Att nå läsare och lyssnare i hjärtat är en nåd att stilla bedja om. Det vet varje skribent och varje programmakare. Ibland når man fram, ibland inte.
En sak som jag länge har noterat är att de flesta av besökarna på min blogg är påfallande ointresserade av mina poddar – samtidigt som de får mängder av fina och uppskattande kommentarer på YouTube och Swebb-tv.
Min slutsats är att det antagligen handlar om två helt olika kategorier av läsare/lyssnare som nischar in sig på EN bestämd plats på nätet och sällan rör sig utanför den hemtama fållan.
Därför blev jag både överraskad och glad när jag såg Mikael Hagenbos video på YouTube.
Att producera någonting i text eller ljud är alltmer ett vågspel. Så känner jag fortfarande, efter 55 år som journalist. Det går aldrig att förutse hur läsarna/lyssnarna kommer att reagera, i synnerhet inte i den infekterade och polariserade tid vi lever i, där allt – precis allt – placeras och bedöms i politiska fack.
Som jag säger (cirka 14:30 min.) i den nyligen publicerade intervju som Rasmus Dahlstedt gjort med mig sitter jag aldrig och kalkylerar med hur det ena eller andra blogginlägget eller podden kommer att tas emot av läsare och lyssnare. Journalistik ska vara konsekvensneutral, inte bedrivas i favör för någon intressegrupp eller maktkonstellation. Om man börjar utforma sin journalistik utifrån vad man tror att den ena eller andra gruppen läsare eller lyssnare skulle gilla har man redan tagit steg in i prostitution.
Det utesluter naturligtvis inte att jag blir väldigt glad när jag får tecken på uppskattning från mina läsare och lyssnare. Era gåvor, donationer och kommentarer gör min dag när de kommer, och jag vill av hjärtat tacka er alla som visar att ni sätter värde på det jag gör, alla ni som visar tålamod när det utifrån ser ut som om jag inte gör någonting och bloggen inte uppdateras. Oftast beror det på att jag då arbetar intensivt med ett eller flera poddprogram.
Nyligen var orsaken till en tids stiltje att en flera ton tung gran slets upp med rötterna av stormen, föll rakt över mitt tak och knäcktes på mitten. Söndag morgon den 30 januari väcktes jag av ett enormt brak. Så här såg det ut:
En katt som jag hade till låns blev så rädd av braket att den gick och gömde sig och höll sig gömd hela dagen.
Huset höll, tack och lov. Grandramat kunde ha slutat betydligt värre. Inga fönster krossades, till exempel. Men chocken tog sin tid. Att ta reda på grankaoset och röja upp på tomten är ett stort arbete som jag inte kan utföra själv och som fortfarande inte är färdigt. Det kommer att ta hela våren. Att arbeta med ljudprogram går inte ihop med vrålande motorsågar utanför fönstren.
En podd tar i genomsnitt två – tre veckors arbete, ofta mer, med manusarbete, musikval, inspelning och det tekniska finlir med millimeterprecision som det innebär att klippa och mixa i ett ljudprogram på nätet.
Intresset för poddar här på bloggen är som nämnts minimalt. Därför blev jag glad när jag upptäckte att Mikael Hagenbo till och med har spelat in en egen video där han tackar för mitt program om Leif Anderson och Smoke Rings. (Se närmast föregående blogginlägg).
I synnerhet lite äldre gentlemän verkar uppskatta Smoke Rings-programmet, och det gläder mig verkligen att denna utskällda grupp medborgare, som beskylls för allt från kvinnoförtryck till ”white supremacy”, hittar någonting som de gillar och som väcker ljusa minnen till liv. Givetvis hoppas jag också att damerna ska kunna luta sig tillbaka en stund och njuta av 1930-40-talens ljuva toner.
Det är, som jag skrev i mitt förra blogginlägg, i de mörkaste tiderna som vi allra mest behöver motsatserna. De små glädjeämnena som hjälper oss att orka. Det är inte verklighetsflykt. Det är nödvändigt, psykologiskt självförsvar.
När klimatet på Twitter och andra sociala medier fylls av glödande hat och människor attackerar varandra, inte bara för vad de skriver utan också för vad de INTE skriver – då är det dags att söka ljuset och glädjen, varhelst de finns, för att bevara sitt förstånd.
På nätet inhämtar jag att Mikael Hagenbo är före detta överstelöjtnant och lärare på Försvarshögskolan. Han bor numera i Lettland. Och minns, liksom många andra, den gyllene Smoke Rings-eran 1960-1999. Tack för det!
Nästa musikprogram kommer snart!
Jag bloggar och gör podcasts ideéllt, som ett slags egenterapi, för att om möjligt förstå vår samtid.
Alla kan läsa och lyssna gratis på min blogg och YouTubekanal.
Om du ändå vill stödja mig med en gåva är jag givetvis mycket tacksam.
Swish 073 594 52 69
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290
Swift-BIC-kod ELLFSESS
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 