Vallgraven

Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.

OBS! NYTT SWISHNUMMER: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072

Varmt tack för din gåva!

Klyftor mellan olika grupper av människor har alltid funnits. Klassgränser, bildningsklyftor, ekonomiska och sociala klyftor. Det är inget nytt. Att rangordna dem inbördes vore klåfingrigt.

Men speciell för vår tid är en klyfta som har vuxit till en vallgrav. Jag talar om kulturklyftan.

Idag ger sociala medier människor möjligheter till information och röst i en omfattning som är historiskt unik. Vi är fler än någonsin som kan ta del av och göra oss hörda i alternativa kanaler. Vi ser strategierna och utfallet hos dem som halar in vindbryggan över den kulturella vallgraven och stänger andra ute. Men deras formuleringsprivilegium vacklar.

De som har förskansat sig i en trygg fästning bakom den inhalade vindbryggan sitter där på vår bekostnad. Jag syftar i första hand på public service, men konstaterandet gäller också i vidare mening mainstream media och kulturliv som hålls igång med konstgjord andning genom olika former av statligt stöd. Vi tvingas – ofta på livstid – försörja ett inavlat, högmodigt frälse som lever gott på våra pengar; tv-chefer, radiochefer, kulturchefer, förlagschefer, teaterchefer, chefredaktörer, programledare, reportrar, regissörer. Medan vi som försörjer dem står utanför vallgraven och aldrig släpps över vindbryggan.

I deras tankevärld finns vi inte. Om vi händelsevis finns är vi föremål för förakt, hat och löje. Ibland avund för att vi är fria att säga det de inte vågar säga. Vi kallas swishhoror och ska verkligen inte inbilla oss att vi är något. Ingen som befinner sig utanför vallgraven ska tro att den är något.

I själva verket skulle inte många av dem som åtnjuter våra skattepengar klara sig utan flödet ur den statliga pengakranen. De skulle aldrig kunna kränga sina prestationer på en fri mediemarknad eller konstnärlig marknad. Vem skulle frivilligt vilja betala för till exempel de ständiga lögnerna från Sveriges radios vetenskapsredaktion? Eller SR:s kulturprogram? Eller SVT:s underhållning? (Jag skrev frivilligt).

Vallgraven har ett annat namn: kulturklyftan. Beroende på smak och utgångspunkt är ankdamm en annan lämplig term. Den ankdamm där det svenska kulturklägget simmar omkring med en orubblig övertygelse om sin egen storhet. En ankdamm är grund och är förstås lättare att ta sig över än en vallgrav. Men kanske har man inte lust att hamna i det öronbedövande kvackandet.

För att ha behållning av den här texten behöver du inse att det finns ett kulturklägg i Sverige

För att ha behållning av den här texten behöver du inse att det finns ett kulturklägg i Sverige. Det är de som styr vilken kultur du ska komma i åtnjutande av – de som har makt och använder sig av den. Jag vill i första hand ta fasta på de strukturer som gör uppdelningen av människor i godkända och icke godkända möjlig. Vilka som finns innanför vallgraven och vilka som inte släpps över vindbryggan.

Det absolut grundläggande sakrament som alla i den sektliknande gemenskapen på insidan av vallgraven formellt bekänner sig till är floskeln om värdegrunden. Den är det mantra som gör att du släpps över vindbryggan. De som har uttalat det heliga lösenordet och godkänts för inträde är en privilegierad och vänskapskorrumperad elit som släpper fram varandra till de åtråvärda jobben.

Sverige är ett litet land. Den svenska kulturkretsen är inte större än att de invalda kan hålla koll på och rangordna varandra. Jag kommer att ge en rad exempel på hur det fungerar i praktiken.

Kultur är svårt. Det är ingenting för vanliga människor

”Kultur är svårt. Det är ingenting för vanliga människor.” Så lyder det underförstådda budskapet. Ett havererat skolsystem och ett par generationer kulturmarxister på uppsatta myndighetsposter har legat i ordentligt för att få oss att tro det.

Klassisk musik – passar bara på begravningar!
Poesi – hu så pinsamt! Och konstigt, framför allt konstigt. Obegripligt för vanligt folk!
Litteratur – varför plåga sig genom en bok när man kan lyssna på popmusik?
Teater – det är käckt och nydanande att en naken skådespelerska (Elin Skarin) kissar på Dramatens scen (som vi alla betalar för) och dricker sin egen urin.

