Det dödsdömda matriarkatet

”Feminismen leder inte till ett samhälle med ett kvinnligt och bättre regelverk. Det leder till en samhällskollaps.”

Karl-Olov Arnstberg

”Det är svårt för feminister att svälja, men det är ett historiskt och antropologiskt faktum att matriarkatet inte är ett fungerande alternativ till patriarkatet.

Det handlar inte om politik och heller inte om kultur, utan om att evolutionen har försett männen och kvinnorna med olika men kompletterande egenskaper.”

Det skriver Karl-Olov Arnstberg, professsor emeritus i etnologi, i den här texten om manligt och kvinnligt som jag har glädjen att publicera på min blogg.

Han fortsätter:

Dessa egenskaper är i hög utsträckning överlappande – kvinnor kan sköta manliga sysslor och vice versa – men det betyder inte att de är utbytbara. Könsrollerna är visserligen – som det brukar heta – sociala konstruktioner, men de vilar på en biologisk grund – vilket feministerna och genusaktivisterna tenderar att glömma bort eller förtränger.

Hur viktigt könet är visas bland annat genom de två frågor som föräldrar först ställer om nyfödda barn. Den ena gäller om barnet är friskt och allting är på rätt plats, den andra är vilket kön barnet har. Svaren är avgörande för barnets framtid.

I Sverige har feministerna haft och fortsätter att ha en sådan framgång – i synnerhet på universiteten, inom statlig byråkrati och i media – att det finns fog för att fråga om vi inte befinner oss i ett maktskifte, i den betydelsen att kvinnliga intressen har företräde också inom traditionellt manliga intressesfärer. Med andra ord, vi är på väg in i ett matriarkat.

Med andra ord, vi är på väg in i ett matriarkat

En kort notis från en vän, när jag skriver denna text: ”Var ute på universitetet förra veckan. 85 procent kvinnor i matsalen (vegansk). Jag rös av obehag. Vi har att förvänta oss mer av denna vara i framtiden.”

Den kvinnliga dominansen på universiteten och i offentligheten aktualiserar frågan vad det är i det kvinnliga tänkandet som inte fungerar i förarsätet. Observera att det inte handlar om kvinnor som individer, utan om vad det kvinnliga tänkandet ser som viktigt och premierar, liksom vad män prioriterar men kvinnor är blinda för.

En numera från Harvard pensionerad evolutionsbiolog, Joyce Beneson, har skrivit flera böcker om hur manligt och kvinnligt skiljer sig åt. En av dem bär den talande titeln Warriors and Worriers: The Survival of the Sexes (2014). Till skillnad från andra primater, där båda könen i stort gör samma saker, har mänskliga honor och hanar olika beteendepreferenser.

Den fråga Beneson ställer är: Hur bär sig kvinnor respektive män åt för att bli framgångsrika i sin könsroll, ytterst för att överleva?

Beneson har visserligen schimpanskompetens på sin meritlista men framför allt har hon intresserat sig för barn, från det att de är små och upp i tonåren. Genetiska skillnader visar sig i tidig ålder, både i barnens lekar och intressen, men ofta också som ett motstånd mot en fostran som ignorerar vad i synnerhet pojkar gillar för lekar.

Vad flickorna tycker om är inte lika motarbetat, eftersom barnen i förskolan ofta fostras av kvinnor som missförstår sin uppgift och har könsneutrala barn som ett ideal. I praktiken landar det i att kvinnliga egenskaper har företräde. Som väl är motverkas detta av att barnen, i synnerhet pojkarna, fostrar varandra. De har inte vuxna, utan något äldre barn som förebilder.

Flickorna har två överordnade intresseområden, som knyter an till deras kommande vuxna liv. De är intresserade av sitt eget och andra flickors utseende. Frisyrer, smycken och väldigt feminina kläder intresserar de flesta småflickor. Har de tillgång till smink så prövar de.

Många små flickor vill också ha hål i öronen för örhängen. Mitt barnbarn Hanna som nu är sex fick sina hål gjorda för två år sedan. Efter att ha genomlidit den första håltagningen så fick hon ta sats inför den andra. Det gjorde ju ont, väldigt ont och det blödde! Men hon backade inte.

