Musikaliska anteckningar 19. En gyllene musikera och förälskelsens magi.

Musik: It Might As Well Be Spring. Ur filmen State Fair. 1945.

Kompositör: Richard Rodgers (1902–1979).

Text:  Oscar Hammerstein II (1895–1960).

Artister: Matt Dagger & The Dizzidents, Samhällsnytts husband med Mats Dagerlind på kontrabas. Han har också rattat inspelningstekniken.

Jag kan stolt presentera en rykande färsk inspelning av en klassisk jazzballad från 1945, ”It Might As Well Be Spring”. Sångaren, som också trakterar pianot, är anonym. Jag gillar hans tillbakalutade, chosefria sätt att sjunga. Det är en erfaren, luttrad röst, en röst som har levt ett liv och därmed blir intressant för att den har något att berätta, till skillnad från unga röster där liv och erfarenhet ännu inte har satt några spår.

Den dubbelbottnade texten med sina stråk av vemod kräver en viss livserfarenhet för att sången ska bli trovärdig. Här handlar det om förälskelsens allra sprödaste stadium där hela ens inre är vänt uppochner, alla sinnen är vidöppna för nya förnimmelser, alla stresshormoner i omlopp och omstörtande lycka centrifugeras med melankoli och tvivel:

I feel so gay in a melancholy way…”

 

I’m as restless as a willow in a windstorm
I’m as jumpy as puppet on a string
I’d say that I had spring fever
But I know it isn’t spring
I am starry eyed and vaguely discontented
Like a nightingale without a song to sing
O why should I have spring fever
When it isn’t even spring
I keep I were someone else
Walking down a strange new street
And hearing words that I’ve never heard
From a girl I’ve yet to meet
I’m as busy as spider spinning daydreams
Spinning spinning daydreams
I’m as giggy as a baby on a swing
I haven’t seen a crocus or a rosebud
Or a robin on the wing
But I feel so gay in a melancholy way
That it might as well be spring
It might as well be spring

 

Det har ingenting med våren att göra. Det kunde lika gärna vara vår, men:

”O why should I have spring fever
When it isn’t even spring”

Förälskelse kan drabba en precis när som helst, i december, augusti, mars eller en regnig, oglamourös dag i oktober. När man är som mest oförberedd. När man trodde att man verkligen har koll på sitt liv. Den kan kasta även den mest cooles och bergsäkres inre och välkontrollerade tillvaro in i en torktumlare som roterar allt till förvirring.

Trodde du att du visste hur ditt liv skulle vara? Glöm det! Ty kärleken är till sin natur revolutionär. Jag erinrar mig den italienske sociologen Francesco Alberoni, som var i ropet på 1980-talet. Han beskrev förälskelsen som en omvälvande revolutionär rörelse för två personer. Dess syfte är att bryta upp alla gamla etablerade strukturer hos dem som drabbas, för att det ska bli möjligt att öppna sig för det nya.

Träffad i mitt innersta läste jag Alberonis bok om kärlek på 80-talet.  Jag vet inte om jag har den kvar eller om den har åkt ut i någon utrensning av utrymmesskäl. För så är det ju med böcker. Man har dem och man skaffar sig ständigt nya, ända tills bokskåp och bokhyllor bågnar och inte rymmer mer.

När jag söker efter Alberoni på nätet finner jag en betraktelse om förälskelse, skriven i Fokus av författaren och kolumnisten i Dagens Nyheter, Lena Andersson. Den är så underbar och så på pricken att jag inte kan låta bli att återge den.

Lena Andersson

Lena Andersson: Vore jag förälskad…

”… då skulle vi ta Djurgårdsfärjan från Slussen och jag skulle hålla ena handen på hans rygg – försiktigt och utanpå hans jacka.

För jag skulle inte våga tro att han ville det jag ville, eftersom jag vore förälskad, då ser man inte det som är uppenbart. Vid extrema tillstånd som födelsen, förälskelsen och döden blir människor mycket lika varandra. Man vet detta och tror ändå att föremålet för ens kärlek inte fungerar som man själv. Hoppet och längtan perforeras oavbrutet av tvivel, man inbillar sig de mest osannolika saker.

När vi gick av färjan skulle vi promenera en stund, febrigt, blöta löv och igenbommad nöjespark. Vi skulle bli hungriga och gå till Blå Porten, äta och gradvis berusa oss, och jag skulle fundera på hur jag skulle få hem honom till mig.

Om jag då vore förälskad skulle jag ta hans hand över bordet, dra upp hans skjortärm och stryka honom över armen där den är som manligast, där hårstråna ligger tätt och fint. Mannens underarmar kan vara outsägligt underbara.

