Välkommen till 2023 års första krönika! En vindlande text som slingrar sig mellan nödvändiga och onödiga fängelser, om att välja perspektiv, att ta makten över rädslan och landa i förtröstan.
För ett par veckor sedan dömdes 15-årige Abushi Shamse Kamal av Skellefteå tingsrätt till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Han dömdes för mordförsök medelst strypvåld och grov våldtäkt mot nioåriga Luna i Skellefteå.
Nyåret 2023 får mig att reflektera över begreppen frihet och fångenskap i ett lite vidare perspektiv än det vanliga.
Rättspsykiatrisk vård är lagens strängaste straff, som i princip har större möjlighet att förvandlas till ett verkligt livstidsstraff än en dom på livstids fängelse. De som döms till rättspsykiatrisk vård har bedömts ha en allvarlig psykisk störning som gör dem alltför farliga för att kunna släppas lösa i samhället.
Ett beslut om eventuell utskrivning av patienten ska fattas i domstol, som har att väga läkarutlåtande och patientens önskan om frihet mot den så kallade allmänpreventionen, det vill säga allmänhetens behov av och rätt till skydd.
Straffvärdet för Abushi Shamse Kamals brott bedömdes av Skellefteå tingsrätt vara livstids fängelse. Men eftersom han både har ett intellektuellt funktionshinder och en allvarlig psykisk störning är han så farlig att allmänheten måste skyddas från honom.
En vecka före domen i Skellefteå dömdes 33-årige Theodor Engström för mordet på psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren, 64, i Visby under Almedalsveckan. Även han bedöms vara psykiskt sjuk och döms därför till sluten rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.
Det bör ha varit tidigt 1980-tal. Som reporter på det psykosociala området på Dagens Nyheter befann jag mig på fasta paviljongen vid Säters mentalsjukhus i Dalarna.
Det fanns bara ytterligare en fast paviljong för landets allra farligaste brottslingar. Den låg i Västervik. De fasta paviljongerna var rymningssäkra, väggarna var tjocka och byggnaden omgärdades av en mur. För den som dömdes till förvaring i en fast paviljong fanns ingen väg ut.
Jag var den första journalist som släpptes in på den fasta paviljongen i Säter, och jag vill inte påstå att det var en trevlig upplevelse.
Patienterna, dömda för mord och andra bestialiska grova våldsbrott, flockades omkring mig och pockade högljutt på uppmärksamhet. Bortsett från personalen var jag den enda människa som kom från världen utanför murarna – på hur länge?
Alla ville berätta sin historia om hur hemskt och inhumant det var att vara frihetsberövad och övervakad dygnet runt på oviss tid. Alla tävlade om att få uppmärksamhet, de såg den som ett sätt att få upprättelse och förhoppningsvis bli utsläppta i frihet. Alla var givetvis oskyldigt dömda, ansåg de själva.
Bland patienterna lade jag märke till en ung kille i 20-årsåldern som såg helt normal ut och pratade normalt. Jag frågade personalen varför han befann sig på fasta paviljongen. Jo, han hade knivmördat båda sina föräldrar på ett ytterst bestialiskt vis. Sådant syns inte utanpå.
Ända sedan 1960-talet hade debatten om psykiatrin varit ideologisk och präglades på 1970- och 1980-talen alltmer av vad som kallades humanisering och liberalisering, en frihetsanda av samma slag som kriminalvårdens budord ”Släpp fångarna loss” med rötter i 1960- och 70-talens vänstervåg och synen på kriminella som offer för samhällets förtryck. Stridsropet löd: Bort från de slutna, inhumana institutionerna! Riv dem! Begreppet fast paviljong raderades och ersattes av ”specialavdelningar” inom psykiatrin för de kriminella och farligaste patienterna som dömts till vård.
Men det som väntade tusentals ”frisläppta” psykpatienter utanför murarna var i allmänhet en spruta långtidsverkande depåneuroleptika med någon veckas mellanrum och i övrigt en förödande ensamhet.
