Är dumma människor lyckligare?

Det finns belägg för att genuint okunniga, obildade människor ofta är lyckliga även om de lever i fattigdom. Men hur påverkas lycka och psykiskt välmående av självvald dumhet som beror på psykiska försvar mot fakta och insikter?

”Ignorance is bliss” (Okunnighet är en välsignelse) lyder ett gammalt ordspråk. Ett stort samhällsproblem (dumma människor) är naturligtvis inte i första hand en fråga om personlig lycka. Frågan är större än så. I dag utgör den självvalda dumheten, i synnerhet när den manifesterar sig i idiotiska politiska beslut, ett hot mot samhällets överlevnad. 

Alla vill vi vara lyckliga, och faktum är att några av de lyckligaste människorna på jorden finns bland dem som vet minst och äger minst. Det är mer sannolikt att dumma människor är okunniga än att begåvade människor är det, och det är mer sannolikt att okunniga människor är lyckliga och nöjda med vad de har. Ganska självklart, dels för att de ofta inte vet om något annat som de kan jämföra sig med, dels för att de inte besitter kunskap som gör det möjligt att inse och värdera tillvarons komplikationer.

Information och kunskap är inte bara välsignelse. Kunskap är ett dubbeleggat svärd. Den kan vara tung att bära. Kunskapens förbannelse är till yttermera visso det faktum att förvärvad kunskap inte går att radera. Det man vet, det vet man, hur gärna man än skulle önska att man inte visste.

Omedvetenhetens paradislycka mot medvetenhetens förbannelse och insiktens ofrånkomliga sorg. Det är dilemmat.

Rätt som det är kan en längtan bryta igenom hos dem som har tillgång till all tänkbar kunskap och information; längtan tillbaka till den tid av salighet då man inte visste någonting och följaktligen var lycklig.

”Åh dessa dagar när du älskade och var nöjd med att känna vindens svalka i sommarvärmen och ingenting alls bekymrade dig, särskilt inte politik. Du bara strosade omkring och log.

Jag vill komma tillbaka till den där tiden när jag inte visste någonting och var så dum och lycklig.”

Adam och Eva i Edens lustgård. Innan de åt av Kunskapens träd var de lyckliga i sitt paradis. Målning av Lucas Cranach d.ä. (1530).

För att tränga in i djungeln av eventuella samband mellan dumhet/intelligens och lycka måste vi reda ut några begrepp. Allra först terminologin. Eftersom den svenska utgångspunkten är att alla människor är lika – vilket är en fet lögn – anses det inte politiskt korrekt att använda begrepp som dumhet och intelligens. Begreppet IQ är tabubelagt på gränsen till häxbål. Istället talar man om ”kognitiv förmåga”, som låter lagom anonymt och obegripligt.

En lång rad undersökningar visar att vi föds med olika begåvning, och orsakerna är till övervägande del genetiska. En utgångspunkt för den här texten är att dumhet inte med automatik är kopplad till låg IQ, inte heller till brist på bildning. Det gäller att skilja genuin, medfödd dumhet från förvärvad, självpåtagen dumhet. En människa kan ha hög IQ och lysande akademiska meriter men ändå vara hur dum som helst om kunskaperna begränsar sig till ett snävt fackområde, men resten av ett enormt kunskapsfält ligger i skugga.

Å andra sidan kan en människa som saknar yttre bildning ändå genom sin livserfarenhet äga stor visdom, även om det är betydligt vanligare att intelligens och bildning följs åt i någon form av kompanjonskap.

