Ett mord som förändrade Sverige

LYSSNINGSTIPS 

En dokumentär om mordet på Elin Krantz sänds söndag den 10 december klockan 18:03 i radions P3.

Kan också höras som podd. Jag medverkar i programmet med citat ur de krönikor jag har skrivit om mordet.

Jag har kallat mordet ett politiskt mord, en bedömning som jag fortfarande står fast vid.

Hon hette Elin Krantz och var 27 år gammal. Nyinflyttad från Falköping till Göteborg för att gå en utbildning till hudterapeut. Mer än 27 år blev hon inte.

Tidigt på söndagsmorgonen den 26 september 2010 blir hon brutalt våldtagen och mördad av den 22-årige etiopiske invandraren Ephrem Tadele Yohannes. Hennes avklädda och skändade kropp, med underlivet fyllt av gräs, göms av mördaren under ett 83,6 kilo tungt stenblock i en skogsdunge vid spårvagnshållplatsen Temperaturgatan på Hisingen. Ett och ett halvt dygn senare hittas Elins kropp vid en sökning med polisens spårhundar.

Elin Krantz hade varit ute och festat på krogen på Avenyn i Göteborg på lördagskvällen och natten mot den 26 september. Hon är berusad när hon tillsammans med sin väninna Karin sätter sig på 5:ans spårvagn ut mot Hisingen klockan 04:06 på söndagsmorgonen. De kommer överens om att Elin ska sova över hos Karin. Men när spårvagnen kommer till Hjalmar Brantingplatsen, den hållplats där Karin bor, ändrar sig Elin plötsligt och vägrar stiga av. Karin lyckas inte få henne med sig, och spårvagnen åker vidare med Elin i.

Under resan har de båda kvinnorna blivit ofredade av en berusad invandrare. Båda har avvisat hans närmanden. När spårvagnen åker vidare är det bara han och Elin Krantz kvar i vagnen. Hon somnar, han går och sätter sig bredvid henne. Hon åker åtta hållplatser för långt och stiger av vid Temperaturgatan istället för Gropegårdsgatan. Spårvägens övervakningsbilder visar att han stiger av samtidigt som hon och följer efter henne ut på Temperaturgatans spårvagnsperrong. Där slutar alla spår av Elin Krantz medan hon ännu är i livet.

Enligt kammaråklagare Stina Lundqvist i Göteborgs tingsrätt kommer den man som senare ska identifieras som Ephrem Tadele Yohannes ikapp Elin och drar in henne i ett svårtillgängligt skogsområde vid spårvagnshållplatsen och våldtar henne. Han dödar henne ”genom att rikta upprepat trubbigt våld mot hennes huvud och kropp, trycka mot hennes mun och strypa henne”.

Sedan gömmer han Elins kropp under ett 83,6 kilo tungt stenblock, går hem och byter kläder, går ut igen och dumpar sina egna kläder och Elins tillhörigheter i två olika papperskorgar i det område där han bor innan han går hem och sover.

Måndag morgon den 27 september 2010. Klockan är 07:30 när kvartersvärden Carita Oskarsson tillsammans med kollegan Per-Åke Nilsson börjar tömma papperskorgar på Vintervädersgatan. I en papperskorg hittar hon en tom handväska. Under väskan ligger ett körkort, utfärdat för en kvinna. I samma sopsäck ligger ett par nedsmutsade trosor vända ut och in, ett par strumpbyxor, ett par högklackade skor med öppen tå, en sminkväska, diverse sminksaker, en tampong, en cigarrett, tuggummi, godis och ett örhänge med pärla. Carita Oskarsson anar att någonting är fel och tar med sig fynden till sin chef. Chefen söker efter kvinnan på körkortet på Internet och ser att hon är efterlyst som försvunnen. Sedan larmar chefen polisen.

I en annan papperskorg i samma område har Ephrem Tadele Yohannes dumpat sina jeans, sockor och t-shirt. Jeansen är enligt polisrapporten ”kraftigt besudlade med jord, särskilt på knänas framsidor, såsom avsatta vid kraftig kontakt mellan knän och jordigt underlag”. Elin Krantz’ blod finns på jeansen. Hennes DNA finns på hans kalsonger, som ligger i smutstvätten i lägenheten där han bor med fru och barn. Hans DNA finns på Elin Krantz’ klänning.