Fasta paviljongen i Säter tömdes och lades ner 1989, som av en händelse samma år som Berlinmuren föll. Sedan dess rasar debatten om huruvida byggnaden ska rivas. Den ritades av arkitekt Ture Stenberg, som var Medicinalstyrelsens specielle arkitekt mellan 1910 och 1913. Ingen av byggnaderna i Säter är byggnadsminnesmärkt.
Idag är ”Släpp fångarna loss”-tänkandet på utdöende och återfinns endast hos den mest verklighetsfrämmande yttersta vänstern. Majoriteten svenskar anser att den som begår brott ska straffas i enlighet med brottets grovhet och att allmänheten har rätt till skydd mot kriminalitet.
Det pågår en långsam men ändå tillnyktring från den extremt vänsterliberala syn på brott och straff som ända sedan 1960- och 70-talen har företrätts av organisationer som Brå (Brottsförebyggande Rådet) och flitigt exponerade debattörer som liberalen Hans Nestius (1936-2005), ordförande i KRUM (Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering) 1966–1969 och redaktör för Pockettidningen R 1970–1977.
Och så har vi professor Jerzy Sarnecki, den av mainstream media starkt omhuldade kriminologen som i decennier suttit parkerad i radio- och tv-studios och ingjutit lugnande, förminskande lögner om den exploderande våldsbrottsligheten i samband med massinvandringen från dysfunktionella länder utanför Europa.
Med början på 1980-talet och i synnerhet sedan millennieskiftet har Sveriges befolkningssammansättning förändrats totalt. Ungefär var fjärde svensk har bytts ut mot en invandrare, i flertalet fall (70 procent) en muslim. Den svenska Brottsbalken är skriven och anpassad för svenskar, inte för importerad hedersbrottslighet, gängkriminalitet och dödsskjutningar eller kriminella ligor som specialiserar sig på åldringsbrott eller förnedringsrån mot svenska ungdomar.
Till följd av massinvandringen har vi sedan 2015 dessutom fått ett kriminalitetsalstrande mansöverskott i vissa åldersgrupper för första gången sedan folkbokföringen inleddes 1686 (nu är det 53 procent män och 47 procent kvinnor i yngre åldersgrupper). Det svenska mansöverskottet är i vissa åldersspann större än i Kina och Indien.
Det beror på att de migranter som har kommit till Sverige till största delen är män, påhejade av aningslösa svenska kvinnor som viftar med budskapet ”Refugees welcome” på stora skyltar och plakat. Andelen ensamma svenska män som inte får någon partner och därför inte kan bilda familj och få barn blir allt större. De har till och med fått ett eget ord: incels.
Under åren 1977–1993 var Jerzy Sarnecki anställd som forskare och utredningschef på Brå. Som belöning för sina hängivna försök att hjärntvätta svenska folket belönades han 1993 med en professur i kriminologi vid Stockholms universitet.
Jag kan ha fel, men min känsla är att Jerzy Sarneckis närmast rekvisita-artade roll i SR och SVT det senaste året har avtagit något i frekvens. Sedan millennieskiftet har nämligen kriminaliteten bland i synnerhet män mellan 15 och 44 år med två utrikes födda föräldrar ökat dramatiskt och går inte längre att förneka. De så kallade gängskjutningarna (63 stycken med dödlig utgång under 2022) är bara toppen på isberget.
Vem är egentligen fri? Vad kännetecknar en fri människa? Finns det någon som är fullkomligt fri? Nej, det tror jag inte. Men varför är så många svenskar idag långt ifrån fria – snarare bygger de sina egna fängelser?
Jag letar mig fram till en egen förklaringsmodell som jag har upplevt den under mitt eget liv och som inte gör några som helst anspråk på vetenskaplig relevans.
Jag är född 1944, ett halvår innan andra världskriget tog slut. Jag växte upp i en epok där arbetarrörelsen-Socialdemokraterna tagit makten 1932, men på grund av kriget samarbetade de med andra partier i en samlingsregering 1939-1945. Den socialistiska politiken fick stå tillbaka för kompromisser. Det viktigaste var nationell enighet.
