Är det en ren slump att Fanny Hedenmo, 28, dotter till tv-kända Anna Hedenmo, arbetar som utrikeskorrespondent för Sveriges Radio?
Eller att SR:s ständiga Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddéns son Edgar Mannheimer cirkulerar mellan olika uppdrag i SR- och SVT-husen med mellanlandningar på Dagens Nyheter?
Nej, det är knappast en slump att Fanny Hedenmo och Edgar Mannheimer har de jobb de har. Prestigefyllda och välbetalda jobb i public service tenderar att gå i arv inom mediefamiljer.
”Att få en anställning på Sveriges Radio eller SVT är som att vinna på Lotto. Du kan sitta där och dricka kaffe i 30 år och producera undermålig journalistik. Det ska så mycket till innan någon lyfter bort dig” säger Jens Ganman, som själv har frilansat i många år för Sveriges Radio, i den här intervjun med Patrik Engellau på Det goda samhället (från 24 min).
Den överrepresentation av journalister med vänsteråsikter som har dokumenterats i flera undersökningar är nu inne på andra eller tredje generationen sedan 1960-1970-talen. Efter Vietnamkrigets slut 1975 sägs ett FNL-demonstrationståg ha delat upp sig i två delar. Den ena halvan gick till SVT-huset, den andra till SIDA.
Genom att bygga upp familjedynastier där utrymme och makt går i arv eller fördelas till familjemedlemmar på annat sätt kan journalistfamiljer eller medieklaner säkra att deras politiska åsikter lever vidare och fortsätter att kolporteras ut till svenska folket. Ett sätt att garantera maktinnehav in i framtiden.
Den här typen av fördelning av maktpositioner som en ren familjeangelägenhet är ingenting som svenskar i allmänhet är medvetna om. Namn flimrar förbi i radio- och tv-sändningar utan att gemene man noterar släktkopplingarna. Att sprida makten inom familjen är heller inte unikt just för journalister. Det förekommer på många samhällsområden, inte minst inom näringslivet. Skillnaden är att vad privata näringslivsdynastier gör med sina pengar och hur de fördelar sina maktpositioner är deras ensak så länge som de inte bryter mot lagen.
Public service däremot (Sveriges Radio, Sveriges Television och Utbildningsradion) har ett offentligt uppdrag som förmedlare av information i allmänhetens tjänst. De är ingen privat klubb där de som har kommit innanför grindarna på Oxenstiernsgatan kan göra vad de vill. Sedan 2019 tvångsfinansieras verksamheten med skattemedel. Omkring 8,5 miljarder kronor årligen som drivs in från allmänheten, vare sig denna allmänhet vill bidra eller inte. Verksamheten är dessutom reglerad i sändningstillstånd mellan parterna och staten, där opartiskhet och saklighet är två av kraven – som alltfler mediekonsumenter anser inte uppfylls. Att utlysning och tillsättning av tjänster inom public service ska ske med största möjliga transparens är ett självklart krav från den betalande allmänheten.
Den mest omfattande undersökning av journalisternas politiska sympatier som har gjorts är signerad Kent Asp, Göteborgs universitet. Den visade att nästan var fjärde journalist sympatiserar med miljöpartiet. En färsk genomgång av opinionsundersökningar bland journalister i Norge och Sverige, gjord av den norske statsvetaren Jan Erik Grindheim och nyligen publicerad i Svenska Dagbladet, visar att var tredje svensk journalist (32 procent) i dag skulle rösta på Vänsterpartiet – Sveriges gamla kommunistparti. Även den här undersökningen bekräftar alltså journalisternas opinionsmässiga slagsida åt vänster.
70,7 procent av de svenska journalisterna svarade att man skulle rösta på Vänsterpartiet, Socialdemokraterna eller Miljöpartiet om det var riksdagsval i dag. Vänsterpartiet med 32 procents stöd var största parti i undersökningen, med mer än dubbla Miljöpartiets stöd på 14,7 procent. Högeroppositionen samlar endast 10 procent, mindre är än de två liberala mittenpartierna C och L, som tillsammans får 14,6 procent.
”De typiska statsmediejournalisterna är nu i 55-60-årsåldern, och före den guldkantade pensioneringen med goda tjänstepensioner har de ett projekt kvar i livet: att med bistånd av kontaktnätet mygla in sina barn i Oxenstiernsgatans irrgångar.”
