Nu är den på väg från sin övervintring i Afrika, söder om Sahara. Under den första delen av maj hörs gökens karaktäristiska tvåtonsläte i södra Sverige – ljudet som många av oss tycker om att höra för att det är så starkt förknippat med vårens ankomst.

Som traditionen bjuder publicerar jag i maj min krönika ”Gökens förlorade värdegrund”.

Krönikan om göken är den mest ”rasistiska” krönika jag någonsin skrivit. Det anser åtminstone Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski.

När jag utsattes för oannonserade hembesök, uthängning och mediedrev 2015 gjorde jag en anmälan av Dagens Nyheter och Expressen till PO, Allmänhetens Pressombudsman. I sitt yttrande till PO skriver Peter Wolodarski:

”En av de mest rasistiska krönikorna i Caesars produktion är ”Gökens förlorade värdegrund”. Vid första anblicken tycks den handla om fåglar, närmare bestämt om göken. Ornitologiska uppgifter om göken radas upp. Men krönikan måste läsas i sitt sammanhang, som en del i Caesars kampanj mot invandringen.”

Vad Peter Wolodarski inte vet är att ornitologi är ett av mina stora intressen ända sedan jag var barn. Det står inte ett enda ord om människor i min krönika om göken. Ändå lyckas Peter Wolodarski framställa den som ”en del i Caesars kampanj mot invandringen”. Det är ett enastående utslag av paranoia som måste vara unikt i sitt slag. Det går inte att dra någon annan slutsats än att göken – utan att själv vara medveten om saken – är en fruktansvärt rasistisk fågel.

Gökens förlorade värdegrund

Med egen vinning som enda drivkraft iscensätter den ett av världens skickligaste och mest brutala bedrägerier. Samvetslöst utnyttjar och parasiterar den på andra som är mindre och svagare än den själv. För att nå sitt mål förfalskar den sin identitet, ockuperar kallsinnigt andras bostäder och förvandlar dem snabbt till baser för massmord och etnisk rensning.

Du hör den första gången en av de ljuva vårdagarna i början av maj. Vi låter oss förföras av det mystiska ljudet som inte liknar något annat. Två toner, alltid på avstånd, liksom ogripbara och omöjliga att lokalisera. Ett magiskt ljud, intimt förknippat med den nordiska försommaren. I själva verket är det preludiet till ett dödligt drama. Hanens två toner är inte avsedda att behaga oss. Ljudet är en revirmarkering till andra hanar att hålla sig borta och startsignalen till en brutal tragedi.

Det fanns en tid när förfäderna byggde sina egna bon och tog hand om sin egen avkomma. Men det är flera miljoner år sedan. Någonting hände som fick göken att överge sin värdegrund, släppa allt ansvar och inleda en karriär som empatistörd parasit och bedragare. Karriärvalet har visat sig vara mycket lönsamt – göken får mycket för ingenting, medan de som utnyttjas blir bestulna på allt de har.

Både Milos Formans succéfilm ”Gökboet” från 1975 och Ken Kesey’s roman med samma namn utgår från en illusion. Gökar bygger inga bon. Hemlösa och asociala drar de omkring och parasiterar på fåglar som är mindre och svagare än de själva. Historien om göken är en skakande berättelse om samvetslös rovdrift, råbarkade bedrägerier, förfalskad identitet, kallsinnig infiltration och skrupelfri egoism.

But it takes two to tango. Berättelsen om göken är också en historia om att låta sig bedras, om blåögd naivitet och godtrogenhet till döds. Utan häpnadsväckande brist på försvarsinstinkter hos de fåglar som låter sig utnyttjas skulle göken tvingas ändra sitt beteende och börja ta ansvar för sina egna barn och bostadsförhållanden.

Den förändringen har ännu inte skett, och numera lever göken i total avsaknad av värdegrund. Den struntar fullkomligt i alla fåglars lika värde och gör sig konsekvent skyldig till hets mot fågelgrupp. Sin egen avkomma struntar den totalt i. I fågelvärlden existerar ingen moral och inga skuldkänslor. Gökens kriminella livsstil accepteras av naturen, som känner en enda lag: döda eller bli dödad. Äta eller ätas.

När göken kommer till Norden och upphäver sitt mytomspunna ko-ko i början av maj kommer den inte för att njuta av den vackra naturen eller bjuda oss på akustiskt välbehag. Anledningarna är krassare än så. Dels erbjuder de nordiska länderna försörjning genom gratis tillgång på mat, dels tillhandahåller de den perfekta bakgrunden för att iscensätta det massmord som är gökens specialitet.

