Det finns belägg för att genuint okunniga, obildade människor ofta är lyckliga även om de lever i fattigdom. Men hur påverkas lycka och psykiskt välmående av självvald dumhet som beror på psykiska försvar mot fakta och insikter?
I coronakrisens spår är frågan högaktuell. Krönikan är delvis en återpublicering av en tidigare krönika.
Se även Rasmus Dahlstedts intervju med författaren Einar Askestad på samma tema här nedanför.
”Ignorance is bliss” (Okunnighet är en välsignelse) lyder ett gammalt ordspråk. Ett stort samhällsproblem (dumma människor) är naturligtvis inte i första hand en fråga om personlig lycka. Frågan är större än så. I dag utgör den självvalda dumheten, i synnerhet när den manifesterar sig i ogenomtänkta personliga eller politiska beslut, ett hot mot samhällets överlevnad.
Alla vill vara lyckliga, och faktum är att några av de lyckligaste människorna på jorden finns bland dem som vet minst och äger minst. Det är mer sannolikt att dumma människor är okunniga än att begåvade människor är det, och det är mer sannolikt att okunniga människor är lyckliga och nöjda med vad de har. Ganska självklart, dels för att de ofta inte vet om något annat som de kan jämföra sig med, dels för att de inte besitter kunskap som gör det möjligt att inse och värdera tillvarons komplikationer.
Information och kunskap är inte bara välsignelse. Kunskap är ett dubbeleggat svärd. Den kan vara tung att bära. Kunskapens förbannelse är till yttermera visso det faktum att förvärvad kunskap inte går att radera. Det man vet, det vet man, hur gärna man än skulle önska att man inte visste.
Det är omedvetenhetens paradislycka mot medvetenhetens förbannelse och insiktens ofrånkomliga sorg.
Rätt som det är kan en längtan bryta igenom hos dem som har tillgång till all tänkbar kunskap och information; längtan tillbaka till den tid av salighet då man inte visste någonting och följaktligen var lycklig. Hur många kan inte i dag önska sig tillbaka till tiden innan Internet fanns?
”Åh dessa dagar när du älskade och var nöjd med att känna vindens svalka i sommarvärmen och ingenting alls bekymrade dig, särskilt inte politik. Du bara strosade omkring och log.
Jag vill komma tillbaka till den där tiden när jag inte visste någonting och var så dum och lycklig.”
För att tränga in i djungeln av eventuella samband mellan dumhet/intelligens och lycka måste vi reda ut några begrepp. Allra först terminologin. Eftersom den svenska utgångspunkten är att alla människor är lika – vilket är en lögn – anses det inte politiskt korrekt att använda begrepp som dumhet och intelligens. Begreppet IQ är tabubelagt på gränsen till häxbål. Istället talar man om ”kognitiv förmåga”, som låter lagom anonymt och obegripligt.
En lång rad undersökningar visar att vi föds med olika begåvning, och orsakerna är till övervägande del vårt genetiska arv. En utgångspunkt för den här texten är att dumhet inte med automatik är kopplad till låg IQ, inte heller till brist på bildning. Det gäller att skilja genuin, medfödd dumhet från förvärvad, självpåtagen dumhet. En människa kan ha hög IQ och lysande akademiska meriter men ändå vara hur dum som helst om kunskaperna begränsar sig till ett snävt fackområde men resten av ett enormt kunskapsfält ligger i skugga.
Å andra sidan kan en människa som saknar yttre bildning genom sin livserfarenhet äga stor visdom, även om det är betydligt vanligare att intelligens och bildning följs åt i någon form av kompanjonskap.
Det finns fyra nivåer av okunnighet och omedvetenhet relaterade till lycka eller olycka, enligt den här nätsajten:
- På den lägsta nivån av medvetenhet är allting hopplöst, och man ser inget sätt att handskas med sitt eget liv. Det är den olyckligaste nivån av alla.