Det finns fyra nivåer av okunnighet och omedvetenhet relaterade till lycka eller olycka, enligt den här nätsajten:

  • På den lägsta nivån av medvetenhet är allting hopplöst, och man ser inget sätt att handskas med sitt eget liv. Det är den olyckligaste nivån av alla.
  • På den närmast högre nivån, nummer 2, har man lärt sig handskas med sitt liv men är ovetande om världens problem. Det är den nivå av lycklig omedvetenhet som det talas så mycket om.
  • På nästa nivå, nummer 3, ser man världens problem men inget sätt att lösa dem. Den nivån är nästan lika olycklig som den första men är lite bättre, eftersom man kan handskas med sitt eget liv från dag till dag.
  • På toppnivån ser man inte bara hur man själv ska klara sig utan också hur världens problem ska lösas, och framtiden ter sig otroligt ljus.

Hur många människor befinner sig på respektive nivå? Det finns inga vattentäta skott mellan de olika nivåerna, de flyter in i varandra. De flesta befinner sig antagligen på nivå nummer 2, den saliga okunnigheten. Den näst största nivån är nummer 3, de som är partiellt medvetna.

Ointelligenta människor är mer lättlurade och lättare att påverka med propaganda, eftersom de har mindre utvecklad förmåga att upptäcka och ifrågasätta felkällor, vilseledande syften och brist på logik. Det kan innebära en större upplevelse av lycka – om man inte upptäcker att man är lurad. Senare i texten återkommer jag till det fenomenet ifråga om svenskars förtroende för public service, i synnerhet SVT.

En poäng med att vara smart är att man har fler val än dumma människor. Men det betyder inte med automatik att smarta människor är lyckligare. Vem blir till exempel lyckligare av att kunna välja elleverantör? Smarta människor är tvärtom ofta olyckliga för att de tänker för mycket, vilket inte är samma sak som att de tänker djupa tankar. Att ständigt vara upptagen av praktiska frågor, som val av bredbandsleverantör eller vilken film man ska ladda ner från Netflix, kan i själva verket blockera en djupare existentiell förståelse av världen.

En studie av intelligens och känslomässigt välbefinnande som gjordes vid universitetet i Edinburgh 2005 och publicerades i British Medical Journal samma år fann inget samband alls mellan intelligens och lycka.

”Många andra saker har stor inverkan på om man är lycklig eller inte. Intelligens är en av de mindre betydelsefulla faktorerna. Livskvalitet betyder mycket mer” var studiens viktigaste slutsats.

Ett geni som är sängbundet på grund av sjukdom är till exempel sannolikt mindre tillfreds med sitt liv än en mindre begåvad person som fortfarande kan röra sig.

Smarta människor är visserligen bättre rustade än dumma att skapa en bra tillvaro för sig själva. Å andra sidan är många av dem missnöjda med status quo. De jämför sig med andra som har det bättre och kämpar hela tiden för att klättra högre och uppnå ännu mer – vilket gör dem olyckliga.

I jordbruk värderas kroppskrafter högre än boklig bildning. Åtminstone var det så förr. Nu måste varenda bonde hantera komplicerade datasystem.

Värderingen av intelligens är inte gjuten i betong. Den varierar högst avsevärt sett mot bakgrund av den kultur och de värderingar som råder för tillfället. För bara hundra år sedan, när Sverige till övervägande del var ett jordbrukarsamhälle, värderades kroppskrafter högre än teoretisk begåvning, eftersom de var nödvändiga för att sköta ett jordbruk. De intellektuellt begåvade hade ofta låg status och mobbades i många fall som odugliga och värdelösa, särskilt om de var fysiskt svaga. Boklig bildning stod inte högt i kurs. Den hade ju ingen direkt funktion i ett jordbrukarsamhälle.

Hundra år senare är det precis tvärtom. I dag är det hjärnan som räknas. Kroppskrafter behövs inte längre. Maskinerna gör jobbet. Att inte vara teoretiskt begåvad kan vara ett outhärdligt stigma i en tid när de som anser sig själva vara smarta öppet mobbar andra som är mindre begåvade. Det är en spegling av de värderingar som råder i just vår kultur just nu. Människor som hellre skulle kasta sig ut från en klippa än låta undslippa sig något nedsättande om ras, religion, utseende eller funktionshinder hos andra har inga problem med att utslunga ”Idiot!” om en annan människa vid alla former av meningsskiljaktigheter, i synnerhet på nätet.

