Karl-Olov Arnstberg: ”Ni som anser att vi kättare bör skämmas, ge mig argumenten, tack!”

Lägg sommardeckarna åt sidan! Sommarens verkliga rysare levererar Karl-Olov Arnstberg, och den handlar om dig, mig, oss och landet vi bor i. Boken sträckläses lämpligen på en somrig altan eller i en skön hängmatta, gärna med en kopp kaffe eller en lugnande whisky inom räckhåll.

I sju essäer med samlingstiteln ”Efter demokratin” ger Karl-Olov Arnstberg, professor emeritus i etnologi, en svidande sann bild av hur det står till med demokratin i Sverige. Med författarens tillstånd publicerar jag några utdrag ur den essä som har titeln ”Hur demokratier dör”.

Jag brukar inte recensera böcker, eftersom jag anser att de ska tala för sig själva. Det gör ”Efter demokratin” på ett sätt som kommer att göra den till en oundgänglig klassiker i den samizdatlitteratur som växer fram i Sverige och övriga världen i takt med att yttrandefriheten begränsas.

Boken kommer också att vara en guldgruva för morgondagens medieforskare och för alla som sliter sitt hår i grubbel över hur ett av världens mest fria och demokratiska länder kunde ge upp sin frihet, välkomna massinvandring och islamisering och förvandlas till ett totalitärt land utan verklig yttrandefrihet.

Många av oss som har hängts ut och stämplats som ”rasister”, ”islamofober” och ”konspirationsteoretiker” och fördrivits in i medias och det övriga PK-Sveriges mörka skamvrår har anledning att känna igen oss när Karl-Olov Arnstberg återger hur människor som sedan flera decennier var hans vänner inte är hans vänner längre.

Boken kan beställas hos Debattförlaget. Den kostar 270 kronor inklusive porto inom Sverige. Det högre portot för beställare utomlands framgår på samma länk.

”De lever den akademiska medelklassens välbärgade och borgerliga liv”

Av Karl-Olov Arnstberg

I kraft av min utbildning kanske, men säkert också av andra skäl, har jag alltsedan 90-talet kunnat se hur Sverige förändrats. Till det sämre, för att använda en mild formulering. En enkel och för mig själv inte särskilt smickrande tolkning är att jag helt enkelt åldrats, att jag har svårt att acceptera och begripa mig på min egen tid. Möjligen är jag en av alla dem som av livet släpas baklänges in i framtiden.

Den tid som jag på grund av stigande ålder kommit i otakt med, hyllar nya värden. Människor bär sig åt på andra sätt än när jag var ung. Stigande ålder har också gjort mig reaktionär. Den vänkrets jag nu brutit med är visserligen inte politiskt aktiv (med ett undantag), men fast förankrad i de vänsteridentiteter som de förvärvade i Stockholms studentliv under sjuttiotalet.

Precis som man i dag med tatueringar signalerar att man är i takt med sin egen tid bär dessa, inte längre unga vänner sina vänsteridentiteter som ett självklart och oomkullrunkeligt förhållningssätt, trots att de absolut inte tänker bestiga några barrikader. De lever den akademiska medelklassens välbärgade och borgerliga liv.

Flera av dem har doktorerat, några är professorer, men det betyder inte att de är intellektuellt aktiva. Tankemässigt stannar de kvar i och trivs alldeles utmärkt i åsiktskorridoren. De läser sin Dagens Nyheter och ser på SVT:s nyhetsprogram. Nätet med alla sina fantastiska möjligheter till intellektuell förkovran är främst till för Facebook och underhållning.

Att de hänger med sin tid mycket bättre än jag visar de visserligen inte med tatueringar men väl genom en allt tydligare politisk korrekthet. De granskar inte mediernas ström av politisk hjärntvätt, utan omisstänksamt och naivt sväljer de dagspressens och SVT:s såväl allt tydligare som allt plågsammare propaganda.

En av konsekvenserna var att de fick problem med mig. När de läste böcker jag skrivit fick jag inte, som förr i tiden, några positiva kommentarer. Antingen var det tyst – kommentarerna uteblev – eller så, det gällde åtminstone två av dem, argumenterade de mot mig. Naturligtvis förlorade de dessa debatter; jag var ju påläst och visste vad jag talade om, men det var som om de inte riktigt förstod det. Det jag sade och skrev var ju fel, det måste vara fel därför att det, med deras referensram, kom från höger. Dess­­utom kunde de läsa i tidningen att jag var högerextrem, till och med nazist. Det var helt gripet ur luften, och det visste de, men det var ändå svårt att ta in. Det som media sätter på pränt påverkar oss starkt. Vad var det som de kanske hade missat, men som andra hade begripit?

