Eric och Ewa gifter sig första gången 1983. Bröllopet blir startsignalen för en stormig relation med ständiga konflikter, gräl, porslinskrossning och separationer. På nästan 40 år har paret skilt sig två gånger och gift sig tre gånger – med varandra. Eric och Ewa sitter fast i ett livslångt beroende av varandra. Ingen av dem kan vara utan den andra.
I en ny radiodokumentär intervjuar dottern Åsa, 33, sina föräldrar om deras förhållande och frågar dem hur de tror att deras ständiga konflikter har påverkat henne och hennes syster. Det är en för föräldrarna ny tanke. I den bild av deras relation som växer fram ligger till och med Lars Norén i lä.
På pingstafton den 21 maj 1983 säger Eric och Ewa ja till varandra för första gången. De har träffats i en operationssal på jobbet på Nacka sjukhus, han som ung läkarvikarie och hon narkossköterska. Det dröjer inte länge förrän de står utanför guldsmedens skyltfönster och väljer förlovningsringar. Det är sommaren 1982.
Journalisten/dottern Åsa Secher har, med föräldrarnas medgivande, gjort en modig radiodokumentär, ”Gifta för tredje gången”, om sina föräldrars konfliktfyllda relation. Hon ringer Skatteverket för att få datumen på vigslarna och skilsmässorna. Föräldrarnas förhållande har starkt präglat hennes eget liv, och nu vill hon lägga pusselbitarna så att helhetsbilden blir möjlig att förstå. Kanske har hon också ett hopp om att föräldrarna ska förstå sina egna val.
”De har liksom inte kunnat bestämma sig för hur de ska ha det. Och det är ju rätt knäppt. Men det handlar också om mig, och hur det har påverkat mig, för det har det ju så klart, på en massa sätt.”
Var går gränsen mellan kärlek och beroende? Var finns grunden för att två människor blir så beroende av varandra att de säger sig inte kunna leva utan den andra? När blir ett förhållande dysfunktionellt? När och hur kantrar ett ömsesidigt beroende över i destruktivitet och ett utdraget drama som nu har pågått i nästan 40 år?
Sällan kommer vi människor så nära i verkligheten, utanför våra personliga erfarenheter, som i Åsa Sechers dokumentär. Mer än i fiktionen, förstås. Men den här dokumentären handlar om verkliga människor. Frågorna är fler än svaren. Åsa Secher lämnar åt lyssnarna att dra sina egna slutsatser. Men det blir aldrig kladdigt privat.
Mamman Ewa beskriver sig som ”en äventyrerska”. En pojkflicka som slogs med grabbarna under uppväxten och kom hem med sönderrivna kläder. Fräck i munnen och orädd. Nu är pojkflickan 70 år, hennes man Eric är 65. Fram växer bilden av en familj där mamman styr med sitt häftiga humör, som hon varken kan eller vill kontrollera. Pappan finner sig i hennes utbrott, är eftergiven och säger själv att han är konflikträdd. De har en blixtlåsrelation – deras neuroser passar lika perfekt in i varandra som piggarna i ett blixtlås.
Erics konflikträdsla gör att han inte vågar konfrontera Ewa. Istället söker han efter flyktvägar. Som den gången han ville skilja sig, eller åtminstone fly, och hyrde en liten stuga på någons tomt – men utan att berätta det för Ewa och utan att det fanns någon plan på att barnen skulle kunna bo där.
”Jag kan inte ursäkta mig ett enda dugg. Jag kan bara förklara det med att jag har en helt överdriven rädsla för hennes hetsiga humör” säger Eric.
”De bråkade ju om allting hela tiden, så vad det handlade om just den gången vet jag faktiskt inte” säger Åsas äldre syster Sofie.
”Jag ritade en teckning till pappa, där jag skrev ”Hej då, pappa!”. Han blev väldigt upprörd, för han insåg nog då att det var så vi såg på skilsmässan, att den betydde att vi inte skulle få träffa honom så mycket längre. Jag tror att det tog ganska hårt på honom. Efter ett tag skulle han inte bo i stugan längre utan flyttade hem igen.”
Det var den första skilsmässan, 2007. Några månader senare gifter sig Eric och Ewa igen. De hade fortsatt att träffas efter skilsmässan, och äktenskap nummer två ”föll sig naturligt” enligt Eric. Ewa tycker att ”det kändes bra, det kändes som att komma hem ungefär”.
2017 skiljer de sig igen – och gifter sig för tredje gången 2019. Vid det tredje bröllopet skämtas det om ”återanvändning”.