I enlighet med den fria rörligheten inom EU är göken spridd över hela Europa och finns i nästan alla biotoper, utom Island som inte är medlem i EU. Den tål nästan alla klimat och har funnits på våra breddgrader i minst 4 000 år, från senare delen av stenåldern. Människor har länge haft klart för sig att göken bär död och olycka under sina vingar. I gammal folktro omges den med magiska föreställningar som till stor del handlar om sorg och död:

Södergök är dödergök.
Norrgök är sorggök.
Västergök är bästergök.
Östergök är tröstergök.

Det är just nu i maj som gökens promiskuösa leverne till tonerna av hanarnas ko-ko utbryter i vårlandskapet i en omfattning som skulle få till och med RFSU att blekna. Göken är gammaldags heterosexuell men utpräglat polyamorös. Det kopuleras friskt i skogen, och både hanar och honor parar sig hejvilt med flera olika partners under samma säsong.

Gökens könsroller är utpräglat könsspecifika. Jämställdhet är ett okänt begrepp. I enlighet med Fi:s ideal har honorna hela makten. Hanens roll är reducerad till spermaleverantör, visserligen så ofta han har lust, men hans arbetsbörda måste ändå beskrivas som lindrig.

Kanske är det den förnedrande könsmaktsordningen eller att han är undersysselsatt och uttråkad som gör att han tycks sakna allt intresse och talang för romantisk uppvaktning. Om han riktigt vill bjuda till kan han rafsa ihop lite gräs eller larver i näbben och ge honan alldeles före själva akten. Mer fjäsk än så blir det sällan. Det är pang på som gäller, utan krusiduller.

När hanen har klarat av spermaleveranserna har han gjort sitt för säsongen och kan fördriva tiden med att sitta i en trädtopp och ko-ko’a dagarna i ända. Så småningom gör han inte ens det.

Honan har betydligt större mål i sikte. Det är hon som ska föra släktet vidare. Inga tecken tyder på att hon upplever uppdraget som mindre prestigefyllt – tvärtom, hon skyr inga medel för att lyckas. Hon flyger omkring i sitt flera kvadratkilometer stora äggläggningsrevir och spanar intensivt efter lämpliga småfågelbon att inkräkta på. Under minst en månad värper hon ett ägg varannan dag. Om hon hittar tillräckligt många bon att snylta på kan hon värpa upp till 20-25 ägg på en säsong, alla i olika bon.

Med sin blågrå eller bruna outfit med aggressivt tvärstrimmig buk ser göken ut som en rovfågel. Det är den ju också, även om den inte räknas till rovfågelsläktet. Allra mest liknar den en sparvhökshane. Göken härskar via rädsla, utseendet är designat för att skrämma bort småfåglarna så att gökhonan ostörd kan ockupera och plundra deras bon.

Gökägg har hittats hos mer än 150 fågelarter. Allra helst parasiterar göken på stackare som inte har förstånd att försvara sig; sädesärla, rörsångare, trädgårdssångare, törnsångare, ängspiplärka och rödstjärt. Svart-vit flugsnappare, svalor och skator är också tänkbara offer.

I Norrland är gulärla, blåhake, bergfink, lappsparv och ängspiplärka mest utsatta för göken. Särskilt ängspiplärkan kan vara hårt drabbad med upp till vart tionde bo intaget av göken. I Norge är buskskvättan det vanligaste offret.

För att lyckas med sin djävulska plan sitter gökhonan i timmar på sin utkiksplats och håller uppsikt över det inspanade boet. När hon har försäkrat sig om att småfåglarna är ute på flygtur och boet är tomt slår hon till med satanisk fräckhet. Attacken är blixtsnabb. På bara några sekunder hinner hon dyka ner i boet, sluka ett av småfåglarnas ägg och värpa ett eget.

Hon väljer tidpunkten noga. Hon vet att fåglar är som mest uppmärksamma och på alerten på mornarna. Därför lägger hon sitt ägg sent på eftermiddagen eller tidigt på kvällen. När boinnehavarna kommer tillbaka till boet märker de ingenting av inkräktarens besök. För småfåglar har det visat sig inte spela någon roll om boet rymmer ett ägg för mycket. Fåglar kan inte räkna.

Gökhonans hemlighet är att varje ägg som hon lägger i andra fåglars bon är en mästerlig förfalskning. Genom att imitera de blivande fosterföräldrarnas egna ägg hindrar hon dem från att fatta misstankar och får dem att utan knot ta hand om hennes unge. Gökhonan parasiterar oftast på samma fågelart hela livet. Därför ”vet” hon exakt hurdana ägg hon ska tillverka.

Göken gör tydlig skillnad på vi och dom och ägnar sig helt utan skuldkänslor åt systematisk diskriminering. Honan är ytterst selektiv när hon väljer ut vilka bon hon ska lägga sina ägg i. Det ska vara en lättlurad art som utan protester tar hand om gökungen som om den vore deras egen.