Det är nu flera år sedan jag började använda begreppet ”kunskapsresistens” för deras förhållningssätt. I dag är det ett begrepp som PK-lägret använder om oss som protesterar. Vi är i deras ögon kunskapsresistenta när vi till exempel inte förstår att på sikt är invandringen positiv för landet – det har den ju alltid varit tidigare i historien!

I ett totalitärt samhälle är det inte bara farligt, utan också en skam att opponera sig. Så har det blivit i Sverige, men vilkas skam är det egentligen? Ni som anser att vi kättare bör skämmas, ge mig argumenten tack. Men kom inte dragandes med era dogmer och ideologier, utan visa att ni har förstått det jag, som tillhörig en växande skara av dissidenter, vill ha sagt.

Ideologi är i min värld att ignorera kontexten och ge ett standardsvar, det vill säga intellektuellt fusk. Det blir som att kalla sig för pianist, trots att skalor är det enda man kan spela. Skickligt och fingerfärdigt kanske, men onjutbart.

Bland de PK-frälsta är det inte viktigt att sätta sig in i sina politiska motståndares argument. Värre än så: det är viktigt att inte göra det. Om medium eller signalord visar att någon befinner sig utanför den åsiktskorridor där de PK-frälsta trängs med varandra, så är det förbjudet område.

För det lilla nätverket av nära vänner var det tydligt att jag politiskt hade gått åt höger. Det var inte de som hade förändrats, utan det var jag. De var ju inte alls ”politiska”, vilket de tyckte att jag var. För det var väl inget särskilt politiskt med deras uppfattning, att det är bra att Sverige tar ansvar här i världen och att många flyktingar kan få en fristad i vårt lilla välmående land?

De simmade politiskt medströms. Fast det förstås, de simmade ju inte, utan de flöt bara med. Och varför skulle de inte göra det? I Sverige är medborgarna vana vid att politiker sköter sitt jobb, utan att medborgarna lägger sig i. Det räcker så väl med att vi får rösta vart fjärde år. Politik intresserade inte mina vänner, i varje fall inte i jämförelse med att leva ett bra liv, med goda viner och god mat, tryfferat med en och annan resa. De bor i stora och bekväma bostäder inom borgerlighetens revir. Under sommaren är det lantliv och gärna skärgården som gäller. Sverige är ju så underbart på sommaren.

Jag hade inga planer på att bryta kontakten med mina vänner. För att säga som visdiktaren Olle Adolphson gjorde i Trubbel, var jag länge helt inställd på att ta mitt liv och mina vänner som dom är. Men eftersom de var trogna PK-ister hamnade jag i ett underläge som gjorde att jag helt tappade lusten för dem. Jag har alltid haft svårt för enfald, och nu framstod dessa mina vänner, trots väl dokumenterad intelligens, som plågsamt korkade. Dessutom svåruthärdligt nöjda med sig själva.

Hur mycket mina PK-vänner än hyllade idén om alla människors lika värde kan det inte hjälpas att jag blev någon som de fortsatte att vara vän med, trots min politiska defekt. De hade överläget, de var toleranta och generösa – nåja. Jag fick självklart vara vän med dem, det var aldrig ifrågasatt. Vi kunde väl fortsätta som förut?

Nej, det kunde vi inte. Anledningen tror jag var att mina vänner saknade förutsättningar att förstå, eftersom det för dem var så tydligt att det var jag som ”blivit politisk”, och det på fel sätt. De hade inte yttrat några provocerande åsikter och heller inte skrivit några opassande böcker. De var inte politiskt engagerade, även om de givetvis kunde diskutera politik, också invandring, när de fick lust till det. De var frisinnade, vänster och liberala, det hade de alltid varit. Vad jag hade varit tidigare, det var inte så viktigt, men nu hade jag blivit höger.

Det var bara det att jag inte alls hade blivit höger. Precis som tidigare i mitt liv, till och med under den tid då så gott som hela kamratkretsen med liv och lust ägnade sig åt politik, gick sina FNL-kurser och anslöt sig till olika politiska sekter, höll jag distans till politiken. Det var de som med vänsterns tolkningsföreträde placerade mig till höger. Långt till höger. Alldeles väldigt långt till höger.

Grunden för min samhällssyn, mina böcker och andra texter var en annan. Jag såg hur en postmodern totalitär ideologi tog form. Och värre än så, en ideologi som visade upp alla tecken på att föra landet mot ett välfärdshaveri. Det gällde för övrigt inte bara Sverige, utan Europa och i sin förlängning hela den västerländska kulturkretsen.

När detta skrivs är det många som ser vad som håller på att hända. Jag har dock svårt att tro att det gäller för mina forna vänner.