Den andra rollen är den vårdande, där dockorna är deras barn. Som i den här barnvisan:

God dag min fru, jag ser min fru, ni Lillan har i famnen
O ja min fru, o ja min fru, jag tvättar henne nu.
Oj, oj, oj, oj, oj, oj ett sånt besvär man har.
Att mata och mata och mata lillan sin.
/…/

God dag min fru, men säj mej nu, nog blir ni trött på Lillan?
O nej min fru, o nej min fru, nej aldrig i min dar.
Ni ser ju, ni ser ju att visst besvär man har,
men Lillan hon är ju det käraste jag har.

Redan vid tre års ålder är flickorna intresserade av att laga mat, städa och hålla bebisar vid liv. De har vanligtvis inget emot att leka med pojkar, vilket inte är ömsesidigt. Lekarna ska vara snälla och gärna kreativa. Flickorna leker med play-doh och pärlplattor, de ritar sagofigurer, prinsessor, enhörningar, sjöjungfrur och små hästar.

För flickor är en förtrogen ”bästis” väldigt åtråvärt. Socialt skapar de grupper med ”tvåsamheter”, alltså egentligen inte en kollektiv vänkrets utan flera dualistiska. Vänskapen är djup, och de flickor/kvinnor som är med i gemenskapen delar med sig till de andra om sådant som är väldigt privat, relationer med pojkvänner, personlig osäkerhet etc. De berättar inte om sin nya Volvo, som männen gör, de berättar om och utreder relationer.

De kvinnor som är utanför den egna lilla kretsen är potentiella fiender. Därför har kvinnor svårare att expandera sin grupp, vilket män inte har. Andra kvinnor kan inte komma in på egen hand men däremot kan de naturligtvis stjäla medlemmar som egna bästisar, eller till den egna gruppen. De mer djupgående relationerna hindrar dock inte kvinnorna från att skapa och bryta vänskapsrelationer oftare än pojkar.

Beneson skriver att kvinnor är genetiskt kodade för ett vuxenliv i en framgångsrik mans harem. Det är bättre och säkrare för kvinnan och hennes barn att vara hustru nummer fyra eller fem till en man med hög status än att vara en lågstatusmans enda kvinna.

Det synsättet förklarar tonårsflickors hysteri inför sina idoler. Se framför er en tonårsidols framträdande och flickorna som trängs vid kravallstaketet, sträcker armarna mot honom och skriker hysteriskt. Vad är det egentligen de gör? De ser en åtråvärd man och ropar ”ta mej, ta mej!” De står där kollektivt, men de relaterar inte till varandra utan individuellt till den åtrådde mannen.

Kvinnorna i haremet har att välja mellan att sjunka i hackordningen, allteftersom yngre och mer åtråvärda kvinnor kommer dit, och att forma ett jämlikt kollektiv, där de inte bara stöder varandra utan också hjälps åt med barnen.

Det senare är naturligtvis en mer attraktiv lösning, och det är denna form av gemenskap som utgör den evolutionära grunden för kvinnlig vänskap. När de hjälps åt med barnen, så måste de verkligen ha förtroende för varandra, eftersom det inte finns något mer värdefullt än barnen.

När en kvinnas tävlingsnatur utlöses av en yngre och mer attraktiv kvinna, kommer hon att använda vapen som mobbning och ett föraktfullt eller inlindat språkbruk. Beneson skriver att kvinnor säger snälla saker till andra kvinnor utan att mena det, i motsats till männen som säger elaka saker till andra män utan att mena det.

Flickorna slåss emellertid inte fysiskt därför att samhället har inte råd att förlora kvinnor på samma sätt som det har råd att förlora män. Därför är kvinnor också mer smärtkänsliga än män. Eftersom en kvinnas primära roll är att uppfostra sina barn är hennes välbefinnande, både fysiskt och psykiskt, oerhört viktigt. Ingen annan tar hand om ett barn lika bra som dess biologiska mor.

Den maskulina konflikten är konfrontativ, den feminina manipulativ. Det är därför kvinnor vanligen gråter i situationer där män tar till våld. Gråten är ett skydd mot våld. När hotet upphör kan de ofta sluta gråta, som om någon har slagit av en strömbrytare.

När hotet upphör kan de ofta sluta gråta, som om någon har slagit av en strömbrytare

Likaså, när en överraskande fara hotar, så brukar kvinnor skrika till – det betyder att de vill ha hjälp. Männen däremot är vanligen tysta, försöker göra sig osynliga och tänker intensivt – hur ska den här faran hanteras?