Det skriver Christian Palme, själv journalist och författare, i en artikel på Nyheter Idag, där han liknar journalister som arbetar inom statsmedia vid den kommunistiska nomenklaturan i öst innan Berlinmurens fall 1989.
”De har gigantiska skygglappar för att filtrera bort den dystra verkligheten i landet, de är genomkorrumperade och mycket privilegierade, men absolut övertygade om det existerande systemets förträfflighet.”
De syns inte alltid i rutan eller hörs i etern. De är grå eminenser, men de har makt, skriver Christian Palme.
”De tillhör numera kategorin osynliga makthavare i statsmediepalatset på Oxenstiernsgatan. De är dock trogna sina ideal (de röstar båda sedan många år på Vänsterpartiet), och deras främsta mål är fortfarande att använda sin mediemakt till att ”förändra världen”. Det är de som bestämmer urval, vinklar och inriktning på rapporteringen, som rekryterar och dirigerar reportrar och utrikeskorrespondenter, som skriver frågor till studiereportrarna och äger det berömda problemformuleringsprivilegiet.”
”De har för länge sedan lämnat de magra vikarieåren bakom sig och är numera högavlönade, bor i en stor lägenhet på Söder, eller i en vacker trävilla värd 10-15 miljoner i någon trygg förort som Enskede, Täby eller Herrängen och tillbringar somrarna i en segelbåt i skärgården.”
Självklart vill de att deras ätteläggar ska ha en lika behaglig och ekonomiskt tryggad tillvaro som de själva har haft. ”Att få jobb i public service är som att vinna på Lotto” säger Jens Ganman, före detta frilansjournalist vid Sveriges Radio Jämtland. Det kan vara värt mödan att ligga i lite extra och utnyttja de kontakter man har byggt upp under ett långt medieliv för att säkra en trygg tillvaro med livstids försörjning för sina barn. Vad är detta om inte ett klanbeteende?
Här följer några exempel på familjedynastier, i första hand i skattefinansierade statsmedia. Det finns många fler exempel, men jag väljer några ur högen.
Familjen Stenholm kan stoltsera med tre generationer stenholmare i rad på uppburna poster i public service, vilket torde vara ett rekord. Farfar Uno Stenholm (1910-1976) arbetade på Tidningarnas Telegrambyrås radioredaktion mellan 1938 och 1975. Under andra världskriget och åren därefter var han en av Sveriges mest kända radioröster.
Hans son Olle Stenholm (1942-2007) hade en lång rad prestigefyllda tjänster i media; Dagens Nyheter, SR Ekot, SVT Rapport, SVT:s korrespondent i Moskva, korrespondent i Washington, chef för Ekoredaktionen, ordförande i Publicistklubben, Allmänhetens Pressombudsman.
Olle Stenholms dotter, född 1971, heter Sara Stenholm Pihl och är sedan 2007 programledare för Godmorgon Världen i Sveriges Radio. Hon kan också höras i USA-podden.
Om vi går tillbaka till mor och dotter Anna Hedenmo och Fanny Hedenmo framgår det att dottern Fanny knappast har fått sitt korrejobb på SR på opartiska meriter. 2012 kallade hon sig ”människorättsaktivist” och publicerade en debattartikel med rubriken ”Därför vägrar jag att älska mitt land” i Aftonbladet.
”I Sverige får man inte vara nationalist!” Det låter inte skrämmande, utan tvärtom fint i mina öron. Jag, och många med mig, eftersträvar ett samhälle där nationalitet och kulturtillhörighet ska vara oväsentliga faktorer i ett större, globalt sammanhang” skrev Fanny Hedenmo och klämde i med:
”Nej, jag behöver inte #älskaSverige.”
Även mamma Anna Hedenmo hade det lite kämpigt i början av karriären.
”Jag ville ju in på journalisthögskolan men betygen räckte inte, men jag är envis, det fick gå på ett annat sätt”), och under praktiken på Värmlands lokalradio fick hon höra att hon hade bra radioröst.
”Jag bara öppnar munnen så flyter det på.”