                           Klyftan

Den amerikanske statsvetaren Salvatore Babones, verksam som professor i Sydney, vet nog inte så mycket om Sverige. Däremot är han klarsynt när det gäller hoten mot demokratin, och följande formulering träffar mitt i prick när det gäller svensk politik:

”Om alla partiledare har ungefär samma politiska erbjudande till väljarna och inbördes bara skiljer sig åt med referens till mer marginella frågor, är demokratin angripen. När folket gör demokratiska val som deras ledare vägrar att implementera, är demokratin död.”

Sverige är politiskt delat, såväl i kommun- som i rikspolitiken. De sex riksdags­partier som när detta skrivs just har kohandlat om makten, är tillsammans med Vänsterpartiet övertygade om, att släpper de fram eller samarbetar med det åttonde riksdagspartiet, Sverige­demokraterna, går den svenska demokratin under. De använder ord som nazism, fascism och extremism – totalitära begrepp.

Sverigedemokraterna i sin tur anser att det är de nuvarande maktpolitikerna som med sin migrationspolitik driver Välståndssverige mot ett haveri. Skillnaden mellan dem och de övriga partierna är främst att SD-politikerna är beredda att samarbeta med snart sagt vilket av de övriga riksdagspartierna som helst, under förutsättning att de får gehör för sin politik. Det betyder att de är riksdagens mest demokratiska parti.

Klyftan löper också genom offentligheten och delar Sverige i nätets ”Fria Media” och ”Main Stream Media” med dess allt hårdare självcensurerade rapportering. Som Churchill konstaterade finns det ingen allmän opinion, utan det som finns är en publicerad opinion. Den fråga som de som befinner sig på den ena sidan av klyftan ställer är: ”Vems/vilkas opinion är det som Main Stream Media publicerar?” De som befinner sig på klyftans andra sida ser svenska tidningar, radio och teve som oberoende och tillförlitliga rapportörer.

Klyftan skär genom de sociala nätverken, delar familjer, leder till att makar skiljer sig och klipper de allra närmaste och mest privata av gemenskaper. Det händer att den gör föräldrar och barn till varandras fiender och till att en äldre generation förbjuds att träffa sina barnbarn.

Det är inte klyftan i sig som är sjukdomen, men den är symptomet på den svåraste sjukdom som någonsin drabbat Västerlandet, och frågan är om den inte är dödlig. Det är en sjukdom som förstör demokratin (politiken), yttrandefriheten (medierna/juridiken) och till och med såväl vänskapen som kärleken (privatlivet).

Det finns flera olika beskrivningar av klyftan. Den vanligaste är att påstå att den löper mellan vänster och höger. Medierna beskriver Sverigedemokraterna inte bara som ett högerparti, utan som högerextremister. Det är i sak felaktigt, dels därför att SD kombinerar politiska idéer från både vänster och höger, men det är också fel eftersom SD inte på något sätt visat tveksamhet inför demokratins spelregler. Det som i den statsvetenskapliga litteraturen anses känneteckna extremism (såväl till höger som till vänster) är att den demokratiska renlärigheten kan ifrågasättas.

Vänster-höger-uppdelningen har visst fog för sig, men träffar inte helt rätt i svensk politik, eftersom också moderater och kristdemokrater har accepterat vänsterliberalismen och den politiska korrekthetens tre grundpelare: massinvandringens/mångkulturens välgörande effekter, feminismens legitima angrepp på patriarkatet och klimatalarmisternas vurm för globalism, till och med så långt att ledande företrädare öppet ifrågasätter demokratin.

I länder med allmän rösträtt delar majoriteten av väljarna upp sig i två grupper: de som har (markägare, investerare, småföretagare) och de som inte har (arbetare, studenter, arbetslösa). Det är inte så enkelt som att de rika står mot de fattiga, även om de fattiga naturligtvis återfinns bland dem som inte har. Gränsen går mellan dem som har sina tillgångar bundna i det befintliga systemet och därför har en konservativ grundsyn, och de som har glädje av att det befintliga systemet förändras – reformisterna. För de flesta är liberalism, det vill säga den ideologi som ser individens frihet som den viktigaste frågan, inte det som är mest angeläget. När det avgörs vilka som ska styra ett land, sker det längs den konservativa-reformistiska axeln.

Ytterligare ett sätt att beskriva klyftan på är att säga att den löper mellan dem som företräder en mångkulturell politik och som anser att demokrati handlar om mänskliga rättigheter, och dem som attraheras av en populistisk politik, som påstås förenkla komplicerade samhällsfrågor och på så sätt inte bara utgör ett hot mot de politiker som sitter vid makten, utan också mot samhället som helhet. Kort sagt, populister är med de etablerades ögon idioter. Det synsättet finns också på den andra sidan klyftan, att det är de politiker som styr Sverige som är idioter.