Vore jag förälskad skulle oron alltid gnaga att han plötsligt ska säga något som får mig att dödsstörta mot det eviga mörkret. Att han ska ringa och säga du det här går inte, eller låta bli att ringa och hoppas att tystnaden ska förstås som ointresse.

Men tystnad är trubbig kommunikation, den kan betyda vad som helst. Man kan vara tyst därför att man vill så mycket, för att känslorna är så starka, och man kan vara tyst för att man inte vill något alls, för att känslorna är så svaga. Dessa två tystnader låter likadant. Tigandet ska inte idealiseras. Tumörer talar ej gärna högt om hur de växer i vävnaderna, som en poet skrev en gång.

Två människor kan tiga tillsammans om tillit finns, men inte länge. Då och då måste man säga något för att återförsäkra varandra om att den gemensamma tystnaden inte beror på missnöje eller likgiltighet. Så sprickfri är ingen tillit att den tål långa tystnader. I förälskelsens sköraste, mest osäkra skede är till och med pladdret att föredra framför den outgrundliga tystnaden.

Om jag vore förälskad skulle jag förpesta mina vänner med telefonsamtal och be dem att sätta plåster på min ångest. Tolka hans beteende åt mig men ta inte hoppet ifrån mig för då dör jag. Befria mig! Ge mig lättnad! Men försura inte min förälskelse med klarsyn.

Och jag skulle läsa kärlekssociologen Francesco Alberoni och nöjt notera att jag uppfyller samtliga de tjugo kriterier på sann förälskelse som enligt honom måste uppfyllas. Kriterium nummer tretton:

»Kärleken som nåd … Det finns inga förklaringar till kärleken. Det är en akt som är helt fri. Därför vill vi att den andre skall älska oss fritt. Även när vi skulle vilja hålla honom fången, binda honom, bara han stannar hos oss, vill vi sedan att han spontant skall säga: ’Jag älskar dig’«.

Sen skulle jag läsa Roland Barthes’ »Kärlekens samtal« om väntans tre faser, där den andra fasen utgörs av ilska och förebråelser för att den älskade aldrig ringer, och jag skulle än en gång minnas det där jag skrev alldeles nyss om människornas likhet i livets ytterlighetstillstånd. »Botten i mig är botten i dig«, hävdade Ekelöf, en insikt som fallit ur modet i vår postkoloniala, postmoderna tid.

Min kropp skulle vara utmattad av all oförlöst åtrå, om jag vore förälskad. Så trött och söndertrasad av längtan och fantasier att jag knappt förmådde tala med honom när han väl satt där mittemot, bara röra vid honom.

Snart avgår färjan, höstvinden ska kyla kinden, vattnet skumma vitt kring stäven, värmen från ryggen gå genom jackan och in i handen. Allt detta om jag vore förälskad.”

Richard Rodgers och Oscar Hammerstein

”It Might As Well Be Spring” är signerad ett verkligt radarpar i musikhistorien, kompositören Richard Rodgers (1902–1979) och textförfattaren Oscar Hammerstein II (1895–1960). Deras musikaliska samarbete i en lång rad musicals som sattes upp på Broadway har kallats 1900-talets största.

De inledde en gyllene era i den speciella genre av populärmusik på 1940- och 50-talen som skulle bli en sådan framgång för musikteater och musicals, kantad av succéer som Oklahoma, Carousel, South Pacific, The King and I och The Sound of Music – och fogas till örhängen gjorda av andra av musikens trollkonstnärer, som Irving Berlin (1888-1989), Jerome Kern (1885-1945) och Cole Porter (1891-1964) – alla födda i slutet av 1800-talet och några av skaparna av ”The Great American Songbook”. 

Till den gyllene eran hör också pianisten och kompositören George Gershwin  (1898-1937) och hans bror Ira Gershwin (1896-1983), textförfattare. Till Gershwins mest berömda verk räknas Rhapsody in Blue (1924), An American in Paris (1928) och operan Porgy och Bess (1935).

Tillsammans skrev George och Ira Gershwin också otaliga ”evergreens” inom den amerikanska sångrepertoaren, till exempel ”Someone to Watch Over Me”, ”Let’s Call the Whole Thing Off” och ”Strike Up the Band”.

Från den här epoken återfinns eviga pärlor som ”White Christmas”, ”Cheek To Cheek”, ”There’s No Business Like Show Business” och musicalen ”Annie Get Your Gun” (Irving Berlin).

”Smoke Gets in Your Eyes”, ”All the Things You Are”, ”The Way You Look Tonight” (Jerome Kern).

”Night and Day”,”I Get a Kick Out of You”, ”Let’s Misbehave”, ”Let’s Do It (Let’s Fall In Love)”, ”Begin the Beguine”, ”In the Still of the Night”, ”Just One of Those Things” och ”Love for Sale” (Cole Porter).

