Innebörden av en rollator

Ett ovärderligt hjälpmedel. Och det osexigaste som finns.

Rollatorn skriker ut åldrande och nära förestående död. Den är det definitiva tecknet på att man befinner sig i utförsbacke, och alla vet hur det kommer att sluta. Är det konstigt att man gör motstånd och känner behov av att reflektera över rollatorns symbolvärde?

Rollatorn – jag närmar mig den tvehågset. Undersöker den misstänksamt. Som om den vore ett okänt djur.

Ganska ofta har jag och andra som bor i glesbygd anledning att likt Leif Östling, före detta VD i Svenskt Näringsliv, ställa den berättigade frågan ”Vad f-n får jag för pengarna?” Där jag bor finns inte ens gatubelysning.

Det obefintliga vägunderhållet innebär gropiga vägar à la nyplöjda åkrar, och snöröjningen är minst sagt feministisk, det vill säga obefintlig. Vintertid gäller det att preppa, bunkra mat för veckor då man inte tar sig ut på ofarbara vägar. Kollektivtrafik finns inte.

Men jag har en rollator. Den har jag i alla fall fått för mina skattepengar. Så jag ska inte klaga, det ska jag verkligen inte. Det är en gedigen och påkostad sak i rödlackerat stål med broms, ergonomiska handtag och stora hjul. Och en sits. Det är en rollator De Luxe förstår jag när jag ser andra, mer spindelvävssköra konstruktioner, gjorda för inomhusbruk eller asfalterade stadsgator. De Luxe-rollatorn passar för ett liv på landet, i oländig terräng.

Tack vare sitsen har du alltid en möjlighet att sätta dig” sa arbetsterapeuten på lasarettet omtänksamt när jag skrevs ut från strokeavdelningen och förärades rollatorn. Jag bad inte om den. Jag tog emot den av hänsyn till personalen, för att den skulle få känna att den hade gjort något. Man ska inte underskatta andra människors behov.

Vrålåket. Jag bad inte om det. Jag tog emot det av hänsyn till personalen. Att den skulle känna att den hade gjort något.

Hela vintern har den stått ihopfälld i vagnslidret och samlat damm. Varje gång jag sett den har jag omedelbart vänt bort blicken och undrat vad jag ska ha den till. Ska jag ha den när jag går den lilla dagliga biten till brevlådan på den knaggliga, grusiga infartsvägen? Det verkar överdrivet. Där kan jag ju kosta på mig att vingla, vackla och ramla och gripa tag i gärdesgården som stöd utan att någon ser.

När vårsolen skiner tar jag fram rollatorn ur vagnslidret och torkar av den vinterdammet. Jag närmar mig den vaksamt, misstroget, med samma avvaktande hållning som om den vore ett okänt djur. Vad vill den mig egentligen, vad ska jag ha den till? Det är ju ändå benen jag måste stödja mig på när jag går med rollator?

Benen som inte vill bära mig längre. De är själva orsaken. Det är ingenting nytt. Det har varit en lång process, flera decennier, att komma dit, och jag har förnekat mina bens bristande bärkraft så länge jag har kunnat.

Jag vill fortfarande inte tänka på att jag inte kan gå. För att jag vill vara stark. För att jag vill ha en ofelbar, fungerande kropp, precis som andra. För att jag vill klara mig själv. För att jag inte vill vara beroende av andra.

För att det känns som ett nederlag att behöva ett hjälpmedel. Då har man erkänt att man inte längre är den man har varit. Inte längre frisk, stark och oberoende. Man har erkänt att man är vad som kallas rörelsehindrad. En helt ny identitet. Vill jag över huvud taget ha den identiteten? Nej. Inte än. Jag vill inte. Jag blundar för det ofrånkomliga.

Bilen är min verkliga rollator. Min 18 år gamla bil hjälper mig att hålla verkligheten ifrån mig och klamra mig fast vid min gamla vanliga identitet: hon som kan gå. Hon som kan röra sig och ta sig någonstans. Flera mil! Hur lätt som helst, med hjälp av en motor.