Enligt den 600-sidiga förundersökningen mördades Elin Krantz cirka 5-6 meter från den plats där hennes kropp hittas. Hon kämpade förtvivlat för sitt liv, det fanns spår av strid på brottsplatsen. Men mördaren med den biffiga kroppsbyggnaden är större och starkare än hon. Släpspår på marken och skador på Elin Krantz kropp visar att han sedan han mördat henne släpar kroppen till den plats där polisens sökhund finner den.

Ephrem Tadele Yohannes grips av polisen på Göteborgs centralstation ett par dygn efter mordet. Trots överväldigande bevisning påstår han att han är oskyldig. Han döms, först i tingsrätten, sedan i hovrätten till 16 års fängelse och utvisning på livstid.

Det här var Elin Krantz, 1983-2010.

Hon var en vanlig ung svensk kvinna, uppvuxen i Falköping i en stor familj med stark familjesammanhållning. 2010 hade hon tagit det stora steget att flytta hemifrån till Göteborg för att utbilda sig till hudterapeut. Steget underlättades av att hennes äldre syster Maria hade flyttat till Göteborg, köpt ett hus på Hisingen och erbjöd Elin att bo hos henne.

Elin Krantz var blond, söt, glad och utåtriktad, intresserad av smink, kläder, häftig musik och att gå ut på krogen och festa. I det material jag har tagit del av om henne ger hon mer intryck av tonårstjej, tio år yngre än den 27-åriga kvinna hon i verkligheten var. I synnerhet den äldre systern tog mycket ansvar för henne.

En vecka före mordet hade det varit riksdagsval i Sverige, och Sverigedemokraterna hade för första gången valts in i riksdagen, trots en intensiv och infam smutskastningskampanj mot partiet från samtliga media och övriga sju riksdagspartier. Elin Krantz var ointresserad av politik men ”gillade olika” och var med i en Facebookgrupp som tar avstånd från Sverigedemokraterna.

Hon var en typisk svensk kvinna som levde i en falsk känsla av trygghet för att hon genom desinformation i massmedia indoktrinerats att gilla mångkulturen och intalats att alla människor är lika. Elin Krantz litade på att politikerna tar ansvar för landet och sin befolkning och att kvinnor kan röra sig tryggt utomhus, även nattetid och även om man är berusad. Hon visste inte att hon ingick i det mångkulturella samhällsexperimentets mest utsatta högriskgrupp, de kvinnor som inte har förstått att svenska politiker gärna offrar deras liv till förmån för ett högre mål; massinvandring och ett mångkulturellt samhälle.

Det är lätt att i efterhand se Elin Krantz som naiv, men det är i så fall en naivitet som hon 2010 delade med majoriteten av Sveriges unga kvinnor, och det är en naivitet som politiker och media bär huvuddelen av ansvaret för genom propaganda om mångkulturens välsignelser och ”allas lika värde”. Många kvinnor lever fortfarande sju år senare i samma falska känsla av trygghet som Elin Krantz gjorde, även om naiviteten minskar i takt med att den invandrade sexualbrottsligheten ökar i omfattning så till den grad att ingen längre kan ignorera den. Informationen från alternativmedia bryter alltmer igenom gammelmedias PK-spärrar.

Det här är Ephrem Tadele Yohannes.
Ephrem Tadele Yohannes föddes i Addis Abeba den 19 december 1987 och är etiopisk medborgare. Ett år före mordet, 2009, hade han kommit till Sverige som en av 33 637 utlänningar som beviljades uppehållstillstånd som anhöriginvandrare det året. Han kom på anknytning till sin etiopiska fru, närmast från Virginia, USA, där de hade bott i några år och fått två barn. Frun och barnen hade flyttat till Sverige i förväg.

I USA hade Ephrem Tadele Yohannes 2007 dömts för sju brott; bland annat rattfylleri, en smitningsolycka med personskador och falska uppgifter till fängelse i sammanlagt 13 månader 11 dagar. Han hade ålagts av domstol att genomgå behandling för sina alkoholproblem och sin aggressionsproblematik.

