”Det är inte deras Sverige som rasar samman. Därför är det inte någon viktig fråga för de medier som de äger, styr och betraktar som sin gemensamma offentlighet (dit några oliktänkande inte längre har tillträde).”
Det skriver Karl-Olov Arnstberg, professor emeritus i etnologi, på sin blogg om dem som är vinnare i samhället. En mycket intressant text som jag publicerar här, med författarens välvilliga tillstånd.

Ovanstående bild publicerade Dagens Nyheter på julafton 2022 med texten ”God jul från oss på Dagens Nyheter”. Jag läser DN dagligen, trots att det är en tidning jag avskyr, såväl för dess självbelåtna och politiskt korrekta agendajournalistik som för den medvetet skändande drevjournalistiken.
DN är en av de båda ledande svenska dagstidningar som arbetar hårdast med att göra Sverige mångkulturellt. Den andra är Aftonbladet.
Jag tror inte DN:s ledning förstår hur avslöjande bilden ovan är. Endast ett ansikte med något mörkare hud (andra raden, tvåa från vänster), annars är det idel vita medelklassnyllen. I chefredaktören Wolodarskis soffa är det i jämställdhetens namn givetvis tre vardera av de båda huvudkönen. I den andra soffan finns det bara plats för fem, då får man ta bort en gubbe.
Skälet till att jag läser DN: jag vill veta hur mina politiska motståndare tänker.
Eller mer precist, därför att jag med åren blivit alltmer allergisk mot ideologier: Jag vill veta hur Sveriges ideologiska vinnare tänker.

Bilden i DN visar en skock högskoleutbildade stockholmare, DN-sekten. Även om jag inte är journalist så är det mitt folk. De är samma slag som mina kollegor och närmaste vänner, fram till för ett par år sedan. Jag vet hur de känner, jag vet hur de tänker, jag vet hur de skriver – de där som är ”så djävla märkvärdiga”, som min vän åklagaren konstaterar i ett mail till mig.
Att han skriver det till mig har sitt intresse, eftersom jag ju också tillhör dessa högutbildade stockholmare. Antagligen har vi funnit varandra i just detta, att samtidigt som vi tillhör denna samhällsklass, så är vi utbölingar av det slag som Gunnar Ekelöf (1907-1968) fångade med strofen: ”Jag är en främling i detta land, men detta land är ingen främling i mig!” Åklagaren har sina rötter på den fattiga sidan av älven i ett norrländskt brukssamhälle och jag är ett av folkhemmets så kallade maskrosbarn.
Från det jag var tjugo och fem år framåt assisterade jag och blev nästan som en son till en berömd etnologiprofessor. Jag följde honom och hans hustru (inte fru) också privat och lärde mig borgarklassens spelregler. De är inte mina, men jag behärskar dem någorlunda, som man kan göra med ett främmande språk. (Varför jag nämner detta kommer att framgå).
Den akademikergemenskap jag tillhört merparten av mitt liv hade bra koll på att jag inte var som de. Först var jag en katt bland hermelinerna – och numera inte ens en katt, snarare en utsparkad skunk.
De tycker inte om mig, därför att de vet att jag både ser igenom deras godhetssignalerande och tycker illa om dem för den irreparabla skada som de i sitt oförstånd tillfogar Sverige. Egentligen är det befogat med starkare ord än ”inte tycka om”.

Det finns två huvudgrupperingar, och båda hatar mig och de som är av min sort. Den ena är de genomgjutet PK-religiösa postmodernisterna, de som bland annat häckar på DN:s kulturredaktion. De är så instängda i sin normativa samhällsbild att de inte ens ser det svenska sönderfallet. De ser det svenska samhället partikulärt. Paradexemplet är deras ovilja att koppla immigrationen med förfallet, som kriminalitet, den svaga kronan och de överfyllda akutmottagningarna.
Deras hat bygger på att de själva är upplysta och goda. Vi som inte tänker som goda människor gör måste vara onda.
Sådana människor ska man inte föra något samtal med eller visa någon respekt för. Logiken är glasklar. Utan att bekymra sig om sanningshalten kallar de oss för rasister, nazister och fascister.
Den andra grupperingen är de som hatar oss därför att vi inte följer flocken, men också därför att våra förutsägelser slår in och gör det tydligt för dem både att de har fel och att de är hycklare och svaga människor, som inte vågar göra motstånd. Eller som jag egentligen vill skriva, men inte gör därför att jag inte vill förgrova debatten: ”De är falska och ohederliga kräk!”
Nu var det sagt, och jag startar på nytt, för att på slutet binda ihop resonemanget.