En särskild form av dumhet är att vara resistent mot kunskaper och insikter för att de står i strid med politisk eller annan övertygelse. Det valet är speciellt utbrett bland vänstermänniskor, i synnerhet i Sverige. Då handlar det om ett mer eller mindre medvetet val att göra sig otillgänglig för kunskap som skulle kunna höja ens medvetenhet och bidra till både ens egen och samhällets utveckling. Valet görs för att individen bedömer det vara lönsamt, ur karriärsynpunkt eller på annat sätt, att förbli okunnig i allmänhet eller på ett visst område. Sådana psykologiska barriärer kan bilda till synes vattentäta skott i hjärnan och effektivt förhindra normal perception.

Statsminister Stefan Löfven (s) inkluderar hela svenska folket i sin naivitet.

”Vinsten” består dels i att kunna behålla en behaglig och komplikationsfri världsbild och självbild, dels att slippa krav på att utifrån sina kunskaper ha ansvar för att vidta åtgärder. Att åberopa sin okunnighet kan vara ett perfekt alibi för åsidosatta plikter. När katastrofen har inträffat kan man alltid säga ”Vi har varit naiva”.

Vi visste inte, för vi ville inte veta.

Vi brydde oss inte, för det var alldeles för jobbigt för oss att ta konsekvenserna av vår kunskap.

Två exempel: skandalen på Transportstyrelsen.

När det smäller kan man ju alltid göra handhjärtan.

Exempel nummer 2: Islams utbredning i Sverige och Europa.

Det är uppenbart att majoriteten av både politiker och journalister ser det som en dygd att veta så lite som möjligt om islam. De väljer medvetet att inte skaffa sig kunskaper, och därmed motarbetar de också kunskap hos allmänheten. Om man skaffar sig kunskap och läser koranen kan det inte uteslutas att det leder till politiska slutsatser, som att stoppa islams inflytande och invandringen från muslimska länder till Sverige. Några sådana ansatser kan inte noteras. Tvärtom.

Utifrån djup okunnighet om islam gör sig den politiska och mediala eliten till språkrör för och går i bräschen för islamisering av Sverige och krav på speciella särrättigheter för just muslimer. Ingen verkar ha en aning om att de medverkar till islams mål – ett världsomspännande, shariastyrt ”kalifat”. De senaste åren har vi sett prov på hur ett sådant korantroget, salafistiskt kalifat i IS’ regi kan se ut. De fruktansvärda bilderna borde ha fått politiker och journalister att vakna upp ur sin islamkoma. Men icke.

IS-terror, avrättning av ”otrogna” medelst halshuggning, helt enligt koranen och sharia.

Men är de människor som av politiska skäl fäller ner en järnridå mot oönskade kunskaper och insikter lyckliga? Under ganska lång tid kan de säkert uppleva euforiska tillstånd och känna sig otroligt nöjda med sig själva på grund av lyckad karriärklättring och personliga privilegier. De kan rentav förväxla det med lycka. Tillfredsställelsen med hög status och höga inkomster bär långt. Men det är tillfälligt. Framgångar som har uppnåtts på sanningens bekostnad är dömda att krascha. Sanningen hinner alltid ifatt.

Den som vet med sig att han/hon har tagit sig fram på lögner har för det mesta en gnagande liten djävul i en mörk vrå inom sig, och det brukar krävas högre och högre doser av bedövningsmedel i form av alkohol och sömntabletter för att hålla den lille djävulen i schack.

Dumheten och insiktslösheten firar triumfer varje dag. När islamistiska terrordåd dödar människor i centrala Stockholm kan man alltid säga ”Vi har varit naiva” och arrangera kärleksmanifestationer och göra handhjärtan på Sergels torg.