Landet var fattigt och kallades ”Lort-Sverige” i en reportagebok av Lubbe Nordström (1882-1942), folk ropade på välfärd och högre levnadsstandard, och Socialdemokraterna levererade. Barn från arbetarklassen fick plötsligt möjlighet att studera, utbilda sig och klättra långt över sina föräldrars utbildningsnivå. Stora delar av proletariatet blev akademiker, radikaliserades och kritiserade Socialdemokraterna som ett ”betongparti”. Kritiken kom från vänster.
Socialdemokraterna levererade välfärd – men de tog samtidigt ett förrädiskt strypgrepp på oss, gjorde oss beroende och osjälvständiga. Vi betalade och betalar fortfarande höga skatter, men i gengäld kunde vi luta oss mot Pappa Staten som skulle ta hand om oss om vi råkade i nöd. På vissa villkor, givetvis. Vi lät oss lydigt låsas in i det socialdemokratiska fängelset. Det var ju så tryggt och ombonat, och så slapp vi tänka själva.
Efter krigets slut började Socialdemokraterna krossa kärnfamiljen enligt modell från de ryska bolsjevikernas statskupp 1917, som i Sverige marknadsfördes av i synnerhet Alva Myrdal (S) med början på 1930-talet. Medlen var slopad sambeskattning 1971 som tvingade ut hemmafruarna på arbetsmarknaden, fri abort 1975, utbyggnad av kollektiv barnomsorg, beslut om statlig hjälp med insemination av ensamstående kvinnor 2016, statsfeminism och obligatoriska pappamånader i föräldraförsäkringen (beslut 1995, 2002 och 2016).
Nästa nidingsdåd var att Socialdemokraterna mot folkets vilja på 1950-, 60- och 70-talen skövlade vackra, harmoniska gamla kvarter i stadskärnan i i stort sett varenda svensk stad. Ett omistligt byggnadskulturarv jämnades med marken, och betongindustrin blomstrade. När grävskoporna fullbordat sitt verk i Sveriges 290 kommuner bebyggdes gropar och kratrar med 350 anskrämliga varuhus och shoppinggallerior i sovjetisk bunkerstil, alltså fler än antalet kommuner. Domus, Epa och Tempo hette de nya konsumtionstemplen.
Bakgrunden var en korruptionsstinkande ohelig allians mellan kooperationen och socialdemokratiska kommunpolitiker som lät sig mutas och manipuleras. Att bygga fula betongbunkrar blev ”framsynt” och ”modernt”. Alla ville vara ”moderna” och ”i framkant”. Modernitet har alltid varit ett positivt laddat värdeord i Sverige. De som protesterade kallades ”bakåtsträvare” och sågs med förakt.
Kooperativa Förbundet hade redan 1925 startat ett eget arkitektkontor, KFAI, som lade fram färdiga stadsplaner som kommunpolitikerna inte begrep sig på eller kunde ifrågasätta utan bara undertecknade. KFAI uppmärksammades även internationellt för sin verksamhet, bland annat besökte den fransk-schweiziske lådarkitekten och främste förespråkaren för modernism, Le Corbusier (1887-1965), KFAI under sitt Stockholmsbesök 1933.
Jag har en misstanke som givetvis inte kan ledas i bevis, trots att den är allt annat än subtil. Genom att skövla de svenska stadskärnorna och sätta in ett veritabelt, brutalt fulhetsbombardemang mot varenda stad, genom att riva tusentals K-märkta byggnader utsatte den socialdemokratiska-kooperativa maktmaffian hela svenska folket för ett gigantiskt psykiskt övergrepp som vi inte hade en chans att förhindra. Istället för vackra gamla hus blev vi påtvingade brutalt fula modernistiska betonglådor och parkeringshus som sades vara funktionella och anpassade till den snabbt växande bilismen.
De arkitektoniska övergreppen pågår fortfarande. Jag påstår att deras uppgift i koloniseringen av det offentliga rummet var att bryta ner vårt psykiska immunförsvar, göra oss psykiskt försvagade och bereda marken inför nästa attack på Sverige och svenska folket: massinvandringen från länder och kulturer som är så avlägsna från de svenska som tänkas kan.
