Musikaliska anteckningar 27. Musik för trötta kroppar och själar

När kroppens alla krafter har tagit slut.

Kanske kommer de tillbaka, men det vet du inte.

Du är bara en kropp i fullständig vila, uthälld och förutsättningslös.


Besluten ligger inte längre i dina händer.

Du har lösgjort dig från tiden, som en båt som lägger ut från land. Tiden finns inte, och om den finns angår den dig inte.

Fortsätt läsa ”Musikaliska anteckningar 27. Musik för trötta kroppar och själar”

Musikaliska anteckningar 26. Glödande tango – medel mot genusteori och höstmörker

”Varför lärde jag mig aldrig dansa tango?” lät jag undslippa mig i årets Sommarprogram och gjorde ett ljudcollage av ett par av Gotan Projects nyinspelningar av klassisk argentinsk tango.

Ja varför gjorde jag inte det? Nu är det tyvärr för sent. Men när benen inte längre vill hänga med kan man se, lyssna och njuta av en rik tangorepertoar på youtube.

Tango är glöd och passion. Tango är åtrå. Tango är vacker parningslek mellan man och kvinna. Tango är så långt från genusteori man kan komma.

Fortsätt läsa ”Musikaliska anteckningar 26. Glödande tango – medel mot genusteori och höstmörker”

Musikaliska anteckningar 25. Musik för en blind elefant.

Vi lever i en hård tid.

För att stå ut stänger vi av känslomässigt.

Låt mig dela med mig av någonting som gör åtminstone mig rörd.

Den brittiske konsertpianisten Paul Barton tyckte inte att det gav honom något att spela vid vanliga konserter, iförd smoking. Han upptäckte att det han verkligen ville göra, och som ger honom personligen mycket, är att spela för elefanter. Så han satte igång, i ett elefantreservat vid namn Elephants’ World i Thailand.

Fortsätt läsa ”Musikaliska anteckningar 25. Musik för en blind elefant.”

Musikaliska anteckningar 24. Autumn leaves – så vackert och så skickligt

Autumn leaves, höstlöv, singlar omkring oss, vackra, färgrika och vemodiga som tecken på att vi nu går in i den kalla och mörka årstiden. Musik lindrar och värmer oss.

Här tre inspelningar av den fransk-ungerske kompositören Joseph Kosmas odödliga melodi från 1945. Först en version med den berömde franske dragspelaren Richard Galliano och hans Tangaria Quartet.

Fortsätt läsa ”Musikaliska anteckningar 24. Autumn leaves – så vackert och så skickligt”

Musikaliska anteckningar 23. Musik och politik.

Först spetsar jag öronen. Undrar om jag hörde fel. Har rattat in Alternativ för Sverige för att lyssna på ett av deras 50 torgmöten i hela landet (utom Gotland) och bilda mig en uppfattning om vad ett nytt politiskt parti vill göra för Sverige.

Men nej – jag hör inte fel. Ut över torgen i svenska städer 2018 ljuder Ulla Billquists röst: ”Säg det med ett leende”, inspelad i juni 1940.

Fortsätt läsa ”Musikaliska anteckningar 23. Musik och politik.”

Musikaliska anteckningar 22. Heta tankar och svalkande musik

Svalka i ett snöigt landskap – just nu längtar många av oss dit.

Den ihållande värmeböljan drabbar oss, vecka efter vecka. Det känns som en belägring, en oavbruten gastkramning. Vi vet att det här extrema tillståndet kommer att ta slut, men vi vet inte när. Solen lyser oföränderligt, som en obarmhärtig blåslampa. Ingen nåd finns. Hettan och torkan förpassar oss till ett undantagstillstånd.

Fortsätt läsa ”Musikaliska anteckningar 22. Heta tankar och svalkande musik”

Mikael Jalving: ”Popkulturen har kidnappat radion”

Mikael Jalving, dansk författare, historiker och debattör.

Mikael Jalving, född 1968, är dansk historiker och författare till flera böcker, senast ”Cykling er min kirke” (2016) och ”Søren Krarup og hans tid” (2014). I Sverige är han mest känd för boken ”Absolut Sverige” (2011) och för sina icke politiskt korrekta krönikor i Danmarks största dagstidning, Jyllands-Posten.

Det är lätt att känna igen sig i den här krönikan av Mikael Jalving, som jag har översatt från danska. Den skulle lika gärna kunna handla om Sveriges Radio.

”Det finns knappt något utrymme kvar för musik som inte upptas av popmusik, och det plågar mig mer än risken för att Danmark snart får en röd regering.

Du känner säkert igen det: du sitter fast i en bilkö och sätter på bilradion för att bli distraherad, underhållen eller, ännu mer hoppfullt: upplyst. Tänk om en av de otaliga radiostationerna på FM-bandet spelade musik som kunde väcka din ande, just när du är instängd i urbanitet, enkelriktade vägar och städernas överbefolkning. Eller om du ramlade in i ett samtal som kunde göra dig engagerad och klokare, kanske vad gäller konst, ny vetenskap, klassisk litteratur eller sagolika ingenjörsmässiga konstruktioner från Leonardo da Vincis värld fram till i dag.