En av USA:s bästa, modigaste och hårdast kritiserade statsvetare, Charles Murray, skrev en bok som gavs ut 2012: ”Coming apart, The state of white America”. Där lyfter han fram att före mordet på John F. Kennedy (1917-1963) 1963 var The American way of life förenande för den vita amerikanska arbetarklassen och den vita välutbildade högre medelklassen.
Det betydde att i USA kunde den som arbetade hårt bli vad som helst och att kärnfamiljen var samhällets viktigaste byggsten. År 1960 var 94 procent av överklassen i åldern 30 – 49 år gifta. Motsvarande siffra för den vita arbetarklassen var 84 procent. Den övergripande gällande normen var att man skulle gifta sig och bilda familj, för att på så sätt helt och fullt bli medlem i lokalsamhället.

I det statsindividualistiska Sverige tror jag inte vi fullt ut förstår familjens betydelse för samhällets välstånd. Charles Murray lyfter fram att det är familjesamhället som bygger socialt kapital, som vidmakthåller det goda, lojala och förtroendefulla samhället, därför att föräldrarna självklart vill att deras barn ska få det bättre, eller åtminstone lika bra som de själva har det.
Normen i båda samhällsklasserna var att vara aktiv i någon kyrka. Alla var inriktade på att arbeta hårt och att männen skulle sköta sig och försörja sina familjer. Kvinnorna var hemmafruar och tog hand om barnen. Det som skilde klasserna åt var framför allt utbildningen – de som hade en kompetens som marknaden var beredd att betala bra för och de som inte hade det – white collar och blue collar.

Charles Murray beskriver 1960-talet som en upplösningstid. Grunden lades med 1950-talets beatgeneration (Jack Kerouac: On the road) och tonårsdyrkan (James Dean/Rebel without a cause). På 1960-talet kom hippies, Hollywood med filmer som ”Easy Rider”, droger, p-piller och framför allt rockmusiken. USA fick en revolterande ungdomsgeneration som sökte en ny livsstil, eller kanske snarare sökte befrielse från ett krävande och kvävande familjeideal.

Vietnamkriget hade också en avgörande betydelse. Hösten 1964 började USA flygbomba Nordvietnam och sätta in reguljära amerikanska trupper för att sätta stopp för vad som beskrevs som den kommunistiska aggressionen. Under 1965 sändes omkring 200 000 amerikanska soldater till Vietnam. De som kom hem igen kunde inte alltid få något jobb, de hade försvunnit bort till Asien. Många var så knäckta och desillusionerade att de inte ens ville ha något jobb, ännu mindre ta ansvar för en familj.

Upplösningen drabbade både arbetarklassen och borgarna. Ungdomar siktade inte självklart längre på ett familjeliv och hårt arbete. Allt detta är välkänt, men det är det som händer därefter som intresserar mig. Charles Murray menar att arbetarklassen aldrig repade sig, men det gjorde det välutbildade vita Amerika, det som han kallar för en övre medelklass.
På 1970-talet startar den resa som leder till en mycket välutbildad, välbärgad och framgångsrik vit elit i USA. Den nya överklassen skiljer ut sig genom den ålder då de gifter sig, den ålder de skaffar barn, den mat de äter och hur de som tillhör den genom goda vanor tar hand om sig själva.
Medan underklassen blir allt fetare så går det åt det motsatta hållet för överklassen. Männen röker inte och kvinnorna dricker inte, i synnerhet inte när de är gravida.
De tillämpar endogami (gifter sig inom den egna gruppen). De är också fantastiska föräldrar.De lever segregerat med människor av samma sort som de själva.
Problemet, enligt Charles Murray, är nästa generation. Barnen har inte gjort någon klassresa som gör det möjligt för dem att återvända till sina ursprungliga enkla förhållanden och känna sig hemma (som jag och min vän åklagaren kan göra). De går direkt från ett skyddat familjeliv och privatskolor till högskolor som ger dem en ny och kopplad bubbla att leva i.
Genom högskolestudierna får de gemensamma preferenser när det gäller smak och värderingar, och de blir alltmer främmande för de olika liv som resten av amerikanerna lever.
Det är inget stort problem om en lastbilschaffis inte förstår de prioriteringar och nyanseringar som en juristprofessor vid Harvard gör. Däremot är det ett jätteproblem om juristprofessorer, nyhetsankare och riksdagsmän inte förstår de avvägningar och prioriteringar som lastbilschaffisen gör, eftersom det är de som ställer upp reglerna för hela Amerika. Om du som vuxen aldrig har gjort ett jobb där någon eller några delar av kroppen värker av ansträngningen på kvällen vet du egentligen inte vad arbete är för något, de villkor som gäller för en stor del av befolkningen.

