Fåglars oändliga lätthet

När man har varit borta länge måste man närma sig sitt land, naturen och människorna mycket försiktigt. Vara medveten om att de kubikcentimetrar som ens fysiska gestalt upptog i luftrummet har smält ihop till ett intet, och att alla spår är utplånade. Om man ska mejsla ut ett nytt livsrum åt sig gäller det att gå mycket varsamt tillväga.

Ta små, små steg. Lyssna in. Inte klampa på. Klappa huset och be det om ursäkt för att jag skändligen har övergivit det på lång tid. Annars kommer huset att hämnas på något infernaliskt sätt som jag ännu inte anar.

Trädgården signalerar sitt martyrskap i det klara vårljuset: ”Tänk inte på oss! Här står vi med vissna fjolårsperenner medan du bara har tänkt på dig själv!

Men vänta bara tills ogräset kommer loss!”

Julbelysningen i körsbärsträdet ska vi bara inte tala om. Nej, jag glömde inte. Men det var för kallt för att hala in den i januari.

Att anlända till en plats nära havet i april månad är att stiga rakt in i ett mirakel. Det myllrar av liv efter vinterns långa järngrepp. Allting vaknar med ett stilla mummel, sträcker på sig, kisar med skumma vinterögon mot det flödande klara ljuset, fortfarande i tvivel på att det är på riktigt. Vissna fjolårslöv dansar balett i vinden över det liv som spirar under deras täcke.

Jag sitter i en stunds kontemplation vid havet, ser hur det med hela sin urkraft kastar sig mot klipporna och sprängs sönder i kaskader av miljoner vattendroppar. Det blåser isande vindar. En stor flock Kanadagäss har landat på stranden och ser ut att frysa lika mycket som jag. Men de har bestämt sig: här vill de vara.

Järnsparv

Det är något speciellt med fåglar. Inte bara att de härstammar från dinosaurierna. De är så imponerande tvärsäkra på sitt uppdrag, och de genomför det med samma orubblighet år efter år. Redan när jag byggde mitt hus på en skogstomt långt ute i glesbygden gjorde fåglarna klart för mig att tomten är deras revir, inte mitt.

Jag är en inkräktare. Många år av samlevnad har inte fått dem att svikta i den uppfattningen.

Här är jag bara gäst, och jag ska ha klart för mig att jag bör vara ödmjukt tacksam för att de låter mig bo här. Om jag inte anpassar mig och rör mig med tysta, mjuka rörelser och låter bli att slamra med kaffekoppen kommer de att hämnas genom att lämna oönskade spår på min altan och mina trädgårdsmöbler.

De äter upp alla mina blåbär, och lämningarna blir… – blå.

Kanske ser de mig som ett träd bland andra. Än så länge har de åtminstone inte byggt bo i mitt hår.

Koltrast

Länge inbillade jag mig att koltrasten, som är en stannfågel, uppskattade blommorna i min trädgård och gav mig pluspoäng för min vedbod, där den bygger bo ovanpå vedtraven varje år.

Ha! Så tänker en evolutionär analfabet. Koltrasten har betydligt krassare motiv. En trädgård som odlas och gödslas ger goda livsbetingelser för daggmaskar och andra småkryp. Det är dem koltrasten uppskattar. Han struntar fullkomligt i blommorna. Och hans sång är inte alls tillägnad mig eller någon annan människa utan den hona han tänker erövra.

Fåglarnas målmedvetenhet imponerar på mig. Där människor trevar och vacklar vet fåglarna precis vad de ska göra. Samma säkerhet som via magnetfält styr flyttfåglarnas långa flytt upp till Norden på våren  får dem att fastslå att nu är det parningssäsong och effektivt vidta mått och steg för att uppfylla sitt evolutionära uppdrag: att fortplanta sig och föra sin art vidare.

Bobygge, parning och äggkläckning klarar de av helt utan hjälp av dejting-appar, och snart hörs pipen från små näbbar. Små spräckta turkosa äggskal ligger på marken. De får till det, de har drive, kraft och motivation. Vem har någonsin hört talas om en ensamstående bofink?

Bofink

-Jo, jag tror att det finns ensamstående bofinkar, säger en vän när jag tar upp frågan.

– Men vi ser dem inte.

Hans invändning tillför en komplikation i den enkla grundmodell som jag tänker mig gäller för fåglar. Men upplever fåglar kärlek? Eller styrs deras beteende enbart av instinkter och inbyggda genetiska mekanismer som syftar till att säkra artens fortlevnad? Att hannen matar sin ruvande hona tyder på omsorg – men är omsorgen genetiskt betingad eller ett uttryck för någon form av känslor?

Är fåglar monogama, väljer de partner utifrån vissa kriterier eller är de utlevande och ohejdat promiskuösa?

Gök

Det sistnämnda gäller i varje fall göken, denna särpräglade fågel  som inte bygger några bon och inte tar hand om sina egna ägg och ungar utan istället parasiterar på andra, betydligt mindre fåglar. Både hanar och honor parar sig hejvilt med flera olika partners under samma säsong, och honan lägger sina ägg i andra fåglars bon efter att ha lyckats få dem att likna äggen hos den art hon har för avsikt att pracka sin avkomma på.