Vi har resignerat. Gett upp. Istället för att övervinna våra fångvaktare bygger vi våra egna fängelser med åsiktskorridoren på plats. Vi är psykiskt försvagade och saknar motståndskraft mot barn- och familjefientlig feminism, inför idiotisk wokefanatism och extrema yttringar av HBTQ-lobbyn, som män som påstår sig vara kvinnor. Som transvestititiska drag queens – män utklädda i kvinnokläder som har ett trängande behov av att läsa sagor för små barn från tvåårsåldern. Ingen frågar varför de är så angelägna om att umgås med små barn.
All denna extrema aktivism har ett syfte. När tidigare självklara värden attackeras och ifrågasätts är avsikten att vi ska bli förvirrade, upprörda och deprimerade, att vi ska slösa tid och kraft på att diskutera oväsentligheter och bli ytterligare försvagade och utmattade så att vi inte noterar vad mörka krafter gör bakom våra ryggar.
Det är denna vänsteragenda som fortfarande styr i Sverige, inte enbart genom politiska beslut, utan framför allt genom att skaffa sig tolkningsföreträde och monopol i den politiska och ideologiska debatten. De gör debatt och kultur på konservativ grund omöjlig genom att skrika grundlösa beskyllningar som ”rasist!”, ”fascist!” och ”nazist!” till alla som inte tycker som de. När olika åsiktsriktningar inte får göra sig hörda har vi i praktiken ett totalitärt system, inte demokrati.
Vänstern har gjort sin långa kulturmarxistiska vandring genom institutionerna, och där sitter de nu med full anställningstrygghet och feta löner och utövar makt över folket genom politisk aktivism. Exempel finns i varenda statlig myndighet.
Politisk makt, sådan den ter sig idag, handlar i grunden om att styra genom rädsla. Genom att splittra och slå sönder det viktiga samhällsbärande kitt som håller människor samman i familjer, i vänskap, gemenskap och omsorg om varandra kan de som inte vill oss väl härska och söndra.
Skräm upp ett helt folk, håll dem i konstant skräck! Instruera media att varje dag injaga rädsla hos människorna, och de kommer att villigt foga sig i alla förändringar, även de som går emot deras egna behov och intressen.
Praktexemplet på detta är den planerade pandemin och den statliga och mediala kampanjen för otillräckligt testade så kallade ”vacciner”. Folkhälsomyndigheten och media hetsade fram direkt totalitära påbud om att alla måste ta sprutorna, och mer än 90 procent av alla svenskfödda lät sig lydigt kommenderas att låta sig injiceras med substanser som de inte visste någonting om, varken innehåll eller verkan.
Sprutkampanjen och injektionerna pågår fortfarande. På köpet fick vi ”vaccinpass”, QR-koder och andra frihetsinskränkande åtgärder – de första stegen in i det digitala fängelset med Kina som förebild. Svenskarna sa jatack och sålde ut sin frihet för att kunna gå på fotbollsmatch och resa på charterresa.
Det som har hänt i samband med pandemin är för mig det mest skrämmande exemplet hittills på att majoriteten svenskar villigt fogar in sig i ledet och lyder statliga kommandon utan att tänka själva – till och med när det handlar om att låta potentiellt skadliga preparat sprutas in i sina egna kroppar. Nu börjar vi se facit: människor över hela världen blir svårt sjuka, och hundratusentals människor dör av vaccinbiverkningar.
Att skrämma människor till lydnad genom propaganda är kännetecknande för totalitära diktaturer och exakt det som länge har pågått i Sverige och som trappas upp mer och mer i media. Lyssna på en nyhetssändning i radio, se SVT Rapport eller Aktuellt om du orkar. Notera hur de försöker påverka dig med lögner och framför allt genom att förtiga information som inte passar in i det påbjudna narrativet.
Känn de ständiga sticken i din hud, lägg märke till de dagliga slagen mot din mage, märk hur dina blodkärl drar ihop sig i rädslokramp. Hur ditt blodtryck stiger och hjärtat känns oroligt varje gång du tar del av media. Lyssna på din kropps signaler!
Elkostnaderna – hur ska du klara elräkningen när den är nästan lika stor som – eller större än din pension?
Bensinpriset som bara stiger, och bil måste du ha, för i glesbygden går inga bussar.