Efter ankomsten till Sverige flyttade Ephrem Tadele Yohannes in hos sin fru och deras två barn i en lägenhet i Biskopsgården i Göteborg. Det var meningen att han skulle gå på SFI, Svenska för invandrare, på förmiddagarna medan barnen var på daghem. Så blev det inte. Istället skolkade han från mer än hälften av lektionerna, drog omkring på stan och sökte kontakt med unga tjejer. Alltid svenska tjejer. Enligt vittnen som hördes i förundersökningen brukade han stå på Länsmanstorget och spana på tjejer och hade också gjort påflugna närmanden mot flera.

”Han var så på, det var otäckt på något sätt” säger ett av de vittnen som har utsatts för honom.

Han levde på försörjningsstöd och gick omkring som en apterad bomb med sina alkoholproblem och sin aggressionsproblematik. För sina bekanta hade han berättat att han ville bli president. Han ville också sälja stora och lyxiga bilar – de hörde till hans livsstil, säger en klasskompis.

En arbetslös 22-årig man som skolkar från SFI och går omkring på stan och jagar svenska tjejer och drömmer om att bli president medan han försörjs av svenska skattebetalare. I media kallas han efter mordet för ”småbarnspappan”, och bilderna från övervakningskamerorna i spårvagnen vitpixlas, eftersom media väljer att skydda invandrade brottslingar.

Hans aggressionsproblematik ska komma att visa sig sedan han gripits och åtalats för mordet. Bland annat under slutpläderingen i hovrätten i juli 2011 när han får ett plötsligt utbrott och beskyller åklagaren för att ljuga. Senare ska den okontrollerade aggressiviteten visa sig vara ett mönster hos honom. Det grova våldet i samband med våldtäkten och mordet visar att han blev rasande när Elin Krantz avvisade hans närmanden.

Hovrätten fastställde 2011 tingsrättens dom på 16 års fängelse och utvisning på livstid. I fängelset har Ephrem Tadele Yohannes konsekvent misskött sig, hotat personalen, arbetsvägrat och måste förra hösten flyttas från Norrtäljeanstalten till Salberga i Sala.

”Han är efter att ha varit inblandad i ett slagsmål placerad i avskildhet. Ephrem Yohannes kan inte åter placeras i gemensamhet på anstalten” skriver Kriminalvården i beslutet om hans omplacering från fängelset i Norrtälje. På Salberga har han fortsatt att missköta sig och har tilldelats flera varningar.

Mordet på Elin Krantz skakade om Sverige. Det kunde ha blivit ett bland alla andra mord på oskyldiga människor. Glömt efter några dagar eller veckor – av alla utom de efterlevande som för alltid blir lämnade med stora oläkta sår i sina liv. Ett av alla brott som sällan blir mer än korta intetsägande notiser i media, effektivt avskalade den grymhet, smärta, skräck, förnedring och orätt som offren har utsatts för.

När politiker mördas, som statsminister Olof Palme 1986 eller utrikesminister Anna Lindh 2003, brukar det heta att ”Sverige har förlorat sin oskuld”. Det ska antagligen tolkas som någon form av uppvaknande. Men i Sverige måste oskulden uppenbarligen förloras många gånger, om och om igen.

Elin Krantz var ingen politiker. Hon var en vanlig svensk kvinna. Men på ett symboliskt plan fick mordet på henne motsvarande dignitet. Mordet var ett symbolmord. Det gjorde tillståndet i Sverige synligt och tydligt som i ett kikarsikte, det visade vad den invandrade våldsbrottsligheten innebär för svenska kvinnor.

Mordet skulle komma att förändra Sverige, eller åtminstone innebära ett tydligt skifte i debatten om invandringspolitiken. Från en naiv och blåögd nation där många i likhet med Elin Krantz ”gillar olika” för att Aftonbladet sagt åt oss att göra det, till att allt fler börjar vakna upp ur den trygghetsdvala som politikerna har invaggat Sveriges befolkning i med försäkringar om hur den fantastiska och lyckobringande mångkulturen ska berika oss på alla sätt.