 

Bilen. Min verkliga rollator.

I hela mitt liv har benen burit mig. Tills nu. I decennier joggade jag två tre gånger i veckan. All fritid rörde vi oss, min familj och jag, ute i naturen, vandrade i skogen, åt matsäck i en solig glänta. På vintrarna åkte vi skidor, hemma och i fjällen. I tunnelbanan på väg till eller från jobbet minns jag att jag suckade över äldre människor som gick långsamt och stoppade upp folkströmmen i trapporna. Själv rann jag som ett porlande vatten på starka, smidiga ben nerför trapporna och tänkte inte på annat än att det alltid skulle vara så. Fötterna i små läckra, högklackade sandaletter.

Åh vad jag saknar mina starka, smidiga ben! Vad jag saknar mina små läckra, högklackade sandaletter!

I det längsta har jag gått långpromenader flera gånger i veckan. Sedan kom artrosen i knän och höfter smygande. Och nervskadorna i benen, en följd av en annan sjukdom. Bit för bit kringskär jag min egen frihet, eftersom den inte finns längre. Jag blir rädd. Så osäker som man kan bli när man inte längre kan lita på sina ben. Ibland kommer paniken. Vad händer om jag har gått några steg för långt och inte kan ta mig tillbaka? Var finns en stol där jag kan sätta mig? Säkrast att stanna där jag är. Jag är tryggast hemma.

Jag tänker på bonden Erik, en gammal vän. Han hade svåra skador i benen efter många års hårt arbete i jordbruket. Han hade också sprungit Maraton i flera år. Erik brukade åka med den lilla bussen in till stan, den som kallades Plustrafik för oss glesbygdsbor utan annan kollektivtrafik. Under mer än tjugo år gav Plustrafiken oss några timmar en gång i veckan att handla det vi behövde och uträtta ärenden. Det var innan jag köpte min lilla bil.

Erik stod och svajade och försökte hålla balansen utanför köpcentrat där bussen släppt av oss, medan hans fru gick och hämtade en kundvagn som han kunde stödja sig på. En gång frågade jag honom om han hade funderat på att skaffa en rollator.

”Aldrig i livet!” sa Erik. ”Då har man gett upp.”

Jag förstod att frågan var odiskutabel. För honom var det inte en praktisk fråga. Det handlade om hans identitet som kraftkarl, som stark och duglig bonde. Han tänkte inte överge den.

På 1990-talet kom några besvärliga år då Systembolagets butik vid köpcentret byggdes om. I Eriks fredagsshopping ingick nämligen alltid inköp av en 75:a Renat Brännvin. Det var rutin sedan många år. Han kunde inte ta sig till en annan Systembutik som var öppen. Hans fru var inte rörelsehindrad men kunde av religiösa skäl inte tänka sig att gå och köpa brännvin åt sin man.

Jag gjorde det, utan samvetsbetänkligheter. Jag ansåg inte att det var en moralisk fråga. Under hela den tid renoveringen av Systembolaget pågick, jag vill minnas att det var mer än ett år, gick jag varje vecka nedför de branta backarna till den öppna Systembutiken och köpte det Erik ville ha.

Erik är död sedan många år. Först nu förstår jag det som jag då tyckte var istadigt och dumt, att han inte ville ha rollator, för då har man gett upp. Än en gång: det handlar om identitet, att slå vakt om den man är och alltid har varit.

En rollator har stark innebörd. Den är en tydlig markör som placerar en människa i en ny grupp, snävt definierad av omgivningen; äldre, ointressanta, svaga, hjälpberoende, andra klassens medborgare. De som snart ska dö. Det är inte bara jag som känner så. Hela samhällets attityd mot äldre är oförståelse, förakt och ringaktning. Det återspeglas precis överallt. Strängt taget finns vi inte. Vi är osynliga. Om vi finns bör vi be om ursäkt för att vi finns till.