Klimathotet – hu så hemskt, om det är sant!
Och du som har sopsorterat hela ditt liv, tar med egna kassar till matbutiken och inte ens har bil! Du gör faktiskt ditt bästa som lydig medborgare.
Eller du som har köpt en elbil för svinaktiga pengar, för det var ju det klimatalarmisterna och S-MP-regeringen sa att du skulle göra för att bli en fossilfri, hållbar och duktig samhällsmedborgare – bara för att få höra att nu måste vi alla dra ner på elförbrukningen och helst frysa häcken av oss i våra 14-gradiga hus och lägenheter.
Känn dig grundlurad, för det är vad du är!
Vi lever i en värld av inpiskade lögnare och onda krafter. Det är en realitet. Ondskan har alltid funnits, den finns inom varenda människa, och ju mer omedveten och förnekad den är, desto farligare är den.
De förment ”goda” människorna är de allra farligaste, för de gör vad som helst för att få behålla sin falska godhetsimage, inklusive att utöva ondska mot sina medmänniskor.
Islam har tvingats på oss i vårt land, förebärande att det är ”en fredens och kärlekens religion” och ”en religion precis som andra”. Det är den inte. Islam skiljer sig i allt väsentligt från kristendomen. Sedd från de sekulära värderingar som stora delar av Sveriges befolkning hyser är islam avvikande på varje punkt. Hur går till exempel feminism och jämställdhet ihop med islams kvinnoförtryck?
På många ställen i koranen finns uppmaningar om att döda och skada de ”otrogna”, det vill säga oss. Muslimer huttlar inte med att deras uppgift är att sprida islam, skapa ett muslimskt världsherravälde och undanröja alla icke-muslimer som står i vägen för deras heliga uppdrag.
Å andra sidan har islam en medvetenhet om att ondska finns även bland muslimer, och islam har ett korrigeringsverktyg för det: sharialagar. Alla muslimer vet att om de begår vissa brott kommer de att få händer eller fötter avhuggna, bli stenade till döds eller få något annat straff.
Sharialagarna fungerar som en moralisk korsett som avskräcker muslimer från att begå brott – så länge som de befinner sig i sitt hemland och står under kontroll av sin klan och imamen i moskén. Sharia kan i symbolisk mening sägas vara islams motsvarighet till fasta paviljonger, det vill säga de har till uppgift att fungera avskräckande.
När muslimer utvandrar till icke-muslimska länder och inte längre har klanens eller imamens ögon på sig kommer saken i ett helt annat läge. Det är en av orsakerna till den höga brottsfrekvensen bland muslimer i Sverige och andra icke-muslimska länder. Här är det fritt fram.
Nu ska jag försöka förklara vad jag menar med rubriken, ”Vi bygger våra egna fängelser”. Utgångspunkten är att vissa fängelser eller fängslig förvaring av vissa individer är absolut nödvändiga för att skydda befolkningen från brott.
Andra fängelser är de vi bygger själva i vårt medvetande och som oftast är onödiga, ja direkt kontraproduktiva. Rädslan kommer uppifrån och utifrån, men vi har själva ett val om vi ska påverkas, låta oss styras av den och gå omkring i ständig oro och skräck.
Den politiska och ekonomiska makten vill att vi ständigt är rädda, för då blir vi lättstyrda och manipulerbara.
Ställ dig alltid frågan ”Vem tjänar på det här?”
Vem förlorar på rädslan? Det gör du.
Sedda i ett lite större perspektiv är Covidpandemin och de potentiellt skadliga sprutorna en generalövning för alla som blint lyder kommando, som inte läser på, som inte själva reflekterar eller drar egna slutsatser. Som tycker att det är bekvämt att lyssna till maktens företrädare och litar på dem.
I tragedin döljer sig möjligheter till stora lärdomar och enorma steg i vår utveckling till tänkande individer – om vi bara vågar se helhetsbilden och erkänna att många av oss lät sig luras av propagandan. Om vi tar tillvara ett sådant synsätt kan stora tragedier i det långa perspektivet till och med leda utvecklingen framåt.