Detta har flera generationer svenskar låtit sig intalas. Nisse och Hjördis i Hökarängen tror verkligen att kultur inte är till för dem. Och så extrem som stora delar av kulturen har blivit känner de sig också främmande för den. Cirkeln är sluten – kultur är inte till för vanliga människor.

*Skådespelarna Elin Klinga och Elin Skarin. Skarin är mest känd för att kissa på scenen och dricka sin egen urin. Det anses nydanande.*

En supernarcissist intervjuar en annan – tala om ankdamm

I Dagens Nyheter den 15 januari strålar de två supernarcissisterna Jan Guillou och Alex Schulman samman, med anledning av att den ene, Jan Guillou, fyller 80 år. En supernarcissist intervjuar en annan. Herregud, har de inte ens en gnutta kritiskt tänkande kvar på DN? Nej, det har de inte. Inte minsta lilla självkritik. Trots att vallgraven har vuxit sig bred ser kulturklägget inte ens att den finns.

”Min fru stänger av mig om jag tappar skrivförmågan” lovar Jan Guillou. Tack, det känns betryggande. Att Guillou själv skulle lyfta sig ens till en basal nivå av självkritik ska vi inte vänta oss.

”Jan Guillou brukade stoltsera med att de fina kultursidorna inte recenserade hans böcker när de kom ut. Nu uppmärksammas de redan då den första meningen format sig i hans huvud. Det är magnifikt.”

Johan Hakelius, politisk chefredaktör på Fokus

I DN intervjuar Alex Schulman Jan Guillou.
De sitter och myser i Bobergs matsal på NK.
Två män som blivit stora på att ljuga om sin uppväxt och sina morsor.
Jan Myrdals ande svävar över bordet. pic.twitter.com/luNTko2i1j

— Boris Benulic (@BorisBenulic) January 14, 2024

Kännetecknande för det upphöjda kultur- och medieklägget är att deras positioner ofta går i arv och betingas av klantillhörighet. För några år sedan gjorde jag ett program om nepotismen inom public service. De flesta tv-tittare och radiolyssnare lägger inte märke till programmakarnas namn och de intrikata klanförhållanden som råder inom bild- och etermedia. De förblir därför ovetande om den utbredda släkt- och vänskapskorruptionen i media.

I min podd reder jag ut delar av den skattefinansierade inaveln och visar exempel på hur jobben kan gå i arv i samma familj i upp till tre generationer. Ett exempel: Uno Stenholm (1910-1976), sonen Olle Stenholm (1942-2007) och sondottern Sara Stenholm, född 1971 och programledare i Godmorgon världen i P1 sedan 2007.

Godmorgon världen – samma betongmässigt orubbliga struktur

Godmorgon världen, som sänds i radions P1 på söndagsförmiddagar, är känt för sin betongmässigt orubbliga struktur; alltid samma koncept, ständigt vajande PK-fana, alltid samma konforma skara namn på inbjudna gäster i den panel som diskuterar politik. Två vänsterröster och en liberal, ingen konservativ, brukar anses som en rättvisande representation av väljarna. De söndagar som stammisen Göran Greider (S) inte har ingått i panelen har det funnits anledning för lyssnarna att hoppa högt av förvåning.

*Nina Benner, producent för Godmorgon världen i P1*.

Godmorgon världen är stagnation. Alltid samma skara kåsörer sedan urminnes tider. Det är hela Sveriges Mys-Mumin Mark Levengood – säg ett program där han inte medverkar – det är Helena von Zweigbergk (som också medverkar i P1 Spanarna), det är (eller var) Göran Rosenberg, Pamela Jaskoviak, Augustin Erba och Emil Jensen. Möjligen har Pamela Jaskoviak bytts ut på sistone mot Katarina Barrling. Alltsammans dirigerat av den mångåriga producenten Nina Benner.

