Varför skulle inte människan?

När orden strejkar
och inte längre vill beskriva
den outhärdliga verkligheten
får vi söka asyl
i oss själva
i vårt inre
i våra tankar och minnen.
Hjärnan tillämpar fri invandring
ingen ID-kontroll
men heller inget etableringsstöd.

I en gammal gisten solstol av modell Baden-Baden
överlämnar jag magnecylvita armar och ben
från vinterns förvaring
till solen.

Verkligheten får klara sig
utan min medverkan.
Jag är upptagen av skönheten.

Hur kommer det sig att Pablo Neruda,
råkommunist och latinamerikansk macho,
har skrivit de vackraste kärleksdikterna?

”Det är jag, min älskade
som bultar på din dörr.
Inte vålnaden, inte han
som en gång dröjde
vid ditt fönster.
Jag slår in dörren,
jag tränger in i hela ditt liv,
jag kommer för att leva i din själ:
du förmår ingenting mot mig.”

Vad beror det på att Franz Schubert,
som inte kunde gifta sig för att han var
för fattig –
mer än någon annan tonsättare har fångat
kärlekens innersta väsen?

Fasantuppen ger upp sitt gälla skrik mitt i
stråkkvintettens allra känsligaste ackord,
kvintetten som säger mig att skönheten
fortfarande lever.

Taltrasten har improviserat en trudelutt
i C dur
som han
med en kreatörs stolthet
upprepar i det oändliga.

Runt omkring min altan pågår
naturens mirakel
i en av sina oändliga repriser.
”Ett kilo väger 700 gram,
inte mer.
Vi befinner oss i första kapitlet
av en mycket stark berättelse”
fastslog Tomas Tranströmer
redan 1962.