För att ta lite draghjälp utifrån, den tjeckiske presidenten Milos Zeman konstaterade för några år sedan att ett land styrs av idioter om det straffar dem som fiskar utan fiskekort men tillåter människor utan giltiga resehandlingar att komma in i landet.

Stefan Löfven påstår att socialdemokraterna står som garant för demokratin, inte bara i Sverige utan numera också i Europa. Beviset är kompromissen i Januariöverenskommelsen med centern, liberalerna och miljöpartiet, eftersom den stänger ”högerextremisterna” ute.

På ett sammanbitet upptaktsmöte den 8 februari 2019 påstod han att vi har sett alternativet förut: ”På slagfälten i Verdun, i gasugnarna i Treblinka, framför massgravarna i det forna Jugoslavien”. Affärstidningen Dagens Industri skrev: ”Det är en hisnande tankefigur. Och djupt skadlig”.

För den som anser att det bör vara folkviljan som styr i en demokrati är Stefan Löfven en tvättäkta totalitär. Trots ett massivt politiskt och medialt motstånd röstade en miljon svenskar i det senaste valet på Sverigedemokraterna, det enda riksdagsparti som vänder sig emot massinvandringen i Sverige.

Att påstå att dessa medborgare därmed visat sig vara av samma slag som de nazister som gasade ihjäl människor i Treblinka bör inte kallas för politisk retorik, utan för vad det är, nämligen ett skamligt angrepp på det egna folket. Med en sådan statsminister vid makten är landet illa ute.

Frågan är hur länge Sveriges invånare, vilket innefattar såväl invandrare som svenskar, kan acceptera makthavare som är så resistenta mot folkviljan och därmed visar sig vara just så (politiskt) ”sjuka” som Ungerns vice premiärminister konstaterade att statsrådet Annika Strandhäll (s) var. Det finns en stor risk för att den politiska nomenklaturans totalitära orubblighet, politiska ansvarslöshet och allt hätskare språkbruk kommer att leda till en folkresning.

Salvatore Babones för fram ytterligare en distinktion, som vid närmare eftertanke är den jag gillar bäst. Han säger att klyftan löper mellan samhällets experter och vanligt folk och menar, att eftersom experterna inte längre tål opposition, utan förföljer och skändar dem som sätter deras politik ifråga, lever många av västvärldens länder under ”expertklassens tyranni”.

Expertklassen företräder det goda och dess kritiker det onda. De onda ska inte släppas fram i politiken, inte i arbetslivet, inte i offentligheten. De skall till och med bekämpas på det privata planet. Med andra ord företräder expertklassen en samhällsmoral som ligger bra nära religionen. För dem förefaller det mångkulturella samhället utgöra svaret på livets mening.

För dem finns en godhet som inte låter sig stoppas av landgränser och en möjlighet till en empati som flödar likt kokande mjölk. För dem finns den mening med livet som kapitalism och materialism inte lyckas förse oss med.

Det finns ett lidande att bekämpa.

Det finns flyktingar, det vill säga riktiga människor av kött och blod, som inte bara behöver vår hjälp, utan också del av vårt materiella överflöd.

Det finns liv att rädda, undergångar att förhindra.

Kort sagt meningen med livet: Gränslös godhet!

Här finns det stillade tvivlet och den goda nattsömnen. Inte minst viktigt: här finns vaccineringen mot det självförakt som uppstår när vi förstår att vi är privilegierade. Här kan de troende projicera de dåliga mänskliga egenskaper de misstänker att de har, men inte vill ha, på kättarna och de fördömda.

Slutligen, som grädde på moset, här finns en vidrig fiende, satan själv, i Sverige personifierad av rasisten, den främlingsfientliga och islamofoba sverigedemokraten!

Paradiset med befriade människor skymtar vid horisonten. Alla är jämlika och ingen förtrycker den andre. I mångkulturen finns med andra ord den nya vägen mot paradiset, de eviga frågornas nya och fräscha svar, i en tidigare aldrig prövad tappning.

På de godas sida av klyftan kopplas inte sjuklöverpolitikerna, som ständigt visar sig i teve, samman med att Sverige är på dekis. Att de kriminella skjuter på varandra snart sagt varje dag, att det kastas sten på polis och ambulanspersonal i de hårdast segregerade förorterna, att våldtäktsstatistiken skjuter i höjden, att skolan inte klarar kunskapsförmedlingen och att försvarsmakten i praktiken är skrotad – där, hemma och i bästa tevefåtöljen, är dessa sympatiska politiker som hatar nazism och lägger ut texten om rättvisa och jämlikhet inte skyldiga till att det går åt helvete för Sverige.

