Vad gör man när en katt plötsligt dyker upp från ingenstans och visar att den har utsett dig och ditt hus till sitt nya hem? Jag lever mitt i ett drama och har ingen aning om hur det ska sluta.
Jag har aldrig haft katt eller något djur över huvud taget. Jag vet ingenting om katter, deras vanor eller vad de äter. Det beror inte på att jag inte tycker om djur, tvärtom. Men att ta sig an ett djur är ett stort åtagande, och jag har inte tyckt att jag kan erbjuda vad ett djur behöver.
Så en dag finns den bara där. En svart katt som kommer fram ur skogen. Den första dagen stannar den på tjugo meters avstånd och betraktar mig medan den gör tveksamma rörelser med svansen. Jag pratar med den, försöker visa att den inte behöver vara rädd.
Dagen därpå kommer den fram till huset och jamar enträget. Det är nästan 30 grader varmt, allting flämtar i solhettan. Katten måste vara törstig. Jag häller upp mjölk, och den lapar i sig en halvliter i en skål på nolltid. Vatten vill den inte ha. Men den vill ha mat. Den verkar utsvulten och jamar desperat. Vad äter katter? Jag ringer och konsulterar en kattkunnig väninna och frågar om det går bra med tonfisk? Jo, det går bra med tonfisk. Katten äter som om den aldrig har sett mat. Det är tydligt att den var kolossalt hungrig.
Väninnan kommer och besiktigar katten. Hon konstaterar att det är en hanne. Pälsen är sliten, och han har sår på kroppen. Han har tydligen levt ett hårt liv. Jag vet ingenting om hur han har haft det innan han dök upp hos mig. Men snart ska jag ta reda på det.
Den tredje dagen stryker den sig kärvänligt och enträget jamande mot mina ben när jag sitter ute på altanen och dricker kaffe. Dagen därpå väntar den på mig vid ytterdörren när jag kommer gående från den lilla stuga där jag sover, fritt från telefon och dator. Nu verkar den ha insett att jag är vänligt sinnad. Den hoppar upp i mitt knä, vill bli kliad och klappad, visar alla tecken på att må bra. Jag tolkar det som att den någon gång i sitt liv har kunnat lita på människor, att den har en inneboende tillit. Men den spinner inte. När jag försiktigt stryker över den ena framtassen väser den ilsket. Kanske är tassen skadad? Jag vet inte.
Det är en mycket kommunikativ katt. Den kommenterar allt jag säger med ivriga mjau. Det är uppenbart att den vill ha en dialog. Jag föreslår att den ska följa mig till brevlådan och hämta dagens post. Förslaget faller inte i god jord. Tror den att jag ska försvinna? Den springer iväg åt annat håll.
Varje dag upprepas samma mönster. Den väntar på mig på altanen på mornarna. Visar att den vill ha mat och mjölk. Sedan rullar den ihop sig på trätrallen och tar sig en middagslur. Den ligger där på nätterna också, reflekterar min ficklampa med lysande gula ögon när jag går ut till min sovstuga.
Jag förklarar för honom så skonsamt jag kan att han tyvärr inte kan bo hos mig. Jag är svårt hjärtsjuk, mitt liv består av ständiga ambulansresor till akuten. Då har jag bara någon kvart på mig att packa ner det nödvändigaste att ta med mig. Det finns ingen tid att hitta någon som kan ta hand om en katt. Dessutom vet jag aldrig hur lång sjukhusvistelsen blir. Senast var jag inlagd i tio dygn. Det går inte ihop med att ha ansvar för en katt.
Jag ringer runt i den lilla byn för att om möjligt få fram uppgifter om var katten bor. Några telefonsamtal senare vet jag. Katten heter Kurre, får jag veta. Han bodde i garaget hos en äldre man i byn. När mannen blev sjuk och avled i vintras såldes hans hus till en ung barnfamilj. Kurre ingick i köpet, som en fastighetsinventarie. Alla var glada över att unga människor flyttade in bland pensionärerna i byn. Utom Kurre. Han hade haft ett lugnt liv med sin äldre husse, som hade tagit hand om honom från traktens katthem för övergivna katter.
Övergiven var just vad Kurre var i sitt tidigare liv. Innan han kom till katthemmet hade han hittats utomhus i medtaget skick. Kanske var han en så kallad sommarkatt, en alltför vanlig företeelse i den turisttäta trakt där jag bor. En katt som införskaffats för att barnen ska ha ett djur att leka med under sommaren – men som överges i vecka 33 när det är dags att åka hem. Vad jag tänker om människor som beter sig så mot djur lämpar sig inte i tryck.
Kanske har Kurre minnen av att leva med en barnfamilj och sedan överges? Det visade sig snart att familjen som köpt huset där han följde med på köpet både har småbarn, katter och två hundar. Kurre trivdes inte. Han gav sig ut på vandring för att finna ett nytt hem. Jag har hört talas om katter som gör så. Om de inte trivs ger de sig helt enkelt ut och letar upp ett nytt hem och en ny husse eller matte åt sig.
Nu var det mig han fann, och jag är ledsen för att jag inte har möjlighet att ta hand om honom. När jag pratar med den äldre mannens anhöriga blir de lika ledsna som jag. Att Kurre ska överges en gång till finns inte på kartan. Och då återstår bara ett alternativ.
Jag plockar fram Doris Lessings underbara lilla bok om katten Rufus som tröst.
”Flera månader innan hade jag föraningar om vad som skulle hända. Hela den våren och sommaren kom en vanvårdad, röd katt fram under en bil eller ut från en trädgård och ställde sig och såg enträget upp på mig när jag gick förbi honom. Det gick bara inte att nonchalera honom. Han ville ha någonting, men vad?
Katter på trottoarer, katter på trädgårdsmurar, katter som kommer ut ur någon port – de sträcker på sig och höjer svansen, de hälsar och följer med några steg. Vad de vill ha är sällskap eller – om de stängs ute av hjärtlösa ägare hela dygn, vilket ofta förekommer – ber de om hjälp med det enträgna jamande som innebär att de är hungriga eller törstiga eller frusna. En katt som stryker sig mot ens ben i ett gathörn kanske överväger att byta ut ett dåligt hem mot ett bättre.
Men den här katten jamade inte, han bara såg på mig, han såg allvarligt och envist på mig med sina gulgrå ögon. Sedan började han följa efter mig längs trottoaren, som på försök, medan han hela tiden såg upp på mig. Han dök upp framför mig när jag gick in och när jag gick ut, och han gav mig dåligt samvete.”
”Hans tillit till någon, hans kärlek, hade blivit så illa sviken att han aldrig vågade tillåta sig att älska igen.
Den som har känt katter, haft katter i hela sitt liv, har kvar en grundton av sorg, helt annorlunda än den man känner inför människor: den är sammansatt av smärta över deras hjälplöshet, över skuld å allas våra vägnar.”
————————————————————————–
Uppskattade du den här artikeln? Sätter du värde på fri och oberoende journalistik? Jag skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.
Ditt stöd behövs för att jag ska kunna fortsätta mitt arbete. Jag är tacksam om du vill stödja det jag gör genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:
Swish 073 594 52 69
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290
Swift-BIC-kod ELLFSESS
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 