- På den närmast högre nivån, nummer 2, har man lärt sig handskas med sitt liv men är ovetande om världens problem. Det är den nivå av lycklig omedvetenhet som det talas så mycket om.
- På nästa nivå, nummer 3, ser man världens problem men inget sätt att lösa dem. Den nivån är nästan lika olycklig som den första men är lite bättre, eftersom man kan handskas med sitt eget liv från dag till dag.
- På toppnivån ser man inte bara hur man själv ska klara sig utan också hur världens problem ska lösas, och framtiden ter sig ljus.
Hur många människor befinner sig på respektive nivå? Det finns inga vattentäta skott mellan de olika nivåerna, de flyter in i varandra. De flesta befinner sig antagligen på nivå nummer 2, den saliga okunnigheten. Den näst största nivån är nummer 3, de som är partiellt medvetna.
Ointelligenta människor är mer lättlurade och lättare att påverka med propaganda, eftersom de har mindre utvecklad förmåga att upptäcka och ifrågasätta felkällor, vilseledande syften, politiska agendor och brist på logik. Det kan innebära en större upplevelse av lycka – om man inte upptäcker att man är lurad.
En poäng med att vara smart är att de smarta har fler valmöjligheter än dumma människor. Men det betyder inte med automatik att smarta människor är lyckligare. Vem blir till exempel lyckligare av att kunna välja elleverantör eller välja mellan 30 olika sorters yoghurt i matbutiken? Smarta människor är tvärtom ofta olyckliga för att de tänker för mycket, vilket inte är samma sak som att de tänker djupa tankar. Att ständigt vara upptagen av praktiska frågor, som val av bredbandsleverantör, att kolla sin mobiltelefon eller vilken film man ska ladda ner från Netflix, kan i själva verket ta all tid och blockera en djupare existentiell förståelse av världen.
En studie av intelligens och känslomässigt välbefinnande som gjordes vid universitetet i Edinburgh 2005 och publicerades i British Medical Journal samma år fann inget samband alls mellan intelligens och lycka.
”Många andra saker har stor inverkan på om man är lycklig eller inte. Intelligens är en av de mindre betydelsefulla faktorerna. Livskvalitet betyder mycket mer” var studiens viktigaste slutsats.
Ett geni som är sängbundet på grund av sjukdom är till exempel sannolikt mindre tillfreds med sitt liv än en mindre begåvad person som fortfarande har rörligheten i behåll.
Smarta människor är visserligen bättre rustade än dumma att skapa en bra tillvaro för sig själva. Å andra sidan är många av dem missnöjda med status quo. De jämför sig gärna med andra som har det bättre och kämpar hela tiden för att klättra högre och uppnå ännu mer – vilket gör dem olyckliga.
Värderingen av intelligens är inte gjuten i betong. Den varierar högst avsevärt sett mot bakgrund av den kultur och de värderingar som råder för tillfället. För bara hundra år sedan, när Sverige till övervägande del var ett jordbrukarsamhälle, värderades kroppskrafter högre än teoretisk begåvning, eftersom fysisk styrka var nödvändig för att sköta ett jordbruk. De intellektuellt begåvade hade ofta låg status och mobbades i många fall som odugliga och värdelösa, särskilt om de var fysiskt svaga. Boklig bildning stod inte högt i kurs. I ett jordbrukarsamhälle hade den ingen direkt funktion.
Hundra år senare är det precis tvärtom. I dag är det hjärnan som räknas. Kroppskrafter behövs inte längre. Maskinerna gör jobbet. Att inte vara teoretiskt begåvad kan vara ett outhärdligt stigma i en tid när de som anser sig själva vara smarta öppet mobbar andra som är mindre begåvade. Det är en spegling av de värderingar som råder i just vår kultur just nu. Människor som hellre skulle kasta sig ut från en klippa än låta undslippa sig något nedsättande om ras, religion, utseende eller funktionshinder hos andra har inga problem med att utslunga ”Idiot!” om en annan människa vid alla former av meningsskiljaktigheter, i synnerhet på nätet.