Göran Rosenberg kränkt när han blev uppsagd efter elva år

*Göran Rosenberg, överraskad av att få sparken från Godmorgon världen i P1. I bakgrunden intervjuaren Martin Wicklin.*

De som utses till de prestigefyllda, skatteförsörjda uppdragen i public service kan lugnt utgå från att deras försörjning är tryggad för mycket lång tid framåt. De har inga incitament att ägna sig åt olönsam självkritik. Medarbetarna biter sig fast till pensioneringen och ofta många år därefter. Ingen frågar efter vad de egentligen gör, mer än lyfter lön.

Det blev därför en stor överraskning när Göran Rosenberg, 75, som suttit säkert på Godmorgon världens krönikörsstol ända sedan 2012, förra året blev informerad om att han inte längre är önskvärd som krönikör. Särskilt stor blev överraskningen för Rosenberg själv. I det ena programmet efter det andra, år ut och år in, har han utnyttjat sin status som son till judiska föräldrar, ”överlevande från förintelsen”. Det tydliga syftet i allt Rosenberg gör är att befästa sin offerstatus och trycka på skuldknappen hos svenskar som inte har någonting med förintelsen att göra. Att anspela på skuld och offertänkande är förvånansvärt ofta en framgångsrik strategi.

I en mycket hovsam intervju, gjord av Martin Wicklin, döljer inte Göran Rosenberg hur enormt förvånad och kränkt han är över att helt sonika ha fått sparken efter elva år. Rosenberg är en man som värderar sig själv mycket högt, så det hade han aldrig kunnat föreställa sig. I intervjun säger han (från cirka 48 min i Söndagsintervjun):

”Det kom lite överraskande kan jag lugnt säga, utan förvarning och utan krusiduller eller framförhållning. Jag blev lite kränkt helt enkelt, vad i hela friden – varför då?

De kunde kanske ha gjort det lite mer skonsamt. Jag tycker att jag var en bra krönikör. Det växer inte bra krönikörer på träd. Jag är väl medveten om att vi alla har ett bästföre-datum. Men som krönikör hade mitt inte gått ut än.”

De som har vågat ifrågasätta Göran Rosenberg är få. Rosenberg kan nämligen bli ytterst otrevlig mot dem som har andra åsikter än han själv. En av dem som vågat är Mattias Svensson, som i en ledare i Svenska Dagbladet 2021 hyvlar av Rosenberg rejält och försvarar rätten att vägra låta sig injiceras med den livsfarliga genterapi som så kallat ”Covidvaccin” visat sig vara:

”Rosenberg ger helt enkelt ett talande exempel på hur lätt intellektuella i alla tider haft att gå den politiska maktens ärenden” skriver Mattias Svensson.

Wicklins intervju är inställsamt bugande. Programmet produceras för övrigt av Fanny Hedenmo, dotter till SVT-journalisten Anna Hedenmo.

En alltmer tilltagande kändisfixering

Hos i synnerhet SVT ser jag en alltmer tilltagande kändisfixering, framvuxen ur förlamning eller avsaknad av kreativ förmåga. Här ljuder gnisslet från många års tomkörning på nedslitna navkapslar.

Vad är en kändis? En person som har gjort sig känd för att vara känd. Oftast för att visa upp sig i tv eller underhållningsbranschen i övrigt. Själva kändisskapet öppnar dörrarna till nästan vilka sammanhang som helst.

Lars Lerin, en makalöst skicklig konstnär, en av Sveriges bästa, skulle inte behöva exponera sig i SVT stup i kvarten. Han står stadig i sitt konstnärskap utan hjälp från statstelevisionen. Men det verkar vara omöjligt för SVT att göra ett program utan kändisar. De lever i symbios; SVT behöver kändisarna, och kändisarna behöver SVT.

I bakgrunden finns desperation och en politiskt korrekt masspsykos med gemensam tillbedjan av aldrig ifrågasatta, närmast religiösa trostraktat. Värdegrunden igen. Om vi får ett knippe kändisar kastade till oss i tv-soffan förväntas vi falla i idoldyrkan och inte gnälla. Efter mångårigt haussande av kändisar från medias sida är det många svenskar som ser upp till och på allvar verkligen tror att kändisar är mer värda än andra människor, det vill säga något helt annat än dogmen om alla människors lika värde.

Både Mark Levengood och Lars Lerin har vid det här laget hårdexploaterats av public service långt utöver vad både de själva och tittarna/lyssnarna mår bra av. Vi har fattat det inbankade budskapet: bögar kan vara både duktiga och trevliga. Var finns nyhetsvärdet i detta?

