Är turister en särskild sorts människor? Eller uppvisar de i sin egenskap av turister beteenden som de aldrig skulle uppvisa på hemmaplan?
Frågan gör sig påmind varje sommar. Jag bor på en ö. Under elva månader på året är ön fullkomligt ointressant för alla som inte bor här. Några veckor i juli och augusti är ön ett glödhett turistmål, och varje uthyrningsbar kvadratmeter hårdexploateras.
I vecka 33 reser turisterna hem. Ön faller i glömska igen för elva månader framåt. Öborna drar en suck av lättnad som är så djup att den borde höras ända till fastlandet. Äntligen kan vi återta vårt livsrum.
Nu höjs alltfler röster från befolkningen på utsatta turistmål i Europa som Mallorca, Madrid, Barcelona, Amsterdam, Santorini, Rom och Dubrovnik. Protesterna handlar om turismens skadeverkningar; det hårda slitaget på miljön, att både anställda och miljö hårdexploateras, om bristande vattentillgång och att turisterna inte visar respekt för landets natur och kultur.
”Turister, åk hem!” är det enkla budskapet. Lokala politiker anklagas för att ha låtit ekonomin på attraktiva turistmål bli alltför beroende av turistnäringen.
Många fastboende får växande problem att skaffa bostad till överkomlig kostnad när fastighetspriser och hyror drivs i höjden av turisterna. I synnerhet bostadsuthyrning av typ Airbnb väcker stor irritation hos befolkningen på turistmålen.
När det första svenska charterplanet lyfte från Bromma flygplats i Stockholm med destination Palma de Mallorca den 22 april 1955 visste ingen att charterflyget skulle lägga grunden för svenskarnas resande utomlands och bli tillgängligt för så gott som alla.
2013 reste mer än 2 miljoner svenskar till Spanien, och många av resorna gick till Mallorca. År 2015 beräknas 8 806 950 turister ha besökt ön. 325 241 av turisterna var svenskar. Ögruppen Balearerna med bland annat Mallorca och Ibiza har fler besökare än någon annan spansk region – mer än 12 miljoner besökare som årligen sätter sprätt på runt 130 miljarder kronor på plats.
Utgångspunkten för den här texten är att turism som fenomen är en form av imperialism som framkallar ett kolonialistiskt beteende hos utövarna-turisterna, ett beteende som de inte praktiserar på hemmaplan.
Som åretruntboende på ett stort turistmål har jag med åren blivit alltmer fascinerad av begreppet turism. Vad betyder det egentligen utöver det uppenbara; människor som reser och är beredda att betala för att se och uppleva någonting annat än vad de har tillgång till där de bor? Vad är det som händer med dem när de lämnar sitt hem och förvandlas till turister?
Utan tvekan är det fråga om en genomgripande förvandling – turister gör saker och beter sig på ett sätt som de aldrig skulle göra hemma. Någonting sker inom dem som får dem att släppa kontroll, spärrar och beteende som annars ingår i deras normala livsföring.
I många fall verkar det handla om ren transformation, ett byte av personlighet. Eller är det så att människor först när de intar turistrollen lever ut sin verkliga personlighet, den som årets övriga elva månader ligger dold under ytan?
Som framgår av siffrorna från Mallorca är drivkraften i turism givetvis pengar, stora pengar. Turism är en megaindustri. Turism bygger på ett partsförhållande, en affärstransaktion mellan två parter. Den ena parten är turisten. Den andra parten är den som utför tjänster åt turisten eller har något att sälja eller upplåta, det vill säga de som tjänar pengar på kolonisatörerna.
De båda parterna har ofta sammanfallande intressen. Men deras behov och intressen kan också vara motsatta och oförenliga och innebära stora olägenheter och lidande för den ena eller andra parten. Det är fråga om ett ömsesidigt utnyttjande där båda parter spelar sina roller, helst utan att låtsas om det spel som pågår:
”Jag säljer min sinnesfrid, mina tjänster och mitt luftrum till dig, och du betalar. Deal? Om jag inte ansåg att det vore värt pengarna skulle jag aldrig släppa in dig i mitt revir. Men jag behöver dina pengar.”