En särskild form av dumhet är att vara resistent mot kunskaper och insikter för att de står i strid med politisk eller annan övertygelse. Det valet är speciellt utbrett bland vänstermänniskor. Då handlar det om ett mer eller mindre medvetet val att göra sig otillgänglig för kunskap som skulle kunna höja ens medvetenhet och bidra till både ens egen och samhällets utveckling. Valet görs för att individen bedömer det vara lönsamt, ur karriärsynpunkt eller på annat sätt, att förbli okunnig i allmänhet eller på ett visst område. Sådana psykologiska barriärer kan bilda till synes vattentäta skott i hjärnan och effektivt förhindra normal perception.
”Vinsten” består dels i att kunna behålla en behaglig och komplikationsfri världsbild och självbild, dels att slippa krav på att utifrån sina kunskaper ha ansvar för att vidta åtgärder. Att åberopa sin okunnighet kan vara ett perfekt alibi för åsidosatta plikter. När katastrofen har inträffat kan man alltid säga ”Vi har varit naiva”.
Vi visste inte, för vi ville inte veta.
Vi brydde oss inte, för det var alldeles för jobbigt för oss att ta konsekvenserna av vår kunskap.
Ett exempel: Islams utbredning i Sverige och Europa.
Det är uppenbart att majoriteten av både politiker och journalister ser det som en dygd att veta så lite som möjligt om islam. Den som saknar kunskaper kan inte ställas till ansvar. Många i de här kategorierna väljer medvetet att inte skaffa sig kunskaper, och därmed förhindrar de också kunskap hos allmänheten. Om man skaffar sig kunskap och läser koranen kan det inte uteslutas att det leder till politiska slutsatser, som att stoppa islams inflytande och invandringen från muslimska länder till Sverige. Några sådana ansatser kan inte noteras. Tvärtom.
Utifrån djup okunnighet om islam gör sig den politiska och mediala eliten till språkrör för och går i bräschen för islamisering av Sverige och krav på speciella särrättigheter för just muslimer. Ingen verkar ha en aning om att de medverkar till islams mål – ett världsomspännande, shariastyrt ”kalifat”. De senaste åren har vi sett prov på hur ett sådant korantroget, salafistiskt kalifat i IS’ regi kan se ut. De fruktansvärda bilderna borde ha fått politiker och journalister att vakna upp ur sin islamkoma. Men icke.
Ytterligare ett exempel: den totala underkastelse med vilken både politiker, myndigheter, media och 80 procent av allmänheten har köpt den samvetslösa vaccinindustrins krämarbudskap om att alla ska låta injicera sina egna kroppar med en experimentell, nödgodkänd substans som kallas ”vaccin” men inte är vaccin utan ett biovapen vars långsiktiga verkningar vi inte vet någonting om.
Se mina tidigare artiklar i ämnet!
Men är de människor som av politiska skäl fäller ner en järnridå mot oönskade kunskaper och insikter lyckliga? Under ganska lång tid kan de säkert uppleva euforiska tillstånd och känna sig otroligt nöjda med sig själva på grund av lyckad karriärklättring och personliga privilegier. De kan rentav förväxla det med lycka. Att känna tillfredsställelse med hög status och höga inkomster bär långt. Men det är tillfälligt. Framgångar som har uppnåtts på sanningens bekostnad är dömda att krascha. Sanningen hinner alltid ifatt.
Den som vet med sig att han/hon har tagit sig fram på lögner har ofta en gnagande liten djävul i en mörk vrå inom sig. Det kan krävas högre och högre doser av bedövningsmedel i form av alkohol och sömntabletter för att hålla den lille djävulen i schack.
Dumhet och insiktslöshet firar triumfer varje dag. När islamistiska terrordåd dödar människor i centrala Stockholm kan man alltid säga ”Vi har varit naiva”, arrangera kärleksmanifestationer och göra handhjärtan på Sergels torg.