Jag tror inte att jag är ensam om att notera att Sveriges befolkning verkar bli allt dummare. Raset inger förskräckelse. Det finns en fallgrop här: är den ökade dumheten reell? Eller är det så att det alltid har sett ut så här, men att skillnaden idag jämfört med tidigare blir extra tydlig genom att den exponeras frekvent på nätet?

En mätare på dumhetens expansion är den extremt lågutbildade regering som styr Sverige. Flera ministrar saknar i princip utbildning efter gymnasiet. En granskning som Dagens Industri har gjort visar att många ministrar dessutom skönmålar sina CV:n för att dölja bristerna, skriver Samhällsnytt.

Även bland de tyngsta statsråden lyser högre utbildning med sin frånvaro, samtidigt som man låter påskina något annat i de CV:n man offentliggör på regeringens hemsida. Sverige styrs av en samling lågutbildade dumskallar som i många fall aldrig har haft ett ordentligt jobb. Det verkligt skrämmande är att regeringens bildningsnivå och intellektuella nivå givetvis sätter normen för den övriga befolkningen.

Farmor, född 1902, hade några års folkskola men stavade bättre än många av dem som i dag exponerar sig på Internet.

Rimligtvis borde bildningsnivå och språklig förmåga ha höjts hos befolkningen med skolgång och utrotande av analfabetism, men fältstudier på Internet styrker inte den slutsatsen. Min farmor (1902-1983) hade några års folkskola och var hemmafru hela sitt vuxna liv. Hon stavade inte felfritt, men hennes kunskaper i svenska språket var definitivt bättre än mycket av det som exponeras på nätet i dag.

Innan Internet fanns behövde man inte drabbas av djup förstämning vid anblicken av öppet och ogenerat exponerad dumhet, vare sig i form av massiv okunnighet i sakfrågor eller i jämmerlig språkbehandling; felstavning, särskrivning, meningsbyggnadsfel, syftningsfel och obefintlig interpunktion. Och oöverskådliga mängder slarv. Det språk som i dag torgförs på nätet är ofta erbarmligt att skåda. För mig gör det bokstavligen ont i kroppen.

Jag är övertygad om att kunskaperna i svenska språket var bättre förr, fram till 1960- och 70-talen ungefär. Det var då det svenska bildningsidealet sprack sedan vänstern punkterat det, eftersom vänstern i sitt kroniska föräldrauppror inte tål några former av auktoritet. Brist på bildning blev ett ideal, ja norm. Det kan vi som sagt tacka den antiintellektuella vänstern, men framför allt skolan för. Oavsett vilket gör den offentliga språkbehandlingen mig förtvivlad. Ett samhälle med dumheten i högsätet och obefintlig kunskap och omsorg om språket har ingen framtid.

Vi borde veta bättre, vi borde för vår egen och våra barns skull försöka upprätthålla åtminstone anständiga bildnings- och kunskapsnivåer. Vi bör lyfta perspektivet och inse att det ligger i den politiska maktens intresse att hålla befolkningen i okunnighet. En okunnig befolkning är så mycket lättare att manipulera och styra.

Till dig som sitter redo med ”intellektuell snobb”-stämpeln i högsta hugg vill jag ge en kort bakgrund. Jag växte upp i ett fattigt arbetarhem på 1940-, 50- och 60-talen. Det fanns inga pengar, inga böcker, ingen bildningstradition, inga förebilder. Ingen i släkten hade gått mer än högst sex år i folkskola. Jag gick i vanlig folkskola, realskola och gymnasium i små landsortshålor som verkligen inte var några bildningscentra; Borlänge, Östersund, Sveg, Bollnäs.