Religiositet, arbetsmoral och familjens betydelse har antingen förblivit stark eller har försvagats obetydligt i den nya överklassen, medan samma egenskaper antingen har försvagats avsevärt eller har blivit nästan obefintliga i den nya lägre klassen. Banden till den sammanfallande arbetarklassen är kapade.
År 2010 är 84 procent av överklassen i åldern 30 – 49 år gifta. Det har alltså skett en sänkning, men ingen stor sådan. Familjesamhället är fortfarande intakt. Men bland arbetarna är siffran dramatiskt lägre, 48 procent. Den låga siffran signalerar ett sammanbrott. Arbetarklassen har förlorat sitt sociala kapital, och många arbetarsamhällen går under. Det finns inte längre någon gemensam ”American way of life”.
Jag tror att den fråga som Charles Murrays tar upp i ”Coming apart” är möjlig att föra över till Sverige. Sverige hade ännu på 1950-talet en skötsam och familjeorienterad arbetarklass med i grunden samma ideal som i USA, med undantag för amerikanernas starkare religiösa förankring. Idéhistorikern Ronny Ambjörnsson skrev en mycket uppmärksammad bok som handlade om hans föräldrars Sverige, med titeln ”Den skötsamme arbetaren. Idéer och ideal i ett norrländskt sågverkssamhälle 1880 –1930”(1988).
Under i synnerhet 1900-talets första årtionden växte det inom den svenska arbetarklassen fram ett slags skötsamhetens kultur, med fackföreningar, nykterhetsloger och bildningsorganisationer.
Folkrörelserna var inte elitens projekt. Det är därför de i stort sett är döda i dag.
Självklart levde denne skötsamme arbetare familjeliv, med fru och barn. I städerna kan man bland annat se detta ideal i hur arbetarna sparade i HSB för att kunna köpa en bostad.
Också i Sverige rasar arbetarklassen samman, även om skeendet inte är lika dramatiskt som USA med alla sina utslagna och hemlösa. Samtidigt har en övre medelklass konsoliderat sig, och här finns kopplingen till bilden på DNs redaktion. Vinnarna lever sambo- eller familjeliv, om än inte längre med några hemmafruar. De umgås i socialt slutna kretsar bestående av likasinnade, välutbildade och framgångsrika elitmänniskor med normalt tredubbelt högre löner än vanliga arbetare. Eliten älskar HBTQI+-rörelsen, Prideparader och sådant, men observera att dessa ideal inte gäller för dem själva, utan det handlar om att legitimera den egna kulturen genom godhetssignalering.

Det är inte deras Sverige som rasar samman. Därför är det inte någon viktig fråga för de medier som de äger, styr och betraktar som sin gemensamma offentlighet (dit några oliktänkande inte längre har tillträde).
De ser arbetarklassens beskedliga resning via Sverigedemokraterna som ett hot mot sig själva och påstår därför att detta det mest demokratiska av riksdagens partier hotar demokratin. Det är också av det skälet som de tjatar om nazismen och trettiotalets återkomst. Däremot skriver de ogärna om den självbestämmanderätt som EU tog ifrån oss. Den europeiska gemenskapen är nämligen deras yttre ring.
Som min vän åklagaren skriver i ett mail:
”Ett annat lustigt fenomen gäller just demokratin. Från olika håll får man veta att ”demokratin aldrig varit så hotad som den är nu”. Samtidigt överlämnas mer och mer makt till Bryssel. Nyss var det tal om att vi inte ens skulle få köpa snus, vilket dock skrinlades. Av vår producerade energi får vi endast behålla 30 procent. Badvatten ska godkännas av Bryssel och likaså antalet vargar och älgar som får skjutas.
Uppräkningen kan pågå i timmar. Hur man nu då kan säga att inte detta verkligen är ett hot mot demokratin begriper inte jag. Vi har väl snarare avskaffat demokratin genom EU-anslutningen.”
Den vita högskoleutbildade medelklassen är inte längre en klass utan en kultur med egna starka ideal och en tydlig gräns mot en alltmer kaotisk och sammanfallande värld. Det är en kultur som legitimerar sin existens just genom godhetssignalerande.
Däremot vet denna elit inte längre hur man på ett självklart sätt umgås med den mångkulturella befolkning som den framställer som ett ideal, ett teoretiskt ideal som medlemmarna via sin utbildning och livsstil befinner sig på många mils avstånd från.
Människor som inte kan umgås med andra än dem som tillhör den egna sektliknande gemenskapen kallar oss, som inte har några problem med det, för främlingsfientliga. Det är totalt felaktigt och vilseledande, men det är de som är vinnarna och sätter spelreglerna.
Vinnarna försvarar sin kultur med alla de medel som står dem till buds. En dag kommer de också i Sverige att bo i sina enklaver och grindsamhällen. Då som nu kommer de att deklarera att de är de goda människorna.
De vill absolut inte bo och leva med bevakning och murar mot omvärlden. Men nu är ju världen som den är och ingen vill väl bli ihjälskjuten, rånad eller få barnen kidnappade.
Karl-Olov Arnstberg