Vi har sett Lars Lerin måla med socialt utsatta och tala ut om sitt missbruk och sin gamla skilsmässa på Lofoten. Tack, det räcker nu. Vi orkar inte mer. Tydligen saknar Levengood och Lerin själva förmåga att sätta gränser. Alltså måste ansvariga SVT-producenter dra gränser åt dem istället för att suga blod ur dem.

Före detta USA-korrespondenten Carina Bergfeldts show i SVT har jag bara inte orkat utsätta mig för, men jag anar det värsta. En sen kväll i januari har jag somnat ifrån tv:n och väcks av en dos kändis-tv med nedbrytande långtidsverkan. Programmet heter ”Seniorsurfarna”, leds av Kattis Ahlström och visar sig vara en repris från 2021. Ansvariga för serien ser det omvittnade digitala utanförskapet som en anledning att damma av ett gäng mer eller mindre slitna kändisar som ska putsa upp utanförskapet med sin nötta stjärnglans.

Vi är minst en miljon människor i Sverige som kämpar med digitalt utanförskap, med lösenord och bank-ID. Vi svettas när vi ska betala en faktura till Klarna eller Resurs Bank, när vi har glömt våra lösenord och när vi ska ta oss genom bankinloggningens elva steg med minst tre olika uppsättningar kontrollsiffror tills betalningen har gått igenom. Nisse och Hjördis i Hökarängen kämpar. Men de är inte intressanta. SVT vill ha kändisar. De utvalda är före detta schlagersångerskan Siw Malmkvist, skådespelaren Johan Rabaéus, krögaren och skaparen av Grythyttan Carl Jan Granqvist och sångerskan Arja Saijonmaa.

De har tilldelats olika roller av producenten: en ska vara arg och avsky allt som har med datorer att göra (Arja Saijonmaa). En ska vara käck, glad och folklig (Siw Malmkvist), och två ska tävla om att vara mest högdragen (Johan Rabaéus och Carl Jan Granqvist). Granqvist förmedlar att det är under hans värdighet att försöka förstå sig på nätet. Sånt har man tjänstefolk som sköter. Resultatet av rollbesättningen och programinnehållet blir generande vulgärt och patetiskt. Jag tvivlar på att programmet hjälper någon att komma ut ur sitt digitala utanförskap.

Över huvud taget undviker jag alla former av underhållning sedan jag insett att kärnan i SVT:s uppfattning om underhållning är vuxna människor som springer omkring och skriker och beter sig som små barn. Allra helst ska någon ramla, allra allra helst i en vattensamling och bli blöt. Det är roligt. Då gapskrattar alla. Det är äkta svensk tv-underhållning. Jag tror att det sorterar under begreppet ”bjuda på sig själv”. Tack, men nej tack.

Närmar sig den kulturella inaveln en gräns? Kommer vallgraven att implodera?

Det finns signaler som tyder på att inaveln i svensk media och kulturliv närmar sig en gräns. När inaveln har gått för långt börjar avkommorna äta på varandra. Nu avser jag inte enbart kultur och media i traditionell mening utan betydligt fler sektorer i Sverige som utövar sin verksamhet under den politiska korrekthetens fana, de som själva prisar sina fängelser och dömer ut dem som lever i frihet utanför för att de får betalt av läsare och lyssnare som verkligen vill ha deras verk.

Symtomen kommer smygande. Efterhand börjar PK-gänget känna hur bojorna skaver. Begränsningarna i vad de får uttrycka ger dem allt starkare känslor av kvävning. Men det kan de inte låtsas om, för vad skulle hända om de yppade en glipa i den yttre försvarslinjen, vallgraven? Risken att förlora jobbet är överhängande.

Bokförlag är en bransch där ansvariga chefer i många år har arbetat målmedvetet på att gräva vallgraven djupare mellan etablerade författare och oprövade förmågor som regelmässigt avvisas eller ignoreras. Grundbulten är en panisk rädsla för ”rasism” och andra brott mot värdegrunden.