För oss som ser oss själva som vakna och de på andra sidan klyftan som försänkta i en djup törnrosasömn, leder detta både till förakt och förtvivlan, eftersom företrädarna sågar av den gren som också vi, våra barn och barnbarn sitter på. Deras känslomässiga engagemang må applåderas av ett feministiskt och känslobejakande Sverige, men vi som inte låter oss luras, vi ogillar dem. Och, eftersom de har makt: vi är rädda för dem. Mer preciserat: vi är rädda för att de genom sin inkompetens förstör det land, som vi i ett välvårdat och bättre skick ska lämna över till nästa generation.

     När politiska rivaler blir fiender

I den svenska regeringsformens första paragraf kan man läsa att all offentlig makt i Sverige utgår från folket och att riksdagen är folkets främsta företrädare. Trots denna glasklara formulering är det i Sverige inte längre självklart vad som utmärker en demokrati. I det numera nedlagda samhällsmagasinet Neo skrev journalisten Marika Formgren om det knippe åsikter som brukar kallas för demokratiska värderingar eller ”demokratisk värdegrund”:

De som ser ett gemensamt åsiktspaket (”värdegrunden”) som demokratins grundförutsättning anser däremot att det är en demokratisk plikt att tysta meningsmotståndare. Åtminstone de meningsmotståndare som inte delar värdegrunden (olika uppfattningar om jobbskatteavdrag och restaurangmoms får plats inom åsiktskorridoren).

För dem är vuvuzelatutande och brevbärare som vägrar att dela ut valsedlar från vissa partier inte bara okontroversiellt utan påbjudet; i deras ögon är ju detta de fredliga metoderna att tysta debatten och därmed säkra demokratin. De som är anhängare av denna demokratisyn anser att först när alla människor delar samma värdegrund kan vi uppnå demokrati, och därför kan debatten och åsiktsbildningen inte vara fri.

I stort sett alla vet vad demokrati är, nämligen att de som bestämmer i ett land tillsätts (och avsätts) i allmänna och fria val. Däremot, om man säger att någon person eller grupp inte är demokratisk, så menar man vanligen något mer preciserat. Bland svenska politiker finns det två synsätt. Det ena och mest grundläggande är att det styrelseskick är demokratiskt som bejakar och respekterar yttrandefrihet, tankefrihet, tryckfrihet, debattfrihet religionsfrihet etc. Det andra är att bara den person eller grupp som har rätt värdegrund är demokratisk. Med visionen av ett jämställt, feministiskt och mångkulturellt samhälle som kämpar mot alla typer av förtryck anser värdegrundsdemokraterna att de har utvidgat demokratins domäner.

Detta är fel. Det som värdegrundsdemokraterna i själva verket gör är att inskränka på medborgarnas rätt att bestämma över sitt eget tänkande och sina egna liv.

Värdegrundsdemokraternas normkritik pre­senterar sig som en förtryckande och kravfylld propaganda i snart sagt alla tänkbara sammanhang. Medborgarna mer eller mindre förbjuds att använda vissa ord, de får inte vara främlingsfientliga, inte homofoba, inte kritiska mot islam och absolut inte sitta fast i några förlegade könsroller. Myndigheternas tjänstemän skickas på utbildning, och om de hoppar över diverse propagandistiska föreläsningar (från Expo till exempel) så finns risken att det väcker misstankar om bristande renlärighet.

För ansvarsfulla och värdegrundsbejakande medborgare gäller det att dra sitt strå till stacken. I synnerhet måste journalister inse sitt ansvar, och det förment objektiva Sveriges Radio har gjort värdegrundsdemokratin till ett varumärke. När jag exempelvis lyssnar till ett program i P1 om de svenska speltillverkarnas framgångar, så måste reportern beklaga att det inte är en jämställd arena. Kvinnorna har, enligt reportern, av olika orsaker hållits tillbaka. Därefter intervjuas en framgångsrik kvinnlig spelare.

Säkert hälften av de gånger jag slår på radion så är rasism och anti-rasism med som ett huvud- eller sidotema. Det leder inte till att jag blir intresserad, utan jag stänger av eller, om jag sitter i bilen, byter till P2 och om inte det heller fungerar, till en reklamkanal. Hellre reklam (därför att där fungerar immunförsvaret) än att bli fostrad till ännu en soldat i den månghövdade värdegrundslojala skaran.