Vi har faktiskt ett val. Vi kan välja perspektiv och förhållningssätt. Vägra lyssna på ångestladdade skrämskott och rädslopredikningar! Göd dem inte med din energi, för då tappar du kraft.
Välj dina krig! Sluta slösa energi på småsaker.
Räta på ryggen och ta in att det är du själv som bestämmer i ditt eget liv.
Ha så många lampor tända i ditt hem som du själv vill ha.
Köp inte elbil.
Ta inte fler Covidsprutor.
Träffa de människor som du tycker om och som accepterar dig som du är, och välj bort dem som kallar dig ”rasist”, ”konspirationsteoretiker” och andra fula saker.
Om du väljer ljuset och vägrar låta dig dras med i de onda krafternas spel med oss gör dina handlingar avtryck som bidrar till förändring.
Sluta lyssna på de mörka nyheterna! Mainstream media är skadliga för vår psykiska hälsa. De får oss att bygga våra egna fängelser med rädslan som murbruk.
Journalister och politiker har byggt ett fängelse av lögner och politisk korrekthet åt oss, men vi har faktiskt ett val huruvida vi ska kliva in i den fångenskap de vill snärja oss i och fortsätta bidra till deras verk med mursleven.
Eller ska vi bygga våra egna boningar där det är högt i tak och vi kan andas fritt?
Jag vill slå ett slag för ett värdeord som speglar något helt annat än rädsla och ondska. Ordet är förtröstan. Det är ett vackert gammalt ord som känns nödvändigt att vila i i vår tid. Allting kommer kanske inte att bli som du vill, men mycket kommer att ordna sig, mer än du tror i dina dystra stunder. Ha tillit!
Häromdagen läste jag en kommentar på YouTube där en kvinna uttryckte att hon är så tacksam för Bach och hans musik. Det skriver jag gärna under på. Johann Sebastian Bach levde mellan 1685 och 1750. Han har alltså varit död i 273 år. Ändå går det fortfarande omkring människor på jorden som känner tacksamhet för allt han har gett oss, och jag är en av dem. Tacksamheten mot honom och andra stora konstnärer som har gett oss skönhet och glädje kommer att vara i evighet.
Om du tänker ”Allting är kört” riskerar din tanke att bli en självuppfyllande profetia. Om du tänker och praktiserar förtröstan bidrar du aktivt till en annan verklighet.
För min del har jag funnit större anledning till optimism sedan jag börjat tänka på vår värld i termer av ständig utveckling. Allting är utveckling, det vet vi genom evolutionsläran. Utveckling sker i olika faser, mörka faser avlöses av ljusa, och mycket sker i återkommande cykler. Varje år upprepas årstiderna; vår, sommar, höst, vinter. Det vet vi. Vi påminns om det varje vår när vi ser naturens späda grönska.
På samma sätt är det med mörker som avlöser ljus, som avlöser mörkret i en evig cirkelgång. När ett flygplan borrar sig upp från en regnig flygplats genom en tjock gråluddig molnmassa lyser solen alltid där ovanför. Det är bara det att vi inte ser det när vi befinner oss på marken.
”Våren behöver vintern” skrev en vän till mig på årets sista dag när jag skrev att jag ibland vill göra som Mumintrollen i Tove Janssons böcker: fylla magen med granbarr, försjunka i djup vinterdvala och vakna av fågelsång någon gång i mars.
Mörkret är verkligen totalt i den glesbygd där jag bor, det finns inte ens gatubelysning. Ljusstakarna i mina fönster lyser i en kolsäck där min lilla stuga är insvept i mörker större delen av midvinterdygnet.
Kanske har min vän rätt. Kanske behöver ljuset ett mörker att besegra?
Vilka krafter vill du bidra till? Valet är ditt.
——————————————————————–
Jag bloggar och gör podcasts ideéllt, som ett slags egenterapi, för att om möjligt förstå vår samtid.
Alla kan läsa och lyssna gratis på min blogg och YouTubekanal.
Om du ändå vill stödja mig med en gåva är jag givetvis mycket tacksam.
Swish 073 594 52 69
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290
Swift-BIC-kod ELLFSESS
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 