Kvinnor ser inget värde i utmaningar som gör att de riskerar livet eller blir skadade. En man kan ägna sig åt att tämja krokodiler eller ormar. Det är en ”utmaning” som är det kvinnliga psyket främmande. Gör ett så enkelt test som att gå in i en skolklass och fråga hur många som har klättrat upp på ett högt tak. Det blir ett antal pojkar som sträcker upp handen.

Flickor gör inte sådant. Dessa mönster diskvalificeras givetvis inte av att det finns kvinnor som är mer som män, liksom det finns män som är mer som kvinnor.

Kvinnor har en mycket kortare barn- och ungdom än män. De blir könsmogna tidigare, gifter sig tidigare, de får barn tidigare. De ansvarar mer än männen för barnens och familjernas överlevnad.

Man kan se det redan i förskolan. När de leker så handlar det ofta om överlevnadsfärdigheter. Männens liv är inte lika ansvarsfullt, eftersom de inte står i frontlinjen för att ta hand om någon som kan dö när som helst.

I princip har kvinnor ett jobb som aldrig tar slut. När de fött barn är de i stort sett fast för resten av livet.

De lagar mat, de städar, de tvättar och ser till att familjemedlemmarna är hela och rena. De gör läkarbesök, de hjälper barnen att göra sina läxor. Kvinnorna håller inte bara sina egna familjemedlemmar vid liv, de hjälper också sina barnbarn och andra närstående. Över hela världen arbetar kvinnor ”hela tiden”.

Männens jobb kan vara fysiskt mer krävande men deras arbetstid är utmätt, och därefter är de fria. I urbana miljöer stöter man på ”mansflockar” i olika åldrar. Är de upptagna med något, så är det inte arbets- utan nöjes- och lustrelaterat. Vissa ter sig hotfulla, andra inte. Det är sällsynt med ”kvinnoflockar” av motsvarande slag.

Evolutionärt sett är männen inte lika värdefulla som kvinnorna. Männen riskerar livet i en helt annan utsträckning än kvinnorna behöver göra, både för att utvidga eller försvara det egna samhället och när det gäller att skydda sina kvinnor och barn.

Ett samhälle kan förlora väldigt många män utan att vara hotat av undergång, eftersom en man kan befrukta många kvinnor. Ja mer än så, han är evolutionärt inriktad på polygami. För biologisk överlevnad räcker en man till väldigt många kvinnor. Har han tävlat med och vunnit över alla andra, så är han inte bara stark och listig utan har förmodligen också förstklassiga gener.

Männen är kodade för att bli goda krigare och medlemmar av en armé. Både individuellt och kollektivt konkurrerar de med andra män. Män premierar rationalitet därför att i strid vinner den som kan kontrollera sina känslor (av rädsla till exempel). Kvinnor är känslorienterade av samma skäl. De behöver betydligt bättre känselspröt för att lyckas med sin barnuppfostran.

I förskolan slåss pojkarna, de brottas och de tävlar med varandra. Vem kan hoppa högst, vem kan spotta längst? Individuellt handlar det om förberedelser för att kunna konkurrera med andra män om kvinnorna. Kollektivt är det förberedelser för uppgiften att försvara det egna samhället.

Därför är pojkarnas lekar oftast våldsamma. De skapar sig låtsasfiender som ska besegras. Det kan vara tigrar, hajar, dinosaurier, utomjordingar eller nästan vad som helst. Att besegra fiender är männens grundläggande uppgift. Därför ser pojkarna fiender överallt.

Pojkar i fem- sexårsåldern vill sällan vara med flickor, de aktar sig för ”tjejbacillerna”. De undviker också vuxna och trivs bäst i grupper av pojkar. Det är vanligt att de drömmer om att fly med sina kamrater. Bara andra pojkar, kanske en avlägsen vårdare och en eller flera otvivelaktigt onda fiender. Tom Sawyer i Huckleberry Finn.

Pojkar är mer sociala än flickor och bättre på kollektiv vänskap, vilket går emot gängse uppfattningar. Se exempelvis fotbollssupporters som är utpräglat manliga grupperingar. Lika utpräglat kvinnliga supportergrupper saknas. En sammanhållen grupp är nödvändig för att bekämpa fiender.

