Det var vintern och våren då jag nästan dog. Oräkneliga svimningar varje dag, utan att jag förstod varför. De visade sig bero på att hjärtats sinusknuta inte orkade arbeta längre. Hjärtat stannade några sekunder i taget, det var då jag svimmade. ”Bradykardi” heter det på medicinskt fackspråk.
Ända tills helt nyligen har jag mått som höstljungen på bilden här ovanför. Helvissen. Död.
Jag var i mycket dåligt skick när jag kom in till lasarettets akutmottagning i ambulans. Efter tio dygns hjärtintensivvård fattades beslut att jag skulle få en pacemaker inopererad, och jag flögs med ambulanshelikopter till Huddinge sjukhus. Det var i mitten av april.
I den skriftliga information som jag fick framstod en pacemakeroperation som lätt som en plätt. Från ena dagen till den andra skulle patienten bli pigg som en nötskrika! Så blev det inte. Visserligen är det en uppiggande tanke att slippa svimma gång på gång varje dag. Men vägen tillbaka är lång och kantad av vedermödor.
All denna trötthet som inte går att beskriva. ”Trötthet” är ett devalverat ord. Allt det som jag alltid har klarat av men inte orkar längre, trots att pacemakern är bussig och sköter i genomsnitt vart tredje hjärtslag åt mig.
Att svara på ett mail är oändligt mödosamt.
Mer än ett telefonsamtal per dag oöverstigligt.
Laga mat och diska ska vi bara inte tala om.
Inte köra bil heller.
Medan jag för min egen kamp för att överleva grasserar en pandemi. Vi är många som kämpar för våra liv i dubbel mening. Dels mot vår sjukdom, dels för att undvika att bli smittade av coronavirus, som den högriskgrupp vi är.
Vi sitter i hemkarantän, vi handlar mat på nätet, och vi är rädda. Vi är rädda för de obetänksamma människorna. De som ständigt kommer för nära, de som inte har förstått att för oss handlar det om liv eller död. Vi vill gärna få leva ett tag till.
Det vanliga livet gör sig påmint. Det som fanns Före. Tiden då man orkade. Då man lyfte tunga jordsäckar och planterade massor av blommor i tunga krukor som stod i rader på uteplatsen och blommade hela sommaren. Nu gäller det att begränsa sig. Några få plantor bara, och de får nöja sig med begagnad jord som finns kvar i krukorna från i fjol. Jag tror att blommor är bra för hjärtat, och kanske hjälper de mot den corona-leda som vi är allt fler som känner.
Bilderna i det här blogginlägget är bilder av livet Efter. Livet då jag går på batterier och bara orkar en bråkdel av vad jag har orkat tidigare.
Men jag lever.
Uppskattade du den här artikeln? Sätter du värde på fri och oberoende journalistik? Jag skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.
Ditt stöd behövs för att jag ska kunna fortsätta mitt arbete. Jag är tacksam om du vill stödja det jag gör genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:
Swish 073 594 52 69
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290
Swift-BIC-kod ELLFSESS
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 