Fosterföräldrarna gör däremot ingen skillnad på vi och dom, och det kommer, som vi ska se, att sluta i katastrof. Med sin gränslösa och självuppoffrande godhet skapar de sin egen tragedi. När sommaren går mot sitt slut har de berövats sin egen avkomma, och om de inte skärper sin vaksamhet är risken överhängande för att de kommer att drabbas av samma bittra öde gång på gång.

De flesta fågelarter som göken parasiterar på lägger 4-5 ägg och ruvar dem i ungefär två veckor. Gökägget däremot kläcks redan efter tolv dagar. Det är en garanti för att den nykläckta gökungen blir först på plan i det ockuperade boet.

Knappt har den spräckt äggskalet förrän den högljutt börjar tigga mat. Under dygnets alla ljusa timmar sliter de arma fosterföräldrarna hårt med att flyga i skytteltrafik och fånga insekter att stoppa i gapet på den glupska ungen.

De skulle naturligtvis ha matat sina egna ungar om de fått några – skillnaden är att gökungen har tillskansat sig en monopolställning och ensam glufsar i sig lika mycket mat som en hel kull småfåglar. Nykläckt och naken är den så erbarmligt ful att endast grundligt bedragna fosterföräldrar kan känna sig manade att ta hand om den. Föga anar de gökungens planer.

Så fort som ägget har kläckts sätter gökungen igång med massmord och etnisk rensning. Det ockuperade boet är litet, anpassat för småfåglarnas egna och barnens behov av utrymme. För gökungen blir det trångt, och den känner sig kränkt av konkurrensen om utrymmet från fosterföräldrarnas egna ägg.

Målmedvetet sätter den sin bestialiska plan i verket. Redan under sina första dygn i livet baxar den alla ägg ut över bokanten, ett efter ett, tills den är ensam herre på täppan. Om något av fosterföräldrarnas ägg händelsevis har hunnit kläckas har den nykläckta ungen inte en chans. Gökungen knuffar ut den ur boet mot en säker död.

Fosterföräldrarna är fullkomligt oförberedda och försvarslösa inför gökungens våldsbeteende. På bilder (se litteraturhänvisning) går det att se bland annat kärrsångare och järnsparv till synes helt likgiltiga medan gökungen är i full färd med att ta livet av deras barn.

Märkligt nog lyfter de aldrig en fjäder för att försvara sin egen avkomma. Istället förtränger de sina försvarsinstinkter och går in i ett närmast apatiskt tillstånd. Paralyserade iakttar de massmordet på sina ungar och accepterar att det bara blev en unge kvar – som inte ens är deras egen. När den etniska rensningen är avslutad har de förlorat hela sin egen kull.

Obegripligt nog fortsätter fosterföräldrarna att mata sina barns mördare. Här kulminerar en självdestruktivitet på självmordssektnivå. Fenomenet kan bara förklaras med verklighetsförnekelse, aningslöshet och total oförmåga att dra relevanta slutsatser.

Eftersom gökungen äter 5-8 gånger så mycket som var och en av fosterföräldrarnas egna ungar skulle ha gjort växer den rekordsnabbt och blir snart groteskt stor. Men inte ens när gökungen är mångdubbelt större än fosterföräldrarna inser de att de är grundlurade. Nu plockar ungen nämligen fram nästa vapen för överlevnad, sitt hiskliga tiggarläte. Det är ett så kraftfullt och pockande ljud att det motsvarar ljudnivån hos 4-5 av fosterföräldrarnas egna ungar, ett brandlarm eller böneutropen från en minaret.

Larmet från gökungen och det ständigt uppspärrade gulröda gapet hetsar inte bara fosterföräldrarna att nästan slita livet ur sig för att få tag i tillräckligt med mat. Signalerna är så starka att till och med andra fåglar kan stressas att sluta mata sina egna ungar och istället börja mata gökungen. Vid ett tillfälle har ornitologer sett en gökunge bli matad av två rödstjärtar, en ängspiplärka och en järnsparv – förutom fosterföräldrarna, ett par sädesärlor. Hela grupper kan alltså känna sig manade att visa solidaritet och ta sitt ansvar för den omättliga parasiten.

Fosterföräldrarna fortsätter att mata gökungen hela sommaren, långt efter att den har vuxit ur och lämnat boet. Här uppstår ett verkligt dilemma. Den stora gökungen börjar alltmer likna en vuxen gök. De flesta småfåglar avskyr gökar och mobbar dem så ofta de får tillfälle. Kanske bär de på kollektiva minnen av årtusenden av förtryck. Hursomhelst strider det klart mot småfåglars värdegrund att mata en vuxen gök.