Redan som små pojkar kan män därför bortse från eller förlåta sådant som får vänskapen mellan flickor att krascha. De kämpar inom sin grupp om dominans, men när det krävs lägger de den interna kampen åt sidan och bildar en enad from gentemot fiender. Manlig vänskap är allianser för män med gemensamma intressen. De kan både bildas och upplösas utan att det blir djupt problematiskt.

Och det här är viktigt: pojkarna accepterar att dessa grupper är hierarkiskt uppbyggda. Med rätt ledare optimeras möjligheten att vinna en strid. För männen är alltså inte det lika värdet något meningsfullt ideal.

Eftersom kvinnor inte i samma utsträckning som män är fysiskt hotade, organiserar de sig med andra kvinnor i jämlika grupperingar. De kämpar för att bli klassade som ”lika bra som alla andra”, inte som männen efter att bli bäst. Flickor och kvinnor är istället inbäddade i en generationshierarki: mormor, mamma, dotter, äldre och yngre syskon.

Männens två uppgifter är att göra kvinnorna gravida och att trygga kvinnorna, barnen och samhället mot hot både inom samhället och mot fiender som vill anfalla. Det är därför männen förfogar över våldskapitalet. Våldskapitalet kommer också till användning vid jakt och inte bara i försvars- utan också anfallskrig. Dessutom, vilket feministerna förtränger i sin kritik av männens våldskapital, de goda männen måste bekämpa samhällets dåliga män.

Här hittar vi en av anledningarna till att matriarkatet inte överlever. De goda männen är desarmerade och kan inte stävja de dåliga männens våld. Det är just detta vi nu ser i Sverige.

”Dåliga män” erövrar mer och mer makt. Polisen är underdimensionerad. Väntetiderna vid landets domstolar är långa. Rättssamhället arbetar för högtryck med att bygga fängelser. Många och stora!

Vad behöver ett land mest, stränga lagar eller goda människor? När jag var barn var Sverige ett land där medborgarna med få undantag var goda. Det var inte bara portarna som var olåsta i den folkhemsförort där jag växte upp, utan det gällde också för ytterdörrarna. Skurkarna var inte skjutglada mördare som langade knark. Våra makthavare utformade därför ett ”snällt” rättsväsen med milda straff. Kriminalitet är visserligen alltid ett problem, men det kan vara stort som i dagens Sverige, eller litet som i gårdagens.

Det som nu sker är att Sveriges inte längre ”goda människor” tvingar landet att byta till ett rättssystem som klarar att hantera ”onda människor”. De inte längre fullt så goda medborgarna tvingar fram en repressiv stat.

Att svenska män har vanvårdat sitt våldskapital och inte klarar att hålla de dåliga männen stången beror till stor del på att männen anpassat sig efter kvinnliga ideal, vilket de gör för att komma åt det sexuella kapital som kvinnorna kontrollerar. Kvinnor vill nämligen inte ha våldsamma män. De vill ha snälla män och fred på jorden – ungefär. De förstår det manliga våldets värde först när hotet är på riktigt. De vet hur ett gott samhälle ska se ut men de vet inte hur det skapas.

Det finns ett känt rättsfall som jag för många år sedan skrev om på bloggen. En man försvarar sig själv men framför allt hustru och barn mot en granne som anfaller med kniv. Grannen hotar att våldta kvinnan och barnen tänker han sprätta upp. Mannen försvarar sin familj med en hammare och slår förövaren så många gånger och så illa att tingsrätten dömer honom till ett års fängelse för grov misshandel samt att betala 80 000 kr i skadestånd.

Tingsrätten ansåg att den anklagade borde ha riktat slagen mot andra kroppsdelar än huvudet, samt slutat slå så fort angriparen satt sig ner. Han dömdes också i hovrätten och det var först i HD som mannen frikändes. Det satt således långt inne. Det som särskilt intresserar här är kvinnans kommentar: ”Om jag hade haft en gubbe som lämnade barnen och sprang till skogs i det läget så hade jag blivit allvarligt bekymrad.”

Efter detta försök att utreda hur kvinnor och män evolutionärt skiljer sig åt är det dags att besvara frågan om varför matriarkatet både är sällsynt och kortlivat. Utgångspunkten är därvid att kvinnorna av någon anledning tar över makten från männen. Det kan bero på att männen, i synnerhet män med ledaregenskaper, saknas. Skälet är krig.