I dessa små landsortshålor hade vi fantastiska skolor och hängivna, besjälade lärare – lysande pedagoger som brann för sitt yrke och för att bibringa oss arbetarungar kunskap. I Borlänge fanns ett litet kvartersbibliotek i kvarteret intill där vi bodde. På det biblioteket bosatte jag mig. Jag var åtta år när jag insåg betydelsen av att ha ett språk, betydelsen av att tillägna sig kunskaper. Jag kunde läsa fem böcker om dagen. Så erövrade jag ett språk.

”Blir du lönsam lille vän?”, Peter Tillbergs (1946-2016) legendariska målning, speglar skolan 1971-72. Så här ser det inte ut i svenska klassrum mindre än 50 år senare. I dag har 36 procent av grundskolans elever utländsk bakgrund.

Hela livet är ett lärande. Kunskap är av avgörande betydelse för hur man ska klara sitt liv. Den insikten har svenskt skolväsende de senaste decennierna gjort allt för att ta död på. Förstörelseprocessen inleddes med 1946 års skolkommission, den som lade grunden till grundskolereformen och var en alltigenom socialistisk produkt.

Sedan kom förstörelsevapnen slag i slag. Kunskapsmålen övergavs med början i Lgr 62 (Läroplan för grundskolan 1962), och nedmonteringen har fortsatt med en lång rad politiska beslut som steg för steg har fjärmat skolan från en kunskapsförmedlande roll till att prioritera sociala jämlikhetsmål, det vill säga att sprida den politiska lögnen att alla barn är lika. Lögnen ropas ut med allt högre röster samtidigt som verkligheten varje dag bevisar motsatsen.

Socialdemokraterna trycker matrisen ”Alla barn är lika” på de arma barnen. Bakom detta ligger ett totalt förnekande av den förödande inverkan massinvandringen har och har haft på skolan. Det är lika lyckat som att försöka trycka ner fyrkantiga klossar i runda hål. Det går inte.

I dag ger den här kartan en mer rättvisande bild av skolans verklighet. Kartan finns i undersökningen ”IQ and the wealth of nations” av Richard Lynn och Tatu Vanhanen (2002) och visar genomsnittlig IQ i de undersökta länderna.

Sverige och flera andra europeiska länder har en medel-IQ kring 98-100. Flera ostasiatiska länder, som Japan, Kina och Sydkorea, ligger högt med en medel-IQ på 105-107. Hong Kong och Singapore ännu högre med 108.

De två afrikanska länder som Sverige tar emot flest migranter från, Somalia och Eritrea, har en genomsnittlig IQ på 68. Även flera andra länder, som Sverige har tagit emot stora migrantgrupper från, har en genomsnittlig IQ-nivå betydligt under den svenska: Syrien och Afghanistan 83, Irak 87.

Richard Lynns och Tatu Vanhanens studie visar också att demokrati är omöjlig att skapa och upprätthålla i länder med en genomsnittlig IQ under 90. (OBS! Genomsnittlig IQ innebär givetvis att det finns stora variationer inom gruppen, både svagbegåvade och högbegåvade).

Enligt Sture Eriksson, docent i psykologi vid Uppsala universitet och tidigare forskare i testmetodik och intelligenstestning, befinner sig 50 procent av invandrarna från låg-IQ-länder mätt med västerländska mått i spannet för kognitiv utvecklingsstörning, det vill säga en IQ-nivå mellan 50 och 70.

I genomsnitt har alltså varannan elev som har invandrat till Sverige, eller vars föräldrar har invandrat till Sverige från låg-IQ-länder, en kognitiv utvecklingsstörning som begränsar förmågan att tillgodogöra sig kunskaper och gör att de behöver undervisas i särskolan. Bland svenska elever befinner sig 2 procent inom detta intervall.

Detta är den verklighet som skolan har att arbeta med. Den praktiska konsekvensen är att Sverige behöver utbilda ett stort antal särskolelärare och dessutom svara för en stor utbyggnad av särskolan. Dessutom måste nya program och nya pedagogiska metoder utvecklas. Men uppdelning av elever utifrån begåvningsnivå för att kunna ge dem anpassad och relevant undervisning anses sedan mer än femtio år olämpligt i Sverige. Att antyda att människor är olika begåvade är värre än att svära i kyrkan. Hellre låter skolan både svagbegåvade, normalbegåvade och särbegåvade elever fara illa.

