Om man kan göra program om sommaren – varför inte om hösten?
I en återpublicerad serie om tre program med hösten som tema – ett om september, ett om oktober och ett tredje om november – tar jag upp tankar om den sommar som vi nyss har lämnat bakom oss och vad hösten innebär för oss.
September kommer som en befriare med klarhet och rymd. September tar formuleringsprivilegiet från sommaren.
Jag berättar hur det känns när armador av fullsatta båtar landsätter hundratusentals turister som tar över en ö.
I september blir luften plötsligt möjlig att andas. Den fyller våra lungor med sin tunna skärpa och svala klarhet. Nu är vi fria att tänka våra egna tankar, återta våra egna yttre och inre rum.
Ön ligger nära evigheten, född ur evigheten. Där hav möter land skriver historien sin berättelse längs strandlinjen. Uråldriga bergarter berättar om en skapelseprocess som började för nästan 2 miljarder år sedan.
Ön jag bor på är en tropisk ö, en kalkstensplatta som är en del av kontinentalplattan Baltica, född och uppstigen ur det grunda och varma Littorinahavet nära ekvatorn under den geologiska period för mer än 400 miljoner år sedan som kallas silur.
En ö där ortsbefolkningen lever ett stilla liv tio eller elva månader om året. Jag berättar om lättnaden när besökarna åker hem och öborna äntligen kan andas. I en tillbakablick är september för mig och många andra en tid av nåd och tacksamhet.
Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö, och turisterna badade aldrig i Littorinahavet.
Vi välkomnar september, årets bästa månad. Lingonen lyser som glada röda prickar i skogen. I september strör någon dagar av nåd över oss.
Jag sitter på en klippa vid havet och funderar på varför vi så sällan använder ordet ”nåd”. Räds vi allvaret och högtidligheten i ordet?
Livet ska ju vara en fest! Det har SVT inpräntat i oss. Många svenskar har en närmast hysterisk rädsla för allvar, och allvar och högtidlighet går hand i hand.
För mig är ordet och upplevelsen av nåd nära förbundna med tacksamhet. Kanske är det tacksamheten vi värjer oss mot?
I programmet bjuds lyssnaren på vacker höstmusik och dikter av en av Sveriges mest lästa och älskade författare, Gerda Antti, (1929-2026), ur hennes sista bok ”Alla mina dagar”. Gerda Antti gick bort den 6 mars i år.
I början av 1980-talet bestämde jag mig för att åka ner till Kisa i Östergötland och intervjua Gerda Antti för Dagens Nyheter.
”Jag känner mig som en urmjölkad ko”
Men så lätt skulle det inte gå. 1984 avböjde hon en intervju, vänligt men bestämt. Hon kände sig som en utmjölkad ko, skrev hon, efter allt intervjuande och allt pratande på bibliotek. Nu ville hon gå in i en större isolering för att kunna skriva igen.
Det blev juni 1985 innan hon ville prata med mig. Då var hon 55 år.
”Jag känner mig som Filifjonkan i Tove Janssons böcker” deklarerade hon.
”Jag älskar åsknedslag och översvämningar och katastrofer, allting som visar att människan inte är den herre över tillvaron som hon inbillar sig. Soliga perfekta dagar tråkar ut mig.”
Artikeln publicerades över en halv sida i DN den 23 juni 1985 under rubriken ”Filifjonkan som känner svenskens själ”.
Jag hittade henne på ett äldreboende i Kisa
När jag förra året skulle göra en serie podcasts med hösten som tema var det Gerda Anttis röst jag behövde. Hennes prosadikter, som i sin enkelhet sammanfattar hela livet. Hon hade hunnit bli 96 år, och jag visste inte ens om hon levde. Jag hittade henne på ett äldreboende i Kisa.
Jag hade köpt hennes senaste bok, ”Alla mina dagar” från 2022, en ”funderingsbok”. Att den skulle bli hennes sista visste jag inte då.
Jag ville ha hennes tillstånd att citera några av hennes dikter i mina poddar.
”Du kan citera vad du vill” sa hon.
”Bach är alltid bra”
Vi diskuterade musikvalet i en podd, och när jag föreslog ett mindre känt stycke, en sonatina av Bach, blev hon förtjust.
”Bach är alltid bra.”
Hon gladde sig mycket över att bli uppmärksammad i en för henne ny form – podd – men hade inte tillgång till den teknik som behövdes för att lyssna på poddarna på äldreboendet. Istället skickade jag mitt manus till henne.
Skådespelaren Rasmus Dahlstedt läser poesi av poeten och Nobelpristagaren Tomas Tranströmer (1931-2015).
Programmen om oktober och november kommer att publiceras under respektive månader.
