En hel värld har skrattat åt Florence Foster Jenkins efter hennes död 1944, och många skrattade redan innan dess, fast i smyg. Hon kunde inte sjunga, men det visste hon inte själv. Trots att hon aldrig lyckades ta en ren ton var hon övertygad om att hon var en gudabenådad operasångerska.
Hennes självförtroende bar henne som på en sammetskudde genom livet. Utan att tveka gav hon sig på de mest svårsjungna ariorna i hela operalitteraturen, bland annat Nattens Drottnings aria ur W A Mozarts opera Trollflöjten, som spänner över ett tonomfång på två oktaver.
Den podd jag har gjort om Florence Foster Jenkins har premiär i dag. Den handlar inte bara om henne utan om allas vår rätt att misslyckas. Om att vilja men inte kunna.
”Det är skönare lyss till en sträng som brast än att aldrig spänna sin båge” skrev Verner von Heidenstam. (Ur Åkallan. Ett folk. 1899).
Ingen vågade berätta för Florence Foster Jenkins att hon sjöng ohyggligt falskt. Tack vare ärvda pengar säkrade hon en plats i New Yorks societet under första delen av 1900-talet, och med en vilja av stål genomdrev hon sin livsdröm.
Den 25 oktober 1944 har Florence Foster Jenkins abonnerat sina drömmars scen: Carnegie Hall. Hon är 76 år gammal, och hela hennes liv har varit en resa mot detta ärofulla mål. Lokalen är fylld till sist plats med 3 000 åhörare, som skrattar, gråter, jublar och applåderar. Bara Judy Garland och The Beatles har slagit hennes publikrekord i Carnegie Hall.
Först då får hon i tidningarnas recensioner veta sanningen om sig själv. Hon blir så chockad att hon får en hjärtattack och dör.
I det här musikprogrammet tecknar jag en bild av Florence Foster Jenkins, kvinnan som har kommit att bli en symbol för allas våra misslyckanden: att vilja men inte kunna, de tillfällen då vi spänt bågen högt och haft de bästa intentioner – men fallit pladask. För alla som emellanåt rannsakar sig själva med en tandläkarborrs obarmhärtighet kan berättelsen om Florence Foster Jenkins kanske ge lindring.
Varför skrattar vi hejdlöst åt kvinnan som tror att hon är en lysande operasångerska men inte kan ta en ren ton? Jag tror att det är vår egen spegelbild vi skrattar åt. Vår egen ofullkomlighet och våra egna tillkortakommanden, kanske allra mest vår rädsla för att göra bort oss.
Där finns skadeglädjen som vi alla bär inom oss och som har en stor befriande potential. Skrattet känns förbjudet – men så otroligt befriande! Kanske är det just mitt i skärningspunkten mellan skam och befrielse vi tappar all polityr och kan skratta så vi får kramp i magen?
Eller är det så att vi nås i vår längtan efter att spränga våra gränser, att ta det stora språnget och göra någonting som lyfter oss ur våra begränsningar här och nu?
Florence Foster Jenkins kan ges samma omdöme som Johan Ludvig Runeberg ger Lotta Svärd i ”Fänrik Ståls sägner” (1860):
”Mycket tålte hon att skrattas åt, men mera hedras ändå.”
Eftersom hon själv inte visste att hon inte kunde sjunga var hon en mycket lycklig människa.
Cosmé McMoon var en av de ackompanjatörer som Florence Foster Jenkins slet ut under sin karriär. Trots smäleken i att framträda tillsammans med den falsksjungande Florence bet han ihop, stannade kvar hos henne och var lojal med henne i många år.
Han bidade tiden och såg fram emot den belöning som Florence Foster Jenkins hade lovat honom: han skulle bli ihågkommen i hennes testamente med pengar till en stipendiefond för unga lovande musiker. Men när madame Jenkins dog i en hjärtattack efter sitt första och enda framträdande i Carnegie Hall 1944 återfanns inget testamente, och hennes kvarlåtenskap tillföll avlägsna släktingar till henne.
Här är en intressant intervju med Cosmé McMoon som radioproducenten och skivbolagsdirektören Chauncey ”Chick” Crumpacker gjorde 1962, arton år efter Florence Foster Jenkins’ död. Mannen som under många år blev delaktig i hånskratten åt hennes falska sång framstår som en mycket timid och ödmjuk person.
Musik och ljudklipp i programmet
1. Giuseppe Verdi (1813-1901).
Uvertyr La Traviata. 1853.
Orchestra Sinfonica di Milano Giuseppe Verdi.
Conductor Xian Zhang.
BBC Proms 2013.
https://www.youtube.com/watch?v=L0wrWVbi4Jk
2. W A Mozart (1756-1791).
Piano Sonata No 16 in C major, Sonata Semplice. K 545. 1788.
Andante.
Ingrid Haebler, piano.
https://www.youtube.com/watch?v=I_AX4R-d29o
3. Cosmé McMoon.
Like a bird.
Florence Foster Jenkins, sång.
https://www.youtube.com/watch?v=ptTvko32UVg
4. Franz Liszt (1811-1886).
Ständchen. Transkription efter Franz Schubert (1797-1828).
Khatia Bunaitishvili, piano.
https://www.youtube.com/watch?v=SlTTgJau33Q
5. Every Day.
1930 Golden Gate Orchestra.
Dick Dickson, sång. 1930.
https://www.youtube.com/watch?v=U68ewzD4cio
6. Colonial Club Orchestra.
Sweetheart We Need Each Other.
Dick Robertson, sång. 1929.
https://www.youtube.com/watch?v=_DAuXylaKFY
7. Léo Delibes (1836-1891), musik. Libretto Edmond Gondinet och Philippe Gille.
Lakmé. 1881-1882.
The Bell Song.
Frances Foster Jenkins, sång.
https://www.youtube.com/watch?v=pJbDhOPptyY
8. W A Mozart (1756-1791).
Nattens Drottnings aria, ”Der Hölle Rache kocht in meinem Herzen”.
Ur Trollflöjten, 1791. K 620.
Florence Foster Jenkins, sång. 1941.
https://www.youtube.com/watch?v=Ifu1Q-vGOwQ
9. Johann Strauss den yngre (1825-1899).
Adèles skrattsång.
Ur Läderlappen. 1874.
Florence Foster Jenkins, sång.
https://www.youtube.com/watch?v=GKK3k7y12Rs
10. W A Mozart (1756-1791).
Nattens Drottnings aria, ”Der Hölle Rache kocht in meinem Herzen”.
Ur Trollflöjten. 1791. K 620.
Diana Damrau, sopran.
The Royal Opera House, London. 2017.
https://www.youtube.com/watch?v=YuBeBjqKSGQ
Ljudklipp ur Donald Collups dokumentärfilm ”Florence Foster Jenkins: A World of Her Own” 2007.
https://www.youtube.com/watch?v=UVcatZDdaIY&t=155s
Jag bloggar och gör podcasts ideéllt, som ett slags egenterapi, för att om möjligt förstå vår samtid.
Alla kan läsa och lyssna gratis på min blogg och YouTubekanal.
Om du ändå vill stödja mig med en gåva är jag givetvis mycket tacksam.
Swish 073 594 52 69
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290
Swift-BIC-kod ELLFSESS
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 