Jag tror inte att jag är ensam om att notera att Sveriges befolkning verkar bli allt dummare. Raset inger förskräckelse. Det finns en fallgrop här: är den ökade dumheten reell? Eller är det så att nivån idag jämfört med tidigare blir extra tydlig genom att den exponeras frekvent på nätet?
En mätare på dumhetens expansion är den extremt lågutbildade regering som styr Sverige. Flera ministrar saknar i princip utbildning efter gymnasiet. En granskning som Dagens Industri har gjort visar att många ministrar dessutom skönmålar sina CV:n för att dölja bristerna, skriver Samhällsnytt.
Även bland de tyngsta statsråden lyser högre utbildning med sin frånvaro, samtidigt som man låter påskina något annat i de CV:n man offentliggör på regeringens hemsida. Sverige styrs av en samling lågutbildade personer som i många fall har gjort karriär genom Socialdemokraternas karriärtrappa à la skyddad verkstad och aldrig har haft ett ordentligt jobb. Det verkligt skrämmande är att regeringens bildningsnivå och intellektuella nivå givetvis sätter normen för den övriga befolkningen.
Rimligtvis borde bildningsnivå och språklig förmåga ha höjts hos befolkningen med skolgång och utrotande av analfabetism, men fältstudier på Internet styrker inte den slutsatsen. Min farmor (1902-1983) hade några års folkskola och var hemmafru hela sitt vuxna liv. Hon stavade inte felfritt, men hennes kunskaper i svenska språket var definitivt bättre än mycket av det som exponeras på nätet i dag.
Innan Internet fanns behövde man inte drabbas av djup förstämning vid anblicken av öppet och ogenerat exponerad dumhet, vare sig i form av massiv okunnighet i sakfrågor eller i jämmerlig språkbehandling; felstavning, särskrivning, meningsbyggnadsfel, syftningsfel och obefintlig interpunktion. Och oöverskådliga mängder slarv. Det språk som i dag torgförs på nätet är ofta erbarmligt att skåda.
Jag är övertygad om att kunskaperna i svenska språket var bättre förr, fram till 1960- och 70-talen ungefär. Det var då det svenska bildningsidealet sprack sedan vänstern punkterat det, eftersom vänstern i sitt kroniska föräldrauppror inte tål några former av auktoritet och föredrar kvotering framför meritokrati. Med början på 1960-talet blev brist på bildning ett ideal, ja norm – samtidigt som 1940-talets stora barnkullar fick bättre möjligheter till utbildning än någon annan generation före dem. Alla blev plötsligt lika bra. Lärare får inte antyda att de kan mer än sina elever, för det är ett brott mot allas lika värde. Det kan vi tacka den antiintellektuella vänstern, men framför allt skolan för. Hur ska ett samhälle med dumheten i högsätet och obefintlig kunskap och omsorg om språket ha en framtid?
Vi borde veta bättre, vi borde för vår egen och våra barns skull försöka upprätthålla åtminstone anständiga bildnings- och kunskapsnivåer. Vi måste inse att det ligger i den politiska maktens intresse att hålla befolkningen i okunnighet. En okunnig befolkning är så mycket lättare att manipulera och styra än en som kan tänka själv.
Till dig som sitter redo med ”intellektuell snobb”-stämpeln i högsta hugg vill jag ge en kort bakgrund. Jag växte upp i ett arbetarhem på 1940-, 50- och 60-talen. Det fanns inga pengar, inga böcker, ingen bildningstradition, inga förebilder. Ingen i släkten hade gått mer än högst sex år i folkskola. Jag gick i vanlig folkskola, realskola och gymnasium i små landsortshålor som verkligen inte var några bildningscentra; Borlänge, Östersund, Sveg, Bollnäs.