Men nej. Du scrollar genom programmen. Ingenting passar. Så litet kan väl utbudet ändå inte vara i det annars så upplysta och teknologiskt framstående tjugoförsta århundradet? Från det politiskt upphöjda Danmarks Radio till den mest ödmjuka lokalradio är marken asfalterad med samma ljud av icke-nyheter och popmusik, ja identiska nummer med precis samma själlösa poptexter från poptjejer och popkillar som maniskt upprepar likadana omkväden om sex, mer sex och I don’t give a fuck. Musik – om det överhuvud taget är meningsfullt att tala om musik i dansk radio – betyder popmusik.

Visst, mitt minne är ingenting att skryta med, men jag minns fortfarande en tid när man kunde sätta på radion när som helst på dagen och höra musik i flera olika genrer och stilarter, bland annat jazz, piano, ensembler, opera, körmusik, blues, rock, punk och heavy metal, ett blandat och förfinat urval som vände sig till olika smaklökar och temperament, helt olikt den pop som nu totalt har erövrat radiofrekvenserna.

Är det ett tecken på demokratins triumf? Jämställdheten i allting? Den utbredda lättjan, den grasserande fördumningen hos medier och redaktörer som egentligen inte behöver löpa med tidsandan utan skulle kunna erbjuda pluralism och alternativ? Döm själv!

Du tänker kanske att det är något tillfälligt, men tro mig, det är det inte. Dansk radio har kidnappats av popkultur, bling, materialism och billiga texter om att knulla natten lång, när man nu ändå inte klarar att få ut något förnuftigt av dagen.

Några svarar kanske att det bara är bra att kvinnor nu också sjunger om sex. Så får kvinnorna mer makt, och så blir könen lika, eller hur? Jag skulle däremot önska att vi håller allt knullande inom vårt privatliv och skrev sånger om annat, till exempel om förluster, åldrande, tvivel, tragedier, existentiell kamp samt – ännu mer utopiskt – att dansk radio kunde spela något annat än popmusik och därmed vidmakthålla den tradition som europeisk musik bygger på.

Musiken är kontinentens adelsmärke och något av det som utmärker oss jämfört med andra civilisationer och kulturer. Det var i hög grad musiken som gjorde våra förfäder till vad de var, innan alla blev poptjejer. Det var i Europa som ljushuvuden började skriva ner musik som noter, så att den kunde upprepas, kommas ihåg och överleva nuets och generationernas vanliga kaos, och därmed skapade vad vi nu kallar det klassiska arv som tas till vara av professionella musiker och hängivna människor på konservatorier, sångutbildningar och så vidare, men ständigt blir alltmer avlägsen och främmande för populärkulturen.

Musiken kom från kyrkorna, från psalmerna, från kompositörerna, från genier som Bach, Brahms och Beethoven, men i dag håller vi till godo – om än inte lika hänryckta – med de nyaste poptonerna från USA, Köpenhamn och Aarhus, liksom unga kvinnor speglar sig i poptjejer från hela världen utan vare sig mycket kläder, perspektiv eller karaktär, för att inte tala om hjärnor i samma storlek som ärtor.

För att göra en internationell hit ska du låta internationellt, det är en del av misären. Globaliseringen som vi, inklusive jag själv, hade så stora förväntningar på i det förnöjsamma och optimistiska årtiondet efter Murens fall, suddar ut skillnaderna och dyrkar den minsta gemensamma nämnaren över allt annat, även musikaliskt.

Visst finns det massor av musik i diverse tjänster på nätet och digitala fora. Men det finns knappt någon offentlighet kvar för musik som inte är pop, och det plågar mig mer än risken för att Danmark snart får en röd regering. Det sistnämnda finns det nämligen bot för. Det första är en irreversibel våg från morgon till kväll.

Jag förstår det inte, men folk verkar vara glada eller i varje fall känna sig nöjda med den pop som erbjuds dem från 87-108 MHz på FM-bandet. Det kan inte bero på solen eller värmen. För den får som bekant också ett slut.

Det kanske är så att popen tillfredsställer något omedelbart i våra biologiska väsen. Men det är inte den som gör oss till människor.”

Mikael Jalving

Paul McCartney tillbaka på sin mammas gata

Det här är en må bra-video. Ha gärna ett paket pappersnäsdukar i beredskap, för det är också en rörande video att småsnyfta till.

Beatleslegenden Paul McCartney, 76, guidas runt i sin barndoms Liverpool av en glad man vid namn James Corden. Tillbaka till Penny Lane, tillbaka till huset där McCartney bodde som barn.

Tillbaka till stampuben, där han uppträder för en extatisk publik som skrattar, gråter, sjunger och jublar.

Det här är nostalgi när den är som bäst. Närmare 60 år av musik- och kulturhistoria.