Dessutom finns en tredje part som är helt osynlig och som det aldrig talas om. Det är de delar av ortsbefolkningen som inte tjänar några pengar alls på turisterna och alltså står utanför affärstransaktionen. Inte sällan upplever de turismen som övervägande eller enbart negativ; en invasion av främmande människor som inkräktar på befolkningens livsutrymme och påtagligt sänker dess livskvalitet under en stor del av året.
Jag har inga som helst intressen i turismen och kan därför säga det rent ut: jag avskyr turister. De är en plåga som inkräktar på och åstadkommer mycket stora olägenheter i mitt och den övriga bofasta befolkningens liv under en stor del av året.
Egendomligt nog är det i allmänhet främst den ena parten, turistens, situation och intressen som ges allmän uppmärksamhet. Den genomgående bilden av turism är att det är något uteslutande positivt. En så påfallande ensidig bild väcker mitt intresse och min misstänksamhet. När den ena partens intressen i ett partsförhållande osynliggörs till den grad att de inte över huvud taget verkar existera bör man skrapa ordentligt på ytan för att få syn på vad som döljer sig därunder.
Vilka sanningar får inte uttalas? Vilkas intressen är det som inte får ifrågasättas eller störas? Även om turism representerar positiva upplevelser för turisterna medför den naturligtvis också negativa konsekvenser för den bygd, stad eller land som utgör resmålet och för de människor som bor där. På öar där grundvattnet är hotat kan till exempel konflikter uppstå mellan jordbruksnäringens behov av vatten till djur och odling å ena sidan och, å andra sidan, turisternas behov av att duscha lika mycket som hemma.
Den här texten är en partsinlaga från den andra sidan, den osynliggjorda parten, och den kommer att handla mer om psykologiska och sociala aspekter av turism än ekonomiska och miljömässiga.
Någonting händer med människor när de förvandlas till turister. Som jag skrev i början verkar det i många fall handla om ren transformation, ett byte av personlighet. Det är lätt att få intrycket att turister inte bara reser ifrån sin bostad och hembygd, de reser också i stor utsträckning bort från sig själva. Och kanske är det resans yttersta, ofta omedvetna mål – att resa ifrån sig själv?
Att det dessutom handlar om en flykt från ansvar är uppenbart för alla som kan se vissa turisters framfart i naturen, nedskräpning, eldning och andra beteenden som samma personer aldrig skulle göra sig skyldiga till i sin hemmiljö.
Den första och mest grundläggande observationen är att människor som vistas tillfälligt på ett turistresmål tycks drabbas av kraftig regression, alltså en tillbakagång till mer primitiva stadier. Turister rör sig ofta i grupp, det är fråga om regression på gruppnivå.
Att regrediera i grupp är lättare och kan kännas mer lockande än samma procedur på individnivå, eftersom gruppen – ofta omedvetet – uppfattas erbjuda den flykt och frihet från individuellt ansvar som många människor eftersträvar.
Turister betalar ett pris för att uppnå någonting som de inte kan uppleva hemma. Det faktum att de betalar för resa och logi legitimerar hos många en upplevelse av att ha köpt sig fria från normalitetens och förväntningarnas bojor.
Det intrycket bekräftas i en uppsats i turismvetenskap vid Mittuniversitetet i Östersund, skriven av Anita Sulejmani. Hon har intervjuat svenskar som reser till Mallorca på semester. Enligt dem bryr man sig inte lika mycket om miljöaspekter när man är på semester som man gör hemma, och det beror på att när man reser vill man komma bort från vardagen. Man tänker att man är på semester, bor på ett hotell som man har betalat för, och man tänker inte på exempelvis vatten- och elförbrukning. Hemma sopsorterar man och beter sig miljövänligt, men inte när man är på semester.
Ur ortsbefolkningens synpunkt kan turister definieras som kolonisatörer och ockupanter. Turister invaderar, ofta med stor hänsynslöshet, ett territorium där andra människor är bosatta året om och slösar i regel ingen tankeverksamhet på hur de påverkar den trakt de besöker eller vilka avtryck de gör på människor och natur.
Jag har aldrig hört någon turist reflektera över vilken rätt de anser sig ha att välla in på mark där andra människor bor och lever året om, ta den i anspråk, breda ut sig, skräna, konsumera naturen, skräpa ner och göra högljudda avtryck i det luftrum som var tyst och stilla tills de dånade in.