Här är Aristofanes’ komedi Lysistrate, skriven år 411 f.Kr, intressant. Kvinnorna i Aten och Sparta är trötta på det peloponnesiska kriget, som har pågått i tjugo år. Därför kärleksstrejkar de, och det tänker de fortsätta med tills männen slutar kriga. Med andra ord, de använder sitt sexuella kapital för att kontrollera männens våldskapital.

De tar kontroll över den byggnad där statskassan förvaras, så att männen inte ska ha råd att fortsätta kriga. Lysistrate leder kvinnorna. Pjäsen brukar i vår tids uppsättningar tolkas feministiskt, men det gjorde inte Aristofanes. Han framställde kvinnorna som pilska och irrationella varelser som hade väldigt svårt att upprätthålla kärleksstrejken.

Pjäsen slutar inte med att kvinnorna tar makten, men väl i att det blir fred. I den meningen har kvinnorna framgång med sin kärleksstrejk.

Det pågår ett könskrig därför att kvinnorna anser sig förtrycka av männen, också när de inte är det

Förflyttar vi oss till vår egen tid, så pågår ett könskrig därför att kvinnorna anser sig förtrycka av männen, också när de inte är det. Feminister vill inte leva i ett patriarkat. Därmed inte sagt att de vill ta makten, utan de vill framför allt skapa rättvisa samhällen. De kämpar för att bli lika mycket värda som männen. Emellertid, det som sker är inte att ”nu är vi färdiga och har skapat ett jämställt samhälle” utan i att kvinnorna tar över mer och mer makt, tills männen säger stopp. Om de nu säger stopp, det är inte självklart.

Här finns en koppling till Lysistrate i den meningen att kvinnornas sexuella kapital kan tämja männen. Bara männen får sex och kärlek så är många (inte alla) beredda till bli de snälla huskatter som kvinnorna gör dem till.

Men motsatsen gäller också, och det är just det som kvinnorna är rädda för. Männen kan använda sitt våldskapital för att tvinga kvinnorna, både till sex och i andra sammanhang. Som skribenten Lasse Isaksson lakoniskt konstaterar i en artikel på Nätsajten Frihetsnytt under rubriken ”Feministernas tankevurpa”:

Antingen styrs alltså samhället av de egna männen eller så styrs det av kvinnorna och blir snart så svagt att det tas över av andra män. Och så är det återigen ett patriarkat.

Isaksson säger också något annat viktigt, nämligen att det feminismen gör är inte att skapa kvinnliga samhällen utan ”Den kastrerar bara de egna männen och gör landet försvarslöst mot andra att ta över.”

Vad är det då för kvinnliga preferenser som försätter samhället i den prekära situationen? Först och främst att det kvinnliga kollektivet är känslostyrt. Med kvinnorna vid makten får vi ett samhälle där hjärtat styr hjärnan och där hyckleriet belönas, ett godhetstyranni.

Vi får ett samhälle totalt fixerat vid ”människors lika värde.” Rättvisa och jämställdhet är prioriterat för kvinnor, vilket i sin tur betyder att alla förtryckta grupperingar måste få upprättelse. På så sätt öppnar kvinnorna dörren inte bara för orättvist förtryckta minoriteter som samer och tornedalingar utan alla möjliga extremgrupperingar: känslodallrande klimatfanatiker, rasistiska BLM, bigotta litteraturrevisionister, queerteoretiker, misandriska kvinnor som hatar det CIS-normativa samhället, normkritiker, transrörelsen, pridedansande militärer och … jag kan fortsätta uppräkningen ett bra tag till.

Pedofilerna får ännu inte ta plats bland de förtryckta som måste få upprättelse, men jag väntar bara på den dagen då jag får höra/läsa repliken: ”Som svart kvinna, sexuellt orienterad mot prepubertala pojkar är jag tredubbelt förtryckt!”

Med en evolutionsforskares perspektiv så har det stora vansinnet brutit ut.

Feminismen leder inte till ett samhälle med ett kvinnligt och bättre regelverk. Det leder till en samhällskollaps.

Det kan bara räddas av att männen återigen tar över. Men vilka dessa män är och hur de kommer att behandla kvinnorna, det är en öppen fråga.

Karl-Olov Arnstberg