I dessa små landsortshålor hade vi fantastiska skolor och hängivna, besjälade lärare – lysande pedagoger som brann för sitt yrke och för att bibringa oss arbetarungar kunskap. I Borlänge fanns ett litet kvartersbibliotek i kvarteret intill där vi bodde. På det biblioteket bosatte jag mig. Jag var åtta år när jag insåg betydelsen av att ha ett språk, betydelsen av att tillägna sig kunskaper.
Hela livet är ett lärande. Kunskap är av avgörande betydelse för hur man ska klara sitt liv. Den insikten har svenskt skolväsende de senaste decennierna gjort allt för att ta död på. Förstörelseprocessen inleddes med 1946 års skolkommission, den som lade grunden till grundskolereformen och var en alltigenom socialistisk produkt med inspiration från den östeuropeiska diktaturen DDR.
Sedan kom förstörelsevapnen slag i slag. Kunskapsmålen övergavs med början i Lgr 62 (Läroplan för grundskolan 1962), och nedmonteringen har fortsatt med en lång rad politiska beslut som steg för steg har fjärmat skolan från en kunskapsförmedlande roll till att prioritera sociala jämlikhetsmål, det vill säga att sprida den politiska lögnen att alla barn är lika. Lögnen ropas ut med allt högre röster samtidigt som verkligheten varje dag bevisar motsatsen.
Socialdemokraterna trycker matrisen ”Alla barn är lika” på de arma barnen. Bakom detta ligger ett totalt förnekande av den förödande inverkan massinvandringen har och har haft på skolan. Det är lika lyckat som att försöka trycka ner fyrkantiga klossar i runda hål. Det går inte.
I dag ger den här kartan en mer rättvisande bild av skolans verklighet. Kartan finns i undersökningen ”IQ and the wealth of nations” av Richard Lynn och Tatu Vanhanen (2002) och visar genomsnittlig IQ i de undersökta länderna.
Sverige och flera andra europeiska länder har en medel-IQ kring 98-100. Flera ostasiatiska länder, som Japan, Kina och Sydkorea, ligger högt med en medel-IQ på 105-107. Hong Kong och Singapore ännu högre med 108.
De två afrikanska länder som Sverige tar emot flest migranter från, Somalia och Eritrea, har en genomsnittlig IQ på 68. Även flera andra länder, som Sverige har tagit emot stora migrantgrupper från, har en genomsnittlig IQ-nivå betydligt under den svenska: Syrien och Afghanistan 83, Irak 87.
Richard Lynns och Tatu Vanhanens studie visar också att demokrati är omöjlig att skapa och upprätthålla i länder med en genomsnittlig IQ under 90. (OBS! Genomsnittlig IQ innebär givetvis att det finns stora variationer inom gruppen, både svagbegåvade och högbegåvade).
Enligt Sture Eriksson, docent i psykologi vid Uppsala universitet och tidigare forskare i testmetodik och intelligenstestning, befinner sig 50 procent av invandrarna från låg-IQ-länder mätt med västerländska mått i spannet för kognitiv utvecklingsstörning, det vill säga en IQ-nivå mellan 50 och 70.
I genomsnitt har alltså varannan elev som har invandrat till Sverige, eller vars föräldrar har invandrat till Sverige från låg-IQ-länder, en kognitiv utvecklingsstörning som begränsar förmågan att tillgodogöra sig kunskaper och innebär att de behöver undervisas i särskolan. Bland svenska elever befinner sig 2 procent inom detta intervall.
Detta är den verklighet som skolan har att arbeta med. Den praktiska konsekvensen är att Sverige behöver utbilda ett stort antal särskolelärare och dessutom svara för en stor utbyggnad av särskolan. Dessutom måste nya program och nya pedagogiska metoder utvecklas. Men uppdelning av elever utifrån begåvningsnivå för att kunna ge dem anpassad och relevant undervisning anses sedan mer än femtio år tabu i Sverige. Att antyda att människor är olika begåvade är värre än att svära i kyrkan. Hellre låter skolan både svagbegåvade, normalbegåvade och särbegåvade elever fara illa.