För att inte utlösa fosterföräldrarnas gökmobbningsinstinkt döljer gökungen sin identitet genom att sitta orörlig och försöka se ut som vilken fågelunge som helst. Varje viftande med vingarna, varje flygrörelse riskerar att röja dess rätta identitet. Och fosterföräldrarna sväljer bedrägeriet med hull och fjädrar.

Det pågår en evolutionär kapprustning mellan gökens förmåga att imitera andra arters ägg och småfåglarnas förmåga att identifiera ett främmande och oönskat ägg. Ju bättre småfåglarna blir på att upptäcka avvikande ägg, desto mer finjusterar gökhonan utseendet på sina ägg. Efter många miljoner år står det 1-0 till gökhonan. Men småfåglarna rustar för revansch.

Segrare hittills är bofinkar och lövsångare, Sveriges vanligaste fåglar. De är de enda som tar matchen mot göken. De har utvecklat en förhöjd vaksamhet – ett slags främlingsfientlighet om man så vill – som gör att de kan känna igen gökägg. På det sättet lyckas de stå emot gökens attacker och rädda livet på sina egna ungar.

De flesta fåglar märker inte att gökägget är en aning större än deras egna ägg, men för bofinkar och lövsångare har storleken betydelse. Så fort de anar att ett av äggen i boet är för stort för att vara deras eget överger de boet.

Den här skyddsinstinkten är antagligen en konsekvens av att de under mycket lång tid har varit utsatta för gökens våld. Bofinkar och lövsångare glömmer inte. De traumatiska övergreppen verkar finnas kvar i framförallt den pyttelilla (9 gram) lövsångarens minne. Så fort den får syn på en gök blir den oerhört aggressiv.

Vad gäller järnsparven kan vi däremot låta hoppet fara, åtminstone för tillfället. Över järnsparven vilar en särskild tragik. Den är så korkad att den inte har något skyddsbeteende alls mot göken. Den ber praktiskt taget om att bli lurad. Själv lägger den blå ägg, men gökäggets utseende verkar inte spela någon roll. Kanske har göken först nyligen börjat parasitera på järnsparven så att den ännu inte har hunnit skaffa sig ett effektivt försvar. Men det kommer den att göra, även om det kan ta tusentals generationer. Så fort göken börjar parasitera på en art påbörjas kapprustningen genom evolutionens naturliga urval.

När gökungen är ett par månader gammal inser den att den är en gök och söker sig till andra inom samma etniska grupp. Det är en svår period av identitetssökande och förluster när unggökarna kastas in i livets hårda skola och måste klara sig själva utan att curlas av självutplånande fosterföräldrar.

De biologiska föräldrarna schappar redan i slutet av sommaren till hemlandet i Afrika, söder om Sahara. Där väntar nio månaders semester i varmt klimat efter sommarens slitsamma parasittillvaro. Ingen vet hur det går till, men unggökarna hittar till hemlandet själva, utan hjälp av föräldrarna eller andra äldre gökar. Det tyder på att flyttinstinkten och flygrouten är nedärvda, alltså genetiskt betingade.

Vad är meningen med gökens asociala och våldsbejakande liv? Hur kan evolutionen belöna en massmördare? Att livet måste ha en mening är en missuppfattning. Det är ett av människan konstruerat, intellektuellt synsätt. På mänsklig nivå kan man i bästa fall ge livet en mening, men det är en annan sak.

Evolutionens enda mening är utveckling, och den opererar med oändlighetens tidsperspektiv. Det råder en ständig kapprustning mellan olika arter som upprätthåller ett slags terrorbalans  i utvecklingen av livsformer och livsrum gentemot andra arter.

Finns det något hopp om upprättelse för den majoritet av småfågelpopulationen som utgör gökens offer? Vissa tecken tyder på att en förändring kan vara på gång. Numera minskar göken i antal i södra Sverige och i Finland, och minskningen har skett på bara några årtionden. Det kan bero på att några av de arter som göken parasiterar på har utvecklat sina skyddsbeteenden och blivit skickligare på att avslöja bedragaren.

Hoppet ligger naturligtvis i att allt fler genomskådar gökens manipulation och gör uppror mot förtrycket. Att genomskåda motståndarens motiv är början till frigörelse. När drabbade småfåglar inser allvaret och börjar försvara sig kan motståndet sprida sig snabbt.

 

Litteratur:
Per G. P. Ericson och Hans Sjögren: Boken om göken.

—————————————————————–

Tillförde den här artikeln dig någonting? Gav den dig kunskaper, tankar och insikter som du inte hade tidigare? Jag arbetar med professionell journalistik och skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.

Jag är tacksam om du vill stödja mitt arbete genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:

Swish 073 594 52 69

Bankgiro 111-9072

Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290

Swift-BIC-kod ELLFSESS

Varmt tack för din gåva!