Följaktligen är branschen i kris. Ingen vill köpa PK-tugget

Följaktligen är branschen i kris. Ingen vill köpa PK-tugget. Utöver litterär kvalitet används politisk korrekthet nämligen som en försvarslinje mellan det som ges ut och det som refuseras. Även här är det media som trycker på knapparna: på trettonde året sitter Jessika Gedin i SVT-programmet Babel och anger tonen.

För att ett bokmanus ska bli godkänt idag ska det vila på mångkultur. Det bör innehålla minst en svart kvinna, helst lesbisk, fattig och utsugen av kapitalet, mot en bakgrund av socioekonomiskt eller kolonialt betingade klassklyftor. Gärna ett traffickingoffer och gärna uppvuxen i en utsatt förort och med stark brytning. En transsexuell person kan också vara ett bra val. Slutet ska vara tragiskt och helst få den vite, manlige läsaren att känna skuld över sin manlighet, sin vithet och det koloniala arvet.

Böcker tigs ihjäl i ett slags litterär ghosting

Mot den bakgrunden är det ett hoppfullt tecken när bokförläggaren Stephen Farran-Lee i en debattartikel i Dagens Nyheter, alltså inifrån den inre sidan av vallgraven, slår larm om att allt färre böcker anmäls eller recenseras i de stora tidningarna. Äntligen en förläggare som åtminstone ger upp ett litet pip från en sjuk bransch.

”Om nya böcker inte längre recenseras försvinner det litterära ekosystemet” skriver Stephen Farran-Lee. Där fick vi ytterligare att ord för kulturklyftan eller vallgraven: det litterära ekosystemet. Det låter som något slags ekologisk försöksodling.

Farran-Lee tecknar en bild av ett sedan länge svunnet samspel mellan litteratur och litteraturkritik i Sverige. Förlagen, ”varje gång lika idiotiskt förhoppningsfulla, skickar ut böcker skrivna av såväl begåvade debutanter som etablerade skönlitterära författare för benägen bedömning.”

Sedan händer ingenting. Förläggarna bidar tiden i stilla förtvivlan.

”Det är ett slags litterär ghosting som nästan är ännu grymmare att åse än när en författare får en råsop till recension. Återstår då den fruktlösa och inte sällan förödmjukande frågerundan till de litteraturansvariga på kulturredaktionerna om när och om det kan tänkas komma något: det är ”på gång”, vi har gett den till en medarbetare som ”kanske” skriver, ”vi får se”.

Om det blir något svar över huvud taget.”

”Så vad gör vi då? Ska vi ta varandra i hand och tacka för den tid som har gått? Ska vi sluta förse kulturredaktionerna med gratis recensionsexemplar och hacka i oss att kritiken, som så mycket annat, har hamnat på historiens skräphög?” frågar Stephen Farran-Lee.

”Den personliga krönikan tar större plats idag”

Han får svar från kulturcheferna på flera stora tidningar: Johan Hilton, Göteborgs-Posten, Ida Ölmedal, Sydsvenskan, Victor Malm, Expressen, Björn Wiman, DN, och Anders Q. Björkman, Svenska Dagbladet. Svaren publiceras i fackförbundstidningen Journalisten och kan sammanfattas med att bokrecensionerna överlag har minskat i antal och ”konkurrensen har hårdnat”. Läsarnas kulturkonsumtion har förändrats. Den personliga krönikan tar större plats idag än för 20 år sedan.

”Med strömmad tv har tv-serien fått en helt annan status, tv-spel och poddar har fått större genomslag och en större bredd. Alla dessa kulturella uttryck måste därför också synas i vår bevakning. Utöver det har den digitala offentligheten utvecklats till ett allmänt torg där åsikter stöts och blöts – vilket också måste bevakas och kommenteras” säger Svenska Dagbladets tf kulturchef Anders Q. Björkman.

Historien lär oss att privilegierade människor och befolkningsgrupper sällan ger upp sina privilegier frivilligt. Det är bara en ökad medvetenhet och krav från människorna utanför vallgraven som kan leda till förändring.

Under tiden fortsätter vi som befinner oss på utsidan vårt arbete. För oss spelar inga blåsorkestrar, utdelas inga ryggdunkar. Men vi ger våra läsare och lyssnare andra bilder av verkligheten – den verklighet som de förgäves söker hos det självförhärligande skatteförsörjda medie- och kulturklägget innanför vallgraven.