Och när jag till exempel tycker att det är ett fullkomligt fnoskigt påstående att alla människor har lika värde, så är det en mycket stark signal för värdegrundsdemokraterna om att jag är odemokratisk. Det spelar ingen roll att jag bejakar de grundlagsfästa rättigheterna. Det spelar heller ingen roll att jag (och vem som helst) lätt som en plätt vinner en argumentation om människors lika värde. Vi som hävdar att människor inte har lika värde är odemokratiska, punkt slut!

Att maktutövningen utgår från folket är i grunden ett konservativt krav. Det som visat sig fungera bör man inte ändra på (”If it ain’t broke, don’t fix it”). Att makten skall utövas av folket betyder att folket måste ha del i maktutövningen, vilket i grunden är ett liberalt krav. Folket är inte mindre värt än politikerna. Och slutligen, i folkets intresse är ett reformistiskt krav. Det är inte alltid medborgarna vet vad som ligger i deras intresse, men politikerna måste veta – det är deras yrkeskompetens.

Tar vi Sverige som exempel är medborgarna mer eller mindre lurade av politikerna och medierna till att försörja människor från andra delar av världen, människor som aldrig varit med och arbetat ihop de nödvändiga medlen. Folket riskerar till och med genom massinvandringspolitiken att bli utbytt.

Hur man än vrider och vänder på det, kan denna politik aldrig ligga i folkets intresse, oavsett vad maktetablissemanget lyckats övertyga väljarna om. Ett land där politikerna inte längre sätter det egna folkets intressen i första rummet är inte demokratiskt styrt, utan totalitärt.

Vad är då totalitarism? The New American Oxford Dictionary ger följande definition: /De totalitära/ ”relaterar till en centraliserad och diktatorisk maktutövning och kräver fullständig lydnad (subservience) gentemot staten” samt att ”den person som förespråkar en sådan maktutövning är totalitär”.

Här passar det bra med en kommentar som George Orwell skrev i ett brev 1944:

”De intellektuella har ett mer totalitärt perspektiv än vanligt folk … De flesta är helt redo för diktatoriska metoder, hemlig polis, systematisk historieförfalskning etc., så länge de känner att det sker i ”vårt” intresse.”

Det är en reflektion som förmodligen träffar ännu bättre i dag än 1944, därför att i vår tid är det inte i händerna på generaler som demokratin i den västliga civilisationen dör, utan det är våra politiskt valda ledare som för den västliga civilisationen mot totalitarismen.

Det är en tragisk paradox att demokratins banemän använder demokratins institutioner för att subtilt, och ibland också helt lagligt, döda den. Den långsamma döden sker utan att folkmajoriteten riktigt förstår vad som händer. Stegen mot det totalitära samhället är små, och tagna var för sig kan de ofta försvaras politiskt. Det är det som nu händer i Sverige, som ett av flera länder.

Det reella hotet kommer från en hegemonisk vänster som fått med borgarna på det vänsterliberala tåget. Men också vänstern omvandlas. I våra postmoderna tider har ideologierna reducerats till maktens politiska redskap. Man skryter med den egna ideologiska förankringen samtidigt som man kallar sina politiska motståndare för fascister, nazister, rasister etc. Dessa beteckningar säger inget om de politiska motståndarnas politiska program, utan det är vapen som maktpolitikerna riktar mot dem de betraktar som sina fiender.

Med andra ord, den politiska konkurrensen handlar inte längre i första hand om ideologi, utan om makt. Särskilt tydligt syns det i den svenska riksdagen. De som sitter där ska representera folket. Det gör de inte längre – det är inte överord att beteckna ledamöterna i Sveriges riksdag som sina respektive politiska partiers slavar.

Går de emot partilinjen kan de räkna med att bli uteslutna, alternativt inte nominerade i nästa val. Det sker även om de anser sig representera folkviljan. Så mycket för den representativa demokratin.

I Sverige flyttades politikens fokus från produktion till konsumtion, från sparande till lånande, från lika villkor till jämlikhet, från fackligt medinflytande till facklig makt, från blandekonomi till statlig näringspolitik och från politiken som process till politikens primat, det vill säga uppfattningen att politiken inte skulle anpassas efter marknadens spel­r­egler med vinst, tillväxt och effektivitet, utan efter ideologiska principer om demokrati och jämlikhet.

Det är en mycket grov lögn när den populistiska protesten i offentlig­heten beskrivs som ett fascistiskt, totalitärt och högerextremt hot. Skändandet är ren propaganda från makthavare som inte accepterar demokratins ideologiska mångfald, utan, för att bli av med dem, påstår att utmanarna är onda och betraktar dem som fiender. De använder de skrämselbegrepp som alltsedan andra världskriget sitter i ryggmärgen på oss.