”Jag ångrar inte de här skilsmässorna. Han har gjort mig så jävla illa flera gånger. Jag ångrar inte det. Det var enda sättet att sätta ner foten: antingen mister han mig. Eller också får han ändra på sig” säger Ewa.
Hon gråter. Hon ”blir ledsen när hon tänker på alltihop. Hur mycket tjafs och skit det har varit.”
Ewas och Erics konflikter har aldrig varit av det stillsamma slaget. Och scenerna har inte bara utspelat sig inför de två barnens ögon, utan inför alla som råkat befinna sig i närheten. Som kvällen som ägnades åt porslinskrossning, där det ena föremålet efter det andra, värt en förmögenhet, kastades för att Ewa var så fruktansvärt arg på Eric.
Hon börjar. Pang! Där åkte det fina fatet, inköpt för 7 000 kronor, i golvet. Till slut ligger det fullt av glas- och porslinsskärvor utspridda över hela golvet.
”Nu får du plocka upp det här” sa Eric.
”Nej, det tänker jag inte göra. Det får du göra” sa Ewa och gick till sängs.
På den nivån är det. Nej, det rör sig inte om två pubertetstrotsiga minderåriga i rasande, fullskaligt föräldrauppror. Mognadsnivå följer inte med automatik den ålder som står angiven i folkbokföringen. Men för lyssnaren är det ibland svårt att tro sina öron och förstå att det handlar om vuxna människor, föräldrar dessutom, med ansvar för två barn. Frågan är om ens en djävulskt skicklig parterapeut hade kunnat åstadkomma någonting här.
Eric och Åsa räddar tillsammans familjealbumet ur grovsoporna. Där har det hamnat efter ett av hans och Ewas oräkneliga gräl. När de tittar i albumet brister Eric i gråt och säger att det är rätt att han och Ewa fortfarande är ihop.
”De ser så himla glada ut på bröllopsbilderna. Så lyckliga. Men det är inte alls den bilden jag har av deras relation, att de har varit lyckliga ihop. De har bråkat hela mitt liv” säger Åsa.
Eric säger:
”Vi har bråkat otroligt mycket. Och sedan har vi haft en väldigt dålig vana, det har inte bara gått ut över er, utan vi har gjort det här för öppen ridå, inför alla som har kommit hem till oss.”
Orsakerna har varit till synes banala. De har handlat om arbetsfördelningen. Erics cyklande ”har varit ett stort ämne”, liksom resor över huvud taget. Otrohet. Ewa kallar Erics påhitt för ”upptåg”.
”Han berättar alltid efteråt. Han berättar aldrig när han gör saker och ting.”
”Varför tror du att han gör så?”
”För att han vet att jag ska bli så arg.”
Ewas syn på konflikterna är att hon har rätt till sina vredesutbrott. När som helst, för fullt utblås, oavsett tillfälle och oavsett om andra människor råkar befinna sig i närheten.
”Jamen, då får han ta det då! Var så god! Ta att jag blir arg! Man måste kunna säga vad man tycker.”
”Men du kan inte tänka dig att ha en mer sansad reaktion till hans upptåg, om han skulle berätta för dig i förväg?” säger Åsa.
”Han har haft såna här upptåg sedan ni var små. Och jag har ledsnat på det. Han är så gammal så han måste kunna tala om vad han tänker göra, så vi kan resonera om saken.”
”Men skulle ni kunna det?”
”Ja, det tror jag. Jag skulle inte hålla med honom förstås. Oftast inte. Men jag skulle inte bli så förbannad.”
Enligt Eric kan Ewa inte diskutera.
”Hon är inte bra på det. Hon är jättedålig på det. Det i kombination med min konflikträdsla – ja, då har det blivit så här.”
Den äldsta dottern Sofie flyttar utomlands när hon är 18 och bor där i tio år. Hon vill komma bort från föräldrarnas ständiga konflikter. I programmet säger hon:
”Varje gång de har bråkat har mamma sagt att nu skickar jag in skilsmässopapperen. Så man tar inte det där på allvar. Mamma är ju väldigt svart-vit. Och det går väldigt fort från kritvitt till kolsvart. Och då ska hon skicka in papperen och aldrig mer prata med pappa.”
”Jag får liksom inte ihop det. De säger att de behöver varandra, och så kan det nog vara. De har varit väldigt kära, det finns kärlek mellan dem.”
