedrevet mot mig, och hatkören har haft tid att besinna sig och hitta nya hatobjekt. Debattören Rebecca Weidmo Uvell har inte tagit chansen. Hon har inte lagt en minut på research utan följer med fårskocken utan att uppvisa minsta tendens till kritiskt tänkande. I en podd som består av tompladder med David Lindén och på sin blogg påstår hon att jag är psykiskt sjuk.

”I samma artikel (Annika Hamruds artikel i Expressen, min anm.) redogörs för hennes psykiska ohälsa, som präglat hennes liv sedan 80-talet först som påstått ”amalgamförgiftad”, sedan som ”el-allergiker”. En sjuk människa helt enkelt.”

Det är ett av de grövsta påhoppen på mig så långt. Min psykiska hälsa är alldeles utmärkt, och det är minst sagt anmärkningsvärt att en bloggare på högerkanten ansluter sig till sovjetiska metoder att sprida ogrundade rykten om obekväma författare.

Jag skriver ett mail till Rebecca Weidmo Uvell:

”Eftersom dina uppgifter om min psykiska hälsa är för mig både helt nya och sensationella ser jag med stort intresse fram emot att du redogör för vad du grundar dina påståenden på. Att kalla en människa psykiskt sjuk utan att ha minsta faktaunderlag är en mycket grov kränkning. Jag kräver därför ett tydligt tillrättaläggande och en ursäkt.”

Rebecca Weidmo Uvell svarar inte på mitt mail. Hon tar inte bort det falska påståendet från bloggen, hon skriver inget tillrättaläggande och naturligtvis inte heller någon ursäkt. Hon har helt enkelt, utan verklighetsunderlag, bestämt sig för att jag är psykiskt sjuk och vägrar ändra uppfattning, eftersom det för henne inte handlar om fakta utan är en trosfråga av närmast religiös dignitet. Fakta göre sig icke besvär.

Om hon inte hade hafsat iväg utan lagt lite tid på research skulle hon ha upptäckt att både tungmetallförgiftning (som är den korrekta termen, inte ”oral galvanism” eller ”amalgamförgiftning”) och elöverkänslighet är erkända diagnoser och funktionshinder. Att inte kunna erkänna fel och göra ett tillrättaläggande är publicistiskt och moraliskt oförsvarligt, och jag kommer aldrig att ha minsta respekt för Rebecca Weidmo Uvell.

Jag förstår att Ann Heberlein har svårt att förlika sig med att hennes öppenhjärtiga berättelse om sin psykiska ohälsa nu används som ett svaghetsargument mot henne, för att avfärda henne och hennes argument i en diskussion, det vill säga misstänkliggöra henne som intellektuell människa. Det är oacceptabelt. Ingen ska behöva finna sig i att en fysisk eller psykisk svaghet används för att ta ifrån en mänsklig värdighet, förnuft och intellektuell förmåga.

Men det är en sak att få svaghetsargumentet kastat mot sig när det finns en saklig grund för det och man själv har berättat offentligt om sin psykiska ohälsa, och något helt annat att bli kallad psykiskt sjuk helt utan grund, som ett hatepitet bland andra. Båda varianterna är oursäktliga.

Här hörs ett omänskligt och ytterst obehagligt eko av den ideologi som har kostat störst antal människor livet – kommunismen – när debattörer är i sådan argumentnöd att de inte har något annat än påhittad psykisk sjukdom att ta till. Under det 74-åriga Sovjetväldet fängslades regimkritiker, spärrades in på mentalsjukhus och drogades ner, fördes till arbetsläger i Gulag och sköts ihjäl för att de ifrågasatte den kommunistiska ideologin.

Låt oss aldrig hamna där igen.

I villkoren för vår mänskliga existens ingår att brottas med motpoler som styrka och svaghet, ondska och godhet – att göra oss medvetna om vad de står för och vad de väcker hos oss själva. Ett ständigt arbete med att medvetandegöra oss själva är i själva verket den enda möjligheten att undvika upprepning av historiska misstag som redan är alldeles för många.

7 reaktioner till “Föraktet för svaghet och rädslan för styrka

  1. Förstås var det mycket fult att leta upp dig IRL Julia och hänga ut dig. Samtidigt så tycker jag din trovärdighet snarare har stärkts rejält av det. Både hur du har agerat men också att vi alla nu vet att du verkligen är på riktigt. Att du är kvinna och erfaren journalist är också stora plus i detta sammanhang. Så jag skulle se det som att du har fått ett fantastiskt erkännande och jag hoppas du kan känna dig stärkt av allt som hänt. Sträck på dig och känn dig stolt, det är du verkligen värd! Och jag tror nog du är starkare än vad du vill göra gällande, om inte i kropp så i alla fall i själ. Det har du visat genom din modiga och långa fajt mot det politiskt korrekta!

    Gilla

  2. Många funderingar går runt i mitt huvud. Som gammal Södertälje bo så undrar jag var gränsen går mellan vänlighet och svaghet. Hur tolkar en kultursamordnare anser sig högre stående vänlighet att man släpper fram. Tror det tolkas fel väldigt ofta i Södertälje. Det tolkassom makt och rätten att jag går före dig. Det hade kunnat fungera om man hade haft en normal invandring. Inte tömt bergsbyar i Turkiet. Som visade sig vara ett experiment där Palme och Hasse Matsson hade kontakt flera gånger veckan. Kultur o mentalitet gör att människor inte går ihop så är det bara. Svagheten gör att ena gruppen blir starkare och man har mycket skickligt utnyttjat styrkan i sin kultur i stan med svenskar som frontfigur partiledare och sen en lokaltidning som hedrar dom antagligen i svaghet för att inte bli hotade. Och stans politiker har haft polisbeskydd utan attdet kommer fram till allmänheten. Och polis som förhandlar med präster i invandrarkyrkor. Svagheten har gjort att svenskar tappar sitt land. Samtidigt som politiker o media uppfostrar fram svaghet för då får man fram ett lättstyrt o korkat folk. Men nackdelen är att landet kan tas övergav invandrare utan en kula. På demokratisk väg. Är det det man försöker förhindra genom att göra Sverige till en demokratur som styrs av en elit.

    Gilla

  3. Tusen tack!
    Beställde boken ”Priset” och ser fram emot att få läsa den.
    Ingen kan bättre än Julia Caesar med ord förklara för oss sanningsälskare hur ondska och hat nu gnager hos dem som nu känner på sig att dom trots allt valt fel sida från början.
    Under läsningen mumlar jag mera sanningar,mera sanningar och hoppas på att krönikan är riktigt lång och vilket också visade sig vara sant.

    Liked by 2 people

  4. Herregud vad det går tankar i mitt huvud när jag läser din krönika. Bott i Södertälje hela mitt liv sjuttiotalet när dom starka tog över. Jag jobbade med värmen o pannorna på Sundby ett tag och pratade med dom gamla som hade jobbat där. Man kände det i väggarna jag såg lokalen där dom tog ur hjärnorna i forskningssyfte på dom som hade bott där. GUD vad du rörde om i mitt huvud. Kommer igen med mera. Allt i samhället livet hänger ihop blanda kulturer dom starka tar över så är det bara. Största hotet på Jorden är globalismen producera där det är billigast. Måste tänka.

    Liked by 1 person

Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet. Håll en hyfsad ton så bidrar du till bloggens kvalitet.

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s