”Det som gör att man inte ändrar sig är att man är rädd för att Sverige ska bli mindre jämlikt. Man tänker att även om kunskaperna hos eleverna inte är så goda är det ett pris man kan betala för att eleverna i alla fall är mer jämlika” säger professor Inger Enkvist, erfaren och kunnig skoldebattör, i den här intervjun på Det goda samhället.

Dagens skola är en formidabel katastrof. Jag har den djupaste medkänsla med dagens skolbarn och en något mindre djup medkänsla med de röd-gröna lärarna, eftersom majoriteten av dem har röstat fram den skola och den skolpolitik vi har. De har dessutom röstat fram den migrationspolitik vars konsekvenser nu förgiftar deras liv.

Utbildningsminister Anna Ekström (s) – har jobbat hårt i decennier på att förstöra skolan.

Socialdemokraterna har förstört skolan, och de har gjort det grundligt. ”Vi ska ha en likvärdig skola” flosklar socialdemokraterna med utbildningsminister Anna Ekström (s) i spetsen.

Politiker och tjänstemän uppför en teaterföreställning som ska dölja det var och en kan se: skolan är en katastrof, ett gigantiskt misslyckande.  Alla barn är nämligen olika och har olika behov. En likvärdig skola förutsätter att barn behandlas olika, efter sina olika förutsättningar och sin olika kognitiva förmåga. Trettiosex procent av dagens skolbarn har en eller två föräldrar födda utomlands och helt eller delvis ett annat modersmål än svenska. Det är fullt möjligt att ta sig igenom grundskolan utan att lära sig svenska språket.

Resultaten av skolans misslyckanden skördar vi nu. Varje år går stora barnkullar ut grundskolan som funktionella analfabeter utan godkända betyg, barn som inte kan komma in på gymnasiet och i praktiken är chanslösa på arbetsmarknaden.

Vilket liv väntar dessa barn utan grundläggande färdigheter? Och hur mycket är skattebetalarna beredda att betala för skolans och invandringspolitikens misslyckanden? I väntan på kraschen är det meningen att vi ska glömma allt, vara dumma och lyckliga och låta oss underhållas av SVT – som vi också betalar med våra skattepengar från och med nyåret.

Eftersom jag anser att det befintliga tv-utbudet kan klassas som mental förorening tittar jag ytterst sällan. Men jag har gjort en liten djupdykning i samband med den här krönikan. Det program jag råkade hamna i sänds i tv1 klockan 20 på måndagskvällar och heter ”Vem bor här?”.

Serien har avlöst en annan tv-serie som också har handlat om boende, ”Husdrömmar”, där arkitekten och smaktyrannen Gert Wingård i flera år har uppfostrat svenska folket i att man ska bygga monstruösa, modernistiska lådor för att vara rätt i tiden och få hans godkännande.

Malin Olsson, programledare för ”Vem bor här?” i SVT. Hög tramspotential.

”Vem bor här?” leds av Malin Olsson, som har rödbrokiga krokodilstövlar med sylvassa klackar och lika gärna skulle kunna leda Mellon eller vilket program som helst, eftersom hon är totalt substanslös. Det har hon gjort också, hon började med barn-tv. Hon vann Fröken Sverigetävlingen 2001 och har sett till att marknadsföra sin person och sitt privatliv (förhållanden, graviditet, förlossning, ekonomi) i varje detalj och i alla tänkbara media. Det är sådan medieprostitution som leder till tv-jobb. En programledare i SVT bör framför allt ha hög tramspotential, och det har Malin Olsson.