Varför blev inte mordet på Elin Krantz ett i mängden? Därför att medias vanliga mörkläggningsstrategier inte lyckades. Skillnaden heter internet. Information om mordet bröt igenom gammelmedias tystnadsbarriärer. För första gången blev brutaliteten i ett kvinnomord synlig för stora delar av allmänheten. Någon hade fått nog. Någon läckte bilderna ur polisens förundersökning på Elin Krantz’ döda kropp. Ett av de brott som annars brukar avkodas till likgiltig anonymitet blev plötsligt kött och blod, utsläckt liv.

Jag skrev två krönikor om mordet på den danska bloggen Snaphanen, ”Ett politiskt mord” och ”Ett politiskt mord, del 2”, båda utifrån journalistiska bedömningar och vanlig nyhetsvärdering. Den första krönikan skrev jag direkt efter rättegången mot Ephrem Tadele Yohannes i slutet av mars 2011. Den andra utifrån förundersökningen och domen mot honom som skulle komma ett par veckor senare, den 10 juni 2011.

Det jag gjorde var ett självklart journalistiskt arbete. Vad jag inte kunde förutse var att jag på grund av krönikorna skulle komma att bli utnämnd både till ”rasist”, ”internetdrottning” och en mängd andra epitet. Det var med krönikorna om mordet på Elin Krantz min karriär som rasistnazistfascist tog fart på allvar.

För mig stod det fullkomligt klart att mordet på Elin Krantz var ett politiskt mord, en direkt följd av Sveriges ansvarslösa invandringspolitik. Våldsdåd riktade mot svenskar begångna av invandrare är politiska brott. Jag placerade ansvaret för mordet där det hör hemma – förutom hos gärningsmannen hos ledande politiker och media som genom att driva en extrem invandringspolitik fullständigt ignorerar sin egen befolknings rätt till trygghet.

Det var på grund av den ansvarslösa invandringspolitiken som Ephrem Tadele Yohannes hade släppts in i Sverige, trots att han var dömd för sju brott i USA och var ålagd att genomgå behandling för sina alkoholproblem och sin aggressionsproblematik.

I arbetet med den första krönikan fick jag fram att migrationsverket inte gör någon kontroll av kriminell belastning hos personer som söker uppehållstillstånd på anknytning. Uppgiften att de släpps in i Sverige utan kontroll chockade mig. Det innebär att kriminella utlänningar ges rätt att bo i Sverige utan några som helst krav eller kontroll. Det enda som – i bästa fall – undersöks är om personen finns i det svenska brottsbelastningsregistret. Där fanns självklart inte Ephrem Tadele Yohannes.

Om han skulle ha försökt invandra i motsatt riktning, från Sverige till USA, hade USA aldrig släppt in honom med hans kriminella bakgrund.

Att mordet på Elin Krantz var ett politiskt mord är en slutsats som jag fortfarande står för. De sju år som har gått sedan mordet begicks har inte fått mig att ändra ståndpunkt. Tvärtom har min slutsats blivit ännu mer giltig. Alla mord på svenskar begångna av invandrare är politiska mord. Det är för mig så självklart att jag över huvud taget inte kan förstå hur man kan se det på något annat sätt.
Om Ephrem Tadele Yohannes och andra invandrade mördare inte hade släppts in i Sverige hade de mord som de begår aldrig inträffat. Argumentet att mordet lika gärna kunde ha begåtts av en svensk faller på sin egen orimlighet. Alla undersökningar från Brå och andra visar att invandrare, i synnerhet vissa invandrargrupper, är kraftigt överrepresenterade i våldsbrottslighet jämfört med svenskar.

I den första krönikan med rubriken ”Ett politiskt mord” skrev jag:

”Genom urskiljningslös massinvandring från länder där brutalt våld är många gånger vanligare än i Norden använder politikerna den egna befolkningen som försökskaniner i sitt mångkulturella samhällsexperiment. Elin Krantz var en sådan försökskanin. Hon var framburen som offer på mångkulturens altare. Hon var tillitsfull, så som vi alla som har vuxit upp i något av de nordiska högtillitsländerna tidigare har kunnat leva i tillit till varandra.”