När Edgar Mannheimers (efternamnet kommer från pappan Otto M) hulda moder Cecilia Uddén pratade i P1:s Sommarprogram 2011 passade hon på att spela en låt med titeln ”We spit on SD” med rapsång av sönerna Edgar och hans lillebror Arthur. Att spela en SD-hatisk låt med sina egna söner, om att spotta på ett politiskt parti, är ju inte särskilt opartiskt, och 32 anmälare till Granskningsnämnden ansåg att programinslaget stred mot kravet på opartiskhet. Flera tyckte att det dessutom uppmanade till politiskt våld. Nämnden konstaterade, häpnadsväckande nog, att varken låttexten eller Cecilia Uddéns uttalande i anslutning till att låten spelades knöt an till Sverigedemokraterna. Programmet friades.
Randi Mossige-Norheim heter en av Sveriges Radios mest vänsterextrema medarbetare med tjänstgöring på bland annat P1 ”Studio Ett” och ”Konflikt”. Nu går dottern Thea Mossige-Norheim i mammas fotspår. För tillfället arbetar hon på Expressen efter tillfälliga jobb på DN, Tv4-nyheterna och P4 Stockholm.
”Täppas” Fogelberg har under nästan 20 år varit programledare för ”Ring P1” och uttalad SD-hatare, vilket han inte har stuckit under stol med trots den påstådda opartiskheten. Till slut fick till och med Sveriges Radio nog, och från november 2019 har han inte fått sitt frilanskontrakt med SR förlängt. Genom sin dotter Tullamaja Fogelberg har han dock lyckats behålla en fot i public servicebolaget.
En annan pappa, Sverker Olofsson, tidigare konsumentjournalist och programledare för tv-programmet ”Plus”, numera programledare för ”Ring P1”, har varit duktig och fått in sin dotter Linda Olofsson på SVT Umeå. Det började ”Mitt i naturen” 2002-2005. Sedan har det bara fortsatt.
En av Sveriges absoluta stortyckare och tappra soldater för åsiktskorridorens bevarande är Per Svensson. Det är så praktiskt med Per Svensson. Man behöver aldrig läsa vad han skriver, för det vet man redan i förväg. För tillfället är han anställd på Dagens Nyheter. Innan dess var han ”senior columnist” på Sydsvenska Dagbladets kultursida. Han har också varit kulturchef och reporter på Expressen, under mer än 20 år.
Sådan far, sådan dotter. Amanda Svensson är författare och kulturskribent på pappas gamla tidning Expressen. Den 18 januari 2015 kungör hon dramatiskt ”Farväl Sverige” och flyttar till London på obestämd tid, eftersom Sverige har blivit så hemskt sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010 och fördubblade sina röstsiffror i valet 2014. Hon framställer det närmast som om hon tvingas i landsflykt.
”Kanske har jag varit naiv, kanske historielös, kanske levt i en alltför snäv åsiktskrets, men faktum är att jag inte förrän vid höstens val (2014) blev verkligt rädd för Sverigedemokraterna och vad de skulle kunna göra med det land jag är uppvuxen i. När partiet kom in i riksdagen 2010 var jag visserligen ute och demonstrerade, men det var utan verklig oro – det var ju inte första gången ett främlingsfientligt parti clownade sig in i riksdagen. (…)
Sedan visade de sitt sanna ansikte, gång på gång, men inget hände. De blev bara populärare. Och den verkliga rädslan började smyga sig på, för att valnatten 2014 fästa i hjärtat som ett sänke. 12,9 procent – och jag som är på väg härifrån! När beskedet om extraval kom i början av december blev jag panisk.”
Om vi utvidgar släktkopplingarna en smula till att inte enbart gälla föräldra-barn-relationer hittar vi även där intressanta samband. Hur många känner till att två systrar, med plattformar på var sin stor morgontidning, i flera decennier styrde den svenska debatten och inriktningen på arkitektur, konst och design? Båda var döttrar till radiochefen Bernhard Tarschys (1905-1978) och systrar till riksdagspolitikern Daniel Tarschys (fp).
Den äldre systern heter Rebecka Tarschys och arbetade i hela 40 år, mellan 1962 och 2002, på Dagens Nyheter. Större delen av den tiden drev hon frågor om arkitektur, form och design i extrem modernistisk riktning. Den andra systern heter Hedvig Hedqvist och skrev 1978-2000 om samma ämnen i Svenska Dagbladet, även hon hyllande modernismen.
De systerliga strategierna designades med förkärlek på favoritkrogen Svensson & Butler på Rörstrandsgatan i Birkastan, där ytterligare en modernist huserade, nämligen textildesignern Inez Svensson (1932-2005). Hon med banantyget, ni vet.