Upplägget i ”Vem bor här?” är att en liten grupp utvalda personer åker runt och tittar på varandras bostäder. Sedan ska de gissa vem som bor var. De instrueras att spela dumskallar som inte begriper någonting. Gissningsleken upphöjs till högmässonivå.

Urvalet av personer har gjorts ur ett väl avgränsat ekonomiskt och socialt segment; ekonomiskt mycket privilegierade människor i 30-40-årsåldern. De hem som visas upp hör uppskattningsvis hemma i 10-20-miljonersklassen, och snarare 20 än 10 miljoner. Ingen bostad kan klassas som normal. Alla är svindyra och maximalt stylade, inredda för att marknadsföra sina ägares smak. De medverkande måste också vara förtjusta i att exponera sig själva och sina hem in i minsta vrå och oavbrutet låta en strid ström av nonsensrepliker välla över läpparna.

För att ge mina läsare en liten inblick i programmets intellektuella nivå har jag roat mig med att skriva ner några repliker ur inledningen av det senaste programmet.

  • Wow! Kolla här!
  • Jag blir helt stum!
  • Å herrejisses!
  • Oj!
  • Nu sätter vi igång!
  • Wow! Det bara snurrar i huvudet!
  • Hur känns det?
  • Det är en jättekonstig känsla att inte få prata om sig själv. Det gör man ju naturligt annars.
  • Nu blev jag jättenervös!
  • Vad säger ni? Ska vi köra igång? Härligt att höra.
  • Det första jag tänkte när jag kom in var att det var väldigt ombonat och mysigt. Det var liksom … en värme.
  • Det är en skön känsla. Man känner sig väldigt harmonisk.
  • Vita villan har en skön känsla, men framför allt är den verkligen vit.
  • Åh, titta här! Guld!
  • Det känns lite kungligt, eller?
  • Jag är inte så säker på att alla tycker om tofsar och skulle kunna ha det i sitt hem.

Så där håller det på, med besök i mångmiljonbostäder i Vallentuna, Stockholms innerstad, Bromma och Enskede. En lägenhet är helt inklädd i vit italiensk Carraramarmor; golv och väggar – allt utom taket. Här bor definitivt inte Nisse i Hökarängen.

”Vem bor här?” är bara ett av en massa tramsprogram som ”Gift vid första ögonkastet”, ”Så ska det låta”, ”Mästarnas mästare” och fler program som jag inte ens orkar nämna, som alla går under beteckningen ”underhållning” men är rena idiotprogram. Ofta bygger programmen på cynisk exploatering av människans mest primitiva instinkter.

  • Som avundsjuka.
  • Habegär.
  • Nyfikenhet på hyenenivå. Det är tydligen ett djupt mänskligt behov att granska andras badrum och kommentera wc-stolens utseende.
  • Och så skadeglädjen när det går åt h-e för någon.

Hur känns det för en av de hundratusentals svenskar som inte har någon chans att få en bostad över huvud taget att se vindsvåningar klädda i vit marmor?

Ofta finns ett tävlingsmoment med i konceptet för att bygga upp en spänning hos tittaren. Om man lägger energi på att fundera på vem som bor i vilken vindsvåning kan man till exempel undvika att tänka på hur illa ute Sverige är i alla avseenden. Den arrangerade spänningen ger möjlighet att ännu en liten stund leva i sin illusion.

Påfallande ofta medverkar vuxna personer som beter sig som barn. Regressionen är total. Ingen är autentisk, ingen säger ett äkta eller vettigt ord. Alltihop är krystat och konstgjort. Resultatet blir patetiskt. Det Sverige som visas befinner sig på dagisnivå. Språket är torftigt.

När stormar allmänheten tv-huset i protest mot att tvingas betala för idiotprogram?