”Å andra sidan är de väldigt olika. De har bråkat väldigt mycket. Och det är jobbigt, dränerande, att befinna sig i en pågående konflikt med någon. Det är väldigt lätt att tänka att de inte passar så bra ihop. Det är bara att lyssna på hur de låter när de pratar med varandra. De kan inte prata med varandra. De hör ju inte vad den andra säger. Om de kunde höra hur de låter i andras öron skulle de kanske fatta varför det är många som tycker att det är konstigt att de håller ihop.”
Efter storasyster Sofies flytt blir Åsa, 16 år, ensam kvar med Eric och Ewa. Hon används som familjeterapeut och medlare av sina föräldrar. Hon, deras dotter, är den som ska hjälpa, stötta och lösa deras konflikter – och stå på bådas sida, samtidigt. Eric vill låna hennes lägenhet när hon är ute och reser. I ett mail skriver han: ”Hoppas att du kan stötta oss båda i det här”.
Cirka 36 minuter in i programmet intervjuar Åsa Secher föräldrarna tillsammans. Hon är orolig för att de ska bli arga och upprörda.
Hon frågar:
”Hur mycket tror ni själva att er stormiga relation har påverkat mig och Sofie?”
”Det är nog det jobbigaste med de här samtalen” säger Eric.
”Ju mer vi pratar om det, desto mer inser jag att det kan ha påverkat er jättemycket. Jag har levt i ett slags föreställning att det bara har handlat om OSS och att vi har åkt upp och ner i våran berg- och dalbana. Jag har nog inte förstått att det har påverkat er så mycket.”
Ewa har sitt försvar klart:
”Jag tycker att vi har gjort så gott vi har kunnat. Det är klart att man inte ska bråka inför sina barn, men jag tycker inte att jag har så förbannat dåligt samvete.”
Enligt Ewa har Åsa ”alltid varit en så klok unge. Därför har vi vänt oss till dig.”
Hon tror att det är likadant i de flesta familjer. ”Alla har sina konflikter och sitt bråk och sitt tjafs.”
Åsa konfronterar gråtande sina föräldrar med hur deras konfliktfyllda förhållande har påverkat henne och hennes liv. Vid 33 års ålder jämför hon sig med sina jämnåriga vänner, som är mitt uppe i parrelationer och familjebildning.
”Den energi som det har tagit av mig att vara indragen i era konflikter som något slags stöd åt er båda två, som något slags medlare – jag önskar att jag hade lagt den energin på mig själv. Jag är 33 år gammal och har aldrig haft en långvarig seriös relation.”
”Jag tror inte att det är en slump, jag tror att det hänger ihop med att jag har lagt enorma mängder energi på er relation. Plus att jag har fått en otroligt skev bild av vad tvåsamhet är. Tvåsamhet är att man bråkar flera kvällar i veckan och att man gifter sig och skiljer sig och gifter sig igen och fortsätter bråka och bråka och bråka och drar in sina barn i den här ändlösa konflikten.”
”Jag har knappt haft andrum för att träffa någon, för all min energi har gått åt till er. Det är helt absurt! De kanske viktigaste åren, mellan 20 och 30, när alla mina kompisar träffade sina partners, som de nu skaffar barn med.”
Ewa blir aggressiv:
”Allt är vårt fel! Allt är vårt fel! Så är det. Men nu är det så. Man kan inte ändra på det.”
Eric säger:
”Det här är hemskt, Åsa. Det är lättare att förlika sig med att man har varit en dålig make än att man har varit en dålig förälder.”
”Det som inte känns OK är att ni ska vara med och lösa våra problem. Vi har vädjat till er på olika sätt. Det där är ju … jag tror att vi har varit riktigt dåliga på det där faktiskt. Jag har inte förstått det.”
Både Eric och Ewa säger att de inte kan vara utan varandra.
”Vi kan ju inte vara ifrån varandra” säger Ewa. ”Vi behöver varandra på något sätt. Eric behöver mig. Och jag behöver honom, det känns som en stor trygghet. Vi har ju ett helt liv tillsammans.”
Eric säger att han ”känner sig väldigt trygg i att det ska vara vi.”
”För mig fungerar det så att om vi misslyckas och bråkar nio gånger men lyckas den tionde gången, då är det den tionde gången som räknas. Det finns ingenting som jag blir så glad av som när vi lyckas och upplever saker tillsammans, och det är bra.”
Lyssna på programmet: Gifta för tredje gången
—————————————————————————
Uppskattade du den här artikeln? Sätter du värde på fri och oberoende journalistik? Jag skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.
Ditt stöd behövs för att jag ska kunna fortsätta mitt arbete. Jag är tacksam om du vill stödja det jag gör genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:
Swish 073 594 52 69
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290
Swift-BIC-kod ELLFSESS
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 