”Det som gör att man inte ändrar sig är att man är rädd för att Sverige ska bli mindre jämlikt. Man tänker att även om kunskaperna hos eleverna inte är så goda är det ett pris man kan betala för att eleverna i alla fall är mer jämlika” säger professor Inger Enkvist, erfaren och kunnig skoldebattör, i den här intervjun på Det goda samhället.
Dagens skola är en formidabel katastrof. Jag har den djupaste medkänsla med dagens skolbarn och en något mindre djup medkänsla med de röd-gröna lärarna, eftersom majoriteten av dem har röstat fram den skola och den skolpolitik vi har. De har dessutom röstat fram den migrationspolitik vars konsekvenser nu förgiftar deras liv.
Socialdemokraterna har förstört skolan, och de har gjort det grundligt. ”Vi ska ha en likvärdig skola” flosklar socialdemokraterna med utbildningsminister Anna Ekström (s) i spetsen.
Politiker och tjänstemän uppför en teaterföreställning som ska dölja det var och en kan se: skolan är en katastrof, ett gigantiskt misslyckande. Alla barn är nämligen olika och har olika behov. En likvärdig skola förutsätter att barn behandlas olika, efter sina olika förutsättningar och sin olika kognitiva förmåga. Trettiosex procent av dagens skolbarn har en eller två föräldrar födda utomlands och helt eller delvis ett annat modersmål än svenska. Det är fullt möjligt att ta sig igenom grundskolan utan att lära sig svenska språket.
Resultaten av skolans misslyckanden skördar vi nu. Varje år går stora barnkullar ut grundskolan som funktionella analfabeter utan godkända betyg, barn som inte kan komma in på gymnasiet och i praktiken är chanslösa på arbetsmarknaden.
Vilket liv väntar dessa barn utan grundläggande färdigheter? Och hur mycket är skattebetalarna beredda att betala för skolans och invandringspolitikens misslyckanden? I väntan på kraschen är det meningen att vi ska glömma allt, vara dumma och lyckliga och låta oss underhållas av tramsprogram i SVT – som vi också betalar med våra skattepengar.
I vilket annat land som helst skulle befolkningen gå ut på gatorna, storma radio- och tv-husen och protestera mot att tvingas bekosta public service’s undermåliga verksamhet med skattemedel. Men inte i Sverige. SVT:s fördumningsindustri driver dumheten framåt medan man visar lättuggat mentalgodis för att droga massorna. Och massorna tuggar lydigt och betalar för sin egen fördumning.
Så vad är egentligen lycka i förhållande till dumhet och intelligens? Var finns det andliga vaccin som skyddar mot dumhet och indoktrinering? Det måste vi hitta inom oss själva.
Lyckligast är antagligen den som äger sig själv, som tänker själv och har hög grad av självförtroende och självtillit. En sådan människa är fri och inte beroende av vad andra tycker.
LYSSNA:
Rasmus Dahlstedt intervjuar Einar Askestad
I sin podd Antipodden gör skådespelaren och författaren Rasmus Dahlstedt intressanta, annorlunda intervjuer med en lång rad personer som har någonting att säga.
Den här intervjun gjordes gjordes 2018 med författaren Einar Askestad, i samband med att hans novellsamling ”Så enkla är orden” kom ut. Intervjun handlar bland annat om hur vänstern har lagt beslag på kulturen och hur dumheten och nivelleringen ökar i Sverige.
————————————————————————–
Jag bloggar och gör podcasts ideéllt, som ett slags egenterapi, för att om möjligt förstå vår samtid.
Alla kan läsa och lyssna gratis på min blogg och YouTubekanal.
Om du ändå vill stödja mig med en gåva är jag givetvis mycket tacksam.
Swish 073 594 52 69
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290
Swift-BIC-kod ELLFSESS
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 