Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.
OBS! NYTT SWISHNUMMER: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072
Varmt tack för din gåva!
(Texten är en omarbetad och uppdaterad version från en tidigare publicering).
Jag rekapitulerar namnen tyst för mig själv: Bertil Boo, Tory Bernhards, Gustav Torrestad, Lily Berglund, Sven-Olof Sandberg, Ulla Billquist. Tore Ehrlings orkester. Andrew Walter.
Arne Domnérus. Putte Wickman.
Och ”Hör, långt bo-orta i dälden
spelar Gunnar Lundén-Welden!”
(Povel Ramel ”Birth of the gammeldans” från revyn På avigan (1966).
Senare Siw Malmqvist, Lasse Lönndahl och Gunnar Wiklund. The Beatles. Inga Tidblad. Keve Hjelm (1922-2004) stod 1981 på scenen i Strindbergs ”Fadren” på Stockholms Stadsteater.
Sickan Carlsson, Sigge Fürst, Edvin Adolphson.
Gunnar Hedlund, Tage Erlander, Bertil Ohlin, C-H Hermansson.
Torsten Ehrenmark, Lis Asklund, Lars Ulvenstam, Barbro Alving, Jolo (Jan Olof Olsson), Ria Wägner.
Det här är några av dem som hördes och syntes när jag växte upp. De lever i mitt minne. Det var deras röster som hördes när man knäppte på radion. Men minns någon annan dem? Någon som jag känner?
Ytterst tveksamt. Jag lever i en tid där den ena efter den andra av mina tidsreferenser försvinner ur det kollektiva medvetandet in i glömskan.
”Vem vill jag vara idag?” frågar sig transvestitfrissan
Det värsta med att bli gammal är inte det gråa håret. Inte rollatorbehovet. Inte linjerna som tiden ristar i huden. De går att leva med. När jag fick håret klippt senast var frissan en man i kjol, högklackade skor, lockigt löshår och noppade, målade ögonbryn. Han sa att han varje morgon frågar sig ”Vem vill jag vara idag?”. Sedan väljer han utstyrsel. Han färgar gärna äldre kunders hår i grönt eller rosa, sa han.
En frissa i tiden. Jag lät honom försiktigt förstå att grönt eller rosa hår inte kommer att bli aktuellt för mig. Jag är nöjd med mitt gråa hår.
Allt färre har samma tidsreferenser
Utan att jag riktigt förstår hur det gick till glesnar det i leden av människor som känner igen namnen som jag räknade upp. Namn som är självklara för mig, som har format stora delar av mitt liv, namn som alla kände igen och kunde prata om. Tidsreferenser som är gemensamma om man föddes på 1940-talet.
Nu börjar jag lära mig känna igen den där frågande blicken som jag får när jag någon gång nämner ett av namnen. Det irrande sökandet i vederbörandes minnesbank efter en krok att haka upp namnet på. Men kroken saknas.
Det gäller inte bara yngre människor. De är födda i en annan tid och har förstås aldrig hört talas om de här namnen. Nej, det gäller även jämnåriga i 70-80-årsåldern. De har glömt eller aldrig ansett namnen som så viktiga att de var värda att lägga på minnet.
Den osynliga gemenskap i form av tidsreferenser som man på ett självklart sätt har delat med jämnåriga i många decennier håller för min del på att bli ogiltig. Den finns inte längre.
Tidsreferenserna var som ett slags skyddsnät
Tidsreferenserna var som ett slags skyddsnät, något vi alla hade gemensamt och kunde falla tillbaka på. En fond mot vilken vi prövade allt nytt som gjorde anspråk på vår uppmärksamhet och ville bryta sig in i vår begreppsvärld.
De var dessutom hållbara långt innan hållbarhet blev ett politiskt modeord. De blev inte utslitna i media på nolltid. Vi var inte bortskämda med media. Radio fanns på 1930- och 40-talet, med en enda kanal. Televisionen kom på 1960-talet. Internet var inte uppfunnet. I min familj hade vi en enda tidning, tidningen Härjedalen, som kom en gång i veckan och allmänt kallades ”Skriet från vildmarken”.
När jag var 15 år såg jag ”Till sista andetaget” på Folkan i Sveg, i regi av Jean-Luc Godard och med Jean Seberg i den kvinnliga huvudrollen och Jean-Paul Belmondo i den manliga. Det var den franska nya vågen som kom till Sveg, och jag älskade den. Jean Seberg var djärvt kortklippt, nästan som en pojke.
Alla flickor på realskolan hade upptuperade hövolmar på huvudet
Detta hände sig i en tid då mina kvinnliga klasskamrater i realskolan hade håret upptuperat som hövolmar på huvudet. Finns förresten hövolmar fortfarande? Eller har de bytts ut mot såna där vita inplastade paket som förfular landskapet överallt?
Hövolmarna kallades Farah Diba-frisyr. Irans drottning, senare kejsarinna Farah Diba, var tonårsflickornas förebild – i lilla Sveg, beläget i glesbygden i ett land mycket långt från Iran.
Jag ville inte se ut som Farah Diba. Jag klippte ut en bild ur en tidning och sa till frissan i Sveg att jag ville se ut som Jean Seberg i ”Till sista andetaget”.
Är det någon som minns Farah Diba-frisyren idag? Någon som tålmodigt stod och tuperade upp håret tills det nådde samma höjd som en krokan som var nära att välta?
Nya namn, nya moden tar plats i det publika rummet. Nya politiker, nya skådespelare äntrar scenen.
