Oktobersol över uråldriga strandbodar

Fyra fiskelägen ligger inom räckhåll från där jag bor. Att vandra runt i dem är att gå långt tillbaka i tiden, till en tid när allt var tydligt, livet var verkligt och nöden inte var förklädd till något annat.

Den här söndagen öser oktobersolen sitt milda guld över ett av fiskelägena. Luften är frisk att andas. Den blåser rakt igenom mig och sköljer bort vardagsbruset. Havet rör sig rytmiskt in mot stranden, som det har gjort i minst 400 miljoner år.

*Störarna är uppsatta att torka fisknäten på. Foto samtliga bilder: Julia Caesar.*

Om man känner att verkligheten för tillfället är i gungning, att man grips av yrsel, att knutar behöver rätas ut – då kan jag rekommendera att man går runt i ett gammalt fiskeläge en stund. Eller vilken gammal miljö som helst, där husen har en historia att berätta.

Lyssna till det åldriga virkets stilla mummel! Känn in de uråldriga strandbodarnas energier, känn in tidlösheten, sätt den mot en fond av ditt eget moderna liv i en brusande stadsmiljö.

Förnim skillnaden.

*Båtens längtan till våren är fysiskt förnimbar.*

Bit för bit har de fogats samman, den ena boden efter den andra, med enklast tänkbara utrustning för övernattning i väntan på lämpligt väder för att ge sig ut på fiske i gryningen. En brits att sova på, några lammskinnsfällar och filtar, kanske en järnkamin, en gasollåga för morgonkaffet. Det är mycket nog.

*Bit för bit har strandbodarna fogats samman för att bilda en mur mot havet och stormarna.*

Vi behöver gå in i en annan värld ibland. Lösgöra oss från dator, mobiltelefon, tv-apparat, alla pockande ljud och störande energier – allt det som fångar och styr våra tankar. Fortfarande finns det miljöer där vi kan tänka och känna fritt, där vi kan hänge oss åt vår längtan och våra drömmar. Det gäller bara att ha möjlighet och ta sig tid att uppsöka dem.

Kanske behöver vi framför allt den vila som tidlösheten förmedlar. Den ger oss en föraning om evigheten. Allting omkring oss är annars präglat av tideräkning. Klassat efter ålder. Vi själva också. Vi definierar oss själva och varandra utifrån ålder. Vi ser oss som 24-åringar, 45-åringar. 67-åringar och 82-åringar. I själva verket är vi aldrig något annat än våra jag, och jaget har ingen ålder. Det bara är.

Föremål som vi köper för att vi tror att vi behöver dem – på nolltid är de daterade, sedan umbärliga, till sist bara onödiga och mogna för återvinningsstationen. Behövde vi dem någonsin?

Du kan berätta för havet vad som pågår i ditt liv just nu. Havet har tystnadsplikt. Havet kommer att svara ”Än sen? So what?”. Sedan fortsätter det att rulla in mot stranden som det har gjort i minst 400 miljoner år. Som om ingenting hänt.

*Havet rullar oberört in mot stranden, som det har gjort i minst 400 miljoner år.*

Det betyder inte att havet är likgiltigt för det du just anförtrodde det. Det handlar om tidsperspektiv. Det som just nu uppfyller och dominerar ditt människoliv är i havets 400 årmiljoners-perspektiv något annat. Inte litet, inte betydelselöst, absolut inte.

Men havet har hört det förut och vet att det hör till livet. Dina tankar och det som händer i ditt liv är länkar i en kedja som är längre än du någonsin kan tänka dig. Tänk 400 miljoner år – tanken svindlar.

*Fiskeläget är en skyddad miljö som får stå kvar, som får vara oföränderlig. Vissa fiskelägen är byggnadsminnesförklarade. Alla borde vara det.*

I den sekundsnabba förändringens tid behöver vi det oföränderliga, det tidlösa, det eviga. Mer än någonsin. I de gamla byggnadernas tidlöshet kan vi bli medvetna om och nå vår egen kärna.