Larmet gick på den statsunderstödda extremvänstertidningen Expo som genast ryckte ut och skrev:

”Den inom högerextrema kretsar ofta citerade skribenten bakom pseudonymen Julia Caesar går så långt som att beskriva mordet som ”politiskt”. Detta i en krönika på den högerextrema bloggen Snapphanen. Skribenten vill göra gällande att den 27-åriga kvinnan mördades för att hon var svensk. Kammaråklagare Stina Lundqvist är den som drivit åtalet mot den misstänkte gärningsmannen. Hon säger att hon inte förstår hur mordet skulle kunna vara politiskt.

– Har 23-åringen gett sig på kvinnan för att hon var etnisk svensk?

– Nej, det finns ingenting som tyder på det, säger Stina Lundqvist.”

Vad gör inte en åklagare för att få behålla jobbet och slippa stigmatiseras som ”främlingsfientlig”?

Jag påstod inte att Elin Krantz mördades för att hon var etnisk svensk. Det var inte därför jag ansåg att mordet är ett politiskt mord. Det var för att gärningsmannen, Ephrem Tadele Yohannes, hade släppts in i Sverige helt utan kontroll. Det var politikernas ansvar att han över huvud taget befann sig i Sverige.

Självklart har de politiker som vid varje enskild tidpunkt har makten, och de journalister som mörklägger invandringspolitikens negativa konsekvenser, ansvar för våldshandlingar mot befolkningen som begås av invandrare som släppts in i landet.

Vilka, förutom gärningsmännen själva, skulle annars vara ansvariga? Jultomten, Gud, klimatförändringarna, Donald Trump eller Vladimir Putin?

För att förstå den uppståndelse som mina krönikor väckte 2010 behöver vi påminna oss hur debattklimatet såg ut då. Hysterin över att Sverigedemokraterna i demokratisk ordning hade valts in i riksdagen skakade Sverige som ett jordskalv. Negativa följder av invandringen förnekades sedan flera decennier kategoriskt av media och de sju övriga riksdagspartierna. Alla deras ansträngningar under åren före valet hade gått ut på att förhindra att Sverigedemokraterna skulle komma in i riksdagen – vilket alltså misslyckades – och att ”våga vägra ta debatten”, vilket inte heller gick så bra.

Alternativmedia började växa fram på nätet, men både politiker och gammelmedia gjorde allt de kunde för att tiga ihjäl och ignorera oss. Sajter och bloggar som Politiskt Inkorrekt och Snaphanen hade ännu inte fått den politiska betydelse som alternativa sajter har i dag. Gammelmedia noterade yrvaket vår existens som ett hot mot deras egen verksamhet, i synnerhet mot deras vana att mörklägga brottslingars etnicitet, men hoppades att de skulle kunna tysta oss genom att låtsas som om vi inte fanns, alternativt utmåla oss som ondskefulla rasister.

”Tidigare hade man sett alternativmedia som en ganska harmlös företeelse i periferin i medielandskapet och mer som ett alibi. Om folk var arga för att media inte tog upp vissa saker eller inte lät vissa röster komma till tals kunde man hänvisa till att ”du kan ju starta en blogg, en egen sajt”. Man trodde kanske inte att det skulle få det genomslag det fick” säger Mats Dagerlind, då skribent på sajten Politiskt Inkorrekt, nu politisk redaktör på Samhällsnytt, i den P3-dokumentär som jag återkommer till lite längre fram i krönikan.

För min del skulle det dröja ytterligare några år innan mitt bloggande blev så hotfullt för gammelmedia att jag hedrades med upprepade oannonserade hembesök av journalister från Expressen och Dagens Nyheter, röjande av min identitet, uthängning och mediedrev.

Med ett perspektiv sju år tillbaka går det att se att invandringsdebatten faktiskt har förändrats lite grand, även om förändringen sker krampaktigt och under svåra plågor för dem som till varje pris vill kväva en öppen debatt och fri opinionsbildning. Alternativmedia kan och ska ta åt sig den största äran för den förändringen. Vi driver mörkläggningsmedia framför oss och tvingar dem att rapportera om saker som de kom undan med för sju år sedan. Deras monopol är förlorat, och de vet det.