Man kan ju i alla fall ställa kaffekoppen på den.

En rollator är det osexigaste som finns. Är jag fortfarande kvinna om jag har rollator? Tveksamt. Med rollator förpassas man omedelbart från en identitet som sexuell varelse och till en identitet som könlös och förnöjsam pensionär. Ett det. Jag vägrar. Jag vill bli åtrådd som kvinna fast jag har rollator.

En väninna och jag brukade i många år säga till varandra att om det skulle bli så att vi behövde rollator, då skulle den vara leopardmönstrad, av samma anledning som att äldre kvinnor ofta har leopardmönstrade kläder. Det förekommer till och med att äldre kvinnor bär leopardmönstrade tights. De vill signalera att de fortfarande är sexuellt aktiva. Frågan huruvida leopardmönstrat på äldre kvinnor är smaklöst hör inte hemma i sammanhanget.

Jag tänker på min mamma och moster. Båda hade rollator under de sista åren i sina liv. Jag kan inte minnas att det var några komplikationer förknippade med det. Jag minns mest att de var tacksamma och tyckte att det var praktiskt. Rollatorn var rentav nästan en statuspryl. Men jag kan ha fel. Jag var antagligen inte mottaglig för att höra dem tala om de känslomässiga aspekterna på att ha rollator, om de nu hade sådana. Det skulle ju aldrig hända mig.

Moster och mamma var tacksamma för sina rollatorer. Jag var antagligen inte mottaglig för att höra dem tala om de känslomässiga aspekterna, om de nu hade sådana.

Med rollatorn följer ett sorgearbete, en livskris. Den är en obönhörlig symbol för att mycket i livet är slut. Jag tänker mycket på allt jag har gjort och som jag inte kan göra längre. Bilderna passerar varje natt i mitt huvud, som en ständigt pågående film. Alla resor. Allt vackert jag skulle vilja återse: den underbart vackra engelska katedralen York Minster, norska fjordar och ångbåten Skibladner på Mjösa, Notre Dame i Paris, jungfrulig, obebyggd grekisk landsbygd, mina förfäders födelsebygd långt in i Järvsös finnskogar, muséer i London, träbebyggelsen på Ösel… Platser där jag och min släkt har bott, för att se hur de har förändrats.

Men för att kunna resa måste man kunna gå. Om man inte kan gå reduceras livet mer än man egentligen klarar av att inse.

Jag sörjer att jag aldrig mer kommer att återse de där platserna. Jag bär dem inom mig och är tacksam för att jag har sett dem. Att jag har varit där.

Så tacksam.

 

LÄS MER:

Hon uppfann rollatorn

Västeråskvinnan Aina Wifalk var starkt engagerad i rörelsehindrades rättigheter. Hon uppfann rollatorn 1978.

Rollatorn uppfanns så sent som 1978 av en poliodrabbad kvinna i Västerås, Aina Wifalk. Tre år senare, 1981, kom tillverkningen igång.

Aina Wifalk drabbades av polio 1949, vid 21 års ålder. Tjugofem år senare var hennes axlar utslitna av att hon gått med kryckor i många år. 1978 lämnade hon in en idé på en helt ny typ av gånghjälpmedel på hjul till en statlig utvecklingsfond. Handläggarna insåg potentialen, sköt till pengar och kopplade in ett företag som gjorde konstruktionen.

Aina Wifalk tog aldrig patent på sin uppfinning. Hon avled 1983 vid 55 års ålder.

 


Tillförde den här artikeln dig någonting? Gav den dig kunskaper, tankar och insikter som du inte hade tidigare? Jag arbetar med professionell journalistik och skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.

Jag är tacksam om du vill stödja mitt arbete genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:

Swish 073 594 52 69

Bankgiro 111-9072

Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290

Swift-BIC-kod ELLFSESS

Varmt tack för din gåva!