Emellertid, det är de själva som är demokratins fiender. Populismen (av latinets populus´= folk) är ett hälsotecken i en demokrati som håller på att gå förlorad. Den utgör folkets protest mot makthavarnas totalitarism.

Vad händer om svenska politiker följer det danska exemplet och säger ”Stopp och belägg, det här med mångkultur och massinvandring går käpprätt åt helvete. Sverige är och ska förbli svenskarnas land!” Låt oss leka med tanken att svenska sjuklöverspolitiker klarar ett sådant lappkast och politiskt kraftprov till ansvarstagande. Går det bra då, i den betydelsen att vi kan rädda demokratin? Och i så fall, till vilket pris?

Tyvärr, mitt svar – hur mycket jag än önskar att jag har fel – är att det inte går. Huvudskälet är att skattebetalarna inte särskilt länge till klarar att finansiera det välfärdsindustriella komplexet. Nu har vi ungefär en miljon bidragstagare, tio procent av det svenska folket, som måste försörjas med skattemedel.

En majoritet av dem är lågutbildade invandrare, som den svenska arbetsmarknaden inte har något bruk för. De kommer aldrig att återvända till de länder de emigrerat ifrån, och det är mycket svårt att tro att de kommer att överge identitetspolitiken – vilket betyder att de kommer att fortsätta att rösta vänster, hur illa det än går för landet. Det är den politiska vänstern som står för deras fortsatta försörjning och ser till deras intressen.

Något ”allmänna bästa” finns inte längre med i det politiska spelet, varken bland politiker eller väljare. Detta i sin tur betyder att den ekonomiska nerförsbacken bara fortsätter. Som ett resultat utraderas den bästa skattekossan, det vill säga medel­klassen. De som inte stannar kvar och utarmas lämnar landet, därför att relationen mellan vad de betalar i skatt och vad de får för pengarna blir för dålig. En alltför stor del av skatterna går till medborgare som är bidragsförsörjda.

Nå, låt oss säga att Sverigedemokraterna aldrig når högre än trettio procent och att övriga partier samarbetar på samma sätt som nu, för att på alla tänkbara vis för att sätta pinnar i hjulet för deras politik. Vad händer då? Svaret är att det inte gör någon större skillnad. När den koloss på lerfötter, som brukar kallas för det välfärdsindustriella komplexet, trillar omkull och folk som lever på bidrag inte längre kan göra det, då blir Sverige ett riktigt farligt land att leva i. Många, kanske majoriteten av de människor som har sina rötter i riktiga rövarstater och politiska härdsmältor, kommer att försörja sig på alla de sätt som står till buds. Plus att staten förlorar sitt våldsmonopol.

                       Experternas tyranni

Yttrandefrihetens kärna är medborgarens rätt att, utan rädsla och utan att straffas, kunna säga makthavarna ett sanningens ord. (På engelska låter det maffigare: Speaking Truth to Power). Det kan svenska medborgare inte längre göra, i varje fall inte om det rör sig om ”sanningar” som makten inte vill höra.

Viktigast är nog därvid att medierna inte längre utgör en kanal för folkets ”sanningar”, utan är förbehållna proffsen, experterna. Vanligt folk ska helst bara hålla käften, därför att politik och samhällsfrågor är svårt, något som de inte begriper sig på.

Experter bestämmer hur skolundervisningen ska bedrivas, hur rättsväsendet ska fungera och hur regeringen ska förvalta medborgarnas skatter. Experterna bestämmer vilka som får göra sina röster hörda i offentligheten, vilka som ska släppas in och beviljas asyl i landet, hur bostäderna ska fördelas, vilka prioriteringar som ska göras i vården och till och med vilka som kan nomineras som riksdagsmän, det som i en demokrati är en av medborgarnas absolut viktigaste rättigheter.

              Dubbel vinst

Jag kan undra om mina forna vänner i dag åtminstone börjat förstå. Demografifrågan är det helt tyst om i media, men konsekvenserna av massinvandringen och överskottet på unga män blir allt synligare i form av våld, ihjälskjutna unga män och våldtäkter. Nyhets­jour­nalistiken (absolut inte kultur­journalistiken) har tvingats närmare verkligheten, därför att så mycket har ytterligare försämrats i landet.

Myntet borde ha trillat ner när statsministern lite ogenomtänkt i februari 2018 talade om att kalla in militären för att återta kontrollen över så kallade utsatta och invandrartäta förorter. Då borde väl till och med den mest lojala PK-ist förstå att det inte står riktigt rätt till?

