Välkommen till Galleri Hud! Håller öppet hela sommaren, och vernissager pågår nära dig varje dag.
Du har säkert inte kunnat undgå att märka att tatueringar blir allt vanligare. Allt fler använder sin egen hud som exponeringsyta för bilder och budskap som man vill delge världen.
I England är var tredje person mellan 25 och 39 år tatuerad, visar undersökningar. Bland personer födda mellan 1982 och 2004, det vill säga 15-37-åringar, är nästan varannan tatuerad: 47 procent. En situation när varannan person i en stor åldersgrupp har låtit tatuera sig är unik i Västvärldens historia. Tatueringar är ett mode som sprider sig snabbt.
Men vad betyder tatueringsmodet? Vad vill de människor som låter tatuera sig ha sagt? Vilka budskap är så viktiga att man varken skyr smärta eller stora kostnader för att använda sin hud som anslagstavla?
Är tatueringar uttryck för flockbeteende och enfald eller individualism och egocentricitet? Omdömena går isär, och båda varianterna är antagligen sanna. För den enskilda individen är tatueringar ett sätt att visa att man är unik. För den yttre iakttagaren tyder de allt vanligare tatueringarna på ett modebetingat gruppbeteende.
För min del är jag mest storögt förundrad över fenomenet; Vofför gör di på detta viset? Jag undrar verkligen.
Vad är meningen med att använda sin hud som exponeringsyta för bilder och budskap som man ser som djupt meningsfulla just nu men kanske inte alls kan identifiera sig med om 50 år? Hur känns det att få ett budskap på partnerns kropp som man inte sympatiserar med kastat i ansiktet i en intim situation? Och alla de som låter tatuera partnerns namn – och så tar förhållandet slut, och nya partners ser sin föregångares namn varje dag?
Jag kan också se tatueringar som ett rop. Ett rop på uppmärksamhet med en stark underton av desperation. Se mig! Men se mig då!
Ända fram till de senaste decennierna har huvudsakligen två väl avgränsade kategorier låtit tatuera sig; sjömän och kriminella kåkfarare. Tatueringarna har markerat grupptillhörighet men har också inneburit en självvald stigmatisering och tecken på socialt utanförskap.
I dag skär tatueringsmodet över många sociala gränser, påpekar Karl-Olov Arnstberg, professor emeritus i etnologi, i sin nya bok ”Efter demokratin”. Man kan aldrig veta vem som väljer att förvandla sin hud till ett konstprojekt eller var vederbörande hör hemma på den sociala skalan – möjligen med undantag för överklassen, som tatuerar sig minst.
Men även om tatueringar överskrider sociala gränser dröjer en aspekt av stigmatisering sig kvar och gör fenomenet dubbelbottnat.
Det är enkelt att slå fast att det handlar om ett mode. Men modetrender brukar vara kortvariga och flyktiga. Den som väljer att tatuera sig gör ett val för resten av livet. Samma motiv som känns som ett självklart val i en fas av uppror i 18-20-årsåldern ska man kunna leva med när man blir 54 eller 87 år, när huden åldras och blir slapp och rynkig. Samma tatuerade ben som är ungdomligt spänstiga och krispiga vid 25 kan komma att stappla fram vid en rollator eller ligga hjälplösa i en säng när man är 80+.
Tatueringar är nämligen irreversibla. Det finns ingen ångervecka eller reklamationsrätt på tatueringar.
Den engelske antropologen och teologen Edward Dutton har intresserat sig för tatueringar som samhällsfenomen. Se hans video här. En av hans slutsatser är att man tatuerar sig för att visa att man är speciell och annorlunda. En tatuerad person vill framstå som unik och har ett behov av att skilja ut sig från mängden.
På 1980-talet var det ytterst få som hade tatueringar, och det var mest människor i de lägre samhällsklasserna som hade det. De fungerade som avskräckande signaler – tatuerade människor skulle man akta sig för om man inte ville bli misshandlad. Musiker i heavymetal-band kunde också vara tatuerade.
Vid millennieskiftet blev tatueringar vanligare och spred sig till medelklassen. Nu finns de överallt. År 2015 hade 20 procent av britterna tatueringar. Trettio procent av dem mellan 25 och 39 år var tatuerade.
Bland personer födda mellan 1982 och 2004 hade 47 procent tatueringar. Det är alltså nästan en majoritet av unga människor som låter tatuera sig. Tatuerade kändisar är deras förebilder.
Undersökningar visar också att människor som låter tatuera sig har lägre grad av medvetenhet, är mindre samarbetsvilliga, svårare att komma överens med och har mindre impulskontroll än andra. De uppvisar mer riskbeteende och lever ofta enligt principen ”Live fast, die young”. Att låta tatuera sig ingår i den livsstrategin.
Med tatueringar uttrycker man sin unikhet och visar att man står ut med smärta – det gör ont att tatuera sig. Samtidigt som man har gjort detta mot sig själv (en sorts självskadebeteende) ser man sig själv fortfarande som attraktiv; ”Trots mitt handikapp är jag framgångsrik i livet.”
Medan män väljer att tatuera sig på ett sätt som är avsett att understryka och förstärka deras manlighet, fysiska styrka och attraktionskraft som hannar gör kvinnor andra val.
Kvinnors tatueringar har en sexuell innebörd, är placerade på ställen som annonserar deras kvinnlighet och sexualitet, till exempel i nacken, på skinkorna eller strax ovanför brösten. Tatueringarna utgörs ofta av växter, djur, barn och andra fruktbarhetssymboler som signalerar fertilitet och gör dem mer sexuellt åtråvärda.
Signalerna får effekt. Undersökningar visar att män ser tatuerade kvinnor som mer promiskuösa, mer inställda på att ha sex. Och det stämmer. Tatuerade kvinnor har mer sex än andra och föder fler barn än icke tatuerade kvinnor.
I takt med att allt fler tatuerar sig minskar naturligtvis upplevelsen av att vara unik och annorlunda med sina tatueringar. Därför, menar Edward Dutton, kommer det en vändpunkt där det är den som inte tatuerar sig som är unik.
Karl-Olov Arnstberg, professor emeritus i etnologi, skriver i sin nya bok ”Efter demokratin”:
”Som så många andra moden är det omöjligt att försvara med förnuftet. Det är dessutom ganska sällan som det ens är någorlunda snyggt. Och fulare lär det givetvis bli med åren. Åldrad hud är inte vacker, i framskridet stadium rentav frånstötande. Jag har mycket svårt att tro att tatueringarna kommer att fungera kompensatoriskt. Med andra ord, jag är en gammal gubbe som föga begriper.”
Tillförde den här artikeln dig någonting? Gav den dig kunskaper, tankar och insikter som du inte hade tidigare? Jag arbetar med professionell journalistik och skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.
Jag är tacksam om du vill stödja mitt arbete genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:
Swish 073 594 52 69
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290
Swift-BIC-kod ELLFSESS
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 