Sångskatten förvaltades och spreds i världen av artister som Ella Fitzgerald, Sarah Vaughan, Mel Tormé, Frank Sinatra, Fred Astaire, Louis Armstrong, Dinah Shore, Dean Martin, Peggy Lee, Elvis Presley, Carmen McRae, Anita O’Day, Lena Horne, Judy Garland, Barbra Streisand, Rosemary Clooney, Bing Crosby, Nat King Cole, Billie Holiday, Doris Day, Bob Dylan och många andra.

Innan Richard Rodgers och Oscar Hammerstein fann varandra gjorde de karriär var och en på sitt håll. Rodgers samarbetade under mer än 20 år med Lorenz Hart, och Hammerstein hade från 1925 ett framgångsrikt samarbete med kompositören Jerome Kern som resulterade bland annat i ”Teaterbåten” (Show Boat) 1927.

Vi ska lyssna på ”It Might As Well Be Spring” i ett par andra versioner. Den första är en instrumental, senare och jazzigare version från 1962 med Bill Evans på piano, Chuck Israels, bas, och Paul Motian, trummor.

Jag vill också bjuda på Nina Simones (1933-2003) innerliga, kvinnliga version. Eunice Kathleen Waymon, som hon egentligen hette, föddes i North Carolina som det sjätte barnet i en skara av totalt åtta barn i en fattig familj. Hon började spela piano vid tre års ålder och ville egentligen bli konsertpianist. Hon studerade bland annat på den välkända musik- och teaterskolan Juilliard School i New York och arbetade som barpianist för att kunna finansiera sina studier. Bland jazz- och bluessångerskor bildar hon en alldeles egen kategori.

Hennes kontraalt är omisskännlig. Känslan i ”It Might As Well Be Spring” låter sig inte devalveras av oerfarna flickröster. Med Nina Simone känner jag mig hemma. Hon klarar att återge förälskelsens magi. Andlösheten. Bävan. Allvaret.

När vi ändå är inne på Nina Simone-spåret är det faktiskt ofrånkomligt att lyssna på en av mina andra Simone-favoriter.

”Feeling Good”.

Cirkeln sluts.

En man sjunger med luttrad röst om förälskelsens magi, fast det inte ens behöver vara vår.

Nina Simone sjunger med mogen, kvinnlig innerlighet om samma sak. De är kommunicerande kärl, de rör sig i de manliga och kvinnliga arketypernas outgrundliga landskap, och det kan ingen feminist ta ifrån oss även om de anstränger sig blårandiga.

Som Lena Andersson skriver:

”Mannens underarmar kan vara outsägligt underbara.”

 

2 reaktioner till “Musikaliska anteckningar 19. En gyllene musikera och förälskelsens magi.

  1. Sådan här musik är verkligen underbar och njutbar. I den andra vågskålen har vi all den maskintillverkade ”musik”, som är förhärskande i radio och TV, och som ingen kan göra något åt.
    Vi var ett 25-tal entusiaster som för ett antal år sedan bestämde oss för att göra något åt sakernas tillstånd. Det fanns ju en oerhörd musikskatt i The Great American Songbook och i SR:s arkiv (som anses vara ett av världens förnämsta). Vi uppvaktade de självgoda musikproducenterna på SR (som så småningom tog bort sina e-post adresser så dom fick spela sin pop i fred för oss), vi uppvaktade Mats Svegfors, vi tog kontakt med SR:s styrelse, vi skrev i tidningar, vi fick intervjuer, vi gjorde t o m inslag i radioprogram, vi uppvaktade DO och Granskingsnämnden, vi samlade ihop 3000 namnunderskrifter och fick företräde hos Kulturminister Lena Adelson-Liljeroth. Men ingenting hjälpte, som Du nog kan se! Och höra!
    Så att höra It might as well be spring sjunker in i ett gammalt musikerhjärta till roten.

    Gilla

    1. Varmt tack för din kommentar! Så roligt att höra din berättelse (fast den är sorglig), och vilka entusiaster ni var! Ni försökte verkligen göra något. Min hommage!

      Jag övervägde faktiskt att sluta skriva om musik i mina ”Musikaliska anteckningar”, eftersom intresset inte direkt är bedövande om man säger så. Väldigt få tycks vara intresserade av att lyssna på och lära sig mer om musik, konstigt nog. Det är som att skriva rakt ut i luften utan mottagare.

      För mig är musiken ett av mina största intressen, nästan alla genrer men mest klassiskt. Det är också intressant att utforska musikens bakgrund, i vilket ekonomiskt, socialt och övriga sammanhang kom den till? Vad berättar musiken om en viss epok?

      Efter din trevliga kommentar kanske jag fortsätter att skriva om musik ett tag till…

      Gilla

Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet. Håll en hyfsad ton så bidrar du till bloggens kvalitet.

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s