När jag bröt vänskapen med min politiskt korrekta vänkrets, förstod de inte detta. Antagligen fanns det en spärr, därför att de inte själva var drabbade. För dem var det dubbel vinst att både kunna leva sina privilegierade borgerliga liv och hysa rätt moraliska åsikter, utan att det kostade dem just något alls.

Jag gick aldrig så långt, det verkade inte framkomligt, men om jag hade påstått att det inte var jag, utan de som agerade utifrån en politisk agenda, skulle de ha tyckt att det var närmast löjligt. Men så var det och så är det fortfarande. Det är för mig självklart att förhålla mig fri gentemot alla politiska partier och organisationer. Om uppvaknandet och insikten om att det går åt helvete för Sverige kommer från vänster eller från höger, från en politikerelit eller det SD-röstande folket, det intresserar mig inte. Bara den kommer.

Som medborgare i Sverige anser jag mig, till skillnad från mina vänner, inte bara ha rättigheter, utan också skyldigheter, i synnerhet gentemot mina barn och kommande generationer.

Jag ställde mina forna PK-vänner inför detta, men det var ett perspektiv som de inte kunde hantera och därför försvarade sig mot – efter modellen ”argumenteringen svag, höj rösten och se arg ut”. De anförde att vi också har ett ansvar inför världens flyktingar, att Sverige är ett rikt land och att vi har råd att dela med oss. Dessutom, landet har en åldrande befolkning och behöver föryngras, så långt hade de koll på demografin. Däremot tänkte de inte på att också invandrare pensioneras och den arbetstid då deras pensioner ska byggas upp, är kortare än för infödda. De föredrog att stanna kvar i godhetsretorikens domäner, på betryggande avstånd från det verkliga Sverige.

Den avgörande skillnaden mellan mig och dem var att de aldrig ens tänkt tanken att välfärden inte bara kan förloras, utan att det är just detta som håller på att ske. De kan möjligen tala om utmaningar, det ord våra politiker använder för att slippa erkänna att de står handfallna inför samhällsutvecklingen.

Det finns personliga skäl till min upprördhet. Jag tillhör en generation som fick chansen att utbilda sig – för min del trots att jag inte alls var välartad, utan misskötte skolan och var ett riktigt busfrö. Till min rätt kom jag först när jag fick chansen till universitetsstudier. Där hade jag knappast hamnat i dag. Tanken att landet ska ta sin begåvningsreserv till vara, som det hette i folkhemmets Sverige, den är i dag knalldöd.

För mig, efter att ha fått denna gåva, att utan motstånd överlämna ett skitland till nästa generation, ett land med en på grund av massinvandring djup och olöslig kris, nej det är inte tillåtet! Det är att missköta sin uppgift som länk mellan en föregående och en kommande generation.

Kommer de politiskt korrekta bland mina närstående och vänner någonsin att förstå sitt svek, inte bara mot oss som förtvivlade och förskräckta följer utvecklingen, utan också mot sina egna barn och barnbarn? Hur kunde de tro att det var viktigare att de kände sig goda och oförvitliga, än hur det går för landet? Varför vägrar de att förstå det som sker? Och hur kan de gå med på att vi ska skändas, vi som blåser i våra visselpipor?

Hur kunde några av mina närmaste vänner få för sig att det var mig var det fel på, att jag blivit högerextrem, reaktionär och ”politisk”? Vad var det som fick dem att sluta registrera och fundera över det som händer och självbelåtet luta sig mot varandra, i trygg förvissning om att representera det goda och det rätta?

Är det någonstans som bitterheten kryper under min gard, så är det här. Visst, det är en privat plåga, men jag misstänker att många läsare känner igen sig och ställer samma fråga.

Mina vänsterliberala vänner blev mina politiska fiender. Det var inte jag, utan de som var politiska och därför inte såg det som höll på att ske. Jag var samhällsforskaren, föräldern och den ansvarstagande medborgaren. Genom att med öppet sinne läsa det jag skrev, genom att lyssna till vad jag och andra visselblåsare hade att säga, skulle de ha kunnat förstå. Jag borde ha blivit den som väckte dem.

Men att lyssna till mig skulle i deras öron innebära att de rörde sig åt höger, kanske extremt mycket åt höger. De var oförmögna att frigöra sig från sin vänsterpolitiska identitet. För att spetsa till det: hellre fick deras döttrar våldtas, sjukvården braka samman och deras bilar eldas upp, än att de bytte politisk tillhörighet.

Nu borde det vara ganska klart varför jag bröt kontakten.

När det gäller mina forna vänner, skulle jag fortsätta att umgås med dem som applåderade det pågående nationella självmordet, där Sverige med stor enfald anslöt sig till det pågående västerländska vansinnet? Aldrig!

Återigen: Hur kan de undgå att se vad som händer?