Ladorna – jag hör deras tysta berättelser

För inte länge sedan fanns de överallt. Ladorna, de byggnader där allt från hö till köttet från höstslakten kunde förvaras. De är en viktig del av vår gamla byggtradition, vårt svenska kulturarv. Den som hade de största och mest välfyllda ladorna åtnjöt status.

Nu förfaller de, rasar ihop, utplånas – som de sista vittnesbörden om ett jordbrukarsamhälle som i stort sett alla svenskar levde i och av. Att riva lador och andra uthus kostar pengar, så de får rasa ihop av sig själva.

I oktober 2020 sviktade spåntaket och var nära att ge upp. En lagning med korrugerad eternit gör inte saken bättre. Elledningen vittnar om att det fanns belysning i ladan – kanske var det delvis en ladugård? Foto samtliga bilder: Julia Caesar.

Jag intresserar mig för lador. Jag bryr mig om lador. Jag ser på lador med ömhet. Under min livstid har de alltid funnits och fyllt en funktion. Nu är de sedan länge onödigförklarade och försvinner långsamt bort från landskapsbilden. Sverige är ett land av övergivna och förfallna lador.

Några kilometer från där jag bor finns en lada vars öde jag följer med hjärtat i halsgropen. I många år har den kämpat för sin överlevnad. Ibland sätter jag mig i bilen och kör de där kilometrarna för att titta till ladan. Står den kvar? Jag har utsett mig själv till ett slags ledsagare på ladans sista färd. Jag tar gummistövlarna med mig och stapplar ostadigt i högt gräs på ojämn mark för att komma nära ladan och se vad som har hänt sen sist.

Virket är grått, slitet av väder och vind. Men spår av färgpigment, särskilt på norrsidan, visar att den en gång i tiden har varit röd och därmed inte varit vilken lada som helst. Färg kostade man bara på de finare husen.

*Oktober 2020. Ladan kämpar emot förfallet. Den är rörande i sin stolta kamp för att bevara sin värdighet. Men den har tiden och vindarna emot sig.*

Noterar ladan min närvaro? Känner detta en gång omsorgsfullt byggda uthus de vågor av empati som jag skickar mot dess alltmer ihopsjunkna väggar? Ja, jag tror att somliga hus har själ. De kan vara levande, besjälade väsen. När brydde sig någon om ladan senast? Finns det någon enda människa som vill rädda den? Som vill återupprätta dess förlorade värdighet?

*Oktober 2020. Här satt en gång en dörr. En trasig trappa ligger på marken. På norrsidan har taket fallit ner och lämnar fri sikt rakt genom ladan.*

För den som kan se finns det ofta en ödslig skönhet i övergivna, fallfärdiga lador. De träffar oss, eller åtminstone mig, i hjärttrakten för att de är så ohjälpligt förlorade, så urskiljningslöst utsorterade. För att de är så definitiva vittnesbörd om en svunnen tid som aldrig kommer tillbaka.

Precis som gamla människor också är definitiva vittnesbörd om en svunnen tid som aldrig kommer tillbaka. Vi noterar dem knappt. Snart kommer de att vara borta. Strängt taget är de redan utsorterade ur vår varseblivning.

*Oktober 2020. Förfall kan vara vackert. Här avtecknar sig askens glesa grönska och vildrosens röda nypon vackert mot det grå virket.*

Rent arkitektoniskt fyllde lador och andra uthus en viktig funktion när de byggdes, genom att tillsammans med huvudbyggnaden skapa en gårdsbild. Ett portlider som markerade infarten till huset, en ladugård, ett hönshus, ett dass, en vedbod, ett stall, ett svinhus, en smedja, en snickarverkstad – olika byggnader hade olika uppgifter. Husen förhöll sig till varandra och gav relief åt varandra.

”På de större gårdarna är den kringbyggda gårdsplanen en särpräglad närmiljö som bildar en oupplöslig enhet med bodar och ekonomihus runtomkring.”

Ur ”Så renoveras torp och gårdar” (Hidemark, Stavenow-Hidemark, Söderström och Unnerbäck).

*Oktober 2020. Någon har brytt sig. Någon gång har någon spikat för fönstren på ladans bottenvåning. Kanske försenar det sammanbrottet lite grand.*

Dagens villabyggare bygger inga lador. En carport anses däremot nödvändig, och så småningom upptäcker husbyggaren behovet av ett förråd. Men ofta ligger boningshuset som en solitär mitt på tomten, mitt på en gräsmatta, utan samband med andra meningsskapande byggnader. I värsta fall ett i en lång rad exakt likadana hus, där varje kopia höjer byggföretagets vinst. Det är inte vackert, bara ödsligt.

Tanken på att skapa en levande och harmonisk gårdsbild är lika bortsorterad som ladorna.

När jag återvänder till ladan för att ta nya bilder två år senare har mycket hänt. Taket har slutgiltigt störtat ihop och begravt både asken och nyponrosbusken.

*Oktober 2022. Två år senare har ladutaket definitivt säckat ihop. En av vinterstormarna knäckte det. Av ladan återstår nu bara en brädhög.*

Som lador blir även vi människor gamla, förfaller och sorteras bort till glömskan. Kommer någon att minnas oss? Kommer någon att hålla oss när vi faller?

*Oktober 2022. Nu är gavelns lutning nästan 45 grader. Snart orkar stommen inte hålla emot längre. Nästa storm kan vara den som slutgiltigt knäcker ladan.*

En gång fanns det en dörr till ladan. Den behövs inte längre.

*Oktober 2022. Under takutsprånget syns spår av rödfärg. Varifrån kom dörren plötsligt? Mössen behöver ingen dörr. De tar sig obehindrat in i ladan för att söka skydd inför vintern.*

Det kommer att bli en praktfull brasa när den ihopsjunkna vedhögen som en gång var en lada ska eldas upp. Kanske kommer elden att synas ända hem till mig. I så fall vet jag att jag inte behöver åka och titta till ladan mer.

*Oktober 2022. Någonstans under den ihopsjunkna ladan finns nyponrosbusken begravd.*

I en krönika nyligen berättade jag om en tavla med lador på. Den hängde på en vägg hemma hos mormor när jag var liten. Åtta grå lador på en grön åker med en sjö i bakgrunden. En liten holme mitt i sjön. Två små ulliga moln på en blå himmel.

Det var en vänlig och fridfull tavla. Jag tyckte om den. Till skillnad från en gigantisk väggbonad i plysch med skrämmande, hornprydda kronhjortar på ovanför gästsängen hemma hos mormor, uttryckte tavlan ett pastoralt lugn som jag som barn kunde uppfatta och tycka om.

Mer än 70 år efter mormors död hänger tavlan nu på en vägg hemma hos mig. Den har äntligen kommit hem. Hur det gick till, och hur mina kära anhöriga bildade kedja genom halva Sverige för att få tavlan på plats kan ni läsa om i min berättelse.

Självklart var det genom att tavlan med ladorna fanns för mig att betrakta med barnets ögon hemma hos mormor under sent 1940-tal som mitt intresse och min ömhet för lador grundades.

Ladorna – jag hör deras tysta berättelser. Jag blir aldrig fri från dem.