Turister i flock uppvisar ofta beteenden som de aldrig skulle uppvisa var och en för sig och i sin vanliga omgivning. En välvillig tolkning är att det beror på den trygghetsförlust som det innebär att åka ifrån den miljö man är van vid, att det innerst inne handlar om ängslan och otrygghet i en ovan miljö där man inte känner igen sig utan måste orientera sig på ett annat sätt än hemma.
Å andra sidan uppvisar turister ofta tvärsäkra, imperialistiska beteenden som de aldrig skulle ägna sig åt om de inte vore just turister, beteenden som tyder på att de har en überstark övertygelse om sin egen betydelse och sina egna långtgående rättigheter.
Turister tar för givet att de har rätt att konsumera allt som den boende befolkningen har byggt upp, att det i själva verket är skapat för deras skull; vägar, stränder, naturområden, infrastruktur. De gör fullständigt klart att allt detta tillhör dem och är deras rätt att exploatera.
Självklart vill de grilla, trots att det råder eldningsförbud. Vadå, de har ju semester? Självklart vill de duscha ofta och länge. Att grundvattnet är hotat och brunnarna sinar i torkan är inte deras problem.
Självklart anser de sig ha rätt att förvänta sig att ortsbefolkningen sliter som skållade bävrar och gör allt för att betjäna dem och ge dem service, i butiker, på kaféer och på restauranger. Återigen med plånbokens rätt, och återigen ett ömsesidigt utnyttjande. Självklart kräver de att få hyra den flottaste stugan eller lägenheten till det lägsta priset.
Turister kör som galningar och avviker brutalt från öns lugna trafikrytm – med bland annat stor förekomst av traktorer som kör 30 km/tim – under övriga delar av året. Där ortsbefolkningen kör gamla, små bilar kommer turisterna i stora, vräkiga stadsjeepar i halvmiljonklassen. De flesta har en låda på taket där de förvarar Viktiga Saker.
Turister sätter en ära i att överträda alla hastighetsgränser. De kör 90 km/tim där det är 70 och 120 där det är 80. Det är märkligt, eftersom turister har semester och alltså har mer gott om tid än de brukar ha när de arbetar. Turister kör tvångsmässigt om andra bilar, inte för att de kör för sakta, utan för att turister har stressen inympad på cellnivå.
Turister cyklar gärna i bredd och i stora gäng eller klaner, fullständigt omedvetna om att de upptar halva körbanan på små smala vägar. Till sin oerhörda häpnad får de därför karavaner av bilar som krypkör på 1:ans eller 2:ans växel efter sig tills det blir fri sikt och möjligt att köra om.
Ortsbefolkningen får ofrivilligt rikliga tillfällen till intressanta studier av vad sommaren innebär för människors sätt att klä sig i offentligheten. Alldeles utanför dörren till den pyttelilla matbutiken står en vithårig man i 60-årsåldern och slickar vällustigt i sig en glass. Hans nakna överkropp väller ut ovanför shortsen. Hans kraftiga lekamen är mycket solbränd och skvallrar om att han tillbringar en ansenlig del av sin tid på stranden.
Det är tänkbart att han är absolut oemotståndlig för den kvinna som förhoppningsvis älskar honom. Kanske känner han sig urläcker där han står i sin utvällande nakenhet och lapar i sig sin glass. Han tycks helt omedveten om vilken föga aptitretande effekt han har på omgivningen.
Eller den drygt medelålders kvinnan som har klämt in sig i ett par röda, katastrofalt för trånga shorts, troligen inköpta för flera decennier sedan och antagligen nerpackade i hast och av misstag i semesterbagaget. Kanske passade de hennes figur då, för 20-30 år sedan?
Nu väller mer än hälften av de vita skinkorna ut okontrollerat nedanför den strama shortskanten. Kanten skär in i och skär av skinkhullet på mitten. Det frisläppta hullet övergår i de nakna, vita benens långa väg ner mot ett par sandaler.
En dag ser jag ett par tjejer i 16-17-årsåldern i den lilla matbutiken. Antagligen kommer de direkt från stranden. Den ena är, välvilligt uttryckt, hyfsat klädd. Den andra har nakna, brunbrända skinkor framförda i full frihet. Skinkorna är endast åtskilda av ett minimalt snöre. Med sina skinkor dokumenterar hon ett ihärdigt solande, och hon gör det endast iförd stringtrosor. Bland matdiskarna.