Skattefinansierade SVT är utan tvekan den främsta symbolen för den pågående anpassningen till Sveriges fördumning. I vilket annat land som helst skulle befolkningen gå ut på gatorna, storma tv-huset och protestera mot att tvingas bekosta public service’s verksamhet med skattemedel. Men inte i Sverige. SVT:s fördumningsindustri anpassar sig perfekt till den utbredda dumheten och driver den framåt medan man visar lättuggat mentalgodis för att droga massorna. Receptet har prövats förr. Och massorna tuggar lydigt och betalar för sin egen fördumning. Målet är att vi alla ska sitta som gapande fånar och låta oss sondmatas med ”underhållning”.

När jag funderade på att skriva den här krönikan på temat dumhet och lycka kom det som för mig framstår som det ultimata tecknet på dumhet: Medieakademins årliga så kallade Förtroendebarometer. Förtroendebarometern påstår sig mäta allmänhetens förtroende för institutioner, politiska partier, massmedier och företag. Den bygger på 1 200 web-intervjuer med personer äldre än 16 år.

I toppen för allmänhetens förtroende ligger Systembolaget med 78 procent. Därefter Polisen med 71 procent. På sjätte plats Sveriges Radio med 65 procent, och på elfte plats SVT med 61 procent. Jag tar det igen. Det är visserligen 1 april när jag skriver det här, men det är inget aprilskämt: 61 procent av de tillfrågade har ganska stort eller mycket stort förtroende för SVT. Förtroendet har ÖKAT med tre procent sedan förra året. Decennier av lättuggat  mentalgodis har gett resultat.

Bland Miljöpartiets sympatisörer är förtroendet för public service 94 procent. Bland Sverigedemokraterna är siffran 28 procent.

”Det är häpnadsväckande siffror. 94 procent för Miljöpartiet, det är nästan Nordkoreasiffror” säger Toivo Sjörén vid Kantar Sifo som gjort undersökningen.

Nästan Nordkoreasiffror var det, ja. Så oväntat att 94 procent av miljöpartisterna har förtroende för SVT!

Så vad är egentligen lycka i förhållande till dumhet och intelligens? Var finns det andliga vaccin som skyddar mot dumhet och indoktrinering?

Signaturen ”Yttrandefrihet” skriver i en kommentar på den norska sajten document.no:

”På senare tid har jag tillåtit mig att förfäras över hur ideologiskt blind det är möjligt för intelligenta människor att vara, och jag känner en viss tacksamhet för min inte så goda barndom. För indoktrinering bet inte på mig, helt enkelt för att jag kom från en familj som inte passade in i fållan, och ”de intellektuella” klarade inte att dölja sin avsky, inte ens för mig som var ett barn. Därigenom hade de ingen trovärdighet för mig, och jag gick inte på deras propaganda om hur goda människor de var.”

Lyckligast är kanske den som äger sig själv, som har hög grad av självförtroende och självtillit. En sådan människa är fri och inte beroende av vad andra tycker.

Man kan faktiskt vara en del av ett samhälle utan att dras med i en dumhetskultur och vaja som ett hållningslöst rö för de vindar som blåser för tillfället.

I morgon blåser andra vindar.

 

LÄS OCKSÅ:

Frustrerad lärare: ”Den svenska skolan befinner sig i fritt fall.”

 

LYSSNA:

Martin Eriksson i Radio Bubbla pratar om en ny sammanställning av intelligensundersökningar från världens alla länder, vilka konsekvenser det kan få när befolkningar har låg intelligens, hur intelligensnivåer har ökat historiskt samt hur de kan höjas i framtiden.
I Sverige sjunker den genomsnittliga intelligensnivån och ligger nu på 97.

————————————————————————–

Tillförde den här artikeln dig någonting? Gav den dig kunskaper, tankar och insikter som du inte hade tidigare? Jag arbetar med professionell journalistik och skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.

Jag är tacksam om du vill stödja mitt arbete genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:

Swish 073 594 52 69

Bankgiro 111-9072

Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290

Swift-BIC-kod ELLFSESS

Varmt tack för din gåva!