Skövlingen av de svenska stadskärnorna hade fullbordats redan på 1950- och 60-talen, men modernismens härjningar upphörde inte där. Med den schweiziske arkitekten Le Corbusier (1887-1965) och amerikanen Louis Sullivan (1856-1924) som husgudar fortsätter den sina härjningståg. 1900-talets arkitektur à la skokartonger har beskrivits som uttryck för en sekt.
Om du händelsevis tycker att de modernistiska skräcklådor i sovjetisk bunkerstil, som fortfarande hyllas av arkitektkåren och deras svenska guru Gert Wingårdh (själv bor han i ett ombyggt 1600-talstorp) inte är estetiska upplevelser på högsta nivå, kan du förslagsvis ägna inte bara Sveriges arkitektkår utan också systrarna Tarschys-Hedqvist och andra formevangelister en tanke. Media har en stor andel i frammatchningen av en brutal, människofientlig arkitektur med rötter i Bauhausskolan och Frankfurtskolan, det vill säga kulturmarxismen.
Ett mer känt syskonpar i medievärlden är Willy och Margit Silberstein. Willy Silberstein arbetade i många år, mellan 1987 och 2009, på Sveriges Radio. Han har också arbetat på Svenska Dagbladet, Expressen och Dagens Industri. Sedan 2010 är han egen företagare och var 2009-2016 ordförande för svenska kommittén mot antisemitism.
Storasyster Margit Silberstein har också hon arbetat på ett stort antal media; Svenska Dagbladet, Sveriges Radio, SVT Aktuellt, Göteborgs-Posten och Dagens Industri. Efter pensioneringen från SVT är hon kolumnist i Dagens Nyheter.
Kusinerna Lennart och Niklas Ekdal har under flera år gjort debattprogrammet ”Ekdal & Ekdal” på bästa sändningstid i SVT.
Om vi går en bit utanför medias innersta kretsar hittar vi kommunisten, Ship to Gaza-aktivisten och den ständige sabotören av demokratiska möten, Dror Feiler. Hans son Tigran Feiler är Latinamerikakorrespondent för SVT.
Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi vid Stockholms universitet, har i decennier släppts fram i public service med bortförklaringar och vilseledande utläggningar om olika invandrargruppers överrepresentation i grov brottslighet. Som av en händelse arbetar hans son Simon Sarnecki för SR och SVT.
Nuvarande energi- och digitaliseringsminister Anders Ygeman (S) blev inte själv journalist, men han växte upp i ett journalisthem. Han är son till Ingvar Ygeman, före detta chefredaktör för fackförbundstidningen Statsanställd.
”Statsmediesystemet och ”public service” försvarar journalisterna med näbbar och klor, inte bara för att det ger dem deras försörjning och status, men också därför att de är experter på att med subtila handlingar utnyttja systemet för att styra rapporteringen i den riktning de önskar” skriver Christian Palme.
Vän av ordning frågar sig kanske vad som händer ifall avkomman, mot all förmodan, bryter med sina medieföräldrars kommunistiska åsikter och begår ett – ur föräldrarnas synpunkt – oförlåtligt brott mot familjelojaliteten? Det är en intressant fråga. Såvitt jag vet har det aldrig hänt eller åtminstone aldrig blivit offentligt.
Journalisternas pubertetsuppror klaras istället av på betald tjänstetid och riktar sig i första hand mot fenomen som går på kollisionskurs med den vänsterindoktrinering de är stöpta i, till exempel Sverigedemokraterna och Donald Trump.
Att se till att den egna avkomman och andra släktingar garanteras silverskedar vid den skattefinansierade mediegrytan är inte direkt ”subtila handlingar”. Men de är effektiva. Inte bara säkras en trygg och bekymmersfri framtid för barnen. Föräldrarna går inte heller lottlösa ur den här formen av nepotism. Genom att få in sina barn på rätt platser i medielandskapet kan de se fram emot en lugn ålderdom i trygg förvissning om att deras vänstervärderingar lever vidare i ytterligare en generation.
Eller ännu längre.
Uppskattade du den här artikeln? Sätter du värde på fri och oberoende journalistik? Jag skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.
Ditt stöd behövs för att jag ska kunna fortsätta mitt arbete. Jag är tacksam om du vill stödja det jag gör genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:
Swish 073 594 52 69
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290
Swift-BIC-kod ELLFSESS
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 