Uppriktigt sagt blir jag chockad. Jag är en äldre dam, och mina erfarenheter av skinkförevisning i offentligheten är begränsade till exponeringen av julskinkor i december.
Det som är gemensamt för det jag beskriver här kan sammanfattas ganska enkelt. Det handlar om brist på hänsyn och att var och en är totalt egofixerad; jag, jag, jag – MINA behov är de enda som räknas. Det handlar om ett årstidsbundet hjärnsläpp, en oförmåga att inse att så snart du går utanför din egen ytterdörr träder du ut i ett socialt rum där du påverkar andra människor med ditt sätt att vara och klä dig. Du rör dig inte i en tom världsrymd. Du interagerar med och påverkar andra människor.
Om man mot förmodan skulle komma med ett diskret påpekande till de personer som jag beskriver här, till exempel om lämpligheten i att exponera sina nakna skinkor bland matvarorna, är jag övertygad om att det skulle bli en mycket häpen reaktion. Sedan skulle antagligen raseriet bryta ut:
”Vadå??? Jag har ju SEMESTER!!!”
Som om ledighet från arbetet befriar från allt socialt hänsynstagande.
Är det för mycket begärt att ha koll på sina skinkor när man går och handlar? Eller att inte låta sin nakna överkropp välla ut i sin fulla, generöst tilltagna vidd i det offentliga rummet, fast den är solbränd? Jag tycker inte det. Det handlar om något så enkelt som hänsyn, att fundera lite över hur ens uppenbarelse kan tänkas påverka andra människor. Även om man har semester.
Turister och ortsbefolkning lever i ett ömsesidigt annorlundaskap som delvis bygger på okunnighet om varandras livsvillkor. Förfrämlingandet får delar av ortsbefolkningen att se turisterna som vandrande plånböcker som det gäller att utnyttja så mycket som möjligt under den korta tid som bjuds. Samma förfrämligande får turisterna att se ortsbefolkningen som om den inte existerar eller, om den existerar, utgörs av en samling statister med uppgift att serva turisterna och ge dem en fulländad semester.
Många som är bofasta i ett attraktivt turistområde förlorar på turismen. Man tvingas till exempel köra 7-8 mil tur och retur för att kunna handla mat, istället för ett par mil till den närmaste, obeskrivligt trånga matbutiken som är omöjlig att ta sig in i för att den är proppfull med turister. I god tid, redan före maj månad, har vi ortsbor fyllt våra frysar och lagt upp lager av matvaror, toalettpapper och mineralvatten.
Vi vet nämligen att sommartid blir det omöjligt att ta sig in i den lilla butiken och omöjligt att få en parkeringsplats utanför – och om vi mot alla odds lyckas klämma oss in är det slut på precis allting.
In i affären tränger sig hela turistfamiljer med trötta, gnälliga barn och orsakar totalstopp när de håller familjekonferens vid köttdisken om vad de ska ha till middag, medan övriga kunder får dra in alla utskjutande kroppsdelar, hålla andan och försöka pressa sig förbi. Man biter bara ihop och ser fram emot när belägringen ska upphöra.
Undersökningar visar att turistens eventuella känsla av lojalitet med resmålet och ortsbefolkningen spelar roll. Denna lojalitet kan antas växa om man besöker ett resmål regelbundet, lär känna de boende och får en djupare upplevelse av platsen än om man är en engångsbesökare. Om turisten känner lojalitet med en plats och människorna som bor där kan hänsynen i sättet att bete sig antas öka.
Kanske avhåller sig turisten då från att ställa den obligatoriska frågan:
”Vad gör ni på vintern?”
Ja, vad gör ni själva på vintern?
Åh, kom ljuva augusti och september när turisterna har lämnat oss, föga sörjande! När stränderna ligger tomma, och både naturen och människorna kan räta ut sig, återta ett normaltillstånd och andas ut.
Jag räknar dagarna.
Tack och adjö!
(Delar av krönikan har publicerats tidigare).
Tillförde den här artikeln dig någonting? Gav den dig kunskaper, tankar och insikter som du inte hade tidigare? Jag arbetar med professionell journalistik och skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.
Jag är tacksam om du vill stödja mitt arbete genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:
Swish 073 594 52 69
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290
Swift-BIC-kod ELLFSESS
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 