I en stort uppslagen artikel med rubriken ”Maend der hader kvinder” (Män som hatar kvinnor) i den danska statustidningen Weekendavisen den 14 juli i år (tyvärr låst på nätet) utnämns jag till ”internetdrottning” för mina krönikor om mordet på Elin Krantz. Artikeln publicerades senare i svensk översättning på Avpixlat, som tyvärr raderade allt sitt material när sajten lades ner och efterträddes av Samhällsnytt.

”Ett politiskt mord” gjorde Julia Cæsar till internetdrottning. Hon kombinerade journalistens säkra språk med brutala retoriska medel som att kalla namngivna journalister för landsförrädare” skriver Asle Toje, norsk statsvetare och forskare, sedan 2011 forskningschef vid Nobelinstitutet i Oslo.

Jag känner mig fullkomligt främmande för den utnämningen. Internetdrottning? Jag är bara en av alla dem som arbetar hårt och hängivet för att försöka rädda det som finns kvar av Sverige.

Mordet på Elin Krantz fortsätter att väcka intresse. I en ny dokumentär om mordet, gjord av frilansen Lasse Edfast för radions P3, intervjuas min alternativmediekollega Mats Dagerlind – tidigare skribent på alternativsajten Politiskt Inkorrekt, sedan ansvarig utgivare för Avpixlat och nu politisk redaktör för Samhällsnytt. Han påminner om hur debattklimatet såg ut 2010:

”2010 var det fullständigt locket på och ingen kritik över huvud taget av den förda invandringspolitiken eller dess negativa konsekvenser i medierna.

Mediernas ansvar, politikernas ansvar för de negativa konsekvenserna  fanns liksom inte på dagordningen. Jag tycker att de texter som Julia Caesar skrev var relevanta för att få igång den diskussionen.”

Han beskriver mina krönikor som ”en milstolpe” i debatten om invandringen. Tack, men jag gjorde bara något som borde ha kunnat göras av vilken journalist som helst. Jag kommer aldrig att förstå varför det inte gjordes.

Mats Dagerlind håller inte med om att det är fel att använda mordet på Elin Krantz politiskt:

”Mordet på Elin Krantz måste få användas som exempel på en typ av brottslighet som har politiska bevekelsegrunder av de politiska aktörer som tycker att den kopplingen är tydlig, och de som tycker tvärtom får naturligtvis anföra sina bästa argument.”

Mordet ger perspektiv på hur mångkulturen har förändrat Sverige i mer än ett avseende. Redan när Elin Krantz mördades stod det klart att många som befann sig i närheten av spårvagnshållplatsen vid Temperaturgatan måste ha hört hennes skrik på hjälp. Daniel, som då var 18 år, satt och spelade dataspel med öppet fönster. Han hörde hur ”det skrek till”. Men han hade ingen tanke på att ringa polisen.

”Det är lite förortskultur. Man ska inte prata, för då går det inte så bra för en” säger han i programmet.

En kvinna ammar sitt barn i sin lägenhet nära Temperaturgatans spårvagnshållplats. Hon hör en kvinna skrika högt i nöd, ”Nej nej nej” och ett utdraget skrik. Klockan är 04.43. Det är sju minuter efter att Elin Krantz steg av spårvagnen med Ephrem Tadele Yohannes efter sig. Mamman tittar på sin klockradio och är säker på tidpunkten när hon senare hörs av polisen.

Flera andra vittnen hör också en kvinna skrika högt i dödsångest. Men ingen av dem gjorde någonting. Kvinnan som ammade sitt barn säger i dag att ingen som bor i området vågar lägga sig i, av rädsla för att bli inblandad. Hon ställde upp på polisförhör eftersom hon trodde att hon skulle få vara anonym, och hon vill inte att hennes röst hörs i radioprogrammet.

Om det är någonting den politiska satsningen på mångkultur har lyckats med så är det just det som Daniel och den ammande kvinnan uttrycker: rädsla. Detta är det nya Sverige som mångkulturen har skapat. Sedan 2010 har rädslan bara ökat och är djupt inympad i svenska folket. Ingen vågar längre vittna om vad de sett när människor skjuts ihjäl på öppen gata, blir knivskurna i en bankomatkö eller rånas i fullt dagsljus. Ingen har sett något. Inget vet något. Polisen står utan vittnen.

Mångkulturen skördar hundratals offer på olika sätt varje dag, men det finns fortfarande människor som tycker att det är en finfin idé att fortsätta importera ännu mer grov våldsbrottslighet. De vägrar nämligen se sambandet mellan etnicitet och kriminalitet och kallar det ”rasism”. En sådan människa är Niklas Orrenius, agendareporter, det vill säga propagandist på Dagens Nyheter.

Han är en av de journalister som tillsammans med olika fotografer har gjort oannonserade hembesök hos mig och sedan hängt ut mig i hatiska och lögnspäckade artiklar.

Verkligheten kan te sig både gåtfull och skräckinjagande när man vägrar se den. Niklas Orrenius är en journalist som alltid håller sig på behörigt avstånd från verkligheten. Han är fullständigt pålitlig på det sättet, och det är säkert en nödvändig riskbedömning i hans fall. I P3-dokumentären får han ännu en chans att kleta en rasistetikett på mig. Det är en del av ett rasistiskt resonemang att utgå ifrån att invandrare är mer benägna att begå brott än svenskar, anser Niklas Orrenius.

Så kan ihållande och elakartad verklighetsresistens se ut. En av de mest förutsägbara fighterna i de alltmer krackelerande gammelmedia kommer att stå mellan verkligheten och Niklas Orrenius. Jag ler vid tanken, för jag vet vem som kommer att avgå med segern.

Intervjun med honom är ett av de två mest osmakliga och fullständigt omotiverade inslagen i P3-dokumentären. Det andra är en intervju med mördaren Ephrem Tadele Yohannes, som inte ens namnges i programmet trots att han är befunnen skyldig och dömd till 16 års fängelse.

Det är ett mycket märkligt beslut som avviker från vanlig pressetik. Mördarens anonymitet motiveras med att ”syftet med dokumentären varken förändras eller stärks av en namnpublicering. Att ha med hans namn skulle också ha gjort att vi tar bort fokus från Elin.

Sveriges Radio och P3 Dokumentär är i grunden restriktiva när det gäller namnpublicering. Bara i undantagsfall namnger vi misstänkta och dömda brottslingar. När vi i ovanliga fall namn-publicerar brottslingar ska det finnas ett oavvisligt allmänintresse för det.”

Och en namnpublicering i fallet Ephrem Tadele Yohannes, dömd till 16 års fängelse för ett bestialiskt mord, har alltså inte ”ett oavvisligt allmänintresse”?

I programmet får han utrymme att fortsätta bedyra sin oskuld och påstå att han bara försökt hjälpa Elin Krantz när hon blev våldtagen av två andra män. Därför råkade han få hennes DNA på sig. Hur hennes DNA hamnade på hans kalsonger är en gåta.

På grund av importerad våldsbrottslighet släcktes inte bara Elin Krantz’ liv. Hela hennes familj krossades när deras syster och dotter mördades. Till GT säger Elins storasyster Maria:

”Elin var ljuset för mig då, och hon är ljuset för mig i dag. För mig och för de andra i familjen. Det är med glädje och kärlek jag tänker på min fina lillasyster, och med väldigt mycket sorg. Sorg för att hon fattas mig och sorg för livet som fattas henne. Allt hon drömde om, men aldrig fick möjligheten att uppleva.”

Maria är orolig över att Ephrem Yohannes’ utvisning aldrig kommer att verkställas och att hon kommer stöta på honom på gatan efter att han avtjänat sitt straff.

”Det finns en skräck och oro över att det svenska rättssystemet anser att den dom som tilldelats honom är nog för det brott han begått. Elin var en ung, glad och sprallig lillasyster. Full av kärlek och drömmar i livet. Hennes liv tog han, och hon finns aldrig mer.”

Elin Krantz ligger begravd på Sankt Olofs kyrkogård i Falköping.

Dokumentären om mordet på Elin Krantz sänds i radions P3 söndag den 10 december klockan 18:03 men kan höras i P3:s podd sedan den 7 december.