På nationalscenen Dramaten uppträder Elin Skarin naken, kissar i en mugg och dricker sin egen urin. Hon närmar sig en man i publiken och vill att han ska kyssa hennes urinstinkande mun. Det är modernt. Det är progressivt. Det är teater så som Dramatenchefen Mattias Andersson vill ha det. Men vill teaterpubliken ha skådespelare som kissar på scenen och dricker sin egen urin? Publiken är inte tillfrågad, men tillräckligt många köper biljetter till föreställningen för att kissandet ska ses som ett viktigt steg framåt i en vänsterradikal strävan att ge åskådarna en rejäl smocka rakt i deras borgerliga, vita ansikten.
De flesta i publiken, inte bara på Dramaten utan överallt, vill ”hänga med”, hålla sig à jour, kräla i stoftet av skuldkänslor för sin vithet och den kolonialisering de aldrig har ägnat sig åt. Är mer än villiga att uppdatera sina tidsreferenser. Till och med språket förändras. Det är här det börjar bli svårt att hänga med.
Allt oftare händer det att jag inte förstår vad jag hör eller läser
Allt oftare händer det att jag – som anser mig ha en hyfsad allmänbildning på akademikernivå och en välutvecklad språkkänsla efter mer än ett halvsekels skrivande – inte förstår vad jag hör eller läser.
Och vice versa: ord som är självklara för mig och min generation är okända för många av dagens unga, och för många äldre också för den delen. Allt oftare kommer jag på mig med att tveka huruvida jag kan använda ett ord eller uttryck i det jag skriver: hur många kommer att förstå?
Samtidigt ställer jag mig frågande till många ungdomars tja-ba-å-då-ba-språk och ”såhära”. Grattis till ett av resultaten i den svenska skolan från Lgr 62 och framåt!
En äldre väninna berättar att hon inte förstår de textmeddelanden (SMS) som hennes barnbarn skickar. De är fulla av förkortningar och skrivna på ett för henne obegripligt språk.
En av mina läsare skriver:
”Det som också är noterbart, är att vårt språk tenderar att kortas ned (man blir mer fåordig eller använder förkortningar) genom exempelvis kommunikation via SMS, vilket också påverkar det dagliga språkbruket. Tyvärr minskar också ordförrådet i stort. Därför Tja-ba språket.”
Om jag inte minns fel slog mobiltelefonerna igenom för att det skulle bli lättare att ringa. Telefonen kan tas med överallt, och människor blir mer nåbara. Men det har blivit precis tvärtom. Många har i hemlighet tröttnat på att vara nåbara och gör allt för att inte bli uppringda. Jag förstår dem. Jag har ingen mobil, kommer aldrig att ha.
Själv märker jag att människor ringer alltmer sällan. Numera anses det opassande att ringa någon utan föregående förfrågan om det passar. En ny ”kultur” växer fram: först skickar man SMS till personen ifråga och frågar om man kan ringa vid en viss tidpunkt. Om man får klartecken, givetvis via SMS, men bara då, kan man ringa. Allt annat är oförskämt.
Som ett språkligt ogräs fyller allt fler människor i den bildade medelklassen ut sina yttranden med engelska glosor i var och varannan mening. Avsikten är förmodligen att ge ett urbant och världsvant intryck, men effekten blir tyvärr den motsatta. Språket har blivit ett verktyg att positionera sig med. Språket som varumärkesetikett på det ”jag” som man vill saluföra på en marknad, som vilken vara som helst.
Fnaskjournalistik i Expressen
Min blick faller på en artikel i Expressen, skriven av Anna Hellgren. Ett strålande exempel på den sortens journalistik som är till salu. Fnaskjournalistik.
Anna Hellgren är hänförd över att SVT kommer att sända en kampanjserie om drag queens i åtta avsnitt, med fokus på hur oumbärliga män i kvinnokläder är som läsare av sagor för små barn. Hon pepprar sin text med ord som har till uppgift att signalera hur enormt hemmastadd i drag queens-världen Anna Hellgren är:
Drugor, alternativdruga, quirky kawaii-drottning, hambohaggor, fuxa, campig, ”morrhårsslida”, kameltå, drag race.
Hur intressant är detta för allmänheten? Och hoppsan, vart tog den journalistiskt granskande blicken vägen? Jag förstår inte ett enda av de här orden. Och jag tänker inte ta reda på vad de betyder eller lära mig dem.
Må de en gång stå som patetiska monument över en förryckt tid. Anna Hellgren själv passar som monument över en journalistik som i sin gränslösa iver att ”vara rätt i tiden” anstränger sig så rödrandig att den förlorar sin själ.
En lallande korsning av Gröna Lund, Beckomberga sjukhus och Lättläst för särskolan
När språket förvandlas och blir obegripligt, när tidigare självklara tidsreferenser och erfarenheter blir ogiltiga, när media alltmer blir en blajig, lallande korsning av Gröna Lund, Beckomberga sjukhus och Lättläst för särskolan känner jag, och säkert många med mig, en isande känsla av främlingskap. Vi är främlingar i vår egen tid, i vårt eget språk.
För min del har jag inte minsta behov av att ”hänga med”, att anpassa mig till ett ”normbrytande”, urspårat, vänsterstyrt kulturliv eller dito public service. Det var mycket länge sedan jag räknade med att få något andligt näringstillskott från det hållet.
Med tidlös lyskraft kommer de att visa oss vilka de är
Om man inte själv ska bli galen kan man, utifrån de förutsättningar som ges, bara vända sig bort från vansinnet, in mot sin egen kärna och sitt inre liv. Där är man fri att ha vilka tidsreferenser och vilka kulturpreferenser man vill.
Varsamt, och i min egen takt, kommer jag att införliva de namn och tidsreferenser som kan tänkas överleva vår tid. De blir inte många. Men med tidlös lyskraft kommer de själva att visa oss vilka de är.
Julia Caesar 