En gökunge matas av en rörsångare, i vars bo gökhonan har lagt sitt ägg
Knölsvanar

Hur det står till med bofinkars kärleksliv vet jag inte, men svanar är kända för att bilda par och lever ofta med samma partner livet ut. Uppenbarligen gör de ett val. Någonting som vi inte kan se med människoögon får dem att välja en partner före en annan och hålla fast vid honom/henne.

Jämfört med fåglar står vi oss slätt och framstår som ganska handikappade med alla våra lager av civilisationsfernissa, alla ”ska” och ”måste”. Kärlek måste ”kännas rätt”, och för att det ska kännas rätt ska det vara samma sociala bakgrund, det ska vara rätt utbildning och ekonomi, och så ska det vara rätt värdegrund också.

Att inte kunna älska någon som inte har identiskt likadana åsikter som man själv – är inte det att diskvalificera sig själv från kärlekens outgrundliga gåta?

Arma kärlek! Så hunsad, så misshandlad, så måttbeställd. Så genom-varudeklarerad, och numera med tilläggshandikappet politiskt korrekt.

Mitt i fågelreviret upplever jag skapelsens svirrande, sjungande mirakel varje timme på dygnet.

Jag avundas fåglarna deras oändliga lätthet.

3 reaktioner till “Fåglars oändliga lätthet

  1. Wilhelm Moberg, Julia Caesar, ja några till besitter tillräckligt snille och smak för att vara bland de aderton. Det är vackert skrivet och igenkännande för alla som kommer tillbaka till sommarvistet.

    Kan ändå inte undgå att känna lite vemod när du skriver om bofinken. Tänker på Knut, den närsynta bofinken Knut. Han fick nog ingen fru för naturen är hård mot alla som inte är starka nog att klara sig i konkurrensen. Det gäller också människan trots alla högtravande deklarationer om allas lika värde och jämlikhet.

    Önskar dig en skön och stärkande sommar i ditt näste så vi kan få läsa Dina upplyftande och lärande krönikor länge till.

    Gilla

  2. ”Jämfört med fåglar står vi oss slätt och framstår som ganska handikappade med alla våra lager av civilisationsfernissa, alla ”ska” och ”måste”. Kärlek måste ”kännas rätt”, och för att det ska kännas rätt ska det vara samma sociala bakgrund, det ska vara rätt utbildning och ekonomi, och så ska det vara rätt värdegrund också.

    Att inte kunna älska någon som inte har identiskt likadana åsikter som man själv – är inte det att diskvalificera sig själv från kärlekens outgrundliga gåta?

    Arma kärlek! Så hunsad, så misshandlad, så måttbeställd. Så genom-varudeklarerad, och numera med tilläggshandikappet politiskt korrekt.

    Mitt i fågelreviret upplever jag skapelsens svirrande, sjungande mirakel varje timme på dygnet.

    Jag avundas fåglarna deras oändliga lätthet.”

    Så sant, så fint, så känsligt skriven, hela artikeln. Det är inte utan att man kommer att tänka på Akademien (inte det dravel som dagens debatt uppvisar) men språket. Jag njuter!

    Gilla

  3. Instinkt går fåglarna på något som man har tagit ifrån människor. För förde man instinkt och erfarenhet vidare vid brasan med historier. Jag lärde mig fiska med min far han förklarade var fisken låg och sökte föda. När det var rätt läge för att fiska. Sen det viktigaste av allt. När det nappade bra och det var kul. Helt plötsligt sa han nu har vi fått det vi ska nu åker vi hem. Vi ska inte rovfiska och döda i onödan. Existerar sånt hos människan längre. Ner med trålen och dra upp allting och det man inte vill ha slänger man tillbaka dött. När svalorna kom då var det hans tid titta på svalorna när dom byggde bo under takpannorna i torpet. Då mådde han som bäst. Ett år hade dom vår norska skogskatt som såg svalungarna som delikates stegen upp på taket stoppa in tassen under takpannorna och drog ut ungarna o käka upp dom. Farsan rog ner stegen katten tog stående stolparna på timmerhuset upp på taket. Farsan o katten hade en kamp det året. Med TV o internet dog det här ut hos människan som fåglarna har. Nu kan vi inte ta hand om våra egna barn utan staten o experter. Fåglarn gör det själva och lär dom att hitta tillbaka till våren. Nu är vi slavar under staten o bankerna. När jag började köra på bondgårdar då jag man älg när det var tillräkligt svalt så man kunde hänga dom på logen. För att köttet skulle bli mört. Nu gör man det med teknik precis som fisket ekolod o plotter sen nöjesfiskar man o kastar tillbaka. Nää människan har förlorat alla instinkter därför kan man ha terror dåd på Drottninggatan och besvara döden med kärlek. Ha en underbar vår o sommar i stugan.

    Liked by 2 people

Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet. Håll en hyfsad ton